… och vilar mig med benen upp i luften efter en mycket intensiv helg! Och rolig.
Här ligger jag…
Med ännu ett år i ryggen.
Jag fick fira min femtiotredje födelsedag på det bästa av sätt. Frukost på sängen av maken, besök av faster och kusin med tillhörande fika, finmiddag och renoveringsinspektion hos syrran och så körövning med tillhörande fantastisk stämsång av ”Ja, må hon leva…” Förutom detta hörde familj och vänner av sig från jordens alla hörn och på diverse härliga sätt (Tack teknikens under!). Dagens uppgift blir att tacka alla som jag inte hann med under gårdagen och ägna mig åt fler vardagliga bestyr. Jag köpte en egen födelsedagspresent som inte har hunnit komma än, men jag kan dela med mig av en del av innehållet. Fram för mer poesi i livet! Detta blir mitt mål för det kommande året.
Instructions on Not Giving Up – Ada Limón
More than the fuchsia funnels breaking out
of the crabapple tree, more than the neighbor’s
almost obscene display of cherry limbs shoving
their cotton candy-colored blossoms to the slate
sky of Spring rains, it’s the greening of the trees
that really gets to me. When all the shock of white
and taffy, the world’s baubles and trinkets, leave
the pavement strewn with the confetti of aftermath,
the leaves come. Patient, plodding, a green skin
growing over whatever winter did to us, a return
to the strange idea of continuous living despite
the mess of us, the hurt, the empty. Fine then,
I’ll take it, the tree seems to say, a new slick leaf
unfurling like a fist to an open palm, I’ll take it all.
Världens vackra färger och greige.
I tisdags hade min körkompis på sig en underbar tröja i mustigt petrolblått. Det en av mina absoluta favoritfärger då det gäller kläder till mig själv, en färg som är svår att hitta i klädbutiker. Jag känner mig bäst hemma i dämpade, varma och inte allt för ljusa färger och inser att dessa kanske inte är förstahandsval då man ska presentera en kollektion med fyra färger. Ett ställe där jag dock alltid hittar plagg i dessa färger är Uniqlo som erbjuder både många färger och olika kombinationer av varmt/kallt/dämpat/klart. Tänk så intressant det är med färger, hur de påverkar oss och hur olika vi verkar uppleva dem med tanke på hur vi uttrycker färgpreferenser.
Sedan jag var liten har jag alltid sagt att min favoritfärg är rött. Jag älskar falurött, julrött, läppstiftrött, Bree Van de Kamp-rött, rostrött, varmrött, äppelrött, och slipper jag bara ha det på mig finns det en massa vinröda nyanser som är vackra. Vi har alltid haft mindre inredningsdetaljer i rött (kökspall, kuddfodral och liknande) och när vi bodde i Snättringe målade vi vår lilla hall röd i en nyans som hette hjärta eller kärlek. Sanningen att säga var resten av väggarna vita (förutom en vägg vid matplatsen som var i en underbar midnattsblå nyans), men den där hallen fick mig alltid att känna mig välkommen hem!
När jag sitter och pysslar märker jag hur jag mer ofta väljer gröna eller blå nyanser att utgå ifrån, men det är nog för att rött av andra upplevs väldigt mycket som julens eller kärlekens färg. Snacka om förutfattade meningar (från mig själv alltså). Jag märker att jag i takt med att mitt hår blir mer och mer grått bleknar också resten av mina färger. Borde jag då inte tillsätta färg genom hur jag klär mig? Alldeles för många av mina kläder är svarta och det tillför inte direkt någon glädje. Greige må vara aldrig så elegant, men att leva ett liv i ett greiget hem och med kläder i svart, vitt, beiget och grått måste väl ändå beröva människor på lycka?
