Så var Du en länk till en tid som var. En epok, sedan länge förliden. Med hjärtat varmt och med tanken klar levde Du alltid helt i tiden. Och finge vi be om en gåva ännu. Det vore att åldras så vackert som Du och möta vårt öde lika värdigt när också våra liv levts färdigt.
Pär Lagerkvist
För några dagar sedan fick jag reda på att min gamla klassföreståndare Inga Bergström har gått bort. Hon hade hunnit uppleva nittiotvå år på jorden och hade huvudet på skaft så pass att hon under våren fortfarande undervisade en grupp i engelska. Hon var mycket engagerad i allt från sina elever till scouterna och Hembygdsföreningen i Rödeby. Här kan du lära känna Inga lite du också. Vilken fin levnadsberättelse prästen gav oss, inga begravningsfloskler, utan så där bra var Inga! Vackra psalmer som präglades av hennes tacksamma och inkännande personlighet, en ljus stund för att hedra ett långt och fint liv.
Det här är ”min” avslutningskyrka från högstadietiden. Den ligger precis bredvid Rödebyskolan och eleverna ses fortfarande gå i lämmeltåg till Rödeby Allivs för att köpa godis på rasterna. Allt är som det alltid har varit, och ändå är ingenting detsamma. Den här avslutningen sjöngs ”lär mig, du skog, att vissna glad” till samma melodi som ”i denna ljuva sommartid” och hoppen som sommarlovsglada barn skuttade ut från kyrkan med var utbytta mot tyngre steg.
Inga och jag träffades förra sommaren då en gemensam vän gifte sig. Det var så fint att prata med henne en stund. En tid innan hade jag ringt och skrivit till personer som har påverkat mig på ett extra positivt sätt genom livet. Inga var en av dessa, en sådan förebild som man önskar alla som man älskar. Hon hade skrivit ett brev tillbaka, men vid bröllopet uttryckte hon hur mycket hon verkligen hade uppskattat det. ”Jag har minsann plockat fram det flera gånger med varma känslor.” En god tanke i all sin ära, men somliga tankar gör större nytta om de delas med andra. Det tar jag med mig från denna dagen.
Av någon anledning har jag ”firat” min namnsdag tillsammans med min barndomsvän sedan vi flyttade hem från USA igen. För mig är det mormors födelsedag, igår var det 102 år sedan hon föddes här på Sturkö. C och jag hade planerat in en liten spa-runda, men av olika anledningar blev det istället en halvdag i den sköna naturen runt Studentviken och Västra Mark.
Jag påmindes om hur fint det är att fira både det ena och det andra. Varför inte sätta guldkant på vardagen utan att det behöver bli till några stora projekt?
Här kommer en påminnelse om vad naturen gör för oss. Vi behöver lite vatten, lite fågelkvitter (så länge vi hör det), lite ogräs, lite trädsus, lite knöggligt underlag, backar och grus i dojan. Vi behöver grönt, blått och brunt. Vi behöver luft som inte stängts in mellan fyra väggar…
Den kalla våren har lett till att vitsipporna fortfarande står fint här i södra Sverige. Mjuka kullar av Anemone nemorosa överallt. (Eller nja, inte så mycket här på Sturkö.) En svag, men behaglig och mjuk doft som svävar i luften.
Resten av dagen var inte precis lika kul, men det slutade väl och idag är den där andra dagen som Christer Björkman brukar sjunga om. Ny sol, potatis som ska ner i jorden och så är det kör ikväll. Tänk så bra jag har det!
Nu har jag fått ordning på allt igen här i bloggen! Jag vet inte om det gör någon annan än mig glad, men det är ok. Från och med imorgon kan jag börja följa gamla rutiner och de senaste veckornas taniga bloggande kommer att vara ett minne blott. Idag är jag fast med bloggande från mobilen då övervåningen (och sålunda arbetsrummet) är belamrad med ett gäng tonåringar som fnissade för fullt då jag nöjd somnade inatt efter en dag som började i Nynäshamn, fortsatte i Klackamåla, kulminerade i Karlskrona och processades på Sturkö.
Vi har alltså varit i trakterna runt Nynäshamn och Stockholm i några dagar. Maken har jobbat där mycket i år, men själv har jag inte varit där på mer än ett halvår. Det var roligt att tanka lite storstad och familj! Älskar att komma hem till lillasyster, bada bubbelbad och strosa i Nynäshamn. Älskar att hänga med våra barn. Älskar (inte fullt lika mycket) att besöka huvudstan, eller snarare att njuta av storstans utbud av diverse känslor och butiker.
Här satt vi och planerade sensommarens kommande fest då dottern och svärsonen firar bröllopet som gick av stapeln för två år sedan. Nu har vi en plan värdig både Sickan och alla festfixare som gått före oss. De udda sockorna får symbolisera känslan då vi började, för när allt hade värkts fram efter några timmar låg alla strumpor i symboliskt mycket prydliga högar där alla par hittat en match och de söndriga exemplaren hade hittat till soptunnan.
