Min kör-kompis pluggar till kock och jag passade på att prova hennes och hennes klasskompisars kunskap då jag tog en smarrig lunch på Östersjöskolan igår. Jag hade bokat eget bord och som vanligt kändes det märkligt att sitta och äta själv då alla andra bord upptogs av sällskap av varierande storlek. Mest märkbart var att jag åt mycket fortare än jag hade gjort om jag suttit hemma vid matbordet! Rätt vad det var fick jag syn på en annan elev, en vän till familjen som jag har gått på matlagningskurs hos. Laga thaimat på vedspis, vilken grej! D är en av de bästa kockar jag vet, hon lagar makalöst god mat. Gissar att hon styr upp med allt det teoretiska som behövs för att jobba i större sammanhang?
Den här synen har man ju sett några gånger. Yngsta dottern gick tre år på hotell- och restaurangprogrammet på gymnasiet, så detta var också hennes träningslokaler. Igår fick vi äta ”vårens smaker” och det var verkligen gott. En trerättersmiddag för 120 kronor är inte att spotta på i dagens samhälle, särskilt inte då allt var lagat och serverat med stor precision.
En stor grupp pensionärer har ätit vid de här övningstillfällena fyra gånger på raken. Jag blev nästan lite tårögd då jag såg och hörde någon som kunde ha varit Far be all personal komma ut för att tacka dem för deras väl utförda arbete. Jag har sett Far göra det vid flera tillfällen. Då jag var yngre skämdes jag, idag tycker jag det är en fantastisk gest! Så många i vårt samhälle utför arbeten som de aldrig tackas för och ett tack sitter aldrig fel.
Efter den goda maten tog jag en runda i vår vackra stad. Den är väl värd ett besök.
Himmel och vatten, en syn som jag aldrig tröttnar på.
Den rosa byggnaden till vänster om det gula huset i mitten är residenset. Det är Sveriges yngsta residens och stod klart 1911. Gustaf Lindgren hette arkitekten och huset byggdes inspirerat av engelska patriciervillor. Annars är herr Lindgren mest känd för de fängelser han byggde, något jag tycker är lite intressant. Residenset tillhör mina favoritutsikter. Karlskrona var vid byggets tillblivelse den svenska flottans huvudstation och residensstad, så representationsvåningen är tydligen väldigt påkostad. Ulrica Messing är numera Blekinges landshövding och jag gissar att hon bor i residenset? Jag har dock aldrig sett henne ”pa staun”. För mig kommer Camilla Ohdnoff för evigt vara Blekinges landshövding. Hon innehade denna position från 1974 till 1992 och var Sveriges första kvinnliga landshövding, så jag trodde väl att hon skulle vara kvar då vi flyttade ”hem” 2016. Så var det alltså inte.
Årets mars har varit som vilken april som helst, så det är väl inte konstigt att jag vaknar upp till snö. På golvet nedanför sängen ligger min älskade, älskade spikmatta och mina tankar spinner vidare till julklappar och hur saker och ting kommer och går i våra liv. Somligt är väldigt präglat av sin samtid och kan lätt placeras i tiden, annat blir tidlöst. Hittar du något på listan som inte bara väckte en fläkt av intresse, något som blev kvar?
