Vi lever i en tid som verkligen är skruvad. Fantastiskt kunniga forskare, folkets gullegrisar och självutnämnda profeter har på något vis lika stor tillgång till våra sinnen och det är svårt att sålla bland rösterna som konstant ropar lika högt, även om budskapet förändras. Gör si, gör så, gör inte detta, eller gör det intensivt, ta bort, lägg till, var sådan eller inte förresten och vad du än gör så var här och nu. Det är inte konstigt att det är svårt att hitta sin plats i världen för en ung människa, men det är banne mig inte lätt för en vuxen heller. Kanske är detta en av de största utmaningarna en människa av idag står inför. Att landa i att verkligheten ser ut som den gör, att det tar tid att bli bekväm i sina olika roller och att man väl mår allra bäst när man får möjlighet att växa som sig själv, inte som någon annan. I en människa ryms det dock många olika karaktärer, något som lätt glöms bort. Då menar jag inte att vi ska gå omkring och vara kluvna, utan att omfamna att vi är komplexa. Dessutom har några karaktärer säkert pålagts av andra och det kommer en tid då vi bör göra oss av med dessa då de spelat ut sin roll. Eller var de aldrig dina att spela från första början? (Typ ”lat lillebror”, ”verklighetsfrånvänd bakåtsträvare” eller liknande.)
Igår kväll fick jag ett dödsbesked och kom ihåg en stund med mamma några månader innan hon gick bort. Jag bodde delvis hos mina föräldrar under deras sista tid och var där jättemycket. När far hade gått bort och mot slutet av mammas liv fick hon så mycket hjälp av hemtjänsten att jag sov hemma och kom dit på dagarna. Anledningen till att jag kände att jag kunde sova hemma var att mamma för första gången i sitt liv hade slutat vara rädd. Hon var inte längre rädd för mörkret som hade varit så jobbigt för henne. Hon hade varit så orolig och rädd i hela sitt liv att det kändes konstigt att en så stor del av hennes personlighet bara försvann. Hur som helst satt jag i vardagsrummet där mamma hade sin bekväma sjukhussäng och gjorde mig redo att köra hem. ”Men hur har du det egentligen lilla Monna, hur mår du?” ”Det är som det är och det blir som det blir”, svarade jag. Mamma blev upprörd och sa att det lät som att jag undvek mina känslor, men jag kunde med emfas säga att det var precis tvärtom. Efter nära två tunga, tunga år var det som att jag intuitivt kände att jag inte längre kunde vara sådär ledsen och tungsint hela tiden längre. Jag hade nått acceptans helt på egen hand. Jag undvek inte alls, utan erkände att jag inte kunde kontrollera det som hände runt omkring mig. Denna känsla har fortsatt att finnas med mig. Acceptansen. Kanske är det därför jag verkligen gillar att uppmuntra andra att jobba mot ”radikal acceptans”? Kanske är det därför jag numera ger mig själv rätten att ge utrymme för de roller jag gillar och är bra för mig, men struntar i de andra? ”Martyren” får till exempel inte längre tillträde till mitt livsrum även om hon knackar på då och då.
Några av mina favoritroller är de som lektant, festfixare och lärare. Igår hade jag möjlighet att utöva dem alla då vi hade höstterminskickoff för barnen i kyrkan. Det åktes hög rutschkana och vattenbana, det grillades och åts plockmat, det pysslades och dansades linedance och stämningen var hög. Intensiva två timmar och mycket lyckade. Ännu en favoritroll, den som vän, fick vara med här. Har inte haft så mycket tid för vänner utanför familjen i sommar, men hoppas få fler möjligheter att hänga med dem i höst.
Efter en lång dags förberedelser, genomförande och städning var det dags att ta bussen hem. Jag ägnade mig åt favvofavoritrollerna mamma och mormor, chattade lite i familjechatten och fejstajmade med lilla barnbarnet som hade varit på utflykt med sina gulliga föräldrar. Hon utvecklas i rasande fart och det är så fint att vi har möjlighet att följa henne trots att vi bor så långt ifrån varandra. Tack till dagens teknik!
Resten av kvällen var jag planttant, den där karaktären som jag för tio år sedan verkligen inte trodde skulle bli min roll att spela. Just nu håller jag på att ta hand om chili, tomat och paprika. Kul att testa olika tekniker och hitta sätt att få användning för hela skörden. Nu sitter jag här och lyssnar på höstens kör-spellista och låter min inre körsångare njuta medan jag låter bloggaren skriva och funderar lite över hur jag ska kunna flytta samtalsterapeutens ”walk and talk” under veckan. Solen skiner och regnet smattrar mot rutan. Hej livet! Jag accepterar det jag fått och gillar det jag skapat. Hur ser du på dig själv? Tycker du det är fånigt att beskriva sig själv i olika roller?
