Så sa hon, körkompisen, till vännen som satt mitt emellan oss. Båda började skrocka lite. Något svar kom inte, men en fjärde person blandade sig i konversationen och gav något tips om vad som är lämpligt att svara då man egentligen mår skit. De första två personerna är nämligen sjukskrivna, en för mental utmattning och en för hälsoproblem. Vi vet alla att situationen är problematisk. Vad säger man lämpligen istället? Bara hej? Hoppas du har haft en fin dag? Härligt med körövning!? Underbara Clara har egen erfarenhet av utmattning och skriver då och då tankeväckande inlägg om detta fenomen. Själv tänker jag tillbaka på den fullkomliga kollaps som följde på föräldrarnas dödsår. Hur maken fick med mig på en tre veckor lång viloresa och hur ledsamt det var att känna sig levande död. All kärlek till dig som balanserar på linan som hänger över Utmattningsland, vare sig du trillar ner eller kommer över på andra sidan med hjärtat i halsgropen. Jag känner med dig.
Livet med unga, vuxna barn har, åtminstone för oss, inneburit att vi hjälpt till att flytta bohag ett stort antal gånger vid det här laget. Vår yngsta dotter har bott i ett helt gäng andrahandsboenden och som inneboende under de senaste åren och har därmed bidragit till att ett antal individer tjänat många sköna extra tusenlappar. (Och så har förstås min lillasyster ställt upp med generöst gratisboende.) Jag förstår alla som fixar extrainkomster genom uthyrningsrum och utbyggnader. Det är en perfekt extrainkomst! Nu har dock flyttkarusellen hoppats av då dottern flyttat till Danmark och vi kör med vår perfekta flyttbil hennes bohag dit till helgen. Tack kära Kia för alla mil du har tagit oss runt i världen! Du är bäst. De senaste månaderna har dock bilen kostat oss lite för mycket för att det ska vara kul. Förhoppningsvis är de åtgärdade problemen och det som är på gång att fixas inte en indikation på hur det ska se ut hädanefter.
Det är komplicerat, det där med relationer, men ingen av oss kommer undan att behöva förhålla oss till dem. Somliga får det de önskar och vill sedan inte ha det. Andra sörjer det de inte får till den grad att de går miste om allt det andra fina som finns tillgängligt. En del sabbar sina relationer medvetet eller omedvetet och får sedan sona i resten av sina liv. Somliga jobbar hårt på att bygga upp en stabil grund och kan luta sig mot den då det börjar svaja. Att få goda relationer är inte gratis och inte är det alltid särskilt lätt heller. Somligt kommer naturligt, men det betyder inte att det är rätt. Annat får man ta befälet över för att inte ledas helt åt Tjotahejti. Det sägs att tid är pengar, men tid är så mycket mer. En timme över telefonen för att få rätt hjälp är otroligt värdefullt, en timme över telefonen bredvid barnet som leker kanske inte är lika optimalt. Det gäller att hitta balans mellan sitt egos behov/önskan/viljor och sin roll som familjemedlem, vän eller samhällsmedborgare. Som sagt. Inte är det lätt.
Själv har jag gjort mycket rätt och en hel del fel i livet både gällande det ena och det andra. Jag kan inte önska bort det som blev fel, men är tacksam för att det som blev rätt står på egna ben. På den senaste tiden har jag läst om föräldrar som tvivlar på sitt eget föräldraskap, som ältar det som blev fel, undrar om de gjort för lite eller kanske för mycket. Jag tänker att just gällande min roll som mamma har jag verkligen gjort mitt bästa. Jag har bett om förlåtelse för det som blev fel och fått den. Våra tre barn är väldigt olika som individer, men alla tre vet att de kan lita på sina föräldrar i ur och skur. Vi älskar varandra. Vi ställer upp för varandra. Nu har det kommit in tre nya individer i vår lilla enhet. Två svärsöner och ett barnbarn. Man kan gissa hur mycket som helst gällande hur något kommer att bli, men sedan lever detta ”något” sitt eget liv. Jag kan vara tacksam för svärsönernas önskan att göra rätt, för det jobb deras föräldrar lagt ner och för deras villighet att göra sin del för att anpassa sig till just vår gemenskap. Jag kan förstå mina och makens föräldrars sorg över att vi drog iväg så långt med barnen och så länge. Jag inser att det fortfarande finns plats i hjärtat för de som behöver få rum där i framtiden. Just idag ligger dock fokuset på ”livets efterrätt”, det lilla barnbarn som jag älskar med allt jag har. Det är en fröjd att ha henne i mitt liv och min önskan är att det ska nå fram till henne. Grattis på ettårsdagen, lilla L! Vi älskar dig.
