Ett Litet Ord – Sida 15

Om livet i allmänhet och kärlek i synnerhet.

14 februari, 2016 6 kommentarer

I morgon är det Valentine’s Day här precis som i Sverige. Påven Gelasius I gjorde år 496 om den romerska högtiden Lupercalia som brukade firas den 15 februari till Sankt Valentins dag för att få folk att sluta vara så, hm, hedniska. Under Lupercalia sprang unga män omkring med getskinn och slog kvinnor över händerna med läderremsor. Man anordnade också ”singellotterier” för att få ungdomar att para ihop sig. Man kan ju tänka sig att påvens ”helgonlotterier” inte blev riktigt lika populära.

Jag firade denna Alla Hjärtans Dag tillsammans med maken och barnen i kväll. Det började med att jag hade feber och jätteont i huvudet. De andra sa att vi kunde skjuta upp våra planer, men jag framhärdade. In i bilen för att åka en halvtimme till närmaste Cheesecake Factory. Hoppsan. Det var så trångt på vägen att man kunde tro att det var första dagen på Tysklands industrisemester och resan tog över en timme. När vi väl kom fram till köpcentret där vår favoritrestaurang ligger var det proppfullt. Man kan inte boka bord och det visade sig att vi skulle behöva vänta i 3,5 timme för att ens få sittplats. Ha! Glöm det. Vi knödde in oss i bilen igen. Resan hem gick snabbt och smärtfritt och vi kunde snart uppleva glädjen i att tanka vår KIA Sedona full till det facila priset av 163 svenska kronor. Maken och sonen gick in och köpte två cheesecakes på Smith’s och vi fortsatte till hamburgerhaket Five Guys där det inte var någon kö alls och hela beställningen kostade lika mycket som en portion på Cheesecake Factory. Medan vi väntade på beställningen pratade vi med en av våra härliga grannar. Det visade sig att två av hennes söner hade friat till sina flickvänner med bara några dagars mellanrum och hon var så glad över sina blivande (eller vardande) svärdöttrar som verkar vara både snälla, omtänksamma och vid sina sinnens fulla bruk. (Det ska man annars inte ta för givet.) Vi fortsatte hem och intog en kärleksfull middag vid bordet och skrattade lite över detta Alla Hjärtans Dag-firande som vi aldrig kommer att glömma…

För inte så länge sedan läste jag ett inlägg på Facebook. En av mina vänner skrev: ”Är det ett arbete att njuta av livet?” Livet bjuder på så många oväntade och förväntade bakslag, både för mig själv och för andra, och jag kan förstå var hennes fråga kommer ifrån.

Jag är tydligen inte den enda som har upplevt en ”kris mitt i livet”, så jag är med all säkerhet inte den enda som upptäckt att när man går igenom svårigheter som ställer livet på ända går man antingen under eller så växer man och blir starkare. Jag kan konstatera att det är ett arbete att njuta av livet. Det bästa verktyget för mig har blivit tacksamhet. Vissa dagar är det så svårt att hitta något att vara tacksam över att höjdpunkten är att krypa ner i sängen igen. Andra dagar svämmar hjärtat över av allt vackert som finns i mitt liv. Ju mer jag övar på att vara medvetet tacksam, desto lyckligare blir jag. För några år sedan genomförde jag ett tacksamhetsprojekt: ”Trettio tacksamma dagar i november”. Just då var livet tungt av olika anledningar och jag kan inte ens börja förklara vilken skillnad de där trettio dagarna gjorde för mig! Min farmor hade en bonad som löd ”Hemmets lycka är förnöjsamhet” och mamma brukar säga att hennes svärmor verkligen levde efter dessa ledord. När jag inte längre finns önskar jag att våra barn kan tänka på mig som tacksam och förnöjsam. De vet alla att livet är en dans på rosor och att de kommer att få dansa både på väldoftande kronblad och stickande taggar och jag hoppas att de kommer att stå starka och väl förberedda på att hantera det som de behöver klara av.

Så tillbaka till frågan om det är ett arbete att njuta av livet… Evert Taube sa det så fint: ”För vem har sagt att just du kom till världen för att få solsken och lycka på färden?” Idag fick jag jobba lite på njutandet. Jag kunde också känna att mitt liv är som att surfa på en räkmacka jämfört med de flesta andras liv här på jorden. Jag har känt tacksamhet över kärleken från maken och våra barn och jag har varit tacksam över att jag slipper lida av svåra fysiskt långdragna prövningar. Jag tror att jag kommer att somna gott. Det hoppas jag att du också gör. Jag passar på att påminna om mitt årsord som för mig ger ny kraft nästan varje dag. Peace!

