I denna stund skiner solen från en ljusblå himmel där små, lätta moln glider förbi i rask takt. Det var visst både norrsken och stormbyar inatt. Norrskenet såg jag ingenting av, men vinden rörde sig runt huset så det skallrade i skorstenen och ven någon annanstans. Eller kanske på samma ställe. Nu har vinden lagt sig lite och jag längtar tills det är dags för lunchpromenad. Både jag och maken sitter på ovanvåningen i våra arbetsrum. Tack och lov att den döda gnagaren någonstans under huset eller i någon vägg bara sprider sin kväljande doft på nedervåningen. Jag tycker att det redan är lite bättre än då vi kom hem från Stockholm i måndags, så jag har hopp om att slippa de kväljande dunsterna om några veckor. Livet på landet… Nog för att råttor är vanligt förekommande i städerna, men de brukar inte springa in i lägenheter och dö precis.

Hösten bjuder på det bästa och det värsta. Själv har jag stor fördragsamhet med både mörker, regn och blåst. Jag gillar det till och med, åtminstone i någorlunda lagom stora doser. Runt omkring mig börjar den ena efter den andra dock att flagga för jobbiga känslor. Trötthet. Hopplöshet. Energibrist. Tristess. Något slags rädsla för det långa mörker som vi obönhörligen är på väg in i. Min syster och hennes man är i Spanien i några veckor både för jobb och semester. Syrran passade då på att besöka en gammal klasskompis som sålt sitt företag och har slutat jobba. Halva året i Sverige, halva i Spanien, 50 år gammal. Specifikt det extra ljuset tror jag hade kunnat vara fördelaktigt för många svenskar. Tyvärr är det inte möjligt för de flesta av oss med ett sådant upplägg. Då gillar jag skylten jag fick av svärmor för ett gäng år sedan. ”Gör mer av det som gör dig lycklig.” De flesta av oss mår bra av att rannsaka oss själva och då och då fundera över vad som egentligen hjälper upp vårt välbefinnande.

Själv lyfter jag av mina körövningar. Gemenskapen, musiken, att jobba tillsammans för att nå ett mål, ansträngningarna att göra lite bättre, harmonierna, det vackra kyrkorummet. Jag påminner mig själv om att inte ta det för givet att jag får vara med och vara en del av detta. Just på torsdagar brukar jag också passa på att träffa en vän innan repetitionen då jag ändå är i stan. Igår blev det träff med min bästis från grundskolan, hon som jag känt sedan fem års ålder och som ”kan mig”. Långvariga vänskapsrelationer är ovärderliga! Samtalen tar vid sedan man pratades vid senast och ämnena att diskutera tar aldrig slut. Träffas vi om en vecka eller två år igen? Spelar ingen roll. Vänskapen sitter där den gör.

Sedan har vi gåvor. Jag älskar att ge presenter och är bättre på det i perioder. Det handlar inte om att behöva köpa dyra grejer, det har jag ändå ingen möjlighet till. Det är själva tanken på att hitta något som jag hoppas mottagaren ska bli glad för. Här hemma på golvet ligger ettårspresenterna till lilla barnbarnet. Hon kommer med all sannolikhet att gilla papper och band bättre än gåvorna, men föräldrarna blir kanske glada. När yngsta dotterns bröllop är över ska jag se om jag inte kan komma igång med ett projekt som har just med gåvor och vänner att göra, men det blir som sagt ett senare projekt. Nu ska jag först prata med en medmänniska som har det tufft och sedan blir det en tur i naturreservatet i solen. Att lyckan kommer och lyckan går vet vi ju alla, så det gäller att ligga steget före och fylla på när chansen finns. Och det finns det ju!