Vi har haft några underbara dagar med besök från Ståckålm. Svärsonens föräldrar lånade ut sin bil, något som gav oss tre härliga heldagar med alla våra ungdomar! Det råkade dessutom bli fantastiskt väder, så vi njöt verkligen av att känna solens värme efter en lång, kall månad. I år tog jag alldeles för få fotografier på människorna. Påskdagen var till exempel svärföräldrarna här, men det finns bara kort på maten. Vem bryr sig om vad vi åt om tio år? Ingen alls, gissar jag. Det är alltid folket på bilderna som är det roliga. Hur som helst hann vi med milarundan på långfredagen, fredagsmys med syrran och hennes familj, påskfrulle med äggmålning, svensk påsk-pad thai lagad på Muurikkan och ett helt gäng folk som alla fick sina livs första egna påskägg, matlagning och mer matlagning, påskmässa med Motettkören och brölande orgel för en del och Han lever min Förlossare a capella för andra, påskmiddag med svärföräldrarna, världens roligaste ritspel som hittas på garticphone.com (vi var sju som spelade och vi skrattade så magen krampade), annandagsbuffé och släktforskning med faster, farbror och kusin och Snipp, snapp, snut så var påsken slut. Extradottern har nu påsklov och vi vuxna har ett bröllop att se fram emot till helgen. Så spänd jag är på att träffa syskon från Skottland och Tyskland som vi inte träffat sedan 2019!!! Med denna bildkavalkad är även påskpausen över här i bloggen och förhoppningsvis kommer jag igång med skrivandet igen. (Tack till vår äldsta dotter som delade med sig av några av sina bilder.)
Rasmus i trean på estetiska programmet i Karlskrona. Lägg förnamnet på minnet så ska jag komplettera med efternamn efter skolans vårkonsert. Gitarristen Ida, även hon ”trea”, är också grym. Jag följde med vårt extrabarn till en redovisning av gymnasiearbete eftersom Rasmus sjunger i min kör och jag redan sett (hört) prov på hans talang, men var ändå inte beredd på att få en upplevelse som jag lätt hade kunnat betala för. En del covers av Leonard Cohen, Beatles, Nick Cave och Johnny Cash, men även uruppförande av en egen komposition. Grymt!
Jag tycker det är fint att göra lite vårfräscht vid gravarna innan påsk. Mamma fick en himmel av sin favoritfärg och penséer som hon tyckte så mycket om, mormors och morfars grav fick matchande plantering med ett tillägg av påskliljor som min moster ville ha. Tyvärr kunde jag inte göra något åt den helt fruktansvärda häcken, men det får vara så. Lite senare i vår ska syrran och jag fylla i bokstäverna på båda stenarna så man kan se vad det står.
Jag försöker vara en fördragsam människa, men det här gör mig bara så fruktansvärt arg! Hur svårt ska det vara att ta hand om sin egen skit och inte dumpa ansvaret på andra? Samma mönster upprepas av personer som misshandlar, utnyttjar och på andra sätt låter sina medmänniskor lida för att de bär på något som är svårt att hantera. Väx upp! Ta ansvar!
Ska vi sedan gå från riktigt arg till riktigt glad måste jag istället nämna gårdagens kalas. Kul att träffas, svärmor hade fixat så fint och gott och vi fick hänga med människor som jag älskar. Jag är så glad över att de fick extradottern att känna sig välkommen och omfamnad. Kalasande med lite fler personer känns faktiskt fortfarande lite, tja, förbjudet. Har dock verkligen saknat den här biten av livet och är otroligt tacksam för att vi kommit hit!
Sent omsider var det dags att omskola tomater, chili och paprika. Det har planerats för länge, men först nu kom jag till skott! Det har gått riktigt bra med mitt försök att bara samla egna fröer av tomater och grobarheten var i det närmaste 100%. Eftersom jag nu har så goda tomater så borde det gå att fortsätta så här framöver om jag inte vill komplettera med någon sort. Nästa år vågar jag kanske samma med chili och paprika? Vi får se. Skönt i alla fall att den här delen är avklarad, det är en av mina vägbulor då det gäller odlandet. Det är ju svårt att få plats med allt, särskilt som att pelargonerna får ta alldeles för mycket plats!! Pelargontrappan kommer i alla fall att bli full på alla tre nivåer i år och så har vi de stora krukorna som står på marken… Jag frågar igen, kan man ha för många pelargoner? Vi får väl se vad som händer.
