Spotify ville introducera en ny funktion för mig (precis som att Spotify är en person – detta är naturligtvis en funktion som är byggd på AI och digital igenkänning) och jag tänkte ”varsågod, visa mig vilken musik som är min 2023”. Vilket bra sätt att se hur sinnesstämningar förändras över perioder och vilket kul sätt att få ny musik introducerad! Nu kan jag konstatera att det visst inte blev så mycket ny musik i den här listan. Det är ganska många redan populära låtar av en typ som jag inte så ofta lyssnar till, men framförallt är det en väldigt positiv, lite glättig och mycket peppig bild Spotify har av början på mitt år. Jag känner att jag verkligen känner mig tacksam över hur en AI-funktion kan bekräfta för mig att jag har ett gott liv. Och hjärnan ska må riktigt bra av att lyssna på musik som den inte brukar matas med, så jag ser det här som ett kul hälsoprojekt.
Brorsan hade skickat mig på uppdrag att se hur sommarhuset klarade sig utan värme. Det verkar klara sig fint utan el-hjälp vid så ”höga” temperaturer som vi har. Det blir minusgrader lite längre fram i veckan, men inte mer än vad som kan hanteras är min bedömning. Flera av mina pelargoner i köket ser ut att ha dött. Så får det vara. Jag har insett att zonal-pelargonerna är betydligt tåligare än flera av de mer annorlunda sorterna. Jag får väl helt enkelt köpa nya sticklingar från någon som har bättre övervintringsmöjligheter. Det löser sig. Jag stod länge kvar i trädgården och njöt av utsikten, numera med upplyst flytbrygga och båt/buss-hållplats. Somligt är precis som vanligt, annat förändras. Jag behöver inte längre kämpa emot förändringar på samma sätt som när jag var yngre. Det finns ibland en charm i sådana och möter man de förändringar som inte går att påverka med ödmjukhet och acceptans är chansen till att må bättre så mycket bättre.
Nu vill jag inte vara sån, men nog slog hjärtat några extra slag då jag upptäckte domherrarna som äntligen hade hittat till vår lilla fågelmatarstation. Jag kunde knappt röra mig, men hade åtminstone sinnesnärvaro nog att dra fram telefonen och ta tre bilder (varav den bästa var den här, haha). Tyvärr var maken ute och sprang, så han missade detta högtidliga tillfälle. Förhoppningsvis kommer de tillbaka nu när de vet var det finns mat att hämta. Vi har haft ganska varmt länge, men den här veckan kommer temperaturen att ligga nära nollan eller kanske till och med någon grad under. Förut har det varit just i samband med kyligare väder som vi sett till de här vackra skapelserna.
Jag fortsätter sluka i mig Land varje vecka. Det är verkligen tidningen för mig! Igår satt jag och dreglade lite över de vackra blommor som presenterades i tidningen. Jag fick genast lust på att gå ut i trädgården och plocka ihop en egen bukett, men kände samtidigt att det är skönt att inte behöva planttanta fullt lika mycket som under resten av året. Det finns fortfarande tid att gosa in mig framför kakelugnen eller vid spisen.
Gårdagens middag blev en riktig klassiker som även kommer att stå på bordet idag, nämligen burgundisk gryta med potatismos. Jag har testat lite olika recept, men återkommer till ICA:s då det är absolut godast. Jag bytte igår ut lite av rödvinet till vitvin och jag brukar alltid komplettera med mer ”vanlig” lök också, alltså inte bara syltlök. Mums alltså! Tillsammans med lite olika inlagda godsaker från trädgårdslandet blev det här riktigt bra.
Resten av lördagen ägnades åt en massa läsande av olika slag. Jag måste bara lyfta denna bok som är något utöver det vanliga. Jag läser den som ”fortbildning”, men tycker nog att den passar alla som har drabbats av kriser, alla som har nära och kära som drabbats av kriser och alla som jobbar med personer som har drabbats av kriser. (Ja, just det. Alla.) Sara skriver så vackert och målande. Det är sannerligen inte alltid lätt att vara människa, men för det mesta är det ändå fantastiskt. Jaha, ja. Och det var min lördag.
