Ditten och Datten

Håll i hatten!

2 kommentarer

Ojojoj, vad det blåser! Jag vet inte om det är stormen Malik som slagit till i bloggen, men den fick något märkligt fel och gjorde att jag kunde fokusera på att förbereda inför begravningen hela dagen. Alltså, storstäda, baka och lite annat som kan vara på sin plats om nu någon av släktingarna skulle vilja komma in en stund efter jordfästningen här på Sturkö.

Vedspisen har gått varmt hela dagen. Elen har inte gått, men det känns extra härligt att ha den här praktpjäsen i vårt kök sådana här dagar. Emellanåt har det känts som att hela huset ska dras rakt ut i rymden! Vindbyarna är enligt SMHI rejält starka, kanske ända upp till 30 m/s. Jag vågade mig ut en snabb runda för att få lite frisk luft, men jag kände mig inte alls trygg. Det här var inte dagen jag skulle få en tegelpanna i huvudet i alla fall.

Det var däremot dagen då jag skulle göra en riktigt smarrig svasiatisk (svensk och asiatisk) kycklinggryta med kokosmjölk och risnudlar. Godare än såhär blir det bara om man häller på lite extra sesamolja och salta jordnötter och det gör man naturligtvis. Mums.

Detta var också dagen då jag bakade begravningsbullar. Maken påstår att de blev perfekta, numera frestas jag faktiskt inte ens att smaka en tugga fast det luktar så gott. Jag tänkte på hur sällan jag bakar nuförtiden. Främst för att barnen inte längre bor hemma såklart, men också för att jag inte tolererar vetemjöl och mest lagar sådant som jag också kan äta. Det är dock ett av mina största nöjen och jag gläds varje gång det är fikavecka till kören till exempel! Manfred gillade dessutom mina bullar, så jag tyckte de hade sin plats till hans speciella dag.

Jag plockade även fram moster Elin, mormors storasyster och mammas gudmor, för att be henne hjälpa mig sy i en tappad knapp i pyjamasskjortan. Hon log så vänt, men vägrade hjälpa till. Jag fick snällt fixa det själv, men jag tror att det var hon som hjälpte mig hitta rätt knapp! Jag vet inte hur hennes passfoto hamnade i knappburken som kom från hennes sykorg, men jag blir glad varje gång jag ser det. Hon var en speciell kvinna och jag vet hur viktig hon var för min mamma. Hennes liv var allt annat än lätt. Jag har många gånger tänkt att det hade passat perfekt att göra en dramaserie av det och har säkert berättat om det här i bloggen förut. Hon kämpade på och var lite argsint sina sista 20 år. Kanske inte så konstigt tänker jag när jag går förbi hennes och hennes första make och stora kärleks grav här på kyrkogården. John dog 1937 och Elin väntade lääääänge på att få göra honom sällskap innan hon slutligen somnade in 2017, strax före sin etthundraförsta födelsedag. Lilla moster Elin…

Continue Reading

Ditten och Datten

Inne på dag tre…

Inga kommentarer

… med vad som kanske är ”omikron”. Hade feber en dag, har varit trött, haft lite värk i kroppen och hostar. Håller mig undan, precis som vanligt. Dricker mycket te, pysslar lite, dricker färsk citron i ljummet vatten och äter ugnsstekt broccoli. Tar hand om kroppen och låter den läka i lugn och ro medan jag längtar ut i stormbyarna. Uj, vad det blåser! Vi har haft byar på upp till 25 sekundmeter, något som gör att fönster skallrar och ventilationssystemet skramlar och slår. Småfåglarna försöker hålla sig kvar på fågelmataren, men den gungar förfärligt. Tallen har gjort sig av med lite döda grenar i vanlig ordning och nu verkar det som att alla moln snart har dragit sig undan. Imorgon kanske jag vågar mig ut på en liten promenad igen.

