Det strejkas igen. För kortare arbetstid. Sjuksköterskor har fått nog av att deras jobb är jobbigt. Att de inte hinner gå på toa, äta lunch eller ha semester. Samtidigt vet vi att saknas en massa personal. För få söker ens till vårdutbildningarna och av de som söker borde inte alla jobba i vården av olika anledningar. Vem vill förresten jobba i vården, så hemskt som det uppenbarligen är?
Nedslag i verkligheten från de senaste åren:
Min väninna som kommer från Sydamerika har jobbat som vårdbiträde och undersköterska sedan hon kom till Sverige för närmare trettio år sedan. Hon har alltid älskat sitt jobb, men när jag pratade med henne innan pandemin lät hon hälsa att hon började fundera på att byta bransch. (Det har för övrigt inte hänt än.) Inte för att arbetsförhållandena i sig hade förändrats till att vara hemska, utan för att de nytillkomna unga kollegorna, studenter och nyexaminerade undersköterskor, var så initiativlösa, rättighetsfokuserade och lata. Hennes ord, inte mina. Oansvariga. Och då är hon ändå fackligt engagerad och har hela tiden jobbat för att ge de bästa förutsättningar inifrån.
Två av mina brorsöner läser nu till läkare. Båda jobbar extra i vården, så de är inte helt vårdverklighetsfrånvända. Den ena har uttryckt att han inte alls fick den utmaning han hade förväntat sig då han började på läkarlinjen, att han hade önskat få stretcha sitt intellekt lite mer, äntligen. Det är inte riktigt så det blivit.
För några år sedan umgicks vi med en läkarstudent som gjorde ett utbytesår vid KS från sin amerikanska läkarutbildning. ”Svenska studenter är så lata. De gör bara precis vad som krävs. ’Nej, en sådan operation har jag redan auskulterat.’ Jag tar varje chans jag har, vill ju lära mig så mycket jag bara kan. Jag betalar en massa för min utbildning, jag vill klämma ur varje droppe. Svenska studenters studielån är ett skämt i jämförelse. Jag har många gånger undrat vad som är deras drivkraft, varför de pluggar till läkare.” Som sagt, hans upplevelse, inte min.
Vår yngsta dotter hängde med hemtjänstpersonal en dag för att testa om det var något för henne. ”Aldrig i livet”, var hennes dom efter den dagen. ”Det första de sa var att man måste betala sina parkeringsböter själv.” Hon tåler stress väldigt dåligt och insåg att detta inte var ett jobb hon skulle kunna utföra och samtidigt må bra. Inte pga själva omsorgsbiten, utan över stressen att hitta parkeringsplats och komma i tid, och att ha angivna minuter hos varje klient.
En kvinna jag växte upp med pratar i nutid om sitt jobb som sjuksköterska som ”världens bästa jobb med världens bästa kollegor”. Hon gillar full fart, akutvård och utmaningar av olika slag.
Det är kommunistköer till vissa vårdformer. Jag vet att jag har ett nytt basaliom och en annan hudförändring som behöver tas bort. Väntan på att någon ens ska titta på det för att få tid att ta bort dessa? Tre månader. Och då slapp jag ändå gå genom vårdcentralen för att få remiss, utan blev ”prioriterad”. Ursäkta om jag känner mig frustrerad.
Vi är uppenbarligen olika, människor. Somliga tåler stress bättre än andra. Att våra medvetanden splittras så mycket att fokusförsämring har skett rent allmänt gör inte saken bättre. Jag skulle hävda att också den allmänna stressnivån har ökat. Vi stressas numera inte bara av familj, vänner och jobb. Vi stressas av alla konflikter, krig, influerare, självutnämnda experter och annat som vi ständigt bär med oss i ”smarta” telefoner. Vi stressas av hur mycket mer och hur mycket bättre andra har det. Vi stressas av en ohemul mängd dokument som ska skrivas i alla möjliga och omöjliga situationer. Vi stressas av att leva i en otryggare verklighet.
På Socialstyrelsens hemsida kan vi läsa följande:
”Uppgifter om uttag av adhd-läkemedel ger en bra indikation på hur många som har fått diagnosen adhd. Baserat på uppgifter i läkemedelsregistret och patientregistret påbörjar omkring 75 procent av alla skolbarn i åldern 10-17 år en läkemedelsbehandling efter att de fått en adhd-dagnos.
– Utifrån de data vi har är det nu 10,5 procent av pojkarna och sex procent bland flickorna som har en adhd- eller add-diagnos. Vi tror att andelen kommer att öka till 15 procent för pojkar och 11 procent för flickor innan utvecklingen skulle kunna plana ut. Men det bygger på att antalet nya fall inte fortsätter att öka, säger Peter Salmi.” Det är ju sjukt?! Så vi ska alltså behöva medicinera femton av hundra pojkar för att de inte passar in i samhällsmallen? (Fast det måste väl ändå vara 7,5 procent, inte 75?)
Jag funderar mycket på vad som kom först, hönan eller ägget. Varför är det så fruktansvärt att jobba i vården, som lärare eller som polis idag? Är det jobbuppgifterna som har förändrats? Svaret på det är ja för alla tre. Är det förväntningarna som förändrats? Definitivt. Är det patienter, elever, kriminella som har förändrats? Absolut. Är det personerna som utför arbetsuppgifterna som förändrats? Jajamensan. Är det själva arbetsplatserna som har förändrats? Svar, ja. Vårt samhälle ser inte likadant ut som för trettiofem år sedan då jag kom ut i arbetslivet. Att vara lärare i Tumba var ”utmanande” på Storvretsskolan, skolan i området där jag bodde. (Tjugofem år senare hände det här.) På Uttrans skola och Broängsskolan där jag jobbade var det som det väl var när jag själv gick i skolan. En och annan elev som klättrade på väggarna i klassrummet, inte minst tre i varje klass. Numera har vi Storvretsskolor a la årgång 1994 i minsta lilla kommun. Gängkriminella. Många fler som ska ha vård, men inte särskilt många fler som vårdar. Kriminalitet som sker under ytan och med skjutningar och explosioner. Vårt samhälle har förändrats starkt, men vi behöver nog förändra saker och ting betydligt djupare än att jobba fem timmar mindre per vecka för att det ska bli bättre.