När svärmor fyllde år fick hon en upplevelsepresent: en dag i Göteborg med Peter Mattei-konsert och övernattning. Jag hade den stora glädjen att få följa med och det är jag glad för! Eftersom jag knappt har något förhållande alls till Göteborg medan svärmor varit där massor både med jobbet och privat var hon en perfekt ciceron.
Vi började med att checka in på Göteborgs äldsta hotell, Hotel Royal. Där gäller självständighet, riktiga rumsnycklar och atmosfär, men också sköna sängar, fräscha badrum och en fantastisk service. Vi tog ett tåg som skulle ge oss goda marginaler om det blev tågstrul. Detta gav god tid att utforska stan innan det var dags att bege oss till Stenhammarsalen.
Saluhallen var så otroligt mysig och jag blev så sugen på att leka kulturtant och köpa lyxig plockmat med mig hem till min våååååning. God ost må lukta rutten strumpa, men jag bortser gärna från det när jag ser en sådan här disk. Mums! Vi begav oss dock vidare efter att svärmor hade plockat upp en cappucchino att ta med.
Promenaden på stan var väldigt trevlig. När solen skiner är detta en charmig stad trots allt. Vi gick in på Alvhem och oh:ade och ah:ade över allt fint, men klarade att inte köpa med oss något. Jag blev dock sugen på att ljusa upp lite mer här hemma. Inte vitt, men lite lättare. Tror mest det är vår ruskigt nedsuttna och urblekta soffa som drar ner känslan i vardagsrummet. Nu är också adventsljusstakarna borta och med det blev hela nedervåningen lite mer dassig. Extraljus behövs under den här tiden på året!
Svärmor insisterade på att bjuda på räkmacka på Heaven 23. Jag sörjer icke detta faktum. Se, det var en räkmacka som hette duga! Den var gigantisk. Min var dessutom byggd på ett riktigt gott glutenfritt bröd som gav mersmak. Den picklade rödlöken var verkligen pricken över i:et och ingenting jag själv hade kommit på.
Även här var servicen perfekt! Så trevlig personal, och vilken härlig lokal dessutom! Vi fick det perfekta bordet med direkt utsikt över solnedgången.
På ett sådant här ställe hjälper det att inte vara höjdrädd gissar jag. Jag älskar att se livet hända som i en miniatyrvärld på det här viset. Det känns alltid hoppfullt. Kanske det kan liknas vid något slags eskapism, men då får det väl vara så. När vi hade delat en crème brulée och njutit av ”Göteborg by Night” var det dags att packa ihop och bege oss till Konserthuset och Stenhammarsalen för den underbara konsert jag delat med mig av. Fram för mer Göteborg och Peter Mattei i livet! Vi åkte från Karlskrona 9.42 på onsdagen och lämnade Göteborg 10.04 på torsdagen. Tänk ändå vad mycket man kan hinna på en dag. (Tågresorna gav såklart spännande samtal och så blev det en del stickat och läst för oss båda. Fram för mer tåg Då Det Funkar också.)
Jag försöker ibland visualisera mina känslor. När jag är orolig håller jag på att drunkna. När jag är ledsen regnar det (beroende på vilken typ av tårar som är inblandade smattrar det mot fönsterrutor, strilar långsamt, faller mjukt och läkande…). När jag är arg är det varmt och rött, intensivt och kraftfullt. När jag är glad handlar det mer om musiken som kompar något vackert. När jag är nöjd känns det precis så här, som bilden. Sol som värmer, skuggor som leker eller ger vika. Den här typen av solkonstverk stannar jag ofta upp till en stund och då är jag tacksam över att jag så ofta jobbar hemifrån på morgonen.
Igår gick det äntligen att få till den sedan länge inplanerade stickjuntan. Jag sjuk, C sjuk, jul och nyår – inget låg längre i vägen. Jag glömde att ta kort på alla våra mönster, stickor, garner och halvfärdiga projekt, men jag lovar att allt fanns där. I vanlig ordning pratade vi så mycket att vi inte riktigt hann med allt vi hade tänkt, men ett misslyckat projekt hann repas upp och vi gick igenom planer och förslag till olika garner. Snart kommer vi att träffas igen, så det är bra att vi nu är igång. I vanlig ordning åt vi något gott och hälsosamt. Vissa utmaningar gör att min vän har en ganska restriktiv kost, men jag kan tala om att det alltid är extra gott. Grönsaker i mängder och väldigt ren mat. De här abborrfiléerna hade levererats av en granne och var så goda att jag vill äta nu igen bara jag ser bilden. Och du har väl inte glömt smakexplosionen skirat smör?