Årets julklapp är en utmärkelse som Handelns Utredningsinstitut, HUI, utser i november varje år. Jag har inte riktigt förstått huruvida de försöker få igång handeln lite extra, eller faktiskt bara försöker leka siare och därmed har sett i sin lilla glaskula vad svenskar kommer att köpa i julklapp till sina nära och kära. Minst ett av tre kriterier vara uppfyllda, annars får man inte bli Årets julklapp. Dessa kriterier är:
Produkten skall vara en nyhet eller ha fått ett nyväckt intresse för året
Produkten skall svara för ett högt försäljningsvärde eller säljas i ett stort antal enheter
Produkten skall representera den tid vi lever i
2021 – Evenemangsbiljetten (efter Covid-19 längtade väl ”alla” på att gå på konsert och teater igen, men jag undrar om folk vågade köpa biljetter)
2020 – Stormköket (har jag haft sedan tonåren, men förstår att folk i orostider börjar fundera på krishjälpmedel)
2019 – Mobillådan (Skärmhjärnan av Anders Hansen hade just kommit ut – jag önskar att tanken bakom mobillådan fortfarande levde, men jag har aldrig haft någon)
2018 – Återvunna kläder (är man från en handarbetsintresserad sjubarnsfamilj är detta old news, men kul att allmänheten upptäckte andrahandsmarknaden)
2017 – Elcykeln (har aldrig haft, men dessa verkar ju praktiska)
2016 – VR-glasögonen (nope)
2015 – Robotdammsugaren (nej, vi var för sena på bollen och i detta hus hade det inte funkat)
2014 – Aktivitetsarmband (jag köpte ett till dottern i födelsedagspresent eller julklapp några år senare, men tog över det själv och har fortfarande på mig varje dag)
2013 – Råsaftcentrifug (fick 2011 av min uppdragsgivare och älskar den, används i perioder fortfarande mycket)
2012 – Hörlurar (har fortfarande bara iPhone-hörlurare med sladd, har tio år senare fortfarande inte satt mig in i dessa brusreducerande, ljudupplevelsehöjande hjälpmedel)
2009 – Spikmatta (vann en året efter hajpen då jag fortfarande tävlade mycket med slogans, älskar till denna dag att avsluta dagen med lymfmassage och spikmatta)
2008 – En upplevelse (tydligen uppmärksammades att folk blivit mättade av ett oändligt utbud av prylar på nätet och att man hade börjat uppskatta andra värden)
2007 – GPS-mottagare (vet inte att vi någonsin haft någon, men nu för tiden klarar jag mig inte utan min telefonkarta)
2006 – Ljudbok (jag var sen på bollen och har aldrig köpt någon egen ljudbok, men nu för tiden lyssnar jag ofta i ljudboksapp)
2005 – Pokerset (spelar inte poker, men 2005 blev nätpoker det mest populära nyordet)
2004 – Platt-TV (sådana julklappar köper vi inte, har fortfarande den platt-TV vi fick på köpet då vi köpte fyra sängar i Orem 2012)
2003 – Mössa (okej, okej, svårt att 1983 då vi alla hellre frös huvudet av oss än att visa oss med mössa skulle kunna tänka oss att mössor skulle sitta på var trendig människas huvud i framtiden)
2002 – Kokbok (jag älskar kokböcker och har många, men använder bara ett fåtal i varje bok och söker numera mest på nätet, men det verkar fortfarande vara en lukrativ marknad)
2001 – Verktyg (undrar om detta var då intresset för att fixa själv väcktes igen, och det kan man väl säga har hängt kvar)
2000 – DVD-spelare (känns lite sorgligt att tänka att vi förvisso har en lös DVD-läsare till datorn, men att DVD:er tillhör ett annat liv då jag år 2000 var yngre än vår yngsta dotter)
1999 – Böcker (så länge jag kan komma ihåg har jag fått och gett böcker i julklapp och jag hoppas att det får fortsätta så)
1998 – Datorspel (om vi bara hade vetat vad som komma skulle…)
1997 – Elektroniska husdjur (t.ex. Tamagotchi) (sonen var för liten och vi vuxna var för stora, så detta fenomen upplevde jag bara hos mina elever)
1996 – Internetpaket (intressant, pling pling pling drrrrrrrr, modem, tror vi hade detta redan innan det blev stort)
