På väg hem från jobbet tog jag emot ett FaceTime-samtal från yngsta dottern och hennes fästman då de satt i bilen på väg till Danmark. Nu flyttar S dit på heltid och i november gifter sig det gulliga paret.
För tio år sedan såg samma dotter ut såhär. Hon hade precis satt ny tandställning, hemskolades och längtade varje vecka till ridlektionerna. Hon höll på att gå från att vara världens mest frimodiga barn till att bli en tonåring som började känna och förstå att livet kan vara utmanande på många olika sätt. Tiden som gått mellan detta foto och dagens kvittrande emigrant känns som en vindpust och en hel evighet. Jag kan knappt ta in allt som hänt, men ser det ändå väldigt tydligt framför mig. Kampen för att hitta rätt i ett skolsystem som sannerligen inte passar för alla, kampen för att hitta sin plats bland jämnåriga som kan vara både subtilt och väldigt påtagligt exkluderande och kampen för att hitta sitt Forte! Hon kämpade på med den äran och har blivit en ung kvinna som sprider så mycket kärlek omkring sig, har hittat ett yrke där hon briljerar och en partner som ser henne och älskar henne för den hon är. Idag fick hon ett arbetsintyg från Centralbadet i Stockholm där hon höjdes så till skyarna att mammatårarna rann nerför kinderna. För tio år sedan hade jag aldrig kunnat gissa hur idag skulle se ut, men nu när jag vet känns det självklart. Jag försöker trösta mig själv med det då jag känner mig lite orolig inför framtiden. Men just idag ska jag bara glädjas. ❤️
Nu har jag hängt hemma hos svärfar i några dagar eftersom svärmor var på husmorssemester i Stockholm. Jag älskar deras hem, den blå bokhyllan och alla underbara små stilleben och detaljer. Sköna hem-värdigt på alla sätt och vis. Jag har hunnit läsa en bok, sticka klart ett projekt, diskutera åldrande, tv-programsutbud och en massa annat spännande. Efter närmare 1,5 vecka (förutom en snabb tvättrunda hem) på annat håll känns det skönt att få sova i min egen säng inatt. Svärmor kallade mig ”den ambulerande samariten” och tyckte jag skulle ha en knapp att fästa på jackan om det skulle bli utryckning igen. Jag trivs i rollen, det känns fint att kunna hjälpa till. Imorgon ska jag se hur det gröna ute och inne har klarat sig, men först ska jag sova gott.
… kan ett liv se ut precis som mitt gjorde från onsdag till torsdag kväll. Ibland undrar jag om mitt liv ter sig exotiskt jämfört med någon annans. Då brukar jag landa i att det faktiskt är så på somliga sätt. Min vardag, min fest och allt däremellan. Tryggt, vardagligt, spännande och oförutsägbart i en kompott i en smak som inte riktigt går att få till med andra ingredienser helt enkelt.
Här började jag i onsdags. På restaurang Bette vid Landbron i Karlskrona. Bloggsyrran från Nynäshamn har varit i stan sedan i lördags både i privata ärenden och gällande jobb. Hon frågade om inte vi Karlskronabaserade syskon ville följa med på finrestaurang och prova på att leka vuxna. Det ville vi gärna. En brorsa blev försenad från jobb i Växjö, men annars var vi där allihop. Fyra av sju, inte dåligt! Maten som serverades var riktigt god, lite krånglig och vacker, precis som jag vill ha det om jag nu ska lägga så mycket pengar på en måltid som inte är hemlagad. Jag tror inte jag är ensam om att lätt bli besviken på restaurangmat. Det handlar nog mest om att det faktiskt gräver ett djupt hål i plånboken och då vill jag inte känna att jag hade kunnat äta samma sak hemma till ett mycket bättre pris och kanske till och med godare. Förmätet kanske, men så är det iallafall.
Igår steg jag så upp tidigt för att förbereda mig för en lång dag. Vårt kära Ingrid Marie-träd mår ju sådär, men i år har hon åtminstone lyckats producera lite frukt. Jag fixade lite äppelmust med den färg som bara Ingrid Marie kan frambringa. Denna dryck får ögon att tåras av lycka och tungan att krullas av en perfekt blandning av sött och surt. Nej, att dricka ren fruktjuice är inte att rekommendera rent hälsomässigt, men för själen är det en dröm. Juicen var med medan jag fixade det sista innan det var dags att åka till Augerums kyrka.