Till dessert blev det chokladtårta på valnötsbotten med varma hallon. Detta mästerverk var så, så gott och jag gissar att det är något recept liknande det jag länkade till som stod som bas. C är så bra på att göra sådant här och lägga portionsbitar i frysen till lämpliga tillfällen, men själv har jag kommit ifrån ett liknande förfarande.
Den här killen har jag följt sedan han var en liten parvel då jag själv hade barn hemma. Han är en man med mycket integritet och visar sig mest då han känner sig hungrig. Husets två andra katter fick jag desto mer tid tillsammans med och blev i vanlig ordning helt kattsjuk. En spinnande, gosig katt är i sanning en hälsoboost, åtminstone om man inte är allergisk.
Det kanske inte blev så många knop stickade på stickjuntan, men framåt kvällen tog jag tag i energin och inspirationen som hade alstrats och blev klar med lillkoftan som påbörjades för flera månader sedan. Det var det där med att fästa, sy ihop och sy knapphål som jag inte tycker är lika roligt som resten. Nu är det i alla fall KLART och det enda som återstår är att blocka och hitta några fina knappar till. Tänk att småttiga grejer alltid är så söta! Jag blev genast sugen på att starta något annat.
”Något annat” fick bli ett par nya sockor till sonen som skickade bild på ett par som är förbi lagningsfasen. Jag har stickat flera sockor (och vantar) i Fabel, men nu hittade jag inte vilket mönster jag måste ha använt. Det här känns väldigt löst i resåren. Även om det tar emot att riva upp undrar jag om jag inte ska leta upp ett annat mönster som är skrivet specifikt till Fabel och som klart talar om för mig vilken storlek jag ska ha på stickorna. Hej hej från fru måste-ha-korsstygn-mönster-och-hängslen.
”Just det, det skulle bli storm.” Igår hade vi haft bokklubb hemma hos min syster. Maken hade passat på att följa med in till stan för att vi inte skulle behöva köra onödigt mycket och när det var dags att åka blev förvåningen stor då det knappt gick att öppna dörren på bilen på grund av vindbyarna. Vägen till Sturkö var täckt av bråte, lyckligtvis inga stora grenar den här gången. När vi kom hem gick det knappt att gå upprätt! Jag som verkligen gillar vind blev till och med orolig över tallen (den släpper alltid taget om grenar vid sådana här tillfällen, så också denna gång) och det kändes mindre härligt och mer något annat. Kanske hade det för en gångs skull varit skönt att slippa det värsta och helt obrydd ligga kvar mitt på golvet utan att bekymra sig om huruvida världen höll på att rasa runt omkring en. Väl hemma var det bara att låsa dörrarna ordentligt och elda i spisen. Det dånade utanför, slog i ventilerna, rasslade i grenarna, skrapade på fönstret uppe, ven i skorstenen. Vilket skådespel, denna gång för vilken blind person som helst. Det var helt galet! Enligt SMHI var byarna uppe på 29 sekundmeter, alltså drygt 104 km/h. Imponerande! Vid sängdags var det fortfarande lika galet, men framåt morgonkvisten hade det lugnat ner sig. Vi har dock några blåsiga dagar framför oss, så jag håller mig nog borta från skogen tills detta väder slagit om.
