Jag har haft den stora glädjen att få följa med på min systers jobbuppdrag förut. När hon frågade denna gång var upplägget om möjligt ännu bättre än förra då vi fick uppleva Borås och Sjuhäradsbygden tillsammans. Nu var det dags att utforska Uppsalas kulturutbud i höstskrud med ett program som tilltalade alla mina sinnen. När man ser så mycket fram emot något som jag gjorde är det lätt att bli besviken, men det hade jag inte alls behövt vara rädd för. (Syrran jobbar nu inte som paparazzi om någon skulle tro det.)
Efter att ha börjat starkt med en mycket smarrig lunch promenerade vi förbi domkyrkan på väg till slottet. En mässa var igång. Kyrkan fylldes med vacker skönsång, något som alltid väcker något i mig. Tänk att denna byggnad stått på samma plats sedan 1200-talet och att den fått vara med om många stora och viktiga händelser. Att svenska regenter kröntes här fram till 1719 hade jag ingen aning om. Tja, eller det var kanske snarare information som min hjärna rationaliserat bort under tidens gång. Jag är i alla fall glad över att vi hade den här stunden.
Att oktober är bröstcancermånad no. 1 är svårt att missa. Färgen rosa har verkligen kommit att förknippas med Rosa bandet och Cancerfonden. Rosa stickade konstinstallationer fanns att finna på flera av broarna över Fyrisån. Kanske inte särskilt vackert, men definitivt iögonfallande.
Uppsala har ansökt om att få bli kulturhuvudstad om några år, något som jag tänker är helt rimligt. Fantastiska konstverk finns på många ställen på allmänna platser, tillgängliga för alla. Catarina Kylbergs ”Våra drömmars stad” är ett av dessa. Konst kan vara vacker, konstig, ifrågasättande, fördömande, politisk, dokumenterande, detaljrik, abstrakt, ja, snart sagt allt i världen kan göras om till ett konstprojekt. Själv har jag lite mer konservativ smak har jag märkt. Detta blev en stor favorit där jag hade kunnat bli stående ännu längre.
Syrran hade prickat in ett par perfekta dagar. Visst fick vi lite regn, men det uppvägdes av det faktum att hela stan var inbäddad i färgskiftande, prassliga löv. Jag vet verkligen varför jag gillar hösten så mycket! De gånger det regnar ihållande två månader på raken är det lätt att hålla sig för skratt, men jag vill ändå påstå att det är viktigt att lugna ner systemet efter sommarens sol och intensiva socialiserande med lite mer lugn och ro.
Det var länge sedan jag var i Uppsala nu, ännu längre sedan jag var inne i detta antikvariat. Jag ville i vanlig ordning plocka med mig minst en hyllmeter böcker hem, men hiade mig och köpte ingenting. Det var ändå fint att bläddra lite i spännande och vackra skrifter.
Att välja en favorit från de här dagarna blir omöjligt, men jazzkonserten med Gerald Clayton Trio var något alldeles extra. Det är magiskt, nästan meditativt, att följa riktigt skickliga musiker då de leker fram toner tillsammans med sina instrument och andra musiker. Wow!
Nu är jag tillbaka i Nynäshamn igen och väntan på lilla barnbarnet fortsätter. Idag tar jag med hennes mamma, morbror och moster och käkar en bit mat tillsammans med dem. Hon verkar ha det väldigt bekvämt där i mammas mage, för hon har inte gjort någon direkt ansats att ta sig ut till all den varma kärlek och det kalla samhälle som väntar på henne. Imorgon börjar operation övertalning med igångsättning, så det är verkligen nära nu! Spännande på så många olika sätt.
I väntan på lilla barnbarnet har jag nu hunnit följa med syrran Resfredag på en weekend med kulturtema mitt i veckan. Vilken grej! Jag är född till att vara kulturtant. Det blir svårt att plocka ut några favoriter från de här dagarna, men Gerald Clayton Trio, den finska filmen När höstlöven faller och konst i olika form och fason blir svårslaget. Tack för att jag fick följa med och tack livet för musik, glitter och familj.
Är på besök i närheten av huvudstaden och har roat mig med allt från moster-och morbrorsbesök, familjeträffar, inflyttning, hissåkning, sinnliga upplevelser, matlagning, höstnjutning och väntan på barnbarn. Allt detta genererade typ tre bilder. Håll tillgodo!
