”Jag säger alltid vi ses istället för hej då”, tipsade min faster om. Det gör ju jag också. Och kör försiktigt och ha en fin höst och vi ses på FaceTime. Men jag gråter ändå. Jag grät innan familjen åkte, jag grät när jag stod och vinkade på verandatrappan och jag grät då jag packade in sängkläderna i tvättmaskinen och lek-köksredskapen i diskmaskinen och då jag vattnade i växthuset och då jag vattnade tomaterna. Under de över tre veckorna vi har haft lilla barnbarnet här har hon utvecklats helt enormt. Det är ju så det ska vara och jag är så glad över att vi fick chansen att vara med under just de här veckorna. När jag hade landat i det slutade jag gråta och gjorde en banansmoothie till lunch. Den åt jag tillsammans med resterna av den utlovade tomat- och mozzarellasalladen jag hade gjort till maken till frukost. Mozzarellan var såklart uppäten, men tomatskivorna var smarrigt marinerade i vinägretten på balsamvinäger och olivolja. Nu ska jag snart börja beta av Listan med trettiosju punkter. Jag vet att somligt aldrig kommer att bli gjort och att annat hoppar in mellan raderna, men nu när jag känner sådant vemod över att högsommaren är slut hjälper det att ha något påtagligt att ta itu med för att skingra tankarna. Till min hjälp har jag ett stort antal gulliga bilder på barnbarnet som gör oss alla i familjen till lite bättre, eller åtminstone gladare, människor.