Foto: Willie Horton

Nu har jag inte haft någon USA-längtan på länge, men när vår kompis från Utah lade upp denna bild tagen i Timber Lakes utanför Heber City i Utah häromkvällen började jag faktiskt gråta. Wow, alltså. Bergen, snön, färgerna… (Det kan också ha varit att jag var lite känslomässigt påverkad av febern.) Jag gick tillbaka i fotomappen och tittade på gamla foton från våra år i Orem. Jag fylls av tacksamhet över att ha fått möjlighet att bo längs ”the Wasatch Front”. Bergen ger mig fortfarande rysningar, av det goda slaget. Och sjukdagar har man faktiskt rätt att bädda ner sig i både nostalgi och goda minnen! Med jämna mellanrum frågar jag mig om vi skulle ha bott kvar, men landar alltid i att åren där var livsviktiga även om det aldrig var meningen att de skulle vara för evigt. Tack livet!

Continue Reading

Ditten och Datten

Rastlös.

4 kommentarer

Känslan av tomhet är överväldigande. Plötslig död kan nog ingen förhålla sig till. Det är som att tiden bara stannar och allt sätts på paus, som att någon ska komma och säga ”nej förresten, nu blev det fel”. Helst hade jag velat sitta och bara titta på en hel serie på Netflix, men jag är för rastlös. Har klämt några avsnitt av The Handmaid’s Tale, men jag tror den är för otäck för att jag ska klara av att fortsätta. Det är som att allt jag tycker illa om har komprimerats och pimpats med lite Hollywoodromantik. Nej, isåfall får det bli något annat.

Jag har inga samtal inbokade i eftermiddag eller imorgon, så jag tog fram den här lilla pärlan som väntat på att få jobba. Städlista med väldigt specificerade poster:
gamla skor
gamla glasögon
take out-menyer (eh, detta liv ligger långt från vårt)
gamla leksaker
gamla tekniska prylar
enstaka sockor
gamla tidningar och magasin
osv, osv

Kanske kan det vara något? Det spelar liksom ingen roll hur ordningsam ”man” är, även om hemmet har en grundordning är det lätt att somligt bara blir liggande att utföras en annan dag. Det kan vara så att den dagen är här. Vad gör du när rastlösheten tagit över hela ditt sinne?

Continue Reading

Ditten och Datten

En dag i kontemplation.

2 kommentarer

Igår blev en märklig dag på många sätt. Jag tror att varken maken eller jag fungerade som vi brukar och vi var båda lite allmänt förvirrade. Jag kunde konstatera att det är både hjälpsamt och störigt att vara ”expert” på den praktiska baksidan av Döden. Den processen ligger dock inte i mina händer den här gången, utan i makens och hans syskons. När döden kommer hastigt har det inte funnits tid att fråga om önskemål om begravningsplats, själva begravningen, allt praktiskt runt ekonomin (fullmakter osv). Dödsstädning har varit poppis under en längre tid. Jag kan se den känslomässiga nyttan av att göra en sådan för egen del, men det finns uppenbarligen en praktisk sida på den också.

När telefonen rensades för ett tag sedan (detta ingick som en del i KONTAKT-årets förbestämda projekt) fick den här kontakten vara kvar. ”Man vet aldrig när detta nummer behövs igen.” Jag hade kanske inte riktigt aning om hur snart det skulle bli. Bjarne är begravningsentreprenören som varit en del i vår familj under många år. Han är dessutom granne med min syster. Det är lite skönt att veta vad man har att förvänta sig av en person som blir en så viktig pusselbit i ens egen sorgeprocess.

Hela eftermiddagen satt jag och läste. Först gick jag igenom en hög med tidskrifter och magasin. En del slängdes i återvinningen, andra sparades för att skickas vidare. Sedan gjorde jag en genomgång av högen med böcker som låg vid soffan. Jag hade redan kommit igång med Ljudet av tystnad av Tomas Sjödin och bestämde mig för att det var den perfekta boken att läsa klar just då. Maken var i stan och jag var helt ensam i huset. Tänk att då läsa om tystnad, vad den betyder för oss och hur den påverkar oss människor. Tankar djupt rotade i andlighet (jag älskar Sjödins mjuka berättande och har lyssnat på tre av hans fyra sommar- och vinterprat) om ett ämne som är så otroligt viktigt i dagens samhälle generellt och för vem som helst i en sorgeprocess specifikt. Jag är tacksam för att jag fick de här timmarna. De fick mig att landa lite. Jag hoppas att det finns möjlighet att fortsätta även idag i eftertänksamhetens fotspår. En dag i bön och stillhet, en dag att vila i innan måndagsbestyren tar över. Ibland vet man helt enkelt inte var man behöver vara förrän man har kommit dit. Hoppas du hittar rätt.

