Varje år när syrran kommer på besök med sin familj från Skottland brukar jag säga ”Festen är här”! Hon och hennes familj har haft ett tufft år så här långt, så den här gången är vilan på Bredavik extra behövlig. Efter en återhämtningsdag med extralång sovmorgon och den sedvanliga shoppingrundan (Willys och Rusta) kom fyra av de sex som är här på besök. Med sig hade de ett gäng av makens favoritdessert Angel Delight, något som verkligen uppskattades av mottagaren ifråga. Själv är jag inte direkt förtjust, så han får allt för sig själv.
Min planttantssyster ville så klart gå en trädgårdsrunda. Jag imponeras alltid av hennes stora artkunskap, både på latin, svenska och engelska. Hon har ändå bott i närmare 25 år i Skottland och hade jag varit i hennes position tror jag inte jag hade kommit ihåg eller lärt mig allt på svenska också. Systerdottern hamnade vid bikuporna tillsammans med maken och blev så fascinerad att hon ville ha egna bin. Hon fick låna Boken om biodling, kanske lite svår då hennes svenska inte är särskilt hejsan. Däremot är hon synnerligen snabbtänkt och kan säkert ta till sig det viktigaste. Systersonen börjar i high school till hösten och inte heller i denna familj finns det längre några småbarn. Syrran väntar barnbarn runt samma tid som jag – vi är ”den gamla generationen” nu. Min svåger är en av de roligaste människor jag känner och i vanlig ordning kunde han leverera några anekdoter som fick oss att skratta högt. Så fint det är att ha dem här ett tag.
Tidigt i morse åkte våra amerikanska gäster vidare mot Köpenhamn. De har haft en perfekt Sverigesemester, har hunnit träffa många i släkten och fått uppleva allt från Glassiären till Kalmar slott och Lida. Föräldrarna sa att den ekonomiska situationen var mycket annorlunda mot hur det var för tolv år sedan då de var här sist. Då fick de sex kronor per dollar, nu nästan elva!
Efter nästan en månad i Sverige var det dags att komma tillbaka till Sturkö och knyta ihop säcken. Naturligtvis skulle familjen få äta hembakade bullar med mjölk eller svart vinbärssaft (det senare svårt att få tag på i USA, men min kusins favoritsmak). ”Vår familjs kärleksspråk är verkligen mat. Vi har blivit så bortskämda på den här resan.” Min kusin och hennes man är så tacksamma över att ha fått visa sina barn delar av deras historia och nu vill alla lära sig svenska och kanske komma tillbaka till Sverige för att bo här. Två av deras morbröder bor numera i Stockholm, så de har också ”svenska kusiner” precis som sin mamma.
Barn är ofta väldigt fascinerade av kyrkogårdar och själv tar jag gärna dit dem av olika anledningar. För den här unge mannen var det extra speciellt att få komma hit då han fått sitt mellannamn Tage efter precis den man som ligger begraven här. (Han uttalar dock sitt namn Tejdch på engelska.) Detta var så spännande för honom och han var mycket nöjd.
Min kusin ville sätta en blomma ”på gravarna”; mina morföräldrar är hennes farföräldrar och min mamma hennes faster. Barnen hjälpte till att vattna och fixa och tyckte att det var fint med en egen trädgård fast man är död.
Vi hann även gå en trädgårdsrunda, leka med de välsignade Schleich-djuren, skörda lite vitlök, springa väldigt snabbt på tid och prata om högt och lågt. Till middag serverades favoriten halloumistroganoff och tallrikarna slickades rena. Ingen hade sett eller smakat halloumi förut, men alla tyckte det var jättegott med den gnälliga osten. Resfebern fanns där, men barnen somnade ändå gott medan de vuxna stannade uppe en stund till för att ta in de sista Sverigevibbarna.