Ikväll kommer våra barn hem för att fira påsk med oss, så kanske blir det inget uppladdat här i påskhelgen. I så fall återkommer jag efter ledigheten! Ha det så fint så länge. Jag hoppas du har det du behöver och att du mår bra. Glad påsk!
Ja, alltså, jag är inte Petra Mede, Titiyo eller Brigitte Nielsen. Det blir inga fler bebisar levererade från den här fabriken. Däremot har jag blivit korttidsmamma eller vad det nu kan kallas. Utbytesstudenten som jag har varit kontaktperson till sedan i augusti fick hastigt och lustigt lämna sin värdfamilj. Jag och maken hoppade in som akutlösning, men vi bestämde oss för att erbjuda henne en permanentlösning tills hon avslutar programmet i juni. Hennes värdfamilj har varit jättebra, men nu var de i en situation där en extra familjemedlem inte riktigt orkades med. Det blir en stor omställning för en 16-åring att bo på Sturkö då hon har bott tre minuters gångväg från skolan, mitt inne i stan. Trots det vill hon stanna här hos oss och ser det som ytterligare en erfarenhet på den här utbytesresan!
Trots att jag vid de här studentplaceringarna alltid trycker på hur viktigt det är att man lägger upp alla förväntningar på bordet på en gång är det annorlunda när man väl är i situationen själv. Vad har vi egentligen för oskrivna regler här hemma? De uppenbara som kommer med Explorius handbok gäller hos oss också. ”Behandla med respekt, respektera tid, meddela var du är, sköt skolan och dina relationer, ingen alkohol eller droger, inte heller cigaretter om du inte rökte då programmet inleddes och det är okej med värdfamiljen, hjälp till hemma”, ungefär så där. Men för övrigt? I värdfamiljen står alla upp och väntar tills alla är vid matbordet innan de sätter sig. Så gör inte vi. Däremot brukar vi tacka för maten, vilket så klart är frivilligt att vara med på. Värdfamiljen gör ofta aktiviteter av olika slag på helgerna, vi har mycket att göra här hemma, så det ”kostar tid” att ägna många timmar av den bästa arbetstiden med att åka iväg och gå på museum på en lördag. Lite sådär. Tanken med att vara utbytesstudent är ju att man ska engagera sig i familjelivet för att få olika erfarenheter. Jag vet bara inte om en tonåring ogillar museer eller att rensa ogräs mest! Hahahahaha.
Min lösning på det här var att M skulle tänka att det var samma regler här som hos den förra värdfamiljen, men att jag ville lägga till att hon absolut inte får missa bussen till stan. Vi bor på Sturkö, det går en buss som passar på morgonen och en som går en timme senare då hon har sovmorgon. Jag har fått tipsa om alla mina timmar på stadsbiblioteket, det kanske också blir hennes favoritställe? Å andra sidan går hon på det estetiska programmet, och på hennes skola känns det som det är action dygnet runt. Det är det naturligtvis inte, men ofta är skolan öppen länge för olika typer av aktiviteter. Kanske vill hon hänga kvar där?