1995 – CD-skiva (ja, tänk, det var på den tiden – jag köpte musik/ljudsagor på CD ända tills folk knappt använde CD längre)
1994 – Mobiltelefon (skaffade min första 1995 då vi kom hem från Kalifornien)
1993 – Parfym (mmmmmmm, tycker det är så tråkigt att så många är doftkänsliga idag)
1992 – TV-spel (njae, vet att maken tidigt var på den här bollen, men det dröjde många år innan vi köpte våra barns första tevespel)
1991 – CD-spelare (vid det laget var väl CD-spelare inget nytt, hmmm)
1990 – Wok (detta kommer jag ihåg, fick en wok-panna av föräldrarna i julklapp runt denna tid)
1989 – Videokamera (har aldrig haft någon)
1988 – Bakmaskinen (det dröjde över 15 år innan vi skaffade bakmaskin, men det blev ingen hit hos oss – vet inte hur poppis det är nu för tiden, men svågern bakar fortfarande ofta i deras bakis)
Efter skrivbordsjobb hela förmiddagen var det skönt att ha eftermiddagen öppen för trädgårdslandet samtidigt som vädret var perfekt lagom. Jag var trött efter att ha letat telefonnummer och undrade varför det ska vara så himla krångligt med byråkrati? …utan så ska ert tal vara, att ja är ja, och nej är nej (Matt 3:37) passar in på så många ställen. Varför inte ge klara och tydliga instruktioner? Nej, långa och slingriga gångar med ett oändligt antal om… så… får mitt stress-svett att bryta fram och jag får känslan av att orsaka att företaget är på väg åt fanders bara för att jag kryssat fel någonstans, eller ofrivilligt gett fel uppgifter då jag inte förstod frågan. Jaja, nu är det så det byråkratiska livet ser ut och just det har jag väldigt liten möjlighet att påverka. Jag får därför praktisera det jag själv lär, nämligen acceptans.
När jag satt och åt lunch hörde jag Gamla Bettan (brorsans hjullastare som står här hos oss) dra igång och gick ut på trappan för att se att ingen obehörig hade bestämt sig för att flytta på henne. Det var brorsan som satt i hytten, så ingen fara på taket. Snabbt drog jag på mina trasiga gummistövlar (uppfinn gärna ett par vattentäta stövlar som håller säsong efter säsong, som andas och som inte får strumporna att korva ihop sig framför tårna) och drog efter Bettan. Vi hamnade uppe vid kyrkans parkeringsplats där en lastbil med två långa släp och många takstolar höll på att placera sig. Bettan, lastbilschaffisen (han hade gigantiska solglasögon med kornblå skalmar som såg ut att ha inköpts i en leksaksaffär) och brorsan bjöd sedan på en otroligt spännande show. Jag är djupt imponerad av i snart sagt all yrkeskunnighet. Jag fattade bara inte hur det skulle gå till att få takstolarna på plats där de ska förvaras fram till resning, men jag hade inte behövt vara orolig.
Nu står de i tryggt förvar och jag kan titta på filmerna och fotona jag tog då jag följde processen och imponeras stort av min lillebrors oerhörda kompetens! Han är verkligen klurig på ett mycket praktiskt sätt. Dessvärre kan jag inte säga detsamma om mig själv, men det är okej. Jag speglar mig i hans strålglans, hehe.
På väg hem plockade jag upp posten, den här gången bestående av ett gäng handskrivna kuvert, bästa sorten! Äldsta dottern hade skickat ett matchande fodral till den underbara handbroderade lavendelpåse jag fått av henne vid tidigare tillfälle. Den här ska vara till en ögonpåse liknande de jag visade här i bloggen för ett tag sedan.
Eftermiddagen var vikt åt hårt arbete i trädgårdslandet och i trädgården. Jag är tacksam över att skottkärran klarat sig undan punktering hela våren (hoppas jag inte jinxar nu), den är verkligen ett av de hjälpmedel jag har mest användning av. Det är för torrt för att elda, men nu ska vi visst få lite nederbörd. Jag håller tummarna och förbereder mig för att få gå eldningsvakt (mysigt). Har sett flera bränna av både diken och ängar här på ön, men det hade jag inte vågat i det här läget.