Ps: Håll mitt hjärta hårt. Tack.

Ett Litet Ord

Ett Litet Ord 2016 – FORTSÄTT.

30 december, 2015 2 kommentarer

Pernilla Andersson ”Bättre än så här”.
Håkan Hellström ”Du är snart där”.
The Script ”Hall of Fame”.
Demi Lovato ”Skyscraper”.
Queen ”The Show Must Go On”.
Jimmy Cliff ”I Can See Clearly Now”.
Dream Theater ”The Spirit Carries On”.

FORTSÄTT blir det ord jag kommer att ge en chans under nästa år. Jag har lite för lätt att ge upp och har så många projekt som antingen aldrig har fått vingar eller projekt som ligger och dammar i något skåp eller någon låda. Min tolkning då jag letat inspiration har varit ”ge inte upp”, ”gör klart” och ”framåt”. ”Fearless” visade sig inte hjälpa mig särskilt mycket under 2015. Det ska i så fall vara undermedvetet…

För mig är FORTSÄTT ett positivt och aktivt ord. Jag har förhoppningar om att vi får ett fint år tillsammans, mitt ord och jag.

Ett Litet Ord

Ett (nytt) Litet Ord.

29 december, 2015 Inga kommentarer

Det närmar sig! Tre dagar kvar och inget beslut är taget än. Jag trodde att Star Wars-filmen skulle spika mitt ord, men dessvärre blev det inte så. I och för sig var den lite rolig att se och jag är väldigt tacksam för våra fina grannars generösa ”biljett, popcorn och dricka”-gåva. Wow, alltså!

KREATIVITET jobbade jag lite halvhjärtat med något av de första åren jag testade att väva in ett specifikt ord att utvecklas tillsammans med, men jag vet att det skulle kunna gå att göra så mycket mer! Jag läser också en otroligt inspirerande bok just nu som egentligen kräver ett aktivt deltagande och som skulle vara rolig att jobba med under ett helt år. Boken heter Creative Boot Camp och är skriven av Nannette Stone. Det finns säkert en hel drös med liknande böcker, så om du är sugen på att utveckla din kreativitet är det bara att börja leta. Själv ska jag rota runt lite bland mina fina julklappar och se om jag hittar något användbart. Peace!

Ett Litet Ord

Eftertänksamhet inför 2016.

28 december, 2015 4 kommentarer

Jag klurar och filurar och funderar på vilket ord som ska få göra mig sällskap nästa år, men det är inte lätt. Jag har flera gånger trott att jag hittat rätt, men så har något annat kommit emellan. Jag gick igenom årets nyord, men jag blev inte imponerad och kan med säkerhet säga att inget av dessa kommer att väljas av mig:

avinvestera, cosplay, delningsekonomi, douche, dumpstra, EU-migrant, faktaresistens, funkis-, geoblockering, groupie, haffa, halmdocka, klickokrati, klittra, kulturell appropriering, mansplaining, naturvin, nyhetsundvikare, obror, plattfilm, rattsurfa, robotjournalistik, självradikalisering, skuldkvotstak, ståpaddling, svajpa, svisha, talepunkt, terrorresa, transitflykting, triggervarning, trollfabrik, vejpa, vithetsnorm, värdgraviditet, youtuber, ögonkramp

Jag fick ett mejl från min fina vän från För-Länge-Sedan. Hon berättade om tankar runt människor, bebyggelse och civilisation, hur olika vi är och hur olika vi lever på olika ställen. Hon gjorde mig uppmärksam på hur vi i vissa situationer och på vissa platser är beroende av andra människor och att vi i ett modernt nutidssamhälle är mer egoistiska och ”gnälliga”. Jag har funderat vidare på dessa ord och kan inte annat än att hålla med.

Jag tror att en civilisation där man slutar se till sina medmänniskors behov till slut går under. I ett mikrosamhälle behöver man någon som är kunnig i läkekonst, någon som är ”ingenjör”, någon som odlar, någon som kan undervisa, någon som kan fixa sådant som inte finns i närmiljön… De äldre är viktiga. De finns för att hjälpa till med och undervisa barn och vuxna. De är inte några ”som samhället ska ta hand om och fy sjutton, för undersköterskorna har inte ens tid att byta blöjor på dem”.

