Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Då kan det hända att man sitter i godan ro och stickar en morgonkvist för att ett gäng timmar senare sitta här på Kastrup…
… för att, försenat naturligtvis, ta sig vidare förbi de blå gubbarna…
… så att man mitt i natten kan krama sin syrra i Skottland. Såna vändningar kan livet ta.
Det har gått mot höst nu i flera veckor. Först var det mentalt, 1 september anses ändå vara den officiella inledningen på hösten. Jag läste om tjejnyår, det var visst någon bloggargrej som spridit sig för att ”tjejer” gillar mys mer än någon annan. Med tanke på att vi fick tidernas brittsommar kändes det dock lite konstigt att prata om höst. I onsdags fick vi så ett rejält regnväder. Närmare femton millimeter regn och kylig luft som krävde tjocktröja då jag gick ut på min morgonrunda. Då har det väl ändå blivit höst? Träden börjar trots allt skifta färg och alla turister har dragit sig hemåt. Sommarstugorna står tomma, de vanliga hundflanörerna har återtagit de ryggsäcksklädda ”vandrarnas” plats.
Folk har stått i linne och t-shirt i tvärdrag i Fredrikskyrkan under körhelgen, det är väl den ackumulerade sommarvärmen i stenväggarna som ännu strålar ut. Men här hemma är det höstljus som morgonen möter mig med. Det är höstfärger som det nu decimerade urvalet blommor i buketterna bjuder på. Det är sval höstluft som gör att jag inte längre kan ställa upp dörrarna i köket och verandan det första jag gör då jag stiger upp. Det är höstkänslan som gör att jag väljer andra skor än sandaler då jag ska iväg någonstans. Jag kan åka iväg ett par dagar utan att trädgården havererar (det har den ändå redan gjort). Vi äter gott av allt vi har i trädgårdslandet. Klienterna har börjat höra av sig för att ordna upp sina liv efter sommaren. Kören är igång. Jag har fått vänja mig vid att fira äldsta dotterns födelsedag vid lämpligt tillfälle närmast den 14/9 då hon fyller år. Varenda helg fram till första advent är uppbokad. Så nog är det höst. Och det gläder mig. Jag njuter av att inte längre behöva svettas så förbålt, gillar att kunna klä mig i lager på lager och jag älskar färgerna, luften och förekomsten av årstiderna som ju inte alls kan tas för givna. Så nästa gång du irriterar dig på att sommaren är över och att den oändligt långa väntan på vår nu är inledd kan du tänka på att vi är några stycken som faktiskt gillar annat än sommar.
Den här långhelgen har vi körhelg, vilket innebär repetitioner fyra dagar på raken och att vi sjunger på högmässan på söndag. Jag älskar de här nötningsdagarna då vi får mer tid att jobba på detaljer som gör att styckena vi repeterar kan lyfta på riktigt. Det känns i kroppen, att sjunga är på många sätt ett träningspass! Jag tog med ett gäng blommor till syrran att göra vad hon ville med. Hade helt glömt att hon och hennes man skulle ut och sova i trädkoja i helgen, men kunde ställa hinken ute i trädgården så håller sig säkert blommorna rätt bra.
Efter kvällens repetitioner drog vi över gatan till Stars and Stripes för en AC (After Choir). Vi har en så fin stämning i kören, högt i tak och välkomnande, och en av anledningarna tror jag är att också de sociala relationerna prioriteras. Vi behöver varken vara bästisar eller höras jämt, men det är fint att ha ett sammanhang där man känner sig välkommen och självklar oavsett hur dagen sett ut för övrigt. Under perioder då livet har varit extra krävande har verkligen kören varit min pysventil. Det är jag synnerligen tacksam över!
Efter att ha födelsedagsöverraskat storasyster i fredags var det dags att möhippeöverraska lillasyster igår. Vi fixade en myskväll med pyssel i kärlekens tecken. Den blivande bruden blev ytterst nöjd och vi hade alla det riktigt fint. Kvällen ägnades åt att pyssla ihop trevliga dekorationer/gåvor till gästerna till bröllopet. Härligt att bocka av den ena grejen efter den andra, särskilt som dottern flyttar till Danmark om några veckor.