Min kusin har en gullig liten tradition (som hon gett mig i uppdrag att genomföra hos ett par av mina syskon där hon glömde att göra det), nämligen att sätta ut små flugsvampar i olika färger på olika ställen hemma hos personer hon besöker. ”Jag vet att det är barnsligt, men det är så roligt att lämna ett litet tack-för-att-jag-fick-komma.” Jag vet inte hur hon kom på det, men gillar tanken. Idag sker ett skifte på Kastrup, för när kusinerna åker hem till USA kommer syrran och hennes familj från Skottland. I Bredavik är allt klart för dem och nu fortsätter denna sociala sommar. Skottarna blir kvar i nästan tre veckor. Samtidigt som de är här kommer en kompis och hennes barn hit och bor en vecka och ett par dagar efter att de har åkt hem till Stockholm kommer våra barn. Extrasyrran från Tyskland kommer också en sväng med sin familj (fast de bor i Bredavik) och vår utbytesdotter från Tyskland kommer med sin familj. Samtidigt med detta har vi släktträff på Fars sida och besök av kusiner från andra delar av Sverige. Någonstans mitt i allt kommer en liten systerdotter som jag längtar efter att få träffa. Så mycket roligt att se fram emot! Sannolikheten för att jag blir uttråkad i sommar är mycket liten.
Igår tog jag bussen in till stan för att plocka upp en dräng till gården. Många gånger har jag tänkt att det hade varit den ultimata lösningen till att hinna allt det där som aldrig hinns med eller får lägst prioritet, men nu gjorde jag slag i saken. Jag var lite filurisk, för jag talade inte om vilka förutsättningar som gällde för drängens föräldrar. När vi kom hem till Sturkö och skulle börja jobba krävde han dock mat och jag insåg att klockan redan var fem och att facket skulle klaga om jag inte gjorde honom till viljes. Inte bara krävde han mat, den skulle även vara närodlad och ekologisk. Jag blev lite svettig en stund, men kunde tack och lov uppfylla dessa krav. Efter inspektion gavs tummen upp och nästa krav kom. ”Jag vill skörda allt själv!” Tja, jag hade inte mycket att sätta emot. Det var bara att låta honom ta hand om jordgubbslandet i ensam majestät. Han visade sig vara en lyckträff! Med vant öga scannade han bären och upptäckte minsta felaktighet, men trots detta fick han ihop en liter perfekta jordgubbar.
Ett stånd potatis, en perfekt lök och några morötter senare kände vi oss redo att överge trädgårdslandet och ta oss an själva matlagandet.
Jag hade inte kunnat få tag i en mer arbetsam anställd. Drängen visade lika stor kompetens som kock, trots viss besvikelse över att de nyskördade morötterna och potatisarna inte behövde skalas. Det meddelades nämligen att detta är hans specialkompetens no. 1 jämte att leka kurragömma. Samtidigt blev maken med jämna mellanrum dissad. Han var sämst på allt. På att skörda, laga mat, äta falukorv, lyfta tungt och leka kurragömma. Det äldre gardet anade Oidipuskomplex och fnissade lite. Vi var dock nöjda med att just vi fick tag i drängen med den absolut högsta kompetensen inom alla områden!
Det var en fröjd att se drängen njuta av sin lagstadgade ledigtid. Hans sommarblonda hår försvann nästan i det höga gräset och han var mycket nöjd med att vi hade så mycket högt gräs och ett och annat träd att gömma sig i. (Jodå, vi gjorde fästingkoll innan sängdags, det ingår i förmånerna på detta jobb.) Kvällen var ljum och ljus, men när ett svettigt litet huvud lade sig på kudden under milda protester började tyngdkraften snabbt verka. Efter 20 sekunders ryggkliande sov han redan djupt. Ingen kan säga annat än att hans insatser var fantastiska! Jag kommer att skriva goda vitsord, den saken är säker.
Alltså, igår fick vi en rejäl regnskur som inte var anmäld i väderappen! Jag brukar klaga på att det förväntade regnet ofta blir till en tumme, eller till och med ingenting. Den här gången blev det dock tvärtom. Vi var på kyrkogården och planterade lite nya blommor vid svärfars grav när det helt plötsligt kändes regnigt i luften. Innan vi ens var hemma föll tunga droppar, något som jag försökte göra till mindfulness eftersom vi verkligen behöver allt regn vi kan få! I två timmar regnade det sedan ordentligt, så till den milda grad att byttor och hinkar flödade över. Underbart! Jag passade på att ligga i verandan och lyssna på regnet på plåttaket, tvätta upp det sista efter kusinernas besök i Bredavik och…
… baka ett gäng bullar att lägga i frysen för kommande gäster. Jag tänker alltid att jag ska ”fylla frysen”, för det anstår väl inte en blivande mormor att inte kunna presentera en värdig fika på tre sekunder blankt?!