Dagarna springer förbi! Jag ser hur dagbokens oskrivna blad minskar till antalet varje kväll och trots att mitt liv är tämligen ordinärt fylls det ändå av en hel massa fint. I helgen har lillastesyster och hennes familj bott hos oss och vi har höststängt Bredavik med den vanliga storstädningen och kräftskiva. (Syrrans bröd var extravackert i år! Fint att jag också kunde njuta av det med annat sinne än smaken.) Det var så mysigt att få gosa med nyaste systerdottern, snusa på hennes fjuniga tuppkam och sjunga tillsammans. Vilken ynnest att få möta en alldeles ny liten själ!
Igår packade maken och svågern in en säng i vår nyservade bil (12 000 bromsar och andra viktigheter, 8 000 för nya vinterdäck och hjulinställning, det var den utlandssemestern), jag packade in lite annat smått och gott och så gick färden mot huvudstaden. Kian svängde in på dotterns parkering strax innan 21 och så sprang vi upp och ner, samarbetade, tjurade på varandra och fnissade lite medan vi fick säng, skrivbord och piano på plats. Stackars liten har sovit på ett liggunderlag i snart två veckor, så jag gissar att nattens sömn blev fantastisk! Efter ytterligare en stund i bilen hamnade jag i soffan hos resebloggarsyrran och hennes man. Så fint sätt att avsluta veckan. Idag börjar nästa kapitel, nästa vecka, resten av mitt liv. Jag känner mig generös och bjuder på min brorsdotters fantastiska popcorn som innehåller den ena spännande smakupplevelsen efter den andra. All kärlek!
Jag vaknar varje morgon nu i spänd förväntan. Har det kommit något meddelande från dottern? Är de på väg till BB? När kommer hon, lilla barnbarnet? Det är svårt att riktigt koncentrera sig på något av större vikt och värde än ett nytt litet liv, allt annat syns rätt fjuttigt. Samtidigt blir fokus på vad som egentligen betyder något större, prioriteringar sätts och planer styrs upp. Vi väntar och längtar, har så mycket att ge och dela med nästa generation.
Är det här hon ska springa omkring om somrarna? Hjälpa till, stjälpa till, plocka blommor och morötter, springa efter grannarnas katter? Vi väntar och längtar, väntar och längtar. Vet hon hur älskad hon varit sedan hon blev till? Kommer hon att känna oss, känna sig hemma hos oss, veta att några av hennes rötter sitter djupt i den sandblandade jorden på denna ö? Hur låter hennes röst? Vilken dialekt kommer hon att få med sig? Det finns så många frågor att utforska och få svar på. Men ännu väntar vi. Och längtar.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Härom veckan frågade maken mig om jag var redo på riktigt för att bli mormor. Svaret var lätt – jag har i princip känt mig som mormor/farmor sedan innan fyrtio, och på riktigt så sedan mina föräldrar dog 2017. Du hade inte kunnat hitta en mer redo mormor om du så hade letat ända till Korpilombolo. Maken var dock inte övertygad. Igår kom det upp igen. Vi har haft brorsbarnen här över helgen och när svägerskan frågade hur det går för vår gravida dotter kom det fram igen. Insikten om vad det betyder att åka upp, eller ner, ett steg på stegen. Som mor- och farförälder befinner man sig definitivt närmare slutet än början. Existentiella frågor rörande ens varande och ansvar som människa blir generellt fler när man vet att det inte finns oändligt med tid. Eftersom jag och maken funkar så olika tänker jag att tiden kanske kommit ifatt honom medan detta är en plats som är ständigt närvarande både i mitt personliga liv och yrkeslivet. Hur som helst har vi båda fått befinna oss i barnvärlden i helgen, precis som det brukar vara när de här godingarna är på besök. Uppfriskande!
Vi behöver inte gå saker och ting i förväg. Det fantastiska lördagsvädret bjöd in till biskötsel. Bina har behövts stödmatas här i vårt hörn av landet. De behöver ha ordentligt med mat inför den långa vintern, men nu är det färdigt med den matningen. Äntligen hade dygnstemperaturen gått ner såpass att det gick att behandla varoakvalster med myrsyra (Urk, det luktar verkligen vedervärdigt!) och stödmatningen hade lett till…
… att de arbetssamma små liven byggt celler på fel ställe. Dessa rensades nu bort av maken och hux flux låg det nu magiskt uppbyggda och helt perfekta cellkonstruktioner med smarrig färsk honung i en låda i köket. (Har jag sagt precis hur magiskt intressanta binas liv är? Fascinerande på så många olika plan.)