Finns det bättre sätt att börja en lördag än med en mysfrukost? Jag tror inte det, faktiskt. Fotot kanske inte är estetiskt tilltalande, men det ligger bara på mig. Det som serverades var så gott! Det är något särskilt med att sitta ner och prata i lugn och ro också. Familjens tonåringar var på väg på americanoturnering (padel) och var lite spända på det. Det gick f.ö. bra lät de meddela några timmar senare.
Texas bor i familjen på nåder då det gäller husmor. Alla andra älskar honom. Jag tycker att han är jättecharmig, men håller med om att jag hade tyckt att undulatbajs i hemmet hade varit mindre kul. Detta till trots är det något särskilt med husdjur. De slår an på många hjärtesträngar.
Vi hann med en andra frukost och ett oväntat somrigt altanhäng för att vara en bra bit in i september då syrran och hennes ”bästis”, allas vår extrasyster, också kom hit. Jag uppskattar verkligen den här sortens avslappnad samvaro. Världens problem kanske inte försvinner, men de får i stunden ta paus till förmån för de viktiga personliga relationerna.
Efter det här fortsatte dagen med förberedelser för födelsedagsfirande, ännu mer samvaro och sortering i köksskåp och lådor hemma hos äldsta dottern. Livet behöver inte vara så hemskt mycket mer komplicerat än så. Får man sedan avsluta dagen genom att gå en sväng på ICA Maxi med sina döttrar, skämma bort dem lite och sedan åka hem i det otroligt vackra och dimmiga höstmörkret är det bara att tacka och ta emot.
Det lilla barnbarnet gör mig lycklig på så många olika vis. Hon är rolig, underfundig, klipsk och musikalisk. Att vara med henne ger energi och livslust. Det är så mysigt!
Jag jobbar sedan 2017 som lokal kontaktperson för Educatius, en organisation för utbytesstudenter. Oj, vad mycket det har lärt mig under de här åren! Trots att vår familj under min uppväxt hade utbytesstudenter vid flera tillfällen och att de flesta fortfarande finns med i mitt liv, perifert eller näst intill dagligen, så lär jag mig varje år något nytt. Kulturkrockar kan vara stora och tydliga, som i år då vi har en japansk student. De kan också vara små och subtila. Det kan röra sig om krockar mellan personligheter och sätt att hantera problem, det kan vara krockar gällande kommunikation och när/hur mycket/hur ofta man duschar, det kan vara krockar gällande hur fritt man som tonåring får röra sig här i Sverige och hur stort ansvar man har för aktiviteter eller skolarbete, det kan vara krockar gällande politiska ställningstaganden och hur mycket en tonåring förväntas hjälpa till hemma, det kan vara krockar gällande tydlighet och förväntningar, det kan vara krockar gällande hur mycket och vilken mat värdfamiljen ska stå för (de får inte betalt, och ändå får de ibland ”krav” på att tillhandahålla fyra frukter om dagen, ost till morgon, middag, kväll, speciell juice osv) och hur ofta man ska förväntas göra saker tillsammans som familj – ja, som du förstår kan det krockas en hel massa på en hel massa olika plan.
Ibland är det bra att ta ett steg bort ifrån sig själv, ta helikopterperspektiv och försöka se hur man faktiskt lever, vilka outtalade familjeregler man har och hur man uppfattas av andra människor. Det kan vara bra att hoppa i någon annans skor och upptäcka att det inte är så lätt att navigera i snävt skurna högklackade skor, eller i Pippi Långstrump-dojor. Det är viktigt att inse att bara för att en själv tycker det är självklart att alla i huset är uppstigna klockan tio en lördag är det inte säkert att andra gör det. Det är inte lätt att ta emot en vilt främmande människa med annat DNA, andra värderingar, andra förväntningar, andra upplevelser och andra ekonomiska förutsättningar. Den som orkar vänta in kraschen efter smekmånaden (den kommer alltid, liten eller större) kommer att inse att det är synnerligen givande. Inte minst för en själv. Och vilken fin gåva att kunna ge en tonåring fler verktyg i livets verktygslåda! Ungdomarna som kommer hit har i de allra flesta fall utvecklats otroligt under det år de varit i Sverige, inte minst gällande ansvarstagande och självständighet. Jag ser fram emot årets upplevelser med mina tjejer från Japan och Tyskland!