När jag hälsade på min kompis på jobbet (hon är inramare och hennes kollega är tapetserare, jag fascinerades så av denna fantastiska symaskin) tog jag detta kort som så tydligt delar upp världen som jag upplever den. Till vänster färg och till höger greige. Jag vill ha mer färg i mitt liv! Nu skiftar naturens färger och jag lovar mig själv att vara extra uppmärksam på precis hur underbart vackert det är innan allt det svartvita tar över.
En bättre lördag.
Vissa dagar är bättre än andra. Pyssel, kör, sushi, Karlskronapromenad, stickning, konsert och syrran & co. Att inte behöva längta bort från sitt eget liv inser jag är en ynnest. Jag påminner mig själv om vikten av att göra sånt jag gillar, men också att lära mig gilla det jag måste göra. Det ger ett liv som slipper det värsta skavet.
In i helgen med små nedslag i vardagslivet.
De senaste dagarnas höstdimma har bjudit på så många vackra stunder. Jag har varit ute mycket, promenerat i timtal, kliat mig i huvudet över sådant som jag borde ha gjort medan jag liksom bara var. Ett riktigt genidrag var att sätta några plantor krasse i änden på flera av lådorna som jag visste skulle ha gjort sitt så här i slutet av säsongen. De gula och orange blommorna är både vackra och goda!
I skräphörnet norr om skräpstugan (eh, inte min mest generösa dag idag) är det otroligt vacker! Självsådd rosenskära svävar högt och gör mig så glad! Till vänster ser du min lilla förädlingshörna. Jag har satt sticklingar av olika saker och satt fröer som behöver lite längre tid på sig och kanske eller kanske inte tittar upp till våren.
I det fuktiga vädret ger sig spindelvävarna tillkänna. Konstverk att njuta, bara inte de är i mina fönster. (Usch, måste verkligen göra rent de där fönstren!) Här i ladans ofrivilligt öppna fönster mot grannarna är det dock fritt spelrum.
Egen skörd (och grannens äpple) ger god coleslaw och stor tillfredsställelse. Kål må vara en krånglig diva på så många sätt, men samtidigt mycket generös. Jag vet aldrig när eller hur, det är bara att rida med och tacksamt ta emot då det går.
Throwback tillbaka till 90-talet då Tricia Guild var drottning och ett annat formspråk kanske var inne. Hela köket såg ut som att det hade kastats tillbaka i tiden. Hur en så vacker hemvävd duk kan säljas för 20 kronor går över mitt förstånd, men tack ändå. Den passar fint till makens blå glas och klassiker från Vår Kokbok.
Brorsan kom förbi och hjälpte oss sota. Han kan nästan allt, den där brorsan.
Nu är vårt hem snart klart för eldningssäsongen. Tänk så viktigt det är att blåsa ut och göra rent med jämna mellanrum! Arbetet tar aldrig slut, men det gör det inte meningslöst. Det är skönt att ta itu med grejer lite i taget, i lagom doser och tuggor. Annars är det lätt att bli överväldigad! Igår passade jag på att dra igång julen just av den anledningen. Ja, det är okej att du tycker jag är dum i huvudet. För mig är det dock skönt att ligga steget före då jag gärna vill hinna göra lite grejer till nära och kära i år. Jag lovar dock att vänta med julmusiken.
Jaha, eh, frågetecken?
Igår satt jag och pratade med dottern i telefon. Vi pratade om ditten och datten och jag skulle visa henne vilket kaos jag just hade tagit tag i uppe i ”lim- och klisterlådan” i arbetsrummet. Vi fortsatte prata, hon fick inga bilder, men någon skickade frågetecken som kommentar till mina bilder. Hm, bilderna var väl självbeskrivande? Problemet var bara att jag inte alls hade skickat bilderna till dottern, utan till kvinnan som är ansvarig för utbytesstudenterna på Explorius. Vi hade precis messat om en studentplacering som jag kommer att vara ansvarig för och inte alls om tejp eller organisation av lådor. Vi fick oss iallafall ett gott skratt alla tre.