Maken satt på övervåningen och jobbade och tänkte inte på att sovrumsfönstret var öppet. Det gjorde uppenbarligen inte jag heller. Vi är så ovana vid att det regnar att det liksom inte riktigt går något alarm när livets vatten börjar falla. Det finns för tillfället inte heller något klädstreck uppe, så vi behöver inte tänka på tvätt på tork som måste in. Jag har tydliga minnen av somrar där det varit ett fasligt springande ut och in med blöt, halvblöt och återblöt tvätt. Varför inte bara hänga tvätten inomhus om regnet hänger i luften? Nej, i Sverige ska tvätt torkas utomhus. Det luktar definitivt godare, det är jag den första att erkänna, men man riskerar både fågelbajs, regn och solblekning. (Jag är egentligen på lag ”torka utomhus”, försöker bara argumentera för varför vi inte skulle behöva någon ny tvättlina.)
Efter regnet gick jag en runda och plockade in blomster. De ska egentligen plockas in en solig morgon, men det är viktigt att ibland gå sin egen väg och jag behövde nya buketter. Eller solitärer, som här. Jag fortsätter med mitt lilla blå glas-stilleben. Tillsammans med den otroligt vackra dahlian X (någonstans på vägen har den här blivit felmärkt, för uppenbarligen är den ingen Twyning’s After Eight som jag har märkt upp den som) blir det ännu bättre.
Buketten jag plockade ihop från alla rabatter och ängen gör mig glad! Nu visas det mer och mer färg, både för att vi kommit längre in på säsongen och för att vi fått en hel del regn. Tänk att jag i Segeltorp strävade efter en trädgård helt i vitt. Nej, nu känns det oändligt ängsligt. Snacka om att vara påverkad av tidens ideal. Vitt och fräscht skulle det uppenbarligen vara i trädgården också, oavsett om man var shabby chic eller svalt elegant.
Polka anemone hade jag i kruka förra året, men den mår mycket bättre nu när den får växa i rabatt med gräsklipp runt fötterna! Jag har sällan sett något vackrare. Dahlior ger ju fler blommor ju mer man plockar precis som luktärter, så nu när den här blomman stått i några dagar i rabatten och gjort mig glad får den kanske flytta in lite också. Fler och fler av de närmare 30 dahliorna visar nu färg och det gör mig så glad att jag tagit mig tid att plocka upp och ta hand om dessa skönheter inför varje vinter. Allt som är bökigt ska väl egentligen undvikas, men vill man vara fin får man lida pin. Eller jobba lite extra.
Vad gör man en tisdag i slutet på juni? Somliga ligger på playan, andra besöker Vatikanen, sedan finns det de som jobbar med det de älskar. Den sista där var jag igår. Det var njutbart att insupa den friska luften som fortfarande fylldes på med ett litet duggregn då jag gick min morgonrunda. Viktigast var att kontrollera att ingenting hade slagits omkull av regnet, men de slagregnskurar som hade utlovats höll sig nog någon annanstans. Allt såg bra ut, grönt och glatt. Jag var tvungen att ta en dusch för att hantera min svintokalufs som hade tovat ihop sig då jag var ute i regnet och försökt få till så många regnbyttor som vanligt. Till lunch blev det räddning av kassler på bästa sättet av alla. Egen potatis, mangold, vitlök och silverlök gjorde det hela till en kulinarisk fest och jag kunde konstatera att det trots allt varit värt all extra tid jag fått lägga på vattning. På eftermiddagen hade vi besök som fick njuta av egna jordgubbar och glass. Även om skörden inte är den största i år är gubbarna väldigt goda. Nästa år blir det nya plantor!
Framåt kvällen plockade jag upp farbror och faster för vidare färd mot Hjortsberga kyrka där Johan och Johanna från min kör hade musik i sommarkväll tillsammans med kontrabasisten Håkan. Vilken njutbar musikafton det blev! Jazziga toner, både klassiker och lite mer moderna, fyllde den lilla kyrka där ett par av mina kusiner döpte sig på den tid det begav sig. Trist (för deras skull) att inte fler hade tagit sig ut ur solstolarna och hängmattorna, för det här blev en fantastisk stund.
När musiken klingat ut blev jag inbjuden på fika. Trädgårdsrunda är obligatorisk när jag kommer hit och ett helt gäng växter i vår trädgård kommer härifrån från början. Det är så roligt att se och höra om olika exotiska växter såväl som gamla klassiker. Här får jag inspiration och en hel del kunskap att ta med mig. Jag vill gärna veta vad alla mina växter heter, åtminstone på svenska, men har hittills misslyckas totalt. Tröst ligger ändå i det faktum att jag känner igen långt fler växter nu än för några år sedan. Lite i taget är rätt melodi då det gäller det mesta!