Brorsan kom förbi med en korg prima björkved i födelsedagspresent och då passade det bra att bjuda på födelsedagsfika. Kakor i frysen är en bra grej!
Efter lite uppdatering om livet och såhär och sådär var det dags för mig att åka vidare mot Ramdala kyrka för att plocka upp brorsbarnen. En helg hos faster inbegriper somliga måsten, varav lite godis/snacks till kvällen är ett av dem. Tio bitar var, varsågod. Hur mycket godis är rimligt? Kanske noll när jag tänker efter riktigt mycket, men detta var inte ett alternativ här. Det var roligt att se dem fundera och försöka optimera. Hade det gått bra med tio påsar nötcreme? Betyder nödvändigtvis tio bitar tio enheter? De unga tu försökte förhandla med varandra så de kanske skulle kunna få tillgång till fler smaker än tio och till slut hade båda varsin påse de båda var nöjda med. Vi hade även bestämt menyn för fika, middag, frukost, lunch och fika fram till nästa eftermiddag och var alla nöjda.
Första fikan bjöd barnen på. De hade med sig en hel låda lyxkakor från Gylles konditori i Karlskrona (och fina födelsedagspresenter). Jag fick instruktioner om att en päronbiskvi var till mig, något som jag var väldigt tacksam över. Biskvier är verkligen en favoritkaka! Tur, när nu vetemjöl och jag inte är några såta vänner.
Balans är viktigt, så efter fikat var det trädgårdstjänst för både barn och vuxna. Jag hade som mål att odla pumpor till hela släkten i år också. Förra årets minisar var så söta och räckte hela vägen! I år har det dock gått mycket sämre och jag är tacksam att vedbrorsans fru fått en god skörd på egen hand så har vi inte lika många att dela med oss till.
Brorsdottern har lärt sig allt som är viktigt att veta om blombuketter från sin duktiga mor och fick till en strålande vacker höstbukett alldeles på egen hand.
I hallonlandet samlades bär till morgondagens lyxfrukost in, men det fanns också utrymme för ett och annat direkt in i munnen. Roligt att hallonbuskarna levererat så fint i år! Tyvärr har de nu drabbats av något slags mögel, men jag har lyckats hålla efter tillräckligt för att möglet inte ska ta hela skörden.
Ja, alltså, barn ska inte sitta och glo på en datorskärm. De ska plocka hallon, springa i gräs, fråga varför bin ligger och sprattlar med rumpan i en burk med honung och berätta fåniga pruttskämt. Allt detta om du frågar mig. Skärmar i all ära, men jag tror definitivt på att inskränka tiden med dem till ett minimum och fundera på vad som händer i interaktionsprocessen med dem. Detta gäller i vanlig ordning för både barn och vuxna. Jag är ingen skärmhatare och tillbringar säkert alldeles för mycket tid med telefon och dator. Syrran skickade denna artikel till mig. För dig som inte har DN-inlogg är det Kristofer Ahlström som har skrivit en text som heter ”Därför är människan på väg att bli dummare och mindre kreativ” och den leder till eftertanke. Det spelar ingen roll att detta redan är ett ämne som upptar en stor del av mitt fria tänkande, jag fick ändå en och annan insikt. Ett citat stack ut lite extra.
Vi blir dummare. Rent mätbart så. Länge såg vår iq-nivå ut att hela tiden öka. Det kallas för Flynn-effekten, döpt efter forskaren James Flynn: att vi över generationerna blir smartare i takt med att vi får tillgång till mer kunskap. Men på sistone har mätningarna av iq, liksom de för kreativitet, visat på sjunkande siffror.
Hjärnforskaren Anders Hansen har själv träffat James Flynn och diskuterat vad den sjunkande iq:n kan bero på. Vid deras möte spekulerade Flynn i bidragande faktorer som minskat fokus på läsning i skolan, minskad fysisk aktivitet och att vi översvämmas av digital information.