Jag är en i grunden ordningssam människa, men när det gäller lådor går det inte att upprätthålla superordning om man som jag ofta använder grejerna. Nu hade det dock blivit ohanterligt. Varje gång jag skulle öppna eller stänga lådan var det någon grej som fastnade eller åkt ut, så jag rafsade ut varenda liten pryl och blev chockad över allt som faktiskt låg där. Hur är det möjligt att ha FEM tejprullar igång? En matt och en klar version hade jag kunnat acceptera, men det här blev pinsamt inför mig själv. Dessutom hade jag dubbletter och tripletter av både det ena och det andra utan att ha någon aning om det. Måste förresten tipsa om gorillatejp, den genomskinliga tejpen som jag gjorde ren dammiga tejpsidor med på bilden i mitten. Inte bara funkar den hundra gånger bättre än vanlig packtejp till just detta uppdrag, den här tejpen är dessutom riktigt, riktigt bra till provisoriska och halvtemporära lagningar av olika slag. Jättebra vidhäftning! Nu har jag samlat ihop dubbelhäftande distanskuddar, dubbelhäftande tejp och lite annat smått och gott som gärna samlar på sig damm, glitter och annat skräpigt om det ligger löst i lådan. Som synes hade många pysselsessioner lett fram till ett stort städbehov. Nu är det i alla fall klart, Åsa har blivit ofrivilligt peppad att städa lådor hemma och själv kan jag öppna lådan utan några som helst problem. Nu är det bara att köra igen!
Dagen som aldrig tog slut.
När jag skriver mina blogginlägg brukar jag avsluta med att sätta en rubrik. Jag hade kunnat strunta i rubriken, jag har ju ingen publik som ska bestämma sig för att klicka beroende på om de gillar orden eller ej. Däremot känns det bra för mig att sammanfatta dagens text med ett eller ett fåtal ord. Ytterst sällan sätter jag rubriken först. Om jag gör det är det inte ens säkert att texten kommer att handla om det jag tänkte från början, så det slutar ändå oftast med att rubriken ändras. Så tror jag dock inte det blir idag. Vi får väl se. Igår kväll tänkte jag nämligen ”den här dagen har varit hur lång som helst” och det var också den känslan jag vaknade med. Så här kommer alltså ”dagen som aldrig tog slut”.
Jag älskar morgonljuset i köket den här tiden på året. Just den här dagen njöt jag tills jag kom fram till fläktkåpan och såg det flottiga dammlagret. Vatten i vattenkokaren, hämta fiberduk i tvättrummet och så av med dammet så det blev såhär fint. Jag passade på att damma av lampan ovanför bordet då jag ändå höll på. Knappt hade sömnen gått ur ögonen, men jag var igång! Känslan fick igång dagen och jag fixade iordning en kopp Gränna päron-te från Tboden. (Jodå, jag tog verkligen till mig min egen höstlista och införskaffade två goda rooibosteer till telådan.) När ett ganska kort blogginlägg var klart läste jag några andras bloggar och bestämde mig sedan för att gå in i ”syrummet” och ta itu med det som skulle sorteras upp där. Vår yngsta dotter kryssar runt som inneboende i Stockholmstrakterna och nu ska hon flytta från möblerat till ett rum dit hon behöver få sin säng och lite annat smått och gott. Just det småtta och gotta står i lådor i det rummet tillsammans med annat som bara ställts undan för att få sin plats vid annat tillfälle. Nu hade detta tillfälle kommit. Det ledde till att jag gjorde krukväxtvård, slängde somligt, tog sticklingar, bytte ytterfoder för att sedan gå vidare till att sortera om garner, kläder och textilier medan körens allhelgonalista bidrog till en mjuk och vacker stämning. Jag behövde inte mjukt och vackert och bytte till Kvartals poddkanal. När jag ändå var i detta rum påmindes jag även om att det var dags att…
… sätta en mjukare och varmare stämning i vardagsrummet genom att byta ut sommarens kuddfodral mot en annan färgskala. Jag har lite olika filtar att byta mellan och den här Klippanfilten med sjuttiotalsvibbar gör mig så glad! Påminner mig själv om att jag är ett barn av sjuttiotalet och att detta har hunnit ifatt mig. Jag hade aldrig tagit in något orange i huset för bara tio år sedan.