Så fint! Jag vill ha fler gamla rostiga grejer som saker och ting kan slingra sig upp i.
Jag fick med mig ettårig hibiskus som självsår sig och en akacia som verkar vara lite kinkig. Akacior hör hemma i helt andra klimat än vårt, men kanske kan jag få den här lilla frösådda plantan och sedan övervintra den i verandan? Tänk, vilka andra sorters intressen jag fått sedan jag började sticka händerna i jorden. Igår var jag glad över att vår kirskål håller sig i gräsmattan. När faster berättade om täckning med kartong och tidningar och att kirskålen ändå tar sig igenom och fortsätter växa (förvisso med mindre spridning) så blir jag ändå fascinerad över den livskraft som finns i så många växter. Nässla har jag åtminstone blivit lite mer välvilligt inställd till då den ger så fin näring och kirskålen är god att äta. Pilört är fin i buketter och… Tja, så kan man fortsätta. Eller så fortsätter man att slåss mot det som man inte vill ha och slåss för det som har svårt för att känna sig hemma i rabatterna. Just nu har jag mitt fokus på de sent utplanterade pumporna, squashen och frilandsgurkan. Det hade varit roligt att få till några sådana i år också. Jaha, så fick också dagens inlägg handla om den här musikälskande planttantens glädjor och utmaningar!
Det är dagen efter dagen efter den fest som jag verkligen ville skulle bli lyckad för alla inblandade. Inte för att jag inte brukar ha den ambitionen, men den här gången kändes det ändå lite extra viktigt. 3/4 av våra amerikanska kusiner och deras familjer var på besök, och ett gäng andra amerikaner varav några aldrig ens varit utanför USA:s gränser. Förutom detta rätt stora gäng var vi ”de gamla vanliga” (några av mina syskon med familjer och ett gäng vänner) och när jag hade räknat in alla som blev kvar efter sjukdoms- och ”måste hämta familjen på flygplatsen”-bortfall blev vi 56 personer kvar. För att få en sådan operation att funka finns det en hel del att tänka på innan själva festen och av festdeltagarna krävs en del hjälp och socialt ansvar om man som vi inte tar hjälp utifrån.
Själv stod jag i köket hela dagen innan för att baka pajer och tårtbottnar och koka ägg. Mot slutet slöt syrran och min kusins fru upp för att skrubba alla potatisar. De fick bästa placeringen rakt på köksgolvet, men jag bjöd dem i alla fall på varsin kudde att sitta på.
Själva dagen var typ det bästa att få krama om brorsonen som varit borta i två år! Hans familj hade dagen innan varit i Köpenhamn och plockat upp honom på flygplatsen och sedan hade det hunnits med att skivas kassler, ugnsbakas kyckling och göras potatisgratänger och Janssons. Intensivt! Hur som helst skulle trädgården göras lite fin och festlig, en nog så viktig detalj för att en fest ska bli extra trevlig. Blomsterarrangemangen var i vanlig ordning fenomenala och skapade av syrran som fått hjälp att fixa blommor av vår kusins dotter. Tyvärr har jag bilderna på dem i kameran och överföringskontakten funkar inte som den ska.
Frallor ska ätas nybakade, så en av kusinerna och syrran rullade och flätade så det stod härliga till medan trädgården iordningställdes. Ingen skulle behöva få för lite bröd! Det blev sååå många frallor, och de flesta gick åt under dagen.
Alltså, det här midsommarbrödet var nog det vackraste hittills. Med små medel blev midsommarstången i deg levande. Vallmofrön och blåklint fick dekorera ringarna. Fint, va?
Några av alla amerikaner fick ansvar att klä midsommarstången och det gjorde de med den äran!
Stången blev jättefin och stod klar lagom tills att det var dags att äta.