Rätt vad det var dök de här sköningarna upp. Faster och farbror är gamla åkare och Gamla Bettan var deras innan brorsan köpte henne av dem. De hade sett filmen jag lagt upp i släktgruppen på Facebook på äventyret jag nyss beskrivit. Nu var de väldigt sugna på att få jobba lite med Bettan och kom så fort de kunde med rulltårta och solsken i blick. Brorsan hade ju redan åkt hem då han har flera nätters jobb framför sig, så de fick nöja sig med mitt sällskap, Nescafé, mackor och inspektion av tomten. Faster fick med sig nyskördade palsternackor och ett gäng småplantor av olika slag hem, så nu hoppas jag att hon får stor framgång med dem!
Efter det oväntade besöket fanns det fortfarande lite solljus kvar, så Pim och jag jobbade på. Det bor mycket mask i lådorna, så det är ju bra! Däremot är jorden lite väl torr efter den här tidiga och torra våren. Vi får väl se hur det blir med allt. Det löser sig väl, tänker jag och skickar en tacksam tanke till det kommunala vattnet. De borrade brunnarna är förvisso väl påfyllda, men jag vet att det vattnet aldrig räcker särskilt länge här hos oss. Det kanske är läge att införskaffa en ”luft till vatten”-manick? Vet bara inte om de säljs för privat bruk.
Nu har det hänt igen. 350 nya besökare i bloggen igår pga #skonhetsoperationer gör ju att jag blir nyfiken! Hur kan ett fåtal inlägg utan något slags praktiska tips leda till så många besök? Snälla du som hittat hit med den taggen, ge mig lite lugn i själen…
Något som kanske inte gör mig lugn, men glad, är krukan med små glada, gula solar! Var på Jem & Fix i veckan och hittade snorbilliga små narcisser. De var säkert billiga p.g.a. någon dålig anledning, men där och då tog jag beslutet att strunta i det och köpa med mig ett gäng för att förgylla hemmet. Det funkade! Det gula gör mig glad. Formen på ”installationen” gör mig glad. Jag blir glad av att dessa blommor tyder på att det är vår. Dessutom visade sig sicksackbuske och påskliljor vara en ypperlig kombination. Om du tycker att tupparna och hönan där på fars bord är bleka stämmer det. Jag skulle rengöra två av dem för några år sedan och tvättade då bort färgen av misstag. Den tredje hittade jag i befintligt skick på loppis. Hur som helst blir jag glad av att möta det här i vardagsrummet.
Det här är ingen slutgiltig plan, men en fingervisning om hur jag bör planera landet i år. Några av potatislådorna kommer att få andra uppgifter, men enligt rotationsschemat är det såhär det bör se ut för att ge jorden de bästa förutsättningarna. Att skifta växtplats är väl beprövat, men det finns många som struntar i det och som ändå får god skörd. Jag blir så fixerad vid hur man BÖR göra att jag ibland glömmer att GOTT NOG är mycket bättre än INTE ALLS. Någons petighet med mängden kväve, rätt sorts tillsats, rätt tid, rätt förutsättningar gör att ingenting av det jag gör duger. Typ så. Men det stämmer ju inte! Vi har en härlig trädgård med vackra blommor och producerar mer mat än vi gör av med, kan inte det duga? Vår trädgård är mest en dröm i huvudet, men det som finns här är värt att vårda tills drömmen kan gå i uppfyllelse. Dessutom har drömmen sitt eget värde och behöver inte ens ha något med verkligheten att göra. Vi har alla olika förutsättningar och livet blir bra mycket bättre om vi släpper taget om andras förmågor och tar hand om oss själva. Jag blir bättre och bättre på att leva som jag lär, men i vissa situationer triggas jag och trillar dit på eget krokben. Det var skönt att få den här planen gjord igår. Jag rensade även upp i jordgubbslandet och tog hand om lådorna som gröngödslades förra året. Det är så spännande att se tulpanerna sticka upp i sitt hörn. Hurra!