Himlen grät så det skvalade då det var dags att säga adjö till en av mina bästa vänners pappa. Han fick en värdig begravning. Jag vet inte varför det är så viktigt för mig att begravningar blir ”värdiga”. Kanske handlar det om att sista chansen att berätta sin egen historia inte längre finns kvar. Det är de som finns kvar som blir ansvariga för att teckna en sann livsberättelse. Finast var hur som helst hans barnbarns framförande av Amazing Grace på piano, cello och sång, och vilka som bar kistan. Relationer är det vi har kvar till slut, det går inte att blunda för detta faktum.
Efter lunch, några ärenden och jobb var det dags att möta upp syskonen igen, denna gång i kommunhuset. Vi fick besökslappar med streckkoder och tre personer med olika fält inom stadsplanering mötte upp för att ge oss lite mer kött på benen gällande hur vi skulle kunna göra med Bredavik framöver. Strandskydd, kommunens planer och inplanerad havshöjning gör att det inte är helt enkelt, men inte heller billigt. Utredningen för att se om de ens skulle kunna tänkas låta oss dela upp marken för att bygga eget kommer att kosta mellan 100 000 och 1 500 000. Ingen ska säga att kommunen och staten inte tar sin uppgift på allvar. Jag är glad att mötet var gratis, men vet inte direkt om jag känner mig så mycket klokare efter den där timmen.
Jag skjutsade en syrra hem och en till tåget och fortsatte sedan till Pantarholmen där svärfar tog emot. Vi kollade på en gammal svartvit film om von Döbeln (ah, gammal skådespelarteknik med tydligt uttal och intensiva ansiktsuttryck ändå) och jag passade på att sticka. Efter det här var det bara att knöla på regnjackan och ladda med paraplyet för att knata in till stan igen i regnvädret. Karlskrona bjuder ofta på ”blaust” och i kombination med öppna skyar är det ju lätt hänt att man längtar in i stugvärmen igen. Vädret fick dock igång spänsten i mina steg och jag var snart inne i värmen i Fredrikskyrkan. Körrepetition gör det väl värt att bekämpa blåst och regn en liten stund. Här kan du lyssna på hur vi lät igår. (Det var jag som filmade. Eftersom jag har hand om körens sociala medier står jag ofta bakom kameran.) Älskar att få chansen att ta ett steg bort för att höra hur det låter utifrån. Uppfylld av ny energi kunde jag sedan promenera tillbaka till Pantarholmen utan regn, men med ett nytt känslomässigt paraply att hantera livets vedermödor med. Körsång, alltså! Ja, och det var det dygnet i en snart 54-årig svenskas liv.
Mitt i natten kom jag hem, trött efter en lång resa. I brevlådan låt ett paket från en fin och observant vän. Hon hade kommit ihåg att min plånbok var på sista versen och hade hittat den perfekta lilla läderplånboken till mig. Hur glad blev jag inte?! Ännu bättre passade paketet då den gamla plånboken helt pajade ihop i Skottland.
Maken talade om att han hade fixat en annan överraskning innan han gav sig iväg. ”Fisk!” var ledordet då jag gav mig ut på jakt. Det visade sig att han hade byggt en anpassad hylla på hjul till utrymmet bredvid tvättmaskinen i vårt lilla tvättrum. Det har varit dåligt utnyttjat och det har varit svårt att få tag i grejer som stått där, så detta var en perfekt lösning. Sådana här lösningar påminner mig om hur mycket jag gillar ordning och reda.
Vi går hundpromenader på golfbanan och jag förundras över allt det gröna, skillnader i vegetationen jämfört med hemma och själva känslan. Att säga att det känns att vi inte är hemma låter väl märkligt, men så är det.
Kanske är det murarna som gör det? Vackra och väldigt olika de vi har på Sturkö. Det är också själva luften som är annorlunda. Doften. Mättnaden. Jag tar in allt det vackra och vårdar det för kommande dagar.
I USA blev jag tokig på de stora kedjorna då de drog fram julgrejer i oktober. Under tiden vi bodde där blev det tidigare och tidigare. Fenomenet verkar ha spritt sig till både Sverige, där vissa butiker visst redan plockat fram julgodis och julmust, och hit till Skottland. Juldekorationer i september?