Tips! Om du kan så undvik papperstallrikar även om det är en typisk papperstallriksfest. Det blir lite extrajobb, men finns det diskmaskin så är det väl värt att få äta på en riktig tallrik. Särskilt som på en sådan här fest där många fick sitta på marken på filtar. Alla har väl haft upplevelsen där papperstallriken viker sig och häller ut innehållet på finkläderna…
Maken och kusinens man hade fixat årets skyddstak till det stora bordet. Mat utomhus behöver skyddas från vädernycker, både sol och regn, och flygfän. Flygfäna är det svåraste att hantera, men de kommer alltid att vara närvarande då det är dags för fest. Vi har en kylbricka till kött och Bregott som inköptes på Maxi för några år sedan, och har man hanterat maten ansvarsfullt innan hinner den inte bli dålig på tiden det tar att ha en normal sittning. I vanlig ordning var brödet och äggen mest populära, men det var roligt att se att det mesta var rätt beräknat.
Årets dans runt midsommarstången blev ännu roligare än förra året. Det är så kul när alla är med! Amerikanerna hade fått text och musik i förväg. Jag tror inte så många hade övat, men de hängde med bra ändå och de som redan kunde klämde i ordentligt. Efter dansen var det dags för dessertbord. Tårta, snacks och godis fanns det också gott om. Hemgjord bål av saft, bubbelvatten (det blir många flaskor att bubbla innan dessa glasbehållare är fyllda, haha), is, chokladmynta, citronskivor, rabarber, jordgubbar, citronmeliss – dekorera och smaksätt med vad du har. Det blir både fint och gott! Syrran hade instruerat vår kusin, som är jätteduktig på att baka och laga mat, hur man gör en prinsesstårta. Alla var mycket nöjda med resultatet och nu kan hon åka hem och föra denna tradition vidare till sina barn.
De lite yngre barnen och en del av de vuxna var mer intresserade av att bada vid stranden än att leka, men de leksugna var ändå en stor skara. Maken hade förberett några klassiska midsommarlekar som stövelkastning, äta godissnöre utan att hålla i, sked- och potatisstafett, något slags komprimerad kubb, säckhoppning och inte minst…
… irländsk julafton. Jag vet inte varför det är så himla roligt, det bara är det. Det sprangs på sniskan och skrattades för fullt, precis som det ska vara.
Till denna dag tror jag inte jag har gjort någon riktig midsommarkrans. Jag har ansvar för köket, men jag njuter alltid av de vackra skapelser alla åstadkommer!
Syrran hade förberett en aktivitet där man skulle designa och skapa en klädsel inspirerad av en Sverigedräkt med hjälp av soppåsar, tygblommor, tejp och lite annat smått och gott. Det blev flera vackra skapelser, men mest precis blev den som prydde min kusin! Så roligt. Min svåger och syster (ej med den här gången) var lekansvariga på dotterns försenade bröllopsfest och hade där en familjefejd där brudens och brudgummens familjer skulle klä varsin brud under liknande premisser.
Här ser du skymten av en av de andra tjusiga skapelserna. Kul med tolkningar också!
Som det ska vara avslutades denna långa och härliga dag med en vacker Bredavikssolnedgång. Jag somnade gott, tacksam och glad över hur fin dagen blev. Det är härligt med hjälpsamma människor som tar socialt ansvar och som deltar genom att lyfta varandra på bästa sätt! Hoppfullt. Igår fortsatte helgen med ”släktträff” hemma hos min moster och morbror, så nu är det dags för lite återhämtning. Hoppas att även din midsommar blev bra och på det sätt som du ville och behövde.
Tre gånger 20 ägg är kokade och skalade (har bra tips på hur man kokar många ägg på en gång, men får ta det en annan gång), 7 kg nypotatis är skrubbade (förvisso av min syster och kusinens fru), fyra pajer är redo att huggas in i, dill, chokladmynta och gräslök skördad och de klassiska midsommartårtsbottnarna är klaaaara! Andra har gjort annat och nu ska vi pussla ihop allt. Glad midsommar!
Det är ju ändå rätt underbart med glass och jordgubbar. Vårt jordgubbsland levererar inte riktigt än, så just igår fick vi ta hjälp av Åby bär. De lyckades väl med att förmedla känslan av sommar. Fina vänner kom på besök, satte bollen i rullning och diskuterade viktiga, viktiga ämnen. De fick med sig hem en blandad påse av basilika, pelargon och chokladmynta och jag kände mig för en stund extra glad över att jag har orkat vattna allt så det har vuxit och tagit sig ordentligt. Vi skrattade flera gånger högt av olika orsaker, men fnissigast blev jag av den unge herrens frågan om hur det känns att vara kändis. Eftersom jag inte är kändis blev jag lite förvirrad och frågade hur han tänkte. ”Jo, du är ju med i den där kända kören!” Ja, men då så. Bäst att jag snäpper upp mig lite med detta stora ansvar, hehe.