Dagar som rymmer det bästa av två världar, både trädgårdsarbete och musik, måste väl vara de bästa? Åtminstone för mig. Igår var det dags för ”examen” efter en lång tids arbete med Steve Dobrogoszs Requiem. Vi sjöng även några kompositioner av Stig Lindberg och en Bön för Ukraina. Jag älskar verkligen att omges av musik, jag upplever den med hela min kropp och själ. Rent musikaliskt var det inte ”perfekt” igår, men det var ändå fantastiskt. I stunder kände jag hur jag nästan svävade, mest hade jag velat sluta sjunga och bara sväva fritt ibland alla toner. Då, när dirigent, orkester och sångare förenades i något som mest kan liknas med perfekt enhet, då var det rent underbart. Den känslan tar jag med mig då jag nu sammanfattar vecka 12. Det är även dags att fira min fina lillasyster i Skottland på hennes fyrtiosjätte födelsedag. Snart får vi träffas igen! Som jag längtar.
Igår förmiddags gick strömmen oväntat och både tvättmaskin och diskmaskin slutade gå. Vi bor tydligen vid världens ände, för beskedet vi fått från Eon är att vi kan räkna med el tidigast kl. 16 i eftermiddag. Trist att jag har svinont pga. en klämd nerv i ryggraden, så det är bäst att jag slutar skriva på en gång. Häxan Surtant i mig har nämligen väckts. Jag är dessutom bekymrad över frysens innehåll. Hoppas att smärtan ger sig lite, då kanske jag orkar jobba lite i trädgården. Klart slut.
Femtiotvå år har runnit under broarna. Igår firade vi, för visst ska vi fira allt som firas kan?! Varmrökt lax, tårta och och blomster blev själva kulissen, det viktigaste var ändå människorna som var där. Älskar att vi kan träffas igen, men visst känns det fortfarande lite konstigt att sitta vid bordet med två iläggsskivor.
Dagen till ära kom de fina ljuslyktorna från svärmor upp. De har legat i sin låda och väntat på bättre tider alldeles för länge, typ två år. Nu fick både de och fotogenlampan komma upp och jag är så glad! Det blev verkligen mysigt.
Att komma in i köket på morgonen och möta det här…
… och det här gjorde mig glad. Glad att det finns diskmaskin, människor att fira med, anledning att fira, att det går att träffas och att vi har ett tryggt hem att fira i. Inget av detta bör tas för givet.
Ska vi prata om det här? Jaja, vi får väl skylla på att jag inte var med i svängarna. Vår yngsta dotter beställde passtid i februari i Stockholm och fick en tid i mars. Hon fick jobb den dagen och bestämde sig för att avboka. Då hon ett par dagar senare skulle boka ny tid ringde hon upprörd och berättade att nästa tid som fanns tillgänglig var i september! Nej, det måste vara fel, sa den förnuftiga mamman och tänkte curla lite. Det visade sig dessvärre stämma. Då hon satte sig för att boka en tid här i Blekinge eftersom dottern ändå skulle komma till påsk insåg hon att det var ännu värre här. Efter ytterligare tid insåg samma mamma att hennes och makens pass går ut i sommar och att de skulle behöva boka tid de också. Jo, men hoppsan. Inga tider i Karlskrona alls och i Karlshamn fanns det fyra kvar. I november. Jahaja, inget att hänga läpp över. Jag gissar att utlandsresor inte står på tapeten i år då.
Något som dock står i fokus just idag är makens fö(r)delsedag. Den delar han med ett gäng andra födelsedagsbarn, så är du en av dem passar jag på att gratta dig också. Jag har för första gången hissat flaggan (det var plättlätt) och ska nu uppvakta med frukost på sängen enligt konstens alla regler. Hurra, hurra, hurra, hurrAAA!