Häromdagen ringde min faster och bjöd in mig på middag då en lite mer avlägsen släkting skulle komma på besök. Vi har gemensamma anföräldrar, Johannes och Ingjerd, som gifte sig 1827 och tog över en fin gård i Horkoneryd (nej, det uttalas inte som det skrivs). Horkoneryd ligger precis norr om Blekingegränsen i Småland. Släkten på fars sida kommer just från detta gränsland mellan Blekinge och Småland och det är så spännande att se namn på byar som finns i släktuppteckningarna när man åker omkring där.
På plats i Klackamåla fanns förutom festgeneralen fars äldste bror som brukar komma ner till föräldrahemmet under sin födelsedagsvecka, släktingen K och Ronnebyfastern och hennes man som är barnfödd i trakterna som vi senare skulle besöka. Vi blev bjudna på en delikat måltid och åt tills vi inte tyade mera. Efter det hade man kanske trott att soffläge skulle intas, men icke. Vi delade upp oss i två bilar och gav oss istället ut på roadtrip.
Farbror som bäst känner till de olika små grusvägarna dit vi skulle satte sig i ledarbilen tillsammans med mig och sin svägerska och berättade om när han och min faster träffades. Då var de 15 och 23 år gamla och det visade sig att min faster redan var en riktig hejare på att köra bil. Det imponerade tydligen, för 65 år, fem döttrar, ett helt gäng barnbarn och barnbarnsbarn senare är de fortfarande ett riktigt hejarpar! Bilden på ”skogen” är farbrors föräldrahem, numera helt svalt av naturen. Tänk, va? Hur många ställen finns det runt omkring i vårt land där livet har kämpats igenom i högt och lågt? Där barn har gått en timme till skolan genom stock och sten som min farbror fick göra? Och som sedan fått återgå till naturen i takt med att generationer efter valt eller tvingats till liv i tätorter?
Målet med resan var stenladan i Horkonaryd, den som jag nämnde i början av inlägget. Numera finns inte själva mangårdsbyggnaden kvar då den revs 1964. Våra släktingar förlorade den fina gården då Johannes hade skrivit på borgen åt en vän (min far har alltid uppmanat oss syskon att ALDRIG gå i borgen för någon, möjligtvis sitt eget barn isåfall). 1849 köper brukspatron F.H. Kockum gården, detta borde vara efter det att Johannes gick i konken. Kockum köpte då ett flertal gårdar för att säkra bränsletillgången till Örmo Bruk. På 80-talet byggdes en kraftverksdamm i Horkoneryd och resterna av gården och sågen lades under vatten. Detta innebär att man nu har fin utsikt över en ”sjö” (kraftverksdamm) där förut bördiga åkrar låg.
När vi kom tillbaka till Klackis var nog alla både rätt glada och möra. Vilken härlig dag det blev! Jag njöt en stund av faster och farbrors vackra blomsterprakt och fick gräva med mig några dahliaknölar innan det var dags att åka hemåt medan mörkret lade sig runt omkring mig. Tack för livet, tack för familjen, tack för bilen och tack för att jag fick vara med denna dag.
Hej då helgen! Den har gått i ett med en massa kul och samtidigt hade jag ”nöjet” att hantera något slags huvudvärk från de varmare regionerna… Brorsbarnens önskade pannkaksdag genomfördes äntligen i lördags och det åts pannkakor och plättar tills spabehandling var den enda lämpliga aktiviteten efteråt.
Här hade storasyster gett sig, men lillebror ”var inte mätt ännu”. Det var han dock två plättar senare…
Maken snickrade klart vårt runda bord. Det genomruttna originalet ser du lutat mot tallen till höger. Nu ska kanterna slipas och målas, men nästa år kommer vi att ha ett utemöblemang som kan hålla många år ännu!
När brorsbarnen hade åkt hem tog vi oss vidare till Bredavik för 20-årsfirande vid pizzaugnen. Härligt häng med trevliga människor och söta hundar! Kvällen var så härligt medelhavsvarm. Solnedgången var i vanlig ordning ohemult vacker och lät dagen landa mjukt och varmt. Sedan blev det söndag och dagen gick i ett utan att ett enda foto togs, men det är en annan historia.
Tiden, hjälp! Jag hinner inte med, men klagar inte. Jag njuter så ofta jag kan istället, tackar för livet och det som inte hinns med får jag ta en annan dag. Peace!