Bokklubben har verkligen varit saknad under pandemin! Igår var det ”redan” dags för andra boken sedan vi körde igång igen. Syrran hade valt en författare istället för en bok, så vi fick välja mellan allt som Karolina Ramqvist har skrivit. Jag har varit intresserad av henne sedan Bröd och mjölk gavs ut för något år sedan. Vad jag har förstått är det en bok som både väcker stora känslor, men också är helt meningslös för andra. Jag älskar den sortens texter, där det inte finns något ”rätt svar”, utan man är tvungen att läsa förutsättningslöst. En hajpad bok faller till exempel hårt till marken om den inte faller mig i smaken. Besvikelsen över att inte ha hittat en ny favorit är irriterande. I det här fallet hoppades jag bara få en känsla av matminnen som bara skulle vara kopplade till det sinnliga rent positivt. Hur som helst kom jag aldrig in till biblioteket, utan fick förlita mig till bibliotekets app Biblio. Där fanns inte denna bok, så jag lånade istället ”Farväl, mitt kvinnofängelse”. Detta var en snabbläst novell som trots det hann väcka frågor om både det ena och det andra. Mitt intresse väcktes, så Bröd och mjölk kommer att stå kvar på min önskarläsalista. Till nästa gång ska vi läsa Annie Ernaux. Jag är mest intresserad av hennes självbiografi, så det är väl bara att börja så jag hinner bli klar. Annars ser jag fram emot Kristina Lugn som vi ska ta oss an till sista träffen på terminen. Ansvarig till denna träff har även utmanat oss att skriva varsin dikt inspirerade av Lugn. Vilken grej! Det ska bli kul.
Nu var det längesedan jag tog mig ner till naturreservatet för att möta Östersjön. Dagarna går in och ut ur ett gråmulet töcken, men emellanåt visar sig solen. Då gäller det verkligen att se till att möta den! Igår gick jag ner i trädgårdslandet och röjde bort lite ogräs (eh, konstigt att göra detta i januari, men det gäller att hålla det borta inför vårsådden). Maken kom sedan ut och höll mig sällskap på en promenad. Vi fick gå på befintlig väg eftersom det ju är så blött i markerna. Roligt att se att det var så många som var ute och njöt av den vackra naturen! Vi är väl fler som behöver tanka ljus där det står att finna. Sällan känner jag mig så lycklig som då vinden viner runt mig så mycket att håret trasslar ihop sig till en enda tuss. Vågorna gick höga och skummade då de mötte stenarna invid land.
På väg tillbaka till vägen från havet blev det äventyrslabyrint. Vi kryssade mellan grästuvor, stenar och stora vattenpölar och trots att fullt fokus behövde läggas på var fötterna sattes gick det samtidigt att njuta av den vackra himmelen som speglade sig i både små och stora vattensamlingar.
Väl hemma kom ett blomsterbud förbi med en helt underbar bukett som gjorde mig så glad! Jag fick flashbacks till Mammas sista år då det kom flera blomsterbud Varje Vecka. Jag har aldrig sett så många blombuketter i ett vanligt hem som då. Är ändå så glad att mamma fick njuta både av fina ord och stor tacksamhet för allt hon hade hjälpt människor med genom åren. Min syrra skrev att det nog var Mammas bortgång som försatte Postnord i så stora problem då de förlorade sin absolut största privatkund… Mina egna tulpaner och vitlöken verkar förresten ha klarat sig i det här årets väta, det ser i alla fall ut som att de flesta har kommit upp och fortsatt växa istället för att ruttna bort.
Av mormor Britta lärde vi oss att tulpaner mår bra av att stå på verandan över natten. De håller sig krispiga och fräscha längre om de får en liten köldbehandling då och då. Bara det inte är frysgrader… Eftermiddagen ägnades åt att fira vännen som fyllde 50, prata med faster i telefon, förbereda ett webinarium som jag ska hålla i, baka en paj, städa lite och elda i vedspisen. (Intresseklubben antecknar.) Jag fick frågan om vi aldrig kommer att flytta tillbaka till Stockholm igen, eller någon annanstans för den delen? Svaret blev att jag nöjer mig med att vara oändligt tacksam för vårt hem och leva som om detta är mitt sista boende, men samtidigt vara ödmjuk nog att inse att livet inte alltid kan styras och att situationer kan förändras. Kanske går det inte att bo kvar, kanske vill vi inte, kanske… Att leva i en oändlig rad ”kanske” ger upphov till helt onödig oro som inte tillför livet någonting. Jag är tacksam för här och nu, i all min otillräcklighet och ofullkomlighet. Inte trodde jag att detta skulle vara en känsla som skulle bli min, men så är det! Tack.