Jag tror hur som helst att det här blir jättebra! Värdfamiljen, studenten, hennes föräldrar, utbytesorganisationen och vi är nöjda. En win-win-win-win-win är kanske inte sådär jättevanlig, så vi landar helt enkelt i favoriten: ”Jaja, men nu blev det så.” Allt löser sig alltid i slutänden. Kanske inte som man hade räknat med, och ibland inte utan att det har gjort riktigt ont på vägen. Kanske känns slutet inte bara oväntat och oplanerat, utan orättvist och fruktansvärt. Så nej, alla lösningar är inte optimala. Vårda i så fall ditt ”Varför?”, men låt dig inte låsas fast i det. Vägen framåt kan bli ljusare om du lättar på rullgardinen och vågar möta soluppgången. Det blev kanske lite onödigt djupt…
Igår kväll var maken och jag bjudna till Bredavik för att bada i jacuzzin som brorsans hyresgäst låtit installera vid det hus där mina föräldrar bodde. (Det är min brors hus. Han byggde det på sommarstugetomten och det var tänkt att föräldrarna skulle bo där tills de blev jättegamla. Nu blir ju livet inte alltid som man tänkt och de gick bort alldeles för tidigt.) Jag har stått nästan precis där jacuzzin nu står otaliga sena kvällar och låtit stressen rinna av medan mörkret omslutit mig och den fantastiska stjärnhimmelen har tröstat. Det är också från det här läget man kan uppleva min favoritsolnedgång och Karlskronas nattljus är inte dumt det heller. Igår kväll var det +4° och blåsigt, men i vattnet var det varmt och skönt. Underbart för kroppen, spännande samtal över vattnet. Våra vänner som hyr huset är yngre och från ett annat land och det är alltid kul att mötas i ett gemensamt plan som bara är mänskligt. Några av de bästa samtal jag upplevt har varit just i en jacuzzi, men bilar funkar också lite extra bra. Det är bara inte lika skönt att åka bil som att bada.
Jag drömmer fortfarande om ett ”vanligt” badkar här hemma, men under tiden vet jag att jag alltid är välkommen hem till syrran i Karlskrona t.ex. Dessutom måste inte alla drömmar uppfyllas. Det är bra att ha saker att drömma om, att sträva mot. Idag känner jag mig peppad att möta helgen med hårt arbete. Min lista handlar mest om mitt planttantsliv. Barnen kommer hem på torsdag kväll, så det behöver fixas lite för att de ska få plats, hahaha! Jag undrar om de hade trott att det skulle bli utkonkurrerade av pelargoner och tomater… Hur som helst älskar vi då de kommer hem. Jag funderar på god mat och har eventuellt köpt lite för mycket godis. Är det inte så det ska vara till påsk? Min syster i Tyskland har skickat en långtidsprognos gällande helgen efter då lillasyster gifter sig i Skåne. Prognosen ser mycket god ut! Jag är tacksam över allt regn som fallit de senaste dagarna och nu önskar jag bara lite värme också. Inte för min skull, men för trädgårdens. Jag hoppas du får en fin helg och delar med mig av en av mina Bachfavoriter.
Min bror skickade ett sms till mig och påminde om att vi måste besiktiga KIA:n. (Han hade hjälpt oss att fixa något och tog efter det bilen på återbesök, så jag gissar att han fick sms från Opus?) Samtidigt fick jag en rapport från Transportstyrelsen att det var körförbud! Jag tror aldrig jag har missat ett besiktningsdatum, men alla tidsförlängningar i coronatider satte allt i spinn. Nu kom jag iallafall iväg. Det kändes lika nervöst som att gå till tandläkaren, eller kanske vänta på att få reda på om man har kommit in på en efterlängtad utbildning.
Jag hade inte behövt oroa mig! Vår goding har varit en fantastisk familjemedlem sedan 2012. Hon har varit med på äventyr både här och där, varit bästa flytthjälpen, handikapptransport och varit behjälplig på alla sätt och vis. Som alla lite större fordon är hon törstig, men det är nog hennes enda negativa drag. Jo, eller att man lite för lätt kan låsa in nycklarna i henne. (Vi har fått anlita låssmed två gånger.) Besiktningskillen sa att han förstod min vurm för KIA och rekommenderade KIA Ceed som en bra match om det nu skulle bli en annan bil. (Fars gamle Golf börjar bli lite trött.)
Det är så kallt och blåsigt här nu, som det ska vara i april. Jag brukar sällan gå i klädaffärer längre, men igår bestämde jag mig för att ta en runda på Lindex. Jag gillar tydligen inte modet, för jag såg inte mycket som föll mig i smaken. Däremot hittade jag mina favoritjeans Nea i en härligt ljus sommarfärg och längtade genast till lite mer sol och värme. De får ligga och tugga i bakgrunden. Om jag fortfarande tänker på dem och de finns kvar om några veckor kanske jag slår till!