I flerfamiljshuset på Visättravägen 75 med loftgångar där vi bodde då vår äldste var liten hejade folk inte ens på grannarna. Hade någon glömt kvar tvätten i torktumlaren kunde den slängas ut på golvet. Enda gången det märktes något slags interaktion mellan grannarna var när alkoholisten på tredje våningen hade haft fyllefest och polisen kom. Då mumlades det lite om ”Hörde du?” dagen efter. Själv har jag som vuxen blivit lite stört extrovert och kunde inte låta bli att försöka prata lite med folket runt omkring. Jag blev så småningom vän med en kvinna som hade en dotter i vår sons ålder och som bodde några dörrar längre ner. Mannen som bodde precis bredvid oss hälsade aldrig och gick alltid med nedböjt huvud. En gång när jag inte hade sett honom på länge blev jag orolig och knackade på. Då hade han varit bortrest och hälsat på sin syster. Han blev inte arg över att jag tagit mig friheten att knacka på utan var tvärtemot tacksam. Efter det brukade han åtminstone heja lite då vi sågs. Skulle du märka något om din närmaste granne låg och dog och skulle du bry dig? Något att tänka lite på en stund så här på söndagskvällen eller måndagsmorgonen eller när du nu läser. Peace!

Ett Litet Ord

Om att få saker gjorda.

18 september, 2015 2 kommentarer

”Fearless” fortsätter. Jag ska försöka bry mig mindre om mönster och hur andra har bestämt att saker och ting ska göras, åtminstone då det gäller det som jag själv skapar. Det är inte lätt för någon som är så fyrkantig och grafisk i sitt tänkande som jag är. Det här citatet skrev jag med en liten mjukare skrift och med vattenfärg med en pensel som jag dessvärre hade låtit stå kvar i en skål med vatten och därmed krokat till spetsen lite längst fram. (Men Monica, lyssnade du inte alls på det som bildlärarna sa om och om och om igen?! Man får aldrig lämna penseln i vattenbehållaren. Då förstörs den.)

Jag har plockat fram pennor, penslar och färger igen för att försöka få igång inspiration och flöde. Den senaste veckan har jag jobbat mycket med hemskolan och goda rutiner för allt som inte har med jobb att göra. Jag har börjat lyssna på en bok som kräver att man gör aktiva övningar efter varje kapitel och det skulle ju kännas dumt att inte ens försöka testa det som författaren lovar funkar. Just nu ska jag därför låta bli att skjuta upp saker, till exempel att skriva och utveckla mina olika handstilar. Vad jobbar du på?

Ett Litet Ord

En dag…

2 september, 2015 2 kommentarer

Mamma, syrrorna och jag har två gånger skrivit en ”bucket list”, alltså en lista på tio lite speciella saker vi vill hinna med innan jordelivet tar slut. Listan jag skrev för några år sedan har försvunnit och mitt minne är gott men kort och jag vet alltså inte riktigt vad jag skrev. Listan jag skrev i år tror jag kom med från Sverige, men jag har i så fall lyckats lägga den på något så smart ställe att jag själv är för dum för att hitta den.

Idag började jag tänka ”En dag ska jag…” och tanken fortsatte in i något som jag inte riktigt har koll på. Entusiasmen falnade på en gång då det gällde något jag jobbat på i så många omgångar att det är omöjligt att räkna dem alla. ”Ett Litet Ord” (One Little Word) har i flera år motiverat mig till att medvetet jobba med mig själv, men årets ord Fearless har inte riktigt fått vingar. Antagligen hade jag inte tänkt färdigt då jag bestämde mig, eller också så sitter min feghet så djupt rotad att den kommer att ta betydligt längre tid att utrota än vad jag hade planerat. Summan av kardemumman blev att jag blev lite modfälld, men jag hade inte direkt tid att tänka på det eftersom jag hade jobb att ägna mig åt. Jag stör mig dock på att mina sinnesreaktioner är så infantila ibland. En dag… 😀

Någon bucket list har jag fortfarande inte skakat fram, men vem behöver sådana listor när man har fullt upp med vardagen? Kryddträdgården fortsätter leverera trots styvmoderlig behandling, men persiljan får man numera njuta som ögonfägring istället för som krydda. Bättre går det för vår rosmarin och timjan och vi använder dem flera gånger i veckan. Undrar just hur länge vi kan fortsätta skörda innan det blir till att uppsöka kryddhyllan igen?

