Gårdagen inleddes med kalas för en finfin blivande 13-åring. Vi har i alla år firat sonens födelsedag i Bredavik, även sedan han blev vuxen. För några år sedan upphörde det då han sommarjobbade i Tyskland och sedan har han liksom varit en vanlig vuxen som inte längre har haft möjlighet att stanna hela sommaren på Sturkö. Som tur är har systerdottern, som har födelsedag några dagar senare, kunnat ta över traditionen. Ingen behöver alltså lida nöd på sötsaker och det är ju bra. Sonen själv tog sovmorgon, jobbade och åt sushi med en vän. Jag får väl baka en tårta till honom tills nästa Stockholmsrunda. Han fick åtminstone några paket med sig då han åkte hem och öppnade dem när vi hade ringt och gratulerat på FaceTime.
Vi swishade hem lite tidigare från kalaset eftersom vi hade lunchgäst på ingång. Ner i landet för att plocka upp ett gäng potatisar, mycket lök att karamellisera och till sallad och så lite tomater som fick komplettera köpetomaterna. Jag tog hand om mat-maten, dottern gjorde en så vacker sallad att jag ville föregiva den. God blev den också! Basilika är en av de grödor som faktiskt har gett riklig utdelning i år. Jag har den satt i flera lite mindre krukor som står nere i växthuset och får mycket vatten och en skvätt näring ibland. Salladen får också representera min fina vän och hennes lille charmör till hundvalp, för efter den här salladen glömde jag att ta några bilder. Jag älskar att sitta och prata om stort och smått med personer som jag känner mig trygg med. Hux flux hade flera timmar gått och det var dags för gästerna att åka hem till egen middagsbjudning. Sommartider, hej, hej!
Jag satte mig för att jobba en stund, maken åkte ännu en runda med svärsonen till återvinningscentralen och sedan gick vi alla fyra hemmavarande på kvällspromenad. Vyerna i Blekingefärgerna blir ett fint minne att ta hem till Stockholmsförorten där ungdomarna bor. Jag är så glad att de kunde vara här i flera veckor den här sommaren! Svärsonen har sommarjobbat hemifrån och hakade med på sin frus semester, men nästa år är studietidernas året runt-jobb avklarat så att han också får ta sommarsemester. Det finns fördelar med det ”riktiga” vuxenlivet, men också stort ansvar. Snart väntar en tredje liten familjemedlem, nytt boende, nytt jobb. Jag kommer så väl ihåg delar av våra nygifta år, annat är helt suddigt. Jag är iallafall glad över att min mamma påminde mig om hur fort tiden går och att jag inte skulle fokusera på ytligheter allt för mycket. Inte för att jag fullt ut lyssnade, jag var allt för mycket perfektionist på den tiden, men lite i taget har detta personlighetsdrag slipats av. Idag kan dammtussarna dansa omkring bäst de vill utan att jag får allt för stort stresspåslag. Det hjälper även att ha sämre syn så man inte ser eländet, hehe.
Vi bor så vackert och fastän jag vet att sommaren är kvar ett bra tag till känner jag hur luften förändras, nätterna blir mörkare och ljuset ändrar karaktär. Idag på morgonen åkte de sista ungdomarna hem och jag känner mig lite ledsen, fast glad över att alla barnen kunde komma hem, att vi fick så fina semesterdagar tillsammans och att vi fått prata så mycket. Så ska det vara. Festligheterna fortsätter och vi väntar fler amerikanska gäster (vad är detta, jag har aldrig varit med om så många amerikaner på en sommar), maken ska fjällvandra, jag ska jobba och skörda och ta hand om trädgården som fått lida lite under tidsbristen. MEN, jag vill att det ska vara roligt, inte kännas som en börda. Då får det bli lite som det blir och samtidigt är jag tacksam över att vår överlevnad inte hänger på odlingen. Men idag ska det njutas sockerärter, den saken är säker! Och det var det, over and out.