Efter den lyckade besiktningen var det dags att åka till Rödeby där mina fina syskonbarn väntade. Bror och svägerska skulle ut på äventyr, så jag packade pysselväskan och åkte dit. Fem gossar (en utflyttad), en Riktig Prinsessa och ett extrabarn, här är det alltid full rulle! Jag älskar att hänga med det här gänget. De är smarta och mycket kreativa. Jag och min bror (och våra makar såklart) har uppfostrat våra barn på väldigt olika sätt. Det är otroligt spännande att se hur många olika sätt man kan göra saker på och att det finns många vägar till samma mål.
Jag har så många syskonbarn som är duktiga musiker. Den här killen har inte tagit några pianolektioner, men blir bättre och bättre för varje dag. Likadant hans storebror som är riktigt grym! En sak som internet har revolutionerat är ju hur lätt det är att få tag i fantastiska läromästare, ”tutorials” (självstudieundervisning) och annat som kan leda till stor kunskap. Det stora utbudet kan naturligtvis också vara stressande, men mest tänker jag att det bara är bra. Jag hoppas att jag fortsättningsvis få ha kvar min vilja att lära mig nya saker. Om inte annat så håller det den dåliga sidan av åldrandet borta.
Igår var en sådan där dag som man mest vill ligga under en gosig filt och läsa spännande böcker som aldrig tar slut. Kanske inte man, men jag. Förmiddagen var ganska okej och när jag hade spanat in SMHI:s prognos skyndade jag mig ut. Plockade med mig brorsan på vägen, han hade fått sitt virke till bygget levererat. Nu är det verkligen på gång! Det ska bli så spännande att följa. Promenader med sällskap går alltid mycket fortare på något vis. Det är trevligt att prata, diskutera, fundera. Man kan förstås vara tyst tillsammans också, särskilt då omgivningarna är extra vackra och obekanta.
April, april. Markerna är torra och jag vill verkligen att det ska regna mycket, men det är skillnad på att ha förståelse för vikten av detta regn och att tycka att det är härligt. Smattrandet mot rutor och plåttak gillar jag alltid. Det är väl det som inbjuder till tankar på gosiga filtar med härliga böcker. Ibland undrar jag över framtiden utan böcker som så många förutspår. Jag vill inte släppa taget om dem! Känner att jag lär mig mycket lättare och kan fokusera om jag inte hela tiden har annat som drar i de elektroniska hjälpmedel man kan läsa i. Jag är väl bara gammal…
Nu finns det ju sätt att bekämpa både dassighet och kyla. Efter att ha uppvaktat vår vän på födelsedagen och ha haft en fin stund tillsammans med henne och hennes syster kom jag hem till brasa i vedspisen. Den fina tekitteln som tjuter då vattnet kokat upp (höj ljudet så hör du både tjutet och hur fläkten slår, det irriterande ljudet skrev jag om häromdagen) är en av mina mest använda födelsedagspresenter någonsin. Både fin och användbar, bästa sortens pryl.
Jag passade på att koka en stor mängd köttfärssås. Idag ska jag nämligen passa syskonbarn och jag lovade ta med mig middagen. Spaghetti och köttfärssås var favorit då jag var liten, men jag inser att smaken har förändrats för dagens ungdom. Gissar att hamburgare, pommes och pizza är mer gångbart? Hur som helst lär de inte svälta ihjäl även om de inte gillar maten. Det blir ju glass till efterrätt! Är det italienskt tema så är det.
Käre värld, vad det blåste i måndags! Det småregnade dessutom i ungefär 90 graders vinkel, så det var ytterst obehagligt att ta sig från olika ställen då jag var inne i Karlskrona. Eftersom jag var hemifrån nästan hela dagen tänkte jag inte så mycket på hur det var här ute på ön. Uppenbarligen gick det vilt till, för så här såg det ut på flera ställen på Uttorpsrundan igår. ”Vårvindar friska” har ju fått sin inspiration någonstans ifrån tänker jag.
Det låg nedblåsta och bortblåsta grejer överallt, tur att ingen verkar ha kommit till skada! Denna soptunna tillhör en norsk familj som inte kommer så ofta, så de uppskattar nog att den inte bara försvinner! Den hade blåst en bra bit bort från sin hemvist.