– Själv tror jag att iq handlar mer om att informationsfloden ska flyta djupt och långsamt än snabbt och ytligt. Att vi kastar oss mellan olika stimuli och får allt svårare att koncentrera oss – för så är det – gör oss knappast smartare. Definitivt inte klokare, säger Hansen.
DN
Eftermiddagen fylldes vidare av kojbygge, snygga frisyrer och matlagning. Jag är av den bestämda uppfattningen att mat blir godare då man får vara med och laga den själv och inser vilket jobb som ligger bakom. Dessa barn är fem och tio år gamla. Tioåringen blandade till marinaden till kycklingklubborna, lade i dem i sagda marinad och blandade om. Hon hjälpte sedan femåringen att fixa grönsakerna som dagen till ära bestod av egenskördade morötter som skulle skalas och rivas (femåringen) samt en köpegurka som skulle skäras i stavar (tioåringen). Slickade fat! Jag hade dock fixat ris och sås kan tilläggas. När maten var uppäten var det dags att plocka fram gravlyktor och fejkljus med timer och promenera bort till kyrkogården. Där fick farmor påhälsning och uppsnyggning av graven och så fick barnen lära sig mer om sin gammelmormor, gammelmorfar, men även ta sig an min svärfars grav. Det står inte så många gravlyktor på plats än, men vi kom inte med de första. Jag tycker det blir så fint på kyrkogården med dessa ljus!
Söndagsmorgonen bjöd på färgprakt. Nej, det gick inte att fånga med kameran, men grant var det! Jag passade på att vila en stund till efter detta, för barnen hade inte vaknat än. Att ligga i samma säng som sparkande barn är mysigt, men innebär också störd nattsömn, hehe. Vi tog det lite lugnt, berättade roliga historier och gåtor, råkade ut för skojbråk med påföljande gråt, tandagnissel och blodvite, men när alla hade samlat ihop sig och bearbetat detta trauma blev det lyxfrukost med färgade pancakes. Tro mig att skarpt orange pancakesmet är att föredra framför läckert lila. De färdiga produkterna skiljer sig mycket åt i hur aptitliga de ser ut, men tydligen var de precis lika goda. Vi stekte fina nallepancakes med söta öron och varenda en gick åt.
Dagen var helt underbar, men kojlek gick före utkommendering. Små harar behöver äta morötter och blommor. Det fick de gärna göra, men på en vaxduk. Har jag blivit min egen mormor? Hallon fick dock uteslutas ur kosten på denna plats. Man har väl varit med förut… Vaxduken fick även ligga på matbordet medan vi testade Fimo Air, en lätt och lufttorkande lera som var rolig att göra dekorationer av, sådana som kan hängas på paket, i ris/gran eller i en mobil. Det finns säkert många andra sätt att använda den på, den det var detta vi gjorde. Hela havet stormar i hängmatta gick bra trots ett missöde då den lille gossen trillade ut. ”Jag tänkte lite på om jag skulle börja gråta, men det var ju inte så farligt så jag lät bli.” Aha. God förmåga att hantera sina känslor. Bra! Föräldrarna anlände färdiglunchade lagom till att vår mat stod klar, så de fick titta på när vi andra åt och vara med på bullefterrätten istället. Sedan gick vi igenom allas helgupplevelser, promenerade bort till andra brorsans bygge, oh:ade och ah:ade (fast femåringen tyckte inte alls det var fint, han gillar visst tapeter och golv bättre än betong och gipsskivor) och lekte sedan datten med alla vuxna och de två barnen. Oj, vad jag skrattade, vad vi alla skrattade! Vad viktigt det är att släppa in leken! Skrattet! Påhittigheten! Ledan! Det fria tänkandet! Samvaro med andra under lättsamma former!
Barnens föräldrar hade letat svamp på vägen hem och lämnade av kantareller till ett par kvällsmackor. Sjyst. Och bästa godiset, eller hur?
När barnen hade åkt hem byggde maken färdigt extrabordet så det kan stå stadigt och klara större belastningar medan jag ringde lite samtal och fixade inomhus. Söndagsfriden infann sig så småningom, inte minst…
… då årets första eld i den rengjorda vedspisen var igång. Den sköna värmen slår allt annat! För egen del slog den min vakenhet ur spel och jag fick inse att en tidig kväll var på sin plats. Tacksamhet för en fin helg var på sin plats och när dagbokens bokstäver flöt ihop slog jag ihop den och somnade på studs. Är inte detta en mormors liv, så säg? Jo, jag är redo. Och med det är detta inläggs säck hopknuten.