Morgonen började i blommornas förlovade land. Jag skulle på begravning för en släkting här i grannkyrkan och band ihop en bukett i vas. Vanligtvis binds liggande buketter till begravningar, men jag ville ha den så här, fräsch och full av liv. B gillade rosa och efter alla svårigheter hon behövt bära på genom livet ville jag komma ihåg den lilla flicka hon en gång var då hon sprang omkring här på ön. Då fick det bli den här färgen. Begravningsentreprenören blev lite förvirrad då jag kom med bukett och vas och allt. Det var en av mina gebort-vaser, jag tänkte att den kunde ha fått stanna med blommorna. Då vi gick ut från kyrkan mot gravsättningen fick jag den dock lite diskret i handen. Den tomma vasen som stod i en av urnorna utanför kyrkan var alltså min, om nu någon undrar.
”Roligt att se dig, tråkigt att det är i sådana här situationer det blir nu för tiden.” Maken tycker att det är märkligt att jag har full koll på mina sysslingar på mammas sida, men för mig är det helt naturligt. De fanns alltid med i olika situationer då jag växte upp. Tyvärr känner jag inte en enda av sysslingarna på Fars sida, vet inte ens vad de heter eller hur många de är. Jag antar att det är mer vanligt att det är på det viset. Igår slogs jag än en gång över hur konstigt det blir att höra någons liv presenteras som en inköpslista. Jag är glad att jag visste mer. Musiken var dock underbar!
Min moster och morbror följde med hem på lunch. Alltid lika roligt! Den perfekta bjudmaten med flera goda ostar kvar i kylen efter jul var ost- och skinkpaj. Blandningen av cheddar, präst och Västerbotten blev delikat. Julskinkans rester hade använts till annat, däremot funkade det utmärkt också med spillbitar av rökt skinka som skurits fint. Efter alla moln och regn kände jag att en promenad var mer eller mindre obligatorisk då solen var så generös med sitt kalla ljus. Det blev ingenting med skogsturen jag tänkt mig då stigen presenterade sig som rena gyttjan.
Tänk ändå, vilken skillnad det blir för själen så fort vi möts av detta! Jag som ändå inte lider av vinternedstämdhet känner stor förståelse för alla med SAD och hur svårt det måste vara att fysiskt och mentalt lida av det långa mörkret. Det märks redan att det har vänt, även om det på papperet inte är så stor skillnad på tiden med solljus per dag. Ja, åtminstone de dagar då solen behagar visa sig. Tack för allt regn, vi behövde det verkligen! Och tack solen för att du inte alldeles glömt oss.
Igår läste jag att en av Sveriges mer kända influencers kommit in på sjuksköterskeutbildningen. Nu vet jag inte mer än att hon gör kokböcker och bloggar på elle.se, men nog låter ”sjuksköterskeutbildning” mindre glamouröst än det liv hon visar i sin blogg idag. Jag lägger ingenting nedvärderande i detta, utan konstaterar bara att jag inte känner till så många sjuksköterskestudenter som har råd att äta en middag som kostar en hel veckomatbudget att köpa in, klär sig i kläder som gemene kvinna inte har råd med och har dubbla boenden. Frågan är vilken funktion influencers vars jobb mest är att leva inför andras ögon får i tider som dessa då det är så många som kämpar för att få ihop ekonomin? Jag rekommenderar vanligtvis personer som lätt jämför sig med andra, oavsett som det som jämförs med är rimligt eller ej, att lägga ner sociala medier. Ja, eller åtminstone sätta tidlås för att inte hamna i en negativ spiral som inte ger utrymme för att faktiskt göra något åt det liv man själv lever. När jag tittar in i min lilla spåkula ser jag fler influencers bli tvingade till mer ”vanliga” liv, precis som när många musiker fick återanvända sina gamla utbildningar för att kunna försörja sig under pandemin. Eller så kanske vi bara kommer att få se fler sjuksköterskestudentsliv dokumenteras framöver?