Den här tiden på året bjuder på utmaningar för många i detta land som allmänt verkar funka bättre det ena halvåret än det andra. Då talar jag alltså inte om det nuvarande, utan om det som var och det som kommer. Årstider finns inte överallt, men där de ger sig tillkänna beter de sig på ett sätt som kanske inte nödvändigtvis känns igen av personerna som får uppleva dem. ”Kulturella skillnader”, eller vad man nu ska kalla det. Jag har upplevt höst där jag suttit och skrivit brev i solstol ena dagen och nästa blivit varnad att akta mig för mud slides, under några höstar har jag äntligen kunnat andats ut efter 35° och 100% luftfuktighet under allt för många dagar, andra gånger har jag upplevt frost på morgonen för att sedan försöka ta in makalöst vackra och glödande färger från ett öppet bilfönster på eftermiddagen och så har jag fått njuta av väldigt många helt vanliga, svenska höstar som jag själv njutit av i fulla muggar medan folk runt omkring mig ofta koncentrerat sig på de kommande deppmånaderna mer än något annat.
Att ta emot hösten med öppna armar känns kanske inte helt intuitivt. Hur ska man kunna njuta när man vet att träden snart står nakna och spretande, att solen knappt kommer att hinna gå upp innan den går ner igen och att energin som var så lätt att komma åt i maj plötsligt är inlåst på något ställe utan åtkomst? Jag kan inte tala om för någon annan hur de ska göra, men nog tror jag på att detta är tiden då man gott kan vara lite extra snäll både mot sig själv och andra. Acceptera att sömnen behöver ta större plats under dygnet, ge dig själv gåvan att röra på kroppen på ett sätt eller annat och tända ljus och mysa med andra miserabla medmänniskor. Löven kommer att falla av, allt kommer att kännas mörkt och dött, energinivåerna kommer att sjunka och vardagen kommer sällan att bjuda på grillfester eller bad i skogsbryn. Det är okej. Var redan nu redo på att acceptera detta faktum och ladda med alternativa aktiviteter. (Jag vet att dessa förslag inte funkar för alla, men för de flesta borde de vara helt okej.) Kolla upp öppettider på badhus med tillgång till bastu, kolla vilka vänner som kan tänka sig att följa med ut i skogen och grilla korv om vädret tillåter, införskaffa ordentliga regnkläder så du kan komma ut även om det regnar, satsa på att återupptäcka biblioteket, bädda om mer ofta så sängen känns fräsch och inbjudande, skriv riktiga brev och skicka till vänner, börja släktforska, sortera och rensa i ditt digitala bildbibliotek, pyssla, baka, sov middag, ring till dina gamla släktingar, städa garderoben, spela brädspel, börja handarbeta… Och vad du än gör, ta inte lätt på det där med valet mellan att sova och scrolla. Sover man inte tillräckligt mår man inte bra.
Vissa dagar är lättare att minnas än andra. Barnbarnets första födelsedagsfirande blev just en sådan dag för mig. Tack för att vi får ha lilla L i våra liv!
Igår kväll kom jag hem till en näst intill full måne och ett så härligt sken runt omkring den. Det gick naturligtvis inte att fånga hur vackert det var, men jag hann både njuta och klicka innan jag kånkade in allt från bilen. Molnen på himlen var extra vackra, ljuset var intensivt, kontrasterna mellan månljuset och vår halvdöda fläder var extra fängslande. Halloween är bara några veckor bort. Idag åker därför Halloweengrejerna fram, precis som alltid vid den här tiden på året. Spökena ska upp i ljusgrenen och vår fula Hobby Lobby-uggla ska upp på lilla årstidsbordet i vardagsrummet. Jag ogillar fortfarande Halloween, men har så många härliga minnen knutna till denna tid på året från USA. Därför fortsätter jag ihärdigt att göra det jag kan för att minnas och påminnas. Nu är allhelgonahelgen både vackrare och den som ligger mitt hjärta närmast, men de två kan samexistera och gör det också naturligt med tanke på varför vi firar dessa högtider.