Eh, jag förstår inte? De senaste dagarna har mängder av personer hittat hit till bloggen via https://monnah.se/?tag=skonhetsoperationer. Vad märkligt. Visst har jag etiketten skönhetsoperationer, men den används inte särskilt ofta. Jag gissar att folk blir lite besvikna om de hade hoppats hitta tips om olika operationer. Jag har ett verktyg som heter Google Analytics. Det var jättebra för några år sedan då jag såg med vilka sökord läsare hittade hit. Jag tror att det kan ha varit GDPR som satte stopp för detta. Nu får jag bara besked om vilken ”sida” i min blogg som läsare landar på. Hur som helst går jag ytterst sällan in på Analytics numera, men när jag såg att jag hade haft många fler besök än vanligt blev jag lite nyfiken. På ett år kommer träffarna från ungefär 13 000 separata källor (telefoner, datorer, plattor) och av dem är ca 200 återkommande. Av de 200 finns det både då och då-läsare och varjedagsbesökare. Då kanske du förstår om jag tycker det är spännande att helt plötsligt flera hundra hittar till etiketten ”skönhetsoperationer” på bara några dagar.
Efter att ha skrivit om det märkliga fenomenet är det dags att ta itu med det jag tänkte berätta om idag. Jag skriver ofta om min yngsta faster eftersom hon är min mentor, ”influenser” och någon jag ofta delar tankar med. 1989 bodde jag ett halvår hos henne, hennes man och deras barn. Igår firades sagde mans sjuttioårsdag. Dessvärre tog jag bara ett fåtal bilder och födelsedagsbarnet hamnade bara på en där han står bakom sin fru och inte syns. Jaja, jag får tänka som så att jag hade så trevligt att det inte fanns tid att dra fram telefonen!
Igår firade vi livet och jag är så glad att syrran och jag fick vara med. Vi representerade våra bortgångna föräldrar då det var syskon med respektive som var bjudna till kalaset. (Min farbror i Dalsjöfors behövde skjuts, så hans son körde ner honom. En kusin bor även i kalashuset, så han fick också vara med. Vi var alltså ett litet gäng kusiner på plats.) När det kalasas i den här storfamiljen finns det några återkommande diskussionsämnen: alla hundratals familjemedlemmar (inte hundratals kanske, men över hundra vid det här laget), odling, mänskliga relationer, familjedrag, minnen, den goda maten och dålig humor. Eller, den dåliga humorn kanske mer tar plats utan att vi pratar om den. Jag älskar det! Det brukar även hållas tal, så också igår. Jag bidrog med ett lite musikaliskt tal med hjälp av gitarren, Magnus Uggla på stereon och en allsång, men spelade också en stund på fiol under kaffet. Kul att agera ”underhållning”!
Faster berättade att min farmor sa att det bästa hon visste var att ”sylta, safta och ställa till kalas”. Så härligt, jag känner verkligen att detta finns ”i mitt DNA”! När jag såg det här härliga konstverket igår fotade jag åtminstone av det, så alla som var på kalaset får representera av gubbarna i bild. ”Det finns saker man gör för att de känns rätt och de är meningslösa och de kanske inte inbringar några pengar och det kan vara den verkliga anledningen till att vi är här: att älska varandra och att äta varandras mat och säga att det var gott.” Jag vet att min faster förberedde detta kalas under hela veckan fram till igår. Vi som var där uppskattade verkligen allt det goda. Min faster lagar så fantastiskt god mat, det blir fest vare sig hon gör soppa på egenplockade nypon eller som igår, portergryta med Amandine-potatisar och smarriga tillbehör och så tre olika efterrätter, den ena läckrare än den andra. Jag är så tacksam för gänget jag har i ryggen. Det förpliktigar att komma från ”tack för att du har varit så snäll och duktig idag”, men mest har det gett mig så mycket gott. Både bildligt och bokstavligt… Med två härliga firanden i ryggen denna helg ser jag fram emot en ny vecka, sol och spännande samtal. Lev väl, hör du. Ät lite god mat, gör ingenting i solen (eller i skuggan), skänk en tacksam tanke till en medmänniska (eller skriv och tacka för vad-det-nu-är).