Detta liv levs av denna ytterst vanliga människan. Det har alltså regnat enormt mycket. På en av tomterna lite längre ner håller det på att byggas. Stora maskiner har valt att köra den här vägen för att komma dit, något som lett till djupa gropar hela vägen fram. Eftersom det även har blåst hårt och mycket har jag inte gett mig ut då det varit mörkt. Det har helt enkelt inte känts tryggt. Att bli blöt om fötterna är väl inget problem, men jag är färdig med att snubbla mig genom livet. I dagsljus och i regnuppehåll hinner jag rasta benen under lunchen.
Min tyska syster undrade över de där sjöarna i vår trädgård. Ja, riktiga sjöar är det naturligtvis inte. Det är pölar av varierande djup och storlek, inga vattensamlingar att satsa på för öns guldfiskar.
Jag skäms över att erkänna det, men har faktiskt träningsvärk efter att ha städat upp i vedboden och staplat lite ved. Usch, någonstans försöker jag acceptera att jag har vintermjölk och sommarstyrka i mina muskler! Livet som planttant ger en mycket fin allroundträning som ser till att bjuda in alla olika små muskler, men nu på vintern varken känner jag för samma slags höga aktivitetsnivå eller har ork för den. Det får vara nog att promenera och dona med grejer istället för att hugga i ordentligt. Och så får det vara med det.
Börjar arla morgonstund med att njuta av brasa i vedspisen och de där amaryllisarna jag in i det sista hoppades skulle slå ut åtminstone innan julen var slut. Det visade sig att mina amaryllisar var lite postmoderna och bestämde sig för att ”innan julen var slut” helt enkelt innebar att de skulle ge njutning innan Tjugondag Knut var över. Se bara, vilka skönheter! Miniamaryllisen med dubbla blommor är fantastisk och har redan ännu en knopp på väg upp och det som sannolikt är en vanlig Willys-amaryllis är lika vacker den också. Jag är nördig, men jag blir liksom sockerdrickspirrig när växterna svarar på mina hjälper! Nu är jag övertygad om förträffligheten i översomring och ser fram emot att försöka ge mina amaryllisar ännu bättre näring och omsorg för att se om det går att upprepa bedriften nästa år. Fem lökar har bara producerat blad eller ingenting, men är fortfarande i mycket bra skick, så kanske ligger det blommor och lurar inne i dem också? Annars kan jag säkert lura ut hur de också ska blomma till nästa jul/nästa vår.
I helgen påminde brorsdottern sina föräldrar om att ”skolan skulle vara stängd på måndag”, men efter några veckors jul och nyår i suddigt ludd med helgdagar och VAB hade detta fallit mellan de s.k. stolarna. Det fanns olika möjliga planer att lösa detta, men donnan önskade besöka sin faster. Gissa vem som var gladast av oss? Det är bra med nioåringar. De kan underhålla sig själva om fastrar behöver jobba, men är väldigt underhållande när det är dags att göra grejer tillsammans. Jag skrattar sällan högt, på samma sätt som jag inte exploderar av ilska utan mer pyser tysthet då jag är arg. Det är bara så jag är. Den här tjejen har dock så mycket humor att jag inte kan låta bli att skratta, så där så det gör ont i magen ibland. Det tycker jag är fint. SET gav dock inte upphov till så många skratt. Vi var båda mycket koncentrerade och letade trios för allt vad vi hade. Detta är ett spel med otrolig hjärngympskapacitet! Rekommenderar det varmt.
Sedan den här favoriten. Älskar, älskar luffarschack! Vi pratade defensivt spel och att alltid ha koll på sin motståndare. Det visade sig när donnan kom hem att hennes pappa, min käre lillebror, hade bjudit sin gymnasiefysiklärare så stora bekymmer att läraren utmanade brorsan ”på en avgörande match mot mig. Om jag vinner slutar du spela luffarschack på mina lektioner, om du vinner får du göra vad du vill”. Tja, brorsan vann, och hur det sedan gick ligger väl i historiens kölvatten och skvalpar. Haha.
Mitt i spelandet dök min andra bror upp med ”städved”. Han bygger hus på granntomten och är så gullig mot oss. Han kommer inte att kunna elda med spillbitarna i sin kakelugn, utan låter oss få dem till vår vedugn som är mindre känslig. Så tacksamt i dessa elutmanande tider. Vedugnen går varm och fortsätter leverera värme på ett föredömligt sätt.