Nynäshamn är liksom Karlskrona en fantastisk sommarstad. I fredags var det knappast sommar, men jag och min vän tog en härlig promenad och njöt av Knappelskär och en försiktig vårvärme under några timmar. Långa samtal i vacker miljö, visst är det lyxigt?
Vi var på en sådan där vanlig fest med vänner och god mat och härliga möten och roliga upplevelser, sådant som fortfarande känns lite främmande efter de senaste årens begivenheter. Det där att sitta lite trångt vid ett bord och nudda axlarna på bordskamraterna, att inte hela tiden gå i omvägar runt personer, utan krama folk man saknat. Äta en buffé där alla tar sin egen mat ur gemensamma kärl. Ja, sånt där som kändes normalt 2019, men förbjudet 2020. Att få fira en av makens äldsta vänner var fint på många sätt, inte minst då han gav oss skrämselhicka för ett tag sedan. Man ska inte ta folk för givna, det tål att påminnas om.
Innan vi for hem satte Ingenjören upp några hyllor. Det är så vi brukar betala för mat och husrum (skämt, fast ändå inte, det känns bra att återgälda den ständiga generositeten).
Sedan var det ju valborgsmässoafton också, Mammas och Fars bröllopsdag. Vi brukar fara upp till Klackamåla och sedan grilla lite i Rödeby på brorsans vitsippsö. Nu blev det inte så, men maken och jag tog ändå vägen runt Klackamåla för att ta med oss lite grus till örthjulet hemma. Vägen mellan Kalmar och Klackamåla var oändligt vacker med böljande vitsippsängar överallt. Här får du åtminstone lite vitsippsdiken.
Efter att ha tagit en minst sagt snabb sväng hem då vi sa hej till extradottern och hennes vänner som skulle ha tjejkväll med övernattning var det dags för en konsert som vi köpte biljetter till för 1,5 år sedan. Stilla Nätters Kapells avskedskonsert. Förväntningarna uppfylldes med råge och efter nästan tre timmar var jag laddad från tårna med ny energi. Alltså. Musik ger mitt liv en extra dimension, något som går utanpå vardag, strävanden, mål, måsten och allt det andra. Tacksamheten räcker liksom inte till när jag ska försöka förklara vad som händer i mig då jag får en genomgripande musikalisk upplevelse.
Vi promenerade hem till syrran och svågern i en levande och vacker stadsmiljö. Någon bakom oss sa ”så här ska det kännas då man går på stan”. Hoglands parks planteringar kommer att vara något utöver det vanliga om några dagar, så jag måste åka in till stan under dagtid snart igen.
Jag avslutar med Lilla Amsterdam i vårt trädgårdsland. Inte spektakulärt, men duger fint åt oss. Nu börjar tulpanerna äntligen slå ut och det visar sig att bara ett fåtal blommor ätits upp av vem-det-nu-är. Mammas och Fars fina tistlar ska flyttas, men jag glömde att de stod här. Åtminstone en av de två plantorna ska nog få plats i perennrabatten. Med det är det Over and Out för idag. Imorgon återgår livet till det vanliga. Jag hoppas att du får en fin avslutning på veckan och att maj bjuder på allt fint som tänkas kan!
Det vackra brudparet på väg ut i livet.Falsterbo kyrka har delar som stått sedan 1300-talet. Det svindlar att tänka tanken…Fantastiska sandstränder och kallt vatten, men trots vattentemperaturen såg vi flera som doppade sig.Det är något med öppna vidder!Nu kanske du förstår vad jag menar med att min fotoskörd från bröllopet blev mer än lovligt skral.Synd att jag blev selfieansvarig. Efter nästan tre år var detta alltså det bästa vi fick till. Det är ändå känslan som räknas?Så söta!Vet inte vem som tog tårtfotot, men inte var det jag.Fars två yngsta systrar och en av mina gullisar. Mys, mys.Bruden bad mig sätta brudbuketten på mammas grav. Så fint avslut på något sätt!
Under lång tid har jag inte haft några problem med själva bloggen. Bilderna har gått jättebra att ladda upp i WordPress-appen, de har per automatik komprimerats och jag har glatt bloggat på med de bilder jag har känt för. Efter bröllopet står jag förvisso här med den sämsta fotoskörden sedan runt 1995 från ett tillfälle av den här kalibern. Jag tog det medvetna beslutet att inte ta med kameran då dagen ändå skulle förevigas av min fantastiska fotografsvägerska. Senare på kvällen skulle hon inte vara med, men då skulle ändå min kamera inte vara tillräckligt ljuskänslig och min telefonkamera skulle vara ett okej val. När dagen så kom låg mina känslor utanpå och jag tror inte jag funkade riktigt som jag skulle. Jag glömde fota, jag stod dåligt till, ljuset var konstigt, jag hade fullt upp med att vara social. Det blev som det blev. De få foton som finns hade ju varit roliga att få dela, men då funkar det inte eftersom inte ens WordPressappen accepterar mina foton längre. Kanske handlar det om uppdateringen jag gjorde förra veckan, kanske något annat.