Soluppgången var inte dum den heller. Tack för rött glas, varma solstrålar och ett kök där lukten av död gnagare inte längre är det första man kommer att tänka på då man öppnar ytterdörren. Jag är tacksam för vårt trygga hem och att detta är den plats där jag mår som allra bäst.
Igår var det dags för pelargonerna att flytta in i köket i Bredavik. Inför övervintringen plockar jag alltid bort alla fula, bruna eller gula blad och rensar också bort blommorna. Här var det två små sticklingar av Mimmis Mårbacka och Lindas Black Mamba som var så fina att de fick vara kvar precis till slutet. Mina pelargoner står ute hela sommaren och blir väldigt olika vattnade beroende på var på pelargontrappan eller på marken de står. Jag försöker vattna med näring någon gång per vecka. Ska det regna jättemycket eller länge ställer jag ner alla pelargontrappsplantor längs med husväggen. Pelargoner gillar nämligen inte att bli dränkta och blommorna blir så fula. Årets pelargonreflektion? Precis som överallt annat har skadedjuren varit mycket aktiva. Jag har plockat larver som aldrig förr och ändå har det blivit en hel del hål. Något som inte är larver, men som äter hål i pellisblad, har mått bra här. Eftersom jag inte sett något tecken på liv då jag sökt igenom bladen vet jag fortfarande inte vad det är, men det är okej. Jag fortsätter vårda dessa plantor och älskar verkligen den gröna trappan och hur mysig den gör vårt lilla morgonhörn.
Gravarna såg rätt eländiga ut, så jag passade på att sätta ljung på dem. Så här får det sedan se ut fram tills det är dags att sätta penséer här. Mamma var så noggrann med mormors och morfars grav. Hon var där en gång i veckan och pysslade och fixade. Fast jag bor nästan granne och har så mycket blommor i trädgården är jag här långt mer sällan. Jag vill dock att det ska se städat ut och försöker hålla det någorlunda fint.
I Bredavik hittar jag alltid de finaste röda flugsvamparna! Synd att de inte passar i svampsoppa. Jag vet inte varför denna bild gör mig så glad, men det gör den.
Jag åkte till Ronneby för ett småakut jobbärende och tog sedan för ovanlighetens skull ett klientsamtal i bilen pga krock i schemat. Det gick bra och man kan ta anteckningar på en parkering vid stationen i solskenet också. Jag är tacksam över flexibiliteten mitt jobb erbjuder och tar den inte för given.
En av mina närmaste vänner genom åren hamnade tidigt i Tyskland och kom för några år sedan tillbaka till Sverige igen. Numera bor hon i Kalmar med sin familj. Inte så långt kan man tycka, men det är på grund av olika omständigheter svårt att träffas om inte jag kommer till henne. Igår när jag var på IKEA kom jag på att jag kunde slå en pling, om inte annat så för att säga hej. ”Kom ut till stallet”, sa hon, så då gjorde jag det. Yngsta dottern rider på hög nivå och det tävlas både här och där. Igår fick jag vara med då det tränades, matades och förbereddes för kommande tävling i Danmark. Det här är en värld som jag har väldigt lite insyn i, en spännande värld. Vår ”minsting” red i fyra år, men efter att ha blivit avkastad rätt rejält var hon färdig med det kapitlet i sitt liv. Dessutom tävlade hon aldrig förutom i klubbmästerskap, så det är spännande att höra om någon med andra ambitioner! Hästar har blivit min kompis liv. Det är ett intresse som tar mycket tid, pengar och engagemang i anspråk, men det är också ett intresse som blir nästan hela ens värld. Tänk, så lite man vet om framtiden och tur är väl det! Verkligheten är nämligen många gånger långt mer spännande än något man kan knåpa ihop i sin tankevärld.