Ute i skogen jobbas det för fullt med upprensning och gallring. Jag är så glad över att se naturen tas om hand på ett respektfullt sätt.
Visst känns det lite konstigt att tänka att våren var här med full kraft, men att det nu känns som en blandning mellan oktober och februari. Det är såklart precis det här som är aprilväder, men ändå. Jag blir tyvärr lika besviken varje gång jag upplever fenomenet!
Guldfiskarna håller sig fortfarande på botten av stenbrottet, det är fortfarande för kallt. Det här stället blev definitivt mycket mer populärt under pandemin. Någon har ställt ut fler stolar, så man kan sitta här och njuta, äta matsäck, beskåda det märkliga fenomenet att ha en vild population av guldfisk på en ö i en svensk skärgård. Rätt härligt, faktiskt.
Som sagt, hela rundan runt såg det lika risigt ut! Det mesta som blåst ner var inte riktigt i den här storleksklassen, men jag är glad att jag inte var ute på promenad då allt blåste ner.
Cumulus, den vackraste sortens moln! Påminner om varma sommardagar och barnteckningar. Maken blev så intresserad av meteorologi då han pluggade till pilot att han till hösten ska ta en distanskurs i just meteorologi. Jag undrade om han hade ambitionen att bli den nye John Pohlman, men han tycker bara det är så intressant. Visst är det fantastiskt att vi kan fortsätta lära oss nytt ”så länge vi lever”?! (Ja, jag vet att det finns olika problem som gör att detta inte gäller alla, men åtminstone de flesta av oss.)
Rådjuren har totalt rensat överallt utom där jag sprutade med TricoGarden. Skönt att det funkar! Jag gillar penséer och tulpaner. Rådjur är tydligen särskilt lockade av kärleksört. En sådan planta har jag kvar i höstkrukan med alunrot och vad det nu är, men den är helt massakrerad. Ska se om jag ändå kan ta sticklingar och ställa i skydd innanför stängslet i trädgårdslandet.
Inomhus har pelargonerna verkligen tagit fart! Rookley står redo att slå ut, men Estelle (här ovan) står redan i full prakt och sticklingen jag fick från min faster för några år sedan, en Mårbacka, är också på gång. Jag har till och med gått med i Pelargonsällskapet för att lära mig mer om mitt stora intresse. Ännu är det lång tid kvar innan jag kan få ut dem, men jag hoppas att det inte dröjer allt för länge innan jag kan känna mig trygg med att ha dem i verandan. Det har dock varit allt för kallt om nätterna för att jag ska kunna känna mig trygg nog att göra det.
I förgrunden ser du Trefaldighetskyrkan i Karlskrona, byggd av Nicodemus Tessin d.y. 1697 lades den första grundstenen till kyrkan, och 1709 stod den ”färdig”. Riktigt klar var den först 40 år senare. 1790 upplevde stan den stora stadsbranden och Trefaldighetskyrkan stod efter den med bara grunden kvar. Kyrkan räknas som ett av Sveriges främsta klassiska, romerska barockmonument. Kyrkan med tornen som du ser i bakgrunden är Fredrikskyrkan där min kör har sin hemvist. Det är inte svårt att se att den har samma upphovsman och också är byggd i samma stil. Jag älskar verkligen de här byggnaderna, de tillför så mycket till Karlskrona.
Granne med Trefaldighetskyrkan ligger en annan favorit. Inte utseendemässigt, biblioteket är en tristtråkig kåk från 1959, grå och fyrkantig. Inuti däremot, där njuter jag! Det är naturligtvis alla böcker som gör att jag trivs så bra där och ett oändligt antal timmar under trivsamma omständigheter. Just igår satt jag här och förberedde en kommunikationskurs. Det var fantastiskt att bara kunna gå och plocka upp alla böcker jag ville ha och behövde, helt utan andra distraktioner. Jag påmindes om vilken fantastisk arbetsplats det här kan vara! Hoppas jag kommer ihåg nästa gång det kan vara aktuellt.