Efter finbesöket fortsatte jobbdagen. Denna gång var omständigheterna inte riktigt lika de jag brukar jobba utefter, men det gick ändå att lösa. Just igår kändes det verkligen som att mamma var med mig. Jag fick snilleblixt efter snilleblixt (alltså, det kändes så) för att kunna hjälpa mina klienter att närma sig roten till problemet. Jag tog tacksamt emot och skickade en extra liten tanke till henne.
Dagen kan sammanfattas i årets första riktiga bukett luktärter. Jag må misstänka borrelia då jag varit osedvanligt trött i snart en vecka, men annars är det toppen. Idag har jag semester och ser mycket fram emot dagens aktiviteter. Vi har det största antalet människor på många år på besök i Bredavik att vänta på midsommarafton. Jag är spänd av förväntan och har en plan att göra lite både imorgon och på torsdag så förberedelserna också känns roliga. Hur gör du för att inte fulstressa när det är mycket roligt på gång?
Mammas lillebror gifte sig med en halvsvensk amerikanska. De bodde i Sverige i början på åttiotalet, men när de äldsta barnen var små flyttade de till USA och har sedan dess mest bott där. Mina fyra kusiner är för oss andra ”de amerikanska kusinerna”, men själva känner de sig otroligt svenska. Två bor numera i Stockholm och i förra veckan var det äntligen dags för den yngsta att få visa sina fyra barn den del av henne som känns så viktig för henne. Hennes man har varit här förut, men nu var det dags för hela familjen att få se slott, äta kroppkakor, plocka smågodis på Hemmakväll, skrota omkring i Bredavik, ha ett fasligt sjå att ta av och på sig skorna, bli nypt i kinderna av de svenska tanterna och förundras över hur smala alla är.
Min syster tyckte det skulle vara roligt att få bjuda familjen på vedugnsgräddad pizza. Den blev mycket uppskattad. Småkillarna ville helst grilla grässtrån och känna på yxan, precis som det ska vara. Deras mamma är mycket duktig på att laga god mat, så de visste att uppskatta de perfekta smakerna. Allra bäst var tydligen honungen som kunde ringlas över hela härligheten för den hågade.
Min kusin är söt, men salt water taffy är sötare! Alltså, det här godiset är typ det godaste jag vet. Jag älskar den fluffiga konsistensen. Eftersom denna läckerhet inte är så lätt att hitta här i Sverige hade familjen tagit hit flera kilo att dela ut till släkten! Wow, jag har redan smaskat i mig ett gäng, men jag är inte färdig.
Min svåger tog med kusinens man då ett grabbgäng skulle åka gokart. Svågern är en hejare på detta och jag var säker på att han skulle vinna. Denne fick dock problem av något slag och denna gång var det den amerikanske high way patrol officern som fick briljera och vann hela grejen.
Igår hade jag fixat träff med mammas kusin som var så, så glad över att hennes lillkusins dotter var på besök. Hon hade bullat upp med tre sorters kakor och fotoalbum. En annan kusin hade fått magsjuka och kunde inte komma, men en tredje tittade in och stannade en god stund. Denna man har jag aldrig lärt känna (min mormors brorson, alltså också mammas kusin), så jag tyckte det var jätteroligt att få höra mer om hans liv och hur han hör ihop med historien. I diskussionen kom det fram att jag har fått kontakt med en släkting på mammas morfars sida som familjen här på Sturkö förlorat kontakten med. Jag ser fram emot att få veta mer om vad som hände i den processen. För oss är det så lätt att sköta kontakten trots emigration. Det finns telefoner med gratis videosamtal, sociala medier av olika slag (de är inte bara dåliga) och möjlighet till en helt annan närhet trots att familjemedlemmar flyttar långt bort. Min kusin fick med sig förståelse för sitt humör, en vacker handbroderad midsommarduk och läckerheter till familjen, ja, och så receptet på den perfekta kakan. Här får du också detta:
Anitas lätta och goda kaka
2 ägg och 2,5 dl socker vispas ihop. 100 g smör smälts och rörs i. 2,5 dl vetemjöl rörs i (inget bakpulver). Häll smeten i smord form. Ett äpple, en persika eller någon annan saftig frukt skivas tunt och läggs i smeten i fint mönster. Grädda i 175 grader i ca 30-35 minuter.