När alla fodral fått en passande kudde funderade jag över var jag skulle börja i trädgården och bestämde mig för att bara börja någonstans. Det fick bli införskaffande av lördagsgodis. Hallonen kom igång sent, men fortsätter bidra med vardagslyx här hemma.
När jag kom ut på verandatrappan bestämde jag mig så för att räfsa upp alla stackars klena och sjuka Ingrid Marie-kart på ”gräsmattan” och rädda de fåtal äpplen som såg bra ut. Jag räfsade också upp runt päronträden på framsidan av huset. Tungt! Efter detta var det dags att svettas runt med gräsklipparen i några timmar. Jag struntade i gräset borta vid ladan. Kanske tar brorsan med sig åkgräsklipparen någon mer gång innan gräset slutar växa för säsongen tänker jag.
Efter väl förrättat värv var det dags att njuta av rester från makens specialare Sauerkraut med fläskkarré och Landjägerkorv. Vid det laget var jag rätt mör och kände bokstavligen hur maten och vilan först gjorde mig trött och sedan lockade fram ny energi.
Jag har rensat framför östra stenmuren varje dag i en veckas tid och har lite i taget fått fram stenmuren. Nu var det dags för maken att röja bort det sista och slå det höga gräset.
När han var färdig tog jag över med gräsklipparen och finfördelade/samlade upp det klippta ytterligare. Innan räfsan och skottkärran åkte fram såg det ut såhär. Ojojoj. Det var länge sedan vi såg hela stenmuren! Jag glömde ta kort efter sista rensningen, men jag blev mycket nöjd.
Maken fortsatte röja bland björnbärssnåren och vi funderade över hur vi ska flytta hallonen och ändra om i rabatterna inför nästa år. Solrosorna ska inte stå där de stått i år, men de fortsätter göra oss och grannarna glada i perennrabatten. Inga sura miner, alltså!
Till slut var det dags att städa ut i verandan, åka till affären med återvinningen, köpa lite godis (Hälsans år har inneburit extremt lite sötsaker, men igår var det verkligen på sin plats med något sött) och ta itu med pyssel inomhus. Jag putsade t.ex. denna underbara mässingsask som jag köpte på Sturkö loppis och vernissage. Jag hade tänkt använda den till att ge bort, men blev så förtjust att jag bestämde mig för att behålla den själv. Här ser du locket efter och själva asken före puts.
Jag förberedde en del inför söndagen, slog in några presenter och gjorde ett par födelsedagskort. Efter det tänkte jag titta på någon film eller serie, men bestämde mig istället för att fortsätta läsa Melankoliska rum av Karin Johannisson. Den är så, så intressant. När jag har läst klart den tänker jag titta på SVT:s utskällda granskning Transkriget och tänker att boken då kommer att ha bidragit med flera intressanta infallsvinklar till debatten om den stora ökningen av könsdysfori i västvärlden och vad som händer i dess kölvatten.
När vi hade kommit till det här ögonblicket satt jag med benen på fotpallen och med lilla barnbarnets julkofta färdigstickad i knät och bestämde att det fick vara nog med jobb för den här dagen. Klockan var närmare midnatt och trådarna skulle kunna fästas en annan dag. Uppenbarligen var denna dag inte evighetslång, för bara en liten stund senare fick den sitt slut. Jag hann göra mig iordning, skriva dagbok och somna i ungefär samma ögonblick jag lade huvudet på kudden. Sådana här dagar av noll måsten, massor att göra och energi att faktiskt göra något är otroligt värdefulla för mig. Tack livet.
En blivande affärskvinna.