Jag tänkte att jag var sen med höstens trädgårdsfix, men så var det inte alls. Det visade sig när jag tittade i odlingskalendern att jag var nästan på pricken i synk med förra året. Jag tog hand om upptagning av dahlior, rensning av päronträd (både de kvarvarande frukterna på träden och städningen av de som låg under träden) och storrensning i ettårsrabatten (där jag hoppas kunna få igång en perennrabatt i rött, orange och gult till nästa år). Maken klippte gräset för sista gången den här säsongen, tog in trädgårdsmöbler, klippte täckning till några av lådorna i trädgårdslandet och biade för att se till att alla bisamhällena står redo för vintervilan. Bra samarbete.
Hårt arbete kräver uppmuntran, så jag fixade en tallrik ost och päron. Vår Vajlan gissar att detta är ett Greve Moltke-träd. Hur som helst ger det varje år fin skörd utan en massa sjukdomar eller angrepp. Den här kombinationen av skalade, klyftade, krispiga päron och bitar av lagrad cheddar köpt för att stötta en driftig gymnasiekille blev helt perfekt.
Det här var omgång ett av två skördade från tomatkuvösen. Och vilken skörd vi fått! Vilken skillnad det blev att ge plantorna skydd från regn och vind och dessutom ge dem ett varmare mikroklimat. Jag hoppas på ett upprepande nästa år! Vet redan att några av sorterna inte får chans igen, medan några andra ska få ta mer utrymme.
Framåt eftermiddagen kom ett gäng fina brorsbarn hit. En skjutsade de andra, en fick plugga lite matte med maken och två tog jag med mig till Vajlan tillsammans med årets sista dahliabukett och en påse päron (därav gissningen på vilken sort det är). I vanlig ordning blev vi bortskämda. Vi gjorde rebusar, åt glass och choklad och skrattade. Barnen avslutade med skönsång (efter min önskan) och sedan åkte vi vidare till affären för att preppa för kvällens aktiviteter.
Här hemma tror vi på barnarbete, alltså av det slaget att alla får vara med och hjälpa till. Det bygger självförtroende och ger kunskap som är ovärderlig i vardagslivet. Vi förberedde tillsammans lyxmåltiden kycklingbiffar med klyftpotatis, gräddsås och tomatsallad och brorsonen blandade till en perfekt dippsås till filmkvällschipsen. Vi hann med några omgångar Uno också. Jag vann inte en enda gång, men roligt hade vi!
Kvällen avslutades med Insidan ut 2 (jag älskar både ettan och tvåan som på ett så fint sätt introducerar människans känsloliv och hur vi funkar), brorsdottern undrade varför jag grät (hej, känslosamma faster) och vände sedan ut och in på sig själv på diverse olika sätt medan hon fortsatte titta. Hennes storebror gosade in sig hos mig under filten fram tills filmen slutade lyckligt och vi kunde göra oss iordning för kvällen. Vilken lyckad dag! Så mysigt med två nedbäddade små snusande själar i soffan utanför sovrumsdörren. Jag älskar verkligen att hänga med barn och är tacksam att jag får låna några ibland. Tänker på hur vår äldsta dotter en gång sa att jag var så mycket strängare mot mina egna barn än andras och det har jag funderat mycket över. Tänker att det har att göra med att långtidsperspektivet kräver mer disciplin än ”tant-kan-skämma-bort-hur-mycket-hon-vill”-perspektivet. Med det kan jag tillägga att jag med all säkerhet upplevs som en lite sträng moster/faster också. Barnarbete och sånt, du vet. Som när jag sa till en annan liten brorson att han kunde duka bordet när han var klar med att skala morötter. ”Nej tack”, sa han och gick ut ur köket. Jag lät hälsa att det inte var ett alternativ, utan att vi skulle hjälpas åt tills alla var färdiga. Hihi, kommer fortfarande ihåg hans blick, men han kom tillbaka och gjorde klart utan att klaga. En storasyster och gammal lärare är helt enkelt rätt svårt att köra över.