Har du missat att jag älskar traditioner? Det gör jag i alla fall. När jag och maken satt och pratade om just konservatism ställt mot liberalism (att åka från Sturkö in till Karlskrona innebär nu att man måste svälja en minst sagt tråkig avverkning längs med E22) kom vi fram emot att den där balansen är svår. Nermejningen av allt ”gammalt” till förmån för hemska betongklossar med modern standard lämnar fortfarande sår i många svenska städer. Å andra sidan har jag svårt att tänka mig ett samhälle utan inomhusvatten, elektricitet, möjlighet att välja sin egen väg i livet, transportfordon som inte är träkärror med hjul osv. osv. Jag älskar att fira högtider med många återkommande moment, men jag förstår verkligen min syster och hennes familj som gärna åker ut på fjället och går på restaurang på julafton. Jag älskar att fira födelsedag, men jag förstår brorsans frustration då han pratar om hur alla klasskamrater för hans dotter måste bjudas på kalas samtidigt som att kalas idag verkar innebära stora happenings på bio, laser game eller liknande.
En tradition som startades efter att min bror, syster och deras familjer hade införskaffat farfars föräldrahem är att vi samlas där i samband med syrrans födelsedag i mars för att vårröja och äta god mat. Vi har alltid lyckats pricka in helt okej väder, men igår blev det extra härligt. Vi kom till Klackamåla på årets absolut finaste dag (idag är det molnigt och småkyligt) och möttes av en himmel som snart sagt kan matchas av en IKEA-kasse.
För några år sedan gick det inte att ta sig fram i trädgården, men för varje år liknar området runt huset mer och mer en trädgård. Just igår var det för torrt för att våga elda, men vi samlade nedblåsta grenar och annat till en härlig eldningshög för någon dag då marken fuktats lite.
Det bästa är att alla kan hjälpa till! Så roligt att se kusinerna leka och samtidigt lära sig uppskatta lagarbete.
Mina två brorsor uppehöll sig vid vedklyven och det går inte att se dem utan att tänka på Far. Ojojoj, jag undrar just hur stor del av sitt liv som min far tillbringade med skog i någon form…
I år bjöd syrrans familj på nyfriterade (!) munkar där ute i skogen! Fantastiskt att det återigen finns fungerande elektricitet här.
Munksmeten ska jäsa, så allt var förberett hemma i stan fram till de sista momenten, nämligen att fritera och glasera/sockerpudra.
Så mysigt!
Roligt att se Fars blodgivarmuggar vara med på födelsedagsfirande ute i det fria. Kan inte tänka mig något mer rätt!
Den lille grabben brukar jag ha mycket roligt tillsammans med, men igår hade jag förlorat all min tjusning. Han följde istället sin farbror som en magnet. Kanske hade att göra med att jag inte hade någon…
… traktor att locka med. Jag tror aldrig jag träffat en unge som inte älskar att köra traktor. Just det här fotot finns i olika versioner med typ alla barn jag sett växa upp i vår storfamilj. Själv älskar jag både doften och ljudet av traktorer, men jag kom just på att jag faktiskt inte kan köra traktor. Det är ju jättefånigt! Nästa gång jag har möjlighet ska jag minsann se till att övningsköra lite muskedundermaskin.
Kolla själv så nöjd han var, traktorchauffören. Han fick inte vara med och klyva ved, men han satt här och lekte arbetsledare med sina fantastiska arbetsbyxor. Sådana behöver nog jag också skaffa mig. Jag älskar fickor i väskor och känner att det här måste vara mitt ultimata plagg. Å andra sidan glömmer jag alltid vad jag stoppar i de där väskfickorna, så kanske inte…
Det här radarparet älskar jag också att se in action. Storebror jobbade hårt tillsammans med mig utan att gnälla. Jag ser att det finns potential där. Lillasyster har de bästa förutsättningarna för att bli arbetsledare och koordinator! Jag vet ingen som är så observant på detaljer…
Kolla själv! Tonårsbrorsorna var duktiga på att montera ner ett nät som hade satts upp av tidigare ägare medan syrran bestämde hur det skulle gå till.