I vårt hus har vi en fläkt i köket som slår och slår och slår. Det är ett ljud som blir mer intensivt då det blåser ute, som nu, och det är omöjligt att få total tystnad. Jag stör mig på ljudet lite då och då, men mest lägger jag inte alls märke till det. Det bara finns där i bakgrunden, precis som tjutet av min tinnitus. Det är inget som gör mig galen, men i stunder då jag är stressad intensifieras alla ljud, både huvudets och omgivningens. Lite så är det med livet i allmänhet. De flesta av oss är inte medvetna om varenda liten grej som händer i våra liv. Vi vaknar, hanterar livet så bra vi kan och så somnar vi på ett eller annat sätt. Somliga händelser sätter sig djupt i vårt minne, antingen för att de får oss att må bra, eller kanske för att de rubbar hela vår existens. Kanske ältar vi dem, vilket inte är så hälsosamt, eller så kommer de fram både vid väntade och helt oväntade tillfällen. Somligt kan vi plocka fram på beställning, kanske som snuttefilt eller som boost.
I ett amerikanskt forskningsprojekt undersöktes vilken syn människor hade på de olika veckodagarna. Teorin var att folk i allmänhet skulle vara mer nedstämda på måndagar. Detta visade sig inte vara sant. Måndag till torsdag mådde forskningsobjekten ungefär likadant. På fredagar ökade dock välmåendet, en känsla som faktiskt visade sig hålla i hela helgen. Jag kan se att detta skulle vara rätt allmängiltigt i västvärlden, förutom för människor som skiftarbetar eller jobbar helger. Själv har jag i perioder upplevt ”söndagskvällsångest”, något som lett till att jag kanske inte utnyttjade den fulla möjligheten till vila. Igår verkade Pim förstå att det var söndag. Som vanligt dök hon upp lite efter att jag hade serverat maten, sedan lade hon sig tillrätta i skydd av höbalen och skådade ut över sina domäner. Hon är mindre skygg nu och jag låter väl som en galning då jag gullar med henne. Hon uppskattar fortfarande inte att jag rör vid henne, men det kommer kanske.
Trädgårdslandet bryr sig inte om veckodagar, bara säsonger. I lilla Amsterdam ser det ut såhär nu. Jag plockade aldrig upp lökarna efter förra årets blomning eftersom jag ville experimentera lite. De moderna tulpanlökarna sägs vara slit och släng-blommor, men jag kan inte helt acceptera detta faktum. Jag satte lite fler lökar i höstas än säsongen innan, något som tydligt syns här. Om de gamla lökarna inte kommer att blomma så har de i alla fall bladen i sig. Jag ser verkligen fram emot att se hur det här fortsätter!
Jag hade en dag i eftertänksamhetens tecken. Lyssnade på tal, läste, funderade. Landade lite i min fasta och insåg att jag kommit över trötthetspuckeln. Promenerade. På kvällen gick jag på konsert, the (Un) Real Group. The Real Group bildades för 38 år sedan och sedan januari finns inga av originalmedlemmarna kvar. Jag hade inte tänkt gå, men ändrade mig i sista stund. Vi var inte jättemånga på plats i Konserthuset, men tillräckligt för att det inte skulle bli pinsamt och för att det skulle bli en god känsla där. Jag sprang dessutom på en hel del vänner och bekanta, bl.a. en körkompis från Svart på Vitt (den första grupp jag var med i efter skolkörerna) som jag inte hade sett på trettio år! Det kändes dock som om det var igår… Min recension av själva konserten är att den nya gruppen är duktig, men de är inte The Real Group. De har sitt eget sound och behöver hitta sin egen väg framåt. Jag tycker dock att de har en god grund att stå på och kan utvecklas därifrån.
På väg hem följde jag en fantastisk nymåne. Jag åkte ner till Bredaviks brygga och stod där en lång stund, lyssnade på vattnet som skvalpade och försökte vänja mig vid den nya bryggan med alla de nya båtplatserna. Det kommer att bli mycket intressant att se hur det blir med allt från parkeringar till hur mycket folk som kommer att röra sig i området med detta nytillskott. Världen förändras ständigt, ibland är det svårt att hänga med i svängarna. Somligt vill man ska vara för evigt. Det nya skrämmer, men så visar det sig vara riktigt bra. Så hoppas jag det blir med detta.