Ett Litet Ord

Fearless? Really?

22 april, 2015 Inga kommentarer

Hur går det med mitt ord för året, fearless? Riktigt dåligt. Jag känner mig inte det minsta orädd, utan har snarare känt mig räddare än någon gång förut. Mina föräldrars sjukdomar bidrar kanske mest, men det är annat som spökar också. Det kanske är just därför jag skulle ha detta ord som ledmotiv just i år? Är det fearless som bär mig förbi mina hjärnspöken och lyfter mig ut ur pannrummet i mitt föräldrahem där jag gömmer mig i mina tankar?

Ett av mina favoritcitat är följande:

Det sägs komma från Friedrich Nietzsche, men även om det är någon annan som var så klurig så gillar jag det skarpt. Det hjälper mig också att släppa taget och det hjälper mig definitivt att mindre bry mig om vad andra tycker eller inte tycker om mig.

Och de som sågs dansa ansågs vara galna av dem som inte kunde höra musiken.

För är det inte så det är? Vi utgår alltid från oss själva och vår egen bakgrundsmusik, våra egna upplevelser och vårt eget brus. Det är alltid ”jag” som är normal och därmed ställs alla andra i jämförelse med ”mig”. Inte konstigt att världen är så full av konstiga människor…

Idag har jag fortsatt hacka mig igenom allt ogräs i vindruvsrabatten. Jag blir väl färdig framåt 2020 sådär… Jag vill ha sådana där söta ogräs som man lätt kan rycka upp mellan tummen och pekfingret, men våra rabatter består kanske till noll komma tolv promille av sådana. Resten är sådant som växer med djupa rötter, gärna perenna sorter eller sådant som sprider sig extra mycket om man försöker ta bort det. Basta! Nu är det slutklagat.

För övrigt fick vi låna ett par finfina barn i förmiddags, sådana som alltid gör mig glad i hjärteroten bara för att de vet hur man njuter av livet och för att de är bra på att få mig att glömma ”sorger och besvär”. När jag hade lämnat tillbaka dem till deras mamma fick jag ett fint besked av min egen mamma, ett besked som fick mig att släppa en djup suck av lättnad. Den känslan ska jag försöka behålla resten av dagen. Namaste.

Ett Litet Ord

Brighton, Utah.

2 april, 2015 2 kommentarer

I går hade maken jobbets liftkort för sista gången den här säsongen. Han var snäll och tänkte på mig som behöver lite lagom gröna backar, så vi åkte till Brighton för att testa. Milda makaroner! Det var en strålande vacker dag, men snön i backarna var allt annat än strålande. Jag har värkande muskler i hela kroppen och ett stort och läckert blåmärke på ena höften att bevisa detta med.

Tanken är ju att jag ska leva ”fearless” i år. Jag tycker jag är klenare än vanligt jag, men tanken att jag ska utmana mig själv finns alltid med. Jag följde med för att jag tänkte att det skulle vara trevligt med en liten utflykt och så dålig på skidor är jag väl ändå inte? Det visade sig att jag inte visste vad jag talade om. Men jag åkte i alla fall två oändligt långa åk och det var tur att K passade på mig så jag kunde ta mig upp igen efter vissa felåkningar. Efter det var jag färdig. K åkte vidare, men konstaterade att även om omgivningarna var trevliga så var det helt enkelt ingen rolig dag att åka skidor på. Man vill inte att det sticker upp stenar och kvistar för att det finns för lite snö till exempel.

Nu satsar vi på nästa skidsäsong och att det kanske snöar lite mer än det har gjort den här vintern så jag slipper muttra mig igenom isgata en gång till. Tjing.

Ett Litet Ord

Fearless – Om att utmana sig själv.

11 januari, 2015 4 kommentarer

Året började inte precis tjoho med min mammas sjukdomsbesked. Just därför kände jag att det var skönt att få en liten andningspaus där huvudet rensades från en massa stökiga tankar idag.

Min absoluta favoritplätt där jag hade möjlighet att svischa lite sådär nonchalant fram och tillbaka med underbar utsikt och samtidigt känna mig jätteduktig. Ja, i alla fall tills jag kom runt hörnet och såg ungar inte större än en tvärhand höga glida fram i full fart rakt ner för backen. Det där med att åka skidor ska man nog helst lära sig när man är liten och har nära till backen om man skulle ha oturen att falla.