Förutom de två bilder jag laddade upp igår är tydligen den här ofrivilliga mikrofilmen det enda som accepteras från bröllopsdagen av bloggen. Varsågod, här kommer alltså lillebror och hans fru, gullisarna. Inte för att jag inte vill visa dem här, bara märkligt hur urvalet sker. Jaja, men nu blev det så. Jag hoppas det löser sig, för den här bloggen blir rätt trist utan bilderna som brukar följa med.
Jag kan inte ens berätta hur fint det här bröllopet blev, eller hur fantastiskt, eller hur härligt det blev att träffa alla efter flera års ofrivilliga o-träffar… Jag fick en total känslomässig kollaps efteråt och har lagom vaknat till liv igen idag. Vet inte ens hur jag klarade av söndagen som innehöll en härlig eftermiddag med gammal amerikansk vän och några av hennes familjemedlemmar och vänner och så en kommunikationskurs via Zoom…
WordPress passar på att bråka, så jag kan inte ladda upp några bilder. En skärmdump från uttåget ur kyrkan kan jag åtminstone bjuda på. Min underbart vackra syster i mammas brudklänning och egenbunden brudbukett och hennes fine make, extra tjusig dagen till ära. Vilken dag! Vilken dag.
Ha! En av bröllopstårtorna gick visst också att ladda upp. Vi får väl se om det blir bättre lycka imorgon…
För ett år sedan gick vi i Malmös vackra slottspark tillsammans, idag är det bröllop för hela slanten några mil längre bort. Imorse glittrade soluppgången lite extra vackert för de här två godingarna. De är väl värda en riktigt fin fest.
Nu ska det bli ett bröllop, vi gör oss klara för ett bröllop! På lördag är det dags och som vi har längtat! Syrran i Skottland och hennes man befinner sig på svensk mark, vår tyska syster och hennes man är på väg och resten av oss laddar på olika håll i landet. Det känns faktiskt smått overkligt och fantastiskt roligt! Brudparet hade två kyrkor med sig i diskussionen runt bröllopsplaner: Fredrikskyrkan (min svåger var ju också med i motettkören, så det var ”hans” kyrka då de bodde här i Karlskrona) och Falsterbo kyrka. Valet föll på den senare, vilket kanske också känns mer naturligt då de unga tu numera bor i Malmö.
Vi kan ju konstatera att allt fokus kommer att ligga på brudparet, men det är ändå roligt att klä sig fint och pimpa sig lite. Med tanke på hur mina naglar såg ut efter de senaste veckornas grävande i jord (jag är så dålig på att ta på mig trädgårdshandskar) kändes det på sin plats att gå till ”salong” och fixa till dem lite. Tjejen som gjorde naglarna tyckte att jag skulle lägga till lite glitter, så glitter blev det. Det ska bli roligt att se hur andra har tolkat klädkoden ”ta på dig något som du känner dig fin i”! Jag hade middagsdejt med min kompis efter nagelfixet och hon konstaterade att ”man får gå på bröllop alldeles för sällan”. Fram för fler bröllopsfester, helt enkelt!
Vi har haft några underbara dagar med besök från Ståckålm. Svärsonens föräldrar lånade ut sin bil, något som gav oss tre härliga heldagar med alla våra ungdomar! Det råkade dessutom bli fantastiskt väder, så vi njöt verkligen av att känna solens värme efter en lång, kall månad. I år tog jag alldeles för få fotografier på människorna. Påskdagen var till exempel svärföräldrarna här, men det finns bara kort på maten. Vem bryr sig om vad vi åt om tio år? Ingen alls, gissar jag. Det är alltid folket på bilderna som är det roliga. Hur som helst hann vi med milarundan på långfredagen, fredagsmys med syrran och hennes familj, påskfrulle med äggmålning, svensk påsk-pad thai lagad på Muurikkan och ett helt gäng folk som alla fick sina livs första egna påskägg, matlagning och mer matlagning, påskmässa med Motettkören och brölande orgel för en del och Han lever min Förlossare a capella för andra, påskmiddag med svärföräldrarna, världens roligaste ritspel som hittas på garticphone.com (vi var sju som spelade och vi skrattade så magen krampade), annandagsbuffé och släktforskning med faster, farbror och kusin och Snipp, snapp, snut så var påsken slut. Extradottern har nu påsklov och vi vuxna har ett bröllop att se fram emot till helgen. Så spänd jag är på att träffa syskon från Skottland och Tyskland som vi inte träffat sedan 2019!!! Med denna bildkavalkad är även påskpausen över här i bloggen och förhoppningsvis kommer jag igång med skrivandet igen. (Tack till vår äldsta dotter som delade med sig av några av sina bilder.)