Så småningom var det dags för dekonstruktion av pepparkakshuset! Hurra! Vilken fröjd att få göra detta. Lika roligt att bara vara med vid sidan om och bara ta lite kort. Kristyren var tydligen huuuuuur god som helst, men pepparkakan var inte dum den heller.
Mina tankar går till Pomperipossa och hennes hus av korv och vad det nu var, även om Hans och Gretas brödhäxa inte hette just så. Eller hur var det nu? Tror det är två olika sagor som vävts ihop i mitt huvud.
Efter att ha lämnat av min underhållning för dagen i hennes föräldrahem åkte jag vidare till mammas föräldrahem på Saltö. Hon växte upp i samma hus som den här godingen och hennes syskon på femtiotalet. Godingen flyttade tillbaka från en av våra storstäder efter att ha levt ett mycket spännande liv. Jag älskar höra henne berätta om sina upplevelser! Bemärkelsedagar brukar uppmärksammas, så också igår. Jag gillar ju traditioner och att fira livet är en av de bästa.
Nu börjar min telefon protestera över att den inte orkar mer. ”Jag är snart full. Jag tyar inte mer! Det finns inte mer utrymme. Jag är Inte kaputt, men finito!” Jag tömde telefonen på nästan allt utom bildminnen som inte hade med husrenoveringen att göra då den var ny för tre år sedan. Det är svårt att prioritera rätt. Det finns några appar som används ytterst sällan, men då de används är de toppen. Bildminnen som skapas av telefonen är ju också jätteroliga och så fort galleriet rensas finns det inga minnen att dela. Allt finns ju sparat och det går att lösa på annat sätt, det blir bara inte lika roligt. 256 GB är enormt stor lagringskapacitet, 192 upptas i dagsläget av mitt bildarkiv. Det märkliga iCloud finns som alternativ, alltså att i något märkligt moln ska alla bilder och dokument kunna vara tillgängliga från alla enheter. Det känns så märkligt och faktiskt inte helt tryggt. Sedan inser jag också att det kanske det är just det det är. Tryggt, alltså. Tappar jag min telefon eller har sönder den (det har ju hänt förut om man säger så) finns all information fortfarande kvar. Detta är mina förefunderingar, för vilket beslut som än kommer att fattas så måste det bli ett.
Före och efter, vilket radarpar. Googla bara ”före och efter” så får du se.
Uppenbarligen hade de flesta före/efter-par inte ens varit tillgängliga för några år sedan. Jag vill inte vara fördömande och fattar att folk känner sig piggare och fräschare av dessa typer av ingrepp, men vet också att det sällan räcker med ett ingrepp. Efter det första laggar resten av kroppen och det känns kanske som att det måste dras eller ersättas någon annanstans.
Vårt hem befinner sig i kaoset efter ett fåtal efter. När julen skulle plockas ihop drabbades jag av ett enormt organiseringsbehov. Först städade jag i köksskänken och på skrivbordet. Efter det städades julgrejer som aldrig används och som inte har något affektionsvärde ut. Grejer i fint skick samlas på samma ställe (ge bort/sälja), medan annat faktiskt slängs. När julgrejerna låg i sina lådor var det dags för ena garderoben, sedan pennlådan, och så var det hela arbetsrummet som fick en rejäl upprensning. Nu ligger spelen risigt till, för att inte tala om bokhyllorna. En timme om dagen har jag säkert lagt på detta och det känns så bra! Frågan är var jag nöjer mig. Vet ju att när jag väl kommit runt kommer det att vara dags att börja om där jag startade. Å andra sidan njuter jag fortfarande frukterna efter förra upprensningen och har verkligen ordning och reda i lådorna för mina olika handarbeten/pyssel och bland mina planttantsgrejer. De senare står antingen snyggt sorterade ute i stenladan eller i en kartong i sovrummet. Just det, ja. Den där kartongen är jätteful om än lagom stor. Den ska nog kunna få ett litet lyft! Du ser. Har det börjat fixas lite här blir det snart dags att dra lite där. Snart kommer det kanske att se ut ungefär motsvarande så där som gör det blir lite för mycket av både det ena och det andra.