Continue Reading

Ditten och Datten

Tack för allt.

8 kommentarer

Igår nåddes vi av den tråkiga nyheten att svärfar gått bort. Jag tror att jag fortfarande är i chock.

2018 planerade maken en resa för hela familjen för att specifikt lära känna svärfars bakgrund och uppväxt i Bayern. Jag är så otroligt tacksam över att framförallt våra barn fick möjlighet att lära sig mer om dessa grenar i sitt släktträd. Det blev en fantastisk resa och minnet av svärfar då han berättade känns tröstande idag.

Lilleman i mammas knä, där har vi honom. Roligt att han ”behöll” sitt utseende upp i vuxen ålder, han är lätt att känna igen i syskonskaran.

Tyvärr har jag inte räknat ut hur man bäst laddar upp egna filmklipp här, så det får bli en enda liten umpa-umpa-trudelutt till svärfars ära. Nu var kanske inte bayersk umpamusik hans favorit. Han kom på varenda konsert vi hade med Fredrikskyrkans Motettkör, älskade musiken och att sitta i kyrkan och lyssna.

Igår hittade norrskenet ner så långt som till Stockholm och vår äldsta dotter tog det här fotot över Handen. ”Hälsningar från farfar”, skrev hon i familjechatten. Jag tycker om tanken. ”Tack för allt” var det sista du sa till mig, Manfred. Nu säger jag detsamma till dig. Tack för allt.

Continue Reading

Ditten och Datten

Har du en narcissist vid din sida?

2 kommentarer

De senaste åren har det varit populärt att skriva om och diskutera personer med personlighetsstörning. ”Omgiven av…”-böckerna har sålt otroligt bra. Författaren Thomas Erikson skrattar hela vägen till banken medan forskarvärlden naturligtvis protesterar över hans pseudovetenskapliga påståenden och texter. Det är som med Camilla Läckberg och hennes böcker. De säljer enormt bra, men alla grammatiska högdjur överöser henne med diverse epitet som talanglös, dålig författare och allt vad det är.

Huruvida Thomas Erikson har rätt eller fel spelar mindre roll i det här inlägget. Vi kan konstatera att ett samhälle fullt av psykopater, eller narcissister för den delen, skulle haverera. Så många finns det helt enkelt inte. Alla som påverkas av dessa personligheter håller dock säkert med om att livet blir outhärdligt i deras närhet.

Skillnaden på en psykopat och en narcissist (båda är personlighetsstörningar) är i princip att psykopaten inte har några känslor medan narcissisten har fått sitt känsloliv förstört i tidig ålder, kanske av en riktigt hemsk förälder. Hen har alltså en förstörd självkänsla och använder andra för att ”överleva” känslomässigt, många gånger på ett otrolig obehagligt sätt för den som utnyttjas till detta syfte. Narcissisten kan rent teoretiskt behandlas, men det verkar inte särskilt framgångsrikt efter vad jag har förstått.

När jag såg den här bingobrickan tänkte jag att den kanske kommer till användning för dig eller någon i din närhet. Manipulation är fruktansvärt utmattande. Känner du någon som utsätts för den här typen av behandling? Eller är du rentav en narcissist själv?

Översättning av de olika rutorna, ej i ordning:

Beteende

arg på dig för att du är sjuk eller skadad
saboterar din/ditt jobb/skola/relation
ser till att din viktiga dag handlar om hen
kontrollerar ditt utseende
diagnostiserar dig med psykisk ohälsa
delar med sig av för mycket info om hens personliga liv
slutar inte ringa om du inte svarar i telefon
förolämpningar gällande vikt
bestämmer över dina känslor

Kommentarer

Det är inte mitt fel att [resultat av trauma]
Ingen vill vara med dig om inte…
Ursäkta att du tycker att jag är så hemsk
Otacksam
Lär dig att ta ett skämt
Du hör inte av dig tillräckligt ofta
Du behöver komma över det där
Du är för känslig
Du har tur som har mig
Någon annan manipulerar dig till att hata mig
Du brukade vara så trevlig
Sluta spela offer
Jag kan inte fatta att du sa så om mig
Det är inte så jag kommer ihåg det

Continue Reading

Ditten och Datten

Lite om glitter, ordning och reda.