”Wow, vilket konstverk! Jag älskar det. Hur mycket tar du för en tavla?”
”1000 spänn.” Utan att blinka.
”Alltså, det tycker nog jag är lite dyrt, då får det vara.”
”300”, fortfarande utan att blinka.
”…”
”Eller förresten, vad kostar en sådan där som man målar på? Jag ska ta reda på det. Men jag säljer inte de här tavlorna jag redan har gjort. Isåfall får man beställa en ny.”
Tioåringen är redan en fullfjädrad förhandlare. Hon är dessutom en konstnär som har sitt alldeles eget uttryck trots sin unga ålder, och en slipad affärskvinna. Det blir nog att pynta upp de där pengarna ändå.
Om bilder kunde tala.
Jag berättar gärna att jag har älskat det här huset sedan jag steg in första gången, trots att det då var i ett rätt risigt skick och jag visste att det fanns tragiska livsöden knutna hit. Det är ett vackert hus, ett inbjudande hus och det har blivit ett älskat hem för oss. Vi fortsätter hitta och upptäcka sådant som följde med, trots att vi flyttade in redan 2016/2017. Somligt har tagit tid att gå igenom. Det är roligt att hitta nya ting och om inget annat så har jag påmints om hur viktigt det är med dokumentation. Ett foto har bara estetiskt värde utan dokumentation. Den sanna historien bakom ett fångat ögonblick kommer att vara dold för världen om ingen tagit sig tid att berätta innan det blir för sent. När vi gick igenom lagfarter och kartor till huset ordentligt hittade vi också lite annat smått och gott. Ett fåtal julkort, negativ från 1956 inlämnade av husets ägare Elsas syster Inga, Elsas syster Gertruds betygsbok (Gertrud gick bort tidigt i tuberkulos, inte så konstigt att boken hamnade hos systern) och lite annat smått och gott. Negativen visar bilder från vårt hus, så det är väl därför Inga har gett dem till Elsa vid tillfälle. I ”smått och gott-högen” låg också detta foto på två små flickor, uppklädda och allvarsamma. Jag tycker de är så otroligt fina och tänker att de borde bo hos sina efterkommande istället. Nästa vecka ska jag gå över till grannen och fråga henne om hon kan tänkas veta vem de är.
Jag fångades av att fotografen är en kvinna, Maria Sundström. Hon hade ateljé på Norra Smedjegatan i Karlskrona. Maria föddes 1883, verkade gå ogift genom livet, jobbade som fotografibiträde 1907 och var skriven i Karlskrona åtminstone mellan 1912 och 1941. Enligt sin namne, konstnären Maria Sundström, var hon verksam i Karlskrona redan från 1905 och till 1941. Jag är sugen på att ta kontakt med den levande Maria för att få reda på mer om denna fotograf som varit anledningen till en egen utställning i nutid! Det riktigt tråkiga är att jag missade utställningen Kvinnor bakom kameran på Blekinge Länsmuseum där Maria var en av kvinnorna vars fotografier ställdes ut. Den pågick tills för tre veckor sedan. Jaja, men nu blev det så. Kanske finns det möjlighet att få ta del av utställningen också i efterhand, något slags dokumentation. Ja, så här funkar min hjärna. Jag börjar dra i trådar och så börjar tankarna snurra. Jag får vara tacksam över att det fortfarande snurrar där inne och att jag fortsätter fascineras över saker och ting. Tänk att inte ha det kvar…
När man talar om trollen…
… så står de i farstun. Och om man talar om hösten så finns den tydligen överallt. Temperaturen håller sig runt 18-20 grader, men nog händer det grejer i kulisserna.
Jag är inne på tredje eftermiddagen med rensning av området längs stenmuren på uppfarten. Det skulle inte förvåna mig om något från 1800-talet dök upp, så igenvuxet var det då jag började. Eldningshögen börjar ta sig ton, så när det är dags kommer det att bli en rejäl brasa. Härligt!