Utahs nyaste slogan är ”Life elevated” även om det är många som tydligen protesterade när det gick igenom. ”Greatest snow on Earth” har annars funkat länge och jag vet att skidfolk fortsätter att använda sig av den senare. När man nu bor så nära alla fina snöbackar med ”jordens bästa snö” vore det ju dumt att inte åka i dem vid tillfälle. Två gånger per säsong får maken låna två gratis liftkort genom jobbet. Han åkte till Alta med sin kompis på nyårsdagen, men idag var det han och jag som åkte till Park City. Jag åkte med mina härliga Gneis-kläder och min vinstjacka från Didriksons och kände mig alldeles perfekt lagom varm och väldigt ohipp. Dessutom kändes det som att jag hade koll på läget och det är en ny upplevelse för mig då det gäller utförsåkning. Det där med att vara orädd funkar helt klart bäst för mig om jag får tid att förbereda mig mentalt först.

De här rymdfararskodonen är det värsta med skidåkning. Mitt blod är lite knasigt av födsel och ohejdad vana och jag får jättelätt blåmärken. En dag i backen med sådana slutar bara på ett sätt. AJ.

Dagen började bra med lite halvsoligt väder, men sedan mulnade det på och det började snöslaska lagom tills det var dags för oss att gå oss hemåt igen. Allt som allt blev det trots allt en härlig dag! Jag fick hålla mig i mina lätta backar. Maken höll mig sällskap på förmiddagen, men efter lunch fick han chans att åka igenom stora delar av liftsystemet medan jag tog det lite lugnare. Det där med ”black diamond” faller mig inte riktigt på läppen… Hade jag hamnat i en sådan backe hade nog helikoptern fått komma och plocka upp mig illa kvickt, hehe.

Kolla på backen här. Den ser kanske inte så läskig ut så här på ett grådaskigt telefonfoto, men skidåkarna åkte helt galet fort i en imponerande lutning. Hu.

Så hur är det då med Utahs snö? Är den bättre än någon annanstans på jorden? Det kan jag inte svara på, men visst hade jag en trevlig dag! Ska man tro alla som kommer farande från jordens alla hörn kan det vara sant. Dessutom har man planerat staden efter turistande skidåkare under så många år att det finns både restauranger, shopping och underhållning som överlag håller mycket hög klass. Jag rekommenderar varmt ett besök hit om du får chans!

Ett Litet Ord

Tänker på det där med fearless…

30 december, 2014 2 kommentarer

Vart ska mitt nya ord ta mig? De föregående åren har jag haft jättebra och praktiska ord, men detta lär bli mer av en inre resa. Vad tänker du när du hör fearless/orädd/frimodig?

Idag har jag haft en fin dag. Jag känner tacksamhet (och träningsvärk efter snöskottandet). Det känns som att 2014 har varit ungefär hundra gånger bättre än 2013. Jag har fortfarande tusen tankar som springer genom skallen på mig för det mesta, men jag har i stort landat i det. Jag kan vänta.

Min nyaste vän kom över med mina favoritblommor utan att veta att jag älskar tulpaner. Det är en vänskap värd att vårda!

Nej, jag är inte redo att slänga ut julen. Julgranen är så fin och luktar fortfarande gott.

Hälsningen från sonen på skrivtavlan i arbetsrummet tål att tänkas på. Lite tänker jag på Ingemar Stenmark och den där roliga intervjun…

En uppdragsgivare som vet ens svagheter ska man vårda väl! 😀 Tack…

Full tank, 55 liter, på en KIA Sedan för drygt 200 kronor. Det är ju inte klokt, men jag tackar inte nej.

Det är klart att man ser glad ut när man knappt har hunnit börja skotta! 1,5 timme senare gav jag upp och lät sonen göra klart. ”Kul” att ha största uppfarten i grannskapet när man inte har någon snöslunga eller fyrhjuling.

Hur ska jag kunna plocka ner adventsstjärnorna? Nej, de får hänga uppe ett tag till.

Grenen har sin givna plats. Nu gäller det att fundera ut vad vi ska klä den med efter Tjugondedag Knut!

Odin och hans vackra maka verkar älska snön! De åker rutschkana i slänten, äter snö som vore det glass och spatserar omkring i högsta välmåga. Hönsen däremot verkar mindre glada.

← Föregående 1 … 13 14 15 16 17 18 Nästa →