Jag fick fira min femtiotredje födelsedag på det bästa av sätt. Frukost på sängen av maken, besök av faster och kusin med tillhörande fika, finmiddag och renoveringsinspektion hos syrran och så körövning med tillhörande fantastisk stämsång av ”Ja, må hon leva…” Förutom detta hörde familj och vänner av sig från jordens alla hörn och på diverse härliga sätt (Tack teknikens under!). Dagens uppgift blir att tacka alla som jag inte hann med under gårdagen och ägna mig åt fler vardagliga bestyr. Jag köpte en egen födelsedagspresent som inte har hunnit komma än, men jag kan dela med mig av en del av innehållet. Fram för mer poesi i livet! Detta blir mitt mål för det kommande året.
Instructions on Not Giving Up – Ada Limón
More than the fuchsia funnels breaking out of the crabapple tree, more than the neighbor’s almost obscene display of cherry limbs shoving their cotton candy-colored blossoms to the slate sky of Spring rains, it’s the greening of the trees that really gets to me. When all the shock of white and taffy, the world’s baubles and trinkets, leave the pavement strewn with the confetti of aftermath, the leaves come. Patient, plodding, a green skin growing over whatever winter did to us, a return to the strange idea of continuous living despite the mess of us, the hurt, the empty. Fine then, I’ll take it, the tree seems to say, a new slick leaf unfurling like a fist to an open palm, I’ll take it all.
I tisdags hade min körkompis på sig en underbar tröja i mustigt petrolblått. Det en av mina absoluta favoritfärger då det gäller kläder till mig själv, en färg som är svår att hitta i klädbutiker. Jag känner mig bäst hemma i dämpade, varma och inte allt för ljusa färger och inser att dessa kanske inte är förstahandsval då man ska presentera en kollektion med fyra färger. Ett ställe där jag dock alltid hittar plagg i dessa färger är Uniqlo som erbjuder både många färger och olika kombinationer av varmt/kallt/dämpat/klart. Tänk så intressant det är med färger, hur de påverkar oss och hur olika vi verkar uppleva dem med tanke på hur vi uttrycker färgpreferenser.
Sedan jag var liten har jag alltid sagt att min favoritfärg är rött. Jag älskar falurött, julrött, läppstiftrött, Bree Van de Kamp-rött, rostrött, varmrött, äppelrött, och slipper jag bara ha det på mig finns det en massa vinröda nyanser som är vackra. Vi har alltid haft mindre inredningsdetaljer i rött (kökspall, kuddfodral och liknande) och när vi bodde i Snättringe målade vi vår lilla hall röd i en nyans som hette hjärta eller kärlek. Sanningen att säga var resten av väggarna vita (förutom en vägg vid matplatsen som var i en underbar midnattsblå nyans), men den där hallen fick mig alltid att känna mig välkommen hem!
När jag sitter och pysslar märker jag hur jag mer ofta väljer gröna eller blå nyanser att utgå ifrån, men det är nog för att rött av andra upplevs väldigt mycket som julens eller kärlekens färg. Snacka om förutfattade meningar (från mig själv alltså). Jag märker att jag i takt med att mitt hår blir mer och mer grått bleknar också resten av mina färger. Borde jag då inte tillsätta färg genom hur jag klär mig? Alldeles för många av mina kläder är svarta och det tillför inte direkt någon glädje. Greige må vara aldrig så elegant, men att leva ett liv i ett greiget hem och med kläder i svart, vitt, beiget och grått måste väl ändå beröva människor på lycka?
När jag hälsade på min kompis på jobbet (hon är inramare och hennes kollega är tapetserare, jag fascinerades så av denna fantastiska symaskin) tog jag detta kort som så tydligt delar upp världen som jag upplever den. Till vänster färg och till höger greige. Jag vill ha mer färg i mitt liv! Nu skiftar naturens färger och jag lovar mig själv att vara extra uppmärksam på precis hur underbart vackert det är innan allt det svartvita tar över.