Min Fitbit surrade för 10 000 steg tidigt. Jag tror det blev rätt många steg för oss alla.
Hej, hej. Jag står oftast bakom kameran, men jag ville att fånga hur glad jag kände mig. Bättre dag har jag svårt att tänka mig!
Munkarna gick jag miste om, men tårtan satt finfint efter korvgrillningen.
På begravningen i tisdags började jag spela in ett musiknummer. Det gick bra i en sekund, sedan protesterade telefonen. Utrymmet fullt? Eh, jaha, har jag 14 000 bilder i mitt fotoalbum? Nej, jag förstår, det är ju lite mycket förstås. Om jag vill radera meddelanden som är mer än ett år gamla? Vänta lite nu, vill jag verkligen det? Och varför har jag så många dubbletter i det där fotoalbumet, tar jag alltid två bilder av samma motiv? Njae, det verkar som att datorn och telefonen sparar bilder både på eget initiativ och på mitt kommando, går det att göra något åt det? Jag fick släppa alla dessa frågor i stunden, men igår började jag rota lite i problemet för att se om det är något jag kan göra åt det.
Som jag ser det finns det lite olika frågor att ta hänsyn till. Jag älskar verkligen min iPhonekamera och tycker att den är fantastisk, till och med bättre än min Canon vid ljussvaga omständigheter. Det behöver inte ens röra sig om kvällstid, är det bara lite skumt blir mina kamerafoton grumliga och suddiga medan telefonbilderna blir detaljrika och får ett härligt, varmt ljus. När det gäller detaljer och skärpedjup är det däremot kameran som vinner med hästlängder. Här ovan ser du ett foto jag tog med telefonkameran igår och här nedan ser du en bild fångad av kameran. Som du ser klarar inte telefonen att bestämma vad som är verkligen skärpedjupsoskärpa och mellan videkissarna på några ställen ser det därför helt fel ut. På fotot med novemberkaktusen har jag fokuserat på blomman och allt som kommer bortom den blir suddigt, precis som det ska vara.
Jag gillar verkligen filmerna som telefonen kokar ihop av olika typer av ihoptotade foton. Porträtt från 2021, Middagar på Sturkö, Resor, Från köket, etc… Om jag laddar ner fotona till datorn och tar bort dem från telefonen för att frigöra utrymme går jag miste om dessa filmer. Jag vill nämligen inte betala lagringsutrymme för att få bilderna i ett s.k. cloud. Dessutom har jag några album som jag fyller på med bilder över tid. Hemmets utveckling, trädgården, familjen – jag kan inte spara bilder i de albumen och samtidigt ta bort dem i huvudalbumet.
Med tanke på att det är så smidigt att slippa bära med mig kameran har jag de senaste åren använt nästan bara telefonen. När jag nu upplever att det blir så dålig kvalitet på bilder tagna med kameran under ljussvaga förhållanden så har jag gjort mig av med vanan att ta med den då kameran hade varit det bättre alternativet! Trädgårdsbilder borde jag alltid ta med kameran, likaså foton som jag tar under mina promenader eller vid utomhusaktiviteter. Att ta med kameran till Bredavik under sommarmånaderna borde vara en självklarhet. Faktum kvarstår dock. Teknik utvecklas snabbt och denna kamera som jag var så nöjd med 2012 då den köptes har verkligen blivit ”gammal”. Frågan är bara om jag skulle ta fler foton med en ny kamera? Kommer de smarta telefonkamerorna att bli ännu mer lika en ”riktig” digital kamera? Just nu är det hur som helst inte aktuellt med något köp, men jag ska hålla ögonen öppna och kanske börja läsa lite kamerarecensioner igen. Det var längesedan sist! Något jag SKA göra på en gång är att gå igenom alla meddelanden och radera konversationer som är gamla och oviktiga. Att gå och dra på mentala soppåsar, oavsett om de luktar illa eller ej, är onödigt tänker jag. Under tiden hinner jag kanske ta beslut om hur jag ska hantera mina foton.