6 kommentarer

Nu har julen åkt ut, förutom några textilier som fortfarande behöver tas om hand. Lika härligt som det är att få julen på plats är det att packa ihop den igen. Det blir bara så tomt! Jag är minimalist i grunden, men tycker det är svårt att få det mysigt och hemtrevligt med en minimalistisk inredning. Den gör sig bäst på fotografier, helt enkelt. Varje gång jag packar ihop påminns jag om hur skönt det är att ha ett bra förvaringssystem för de grejer som inte används dagligdags.

När min brorson var på besök var vi inne på COOP och handlade. Lokalen inhyste förut en Nettobutik som jag gillade att besöka, inte minst för deras stinkande ost som var så god. När jag nu kom in på COOP fick jag känslan av att ha hamnat på Netto igen. Innanför entrén var det uppdukat med en uppsjö av prylar, både högt och lågt. Brorsonen hyser en enorm kärlek till glitter och diamanter, sådant som rent bokstavligt ”spark Joy”, glittrar av glädje (referens till organiseringsspecialisten Marie Kondo). Konmarie hade kanske inte hållit med om att mitt beslut där och då, att lyssna på brorsonens uppmaning om att alla borde ha en discokula, var det bästa. Trots allt är jag en femtioettårig kvinna som tar mina egna beslut och jag köpte den där discobollen. Den var inte ens på rea. Nu bor den hemma hos oss. Och oj, vad den glittrar!

Jag sålde lite grejer på Tradera innan jul. Sådant som hängt med i någon auktionslåda från Sikö, några loppisfynd som jag sålde vidare och något som ”blivit över” och inte längre användes här hemma. Jag cashade också in lite pengar från Sellpy. (Nej, det blir inte särskilt stor vinst på varje plagg, men visst är 1000 kr i handen bättre än en hög plagg man aldrig använder? Kom dock ihåg att det tar flera månader för Sellpy sedan de fått in sorteringspåsen innan kläderna ligger uppe till försäljning.)

Organisation och förvaring är något som gör mig glad, åtminstone då mina system fungerar. Jag gillar våra två märkmaskiner från DYMO, både den som präglar (snygg detalj) och den batteridrivna (effektivare). Jag ser fram emot att hålla igång energin som väcktes av att göra mig av med grejer som inte hade någon plats här hemma innan jul. När yngsta dottern flyttade hemifrån blev det ju ännu ett skifte gällande vad som förvaras, var det förvaras och hur. Med discokulan kom en önskan om att förfina det som redan påbörjats och jag känner redan hur glittret sprider sig i min själ.

Continue Reading

Ditten och Datten

Nu har granen dansats ut, ut, ut…

2 kommentarer

Vi tog hjälp för att dansa ut julen på den allmänna julens sista dag istället för att vänta på den svenska julens slut (Tjugondag Knut) då granens tappade barr började irritera allt för mycket. Som tur är hade vi hjälp av en driven ung man som var ute efter den enda godis som fanns kvar efter julens överdåd av sötsaker, en flera gånger knäckt polkagriskäpp. Efter att ha jobbat hårt och konstaterat att vi återigen kunde stoppa ner två fungerande ljusslingor (till nästa jul funkar de väl inte igen, något i väntans tider verkar stressa tekniken i dessa upplysande härligheter) var det dags att dansa ut granen. I år var vi tre personer, varav den yngste var mest spänd och de äldre sjöng med hjärtans lust. Maken drog sedan ut den barrande halvgranen som vi fått så mycket glädje av de senaste veckorna och vårt lilla vardagsrum blev som nytt igen. Det blev så mycket frilagt utrymme att den unge mannen på besök byggde ett helt nytt boende i själva rummet! Tyvärr blev det lite för trångt för faster och farbror, men hyresvärden hävdade att det inte var något problem. Vi var välkomna att lägga oss på mage och sträcka in huvudet en i taget. Vi fick dock lova att inte stöka till.

Ps: Polkagriskäppen var ”äcklig” enligt utsago. Finns det egentligen någon som faktiskt tycker att de är goda, eller är de mest fina?

Continue Reading