Ps: Jag inser att det är ett fasligt slängande av ordet ”kusin” i denna text och att det kanske inte är så lätt att få koll på vem som är vem. Det är inte det viktigaste tänker jag. Det finns mycket kärlek och en önskan att förstå arvet från Sturkösläkten. Passa på att fråga ut dina äldre släktingar så länge de har minnet i behåll och finns kvar! De sitter på otroligt mycket information som är självklar för dem, men som inte längre finns om de inte skrivit ner den eller delat med sig på något vis.
Min mamma – en underbar och komplex individ. En uppväxt i skuggan av glasögon och tänder som stod åt alla håll och kanter satte krokben för henne upp i vuxen ålder. Världens vackraste ögon och ett hjärta stort som hela Stilla Havet. De där ögonen och det där hjärtat var det som fick främlingar att öppna upp sig och många, många som såg henne som sin allra bästa vän. Som mamma var hon mycket orolig och otroligt kompetent. Jag tänker att ju äldre jag blev, desto mer frigjorde jag mig från att i barndomen ha varit ett med henne. Våra samtal blev mer spännande mot slutet, både för att jag fattade precis hur stor del av mig som är hon och för att jag började erkänna det för mig själv. Idag är jag tacksam över att ha ärvt så mycket fint från båda mina föräldrar, både rent genetiskt och miljömässigt. Arv och miljö. När någon i min ungdom sa ”vad lik du är din mamma” skämdes jag, idag tackar jag av hela mitt hjärta. Det här fotot togs på hennes sextioåttonde födelsedag och jag och barnen hade samma dag flyttat hem till Sverige för att jag skulle kunna vara med henne. Hon hade nämligen strax innan detta fått en palliativ diagnos för sin äggstockscancer och jag kände inte att jag längre kunde bo på andra sidan Atlanten och vänta på den där döden. Jag är tacksam över beslutet som togs att flytta hem och att vi hamnade här på Sturkö blev en extra bonus.
Sjuttiofem är ändå stort. Senare i sommar blir det fest i Klackamåla med Fars äldste bror och hans lillasyster som brukade lägga ihop sina jämna och fem-födelsedagar med mammas och ställa till med kalas tillsammans. De andra fyller alltså i år 85 respektive 80 och detta kommer helt enkelt att firas med släktträff i Fars föräldrahem där numera en annan syster och hennes man bor. Blommor på gravar i all ära, men långt roligare är att fira livet. Jag ser verkligen fram emot att träffa släkt från när och fjärran!
Tyvärr har det varit för torrt för att trädgården skulle kunna leverera någon härlig födelsedagsbukett, så jag fick köpa pioner till graven. Min nya fingerborgsblomma ”Pam’s Choice” är i alla fall jättefin! Jag vet inte riktigt vad som händer då den står i samma rabatt som en annan fingris som är lite mer klassisk, blir deras avkomma något mitt emellan? Vi får väl se om det blir något alls.
Gräsklipparen är paj, så det lilla gräs som inte torkat brunt är vildvuxet. Gott så. Den nya klätterrosen Mamma Mia börjar nu visa färg. Det blir så fint med det rosa mot den faluröda rosportalen! Prinsessan Marie på andra sidan har mängder med knoppar. Dess moderplanta inne i Karlskrona blommar för fullt, men i vårt blåshål har vi tydligen ett väldigt kyligt mikroklimat där allt alltid är sent. Den uppmärksamme lägger märke till luktärten som vid tillfälle drogs upp av rådjuren. Jag satte fyra plantor att klättra upp i ställningen. Två blev upprivna och har inte riktigt tagit sig igen efter att jag försökte plantera tillbaka dem, en blev stympad eftersom jag glömt att spruta med TricoGarden, men den sista kommer kanske snart att blomma. Jaja, livet som planttant innebär att bjuda in acceptans i sitt liv. Jag vet i alla fall att mamma hade ÄLSKAT denna rosportal och varit mycket nöjd med att trädgården lite i taget tar form.
Här ser det lite stökigt ut, men växthuset fick vänta på riktig växthusplast och ny fästkonstruktion. Snart klart, eller vad var det jag sa? Idag är det molnigt för första gången på många veckor. Väderappen säger att det ska regna både imorgon och på lördag. Jag håller andan och hoppas, hoppas, hoppas! Det hade varit alldeles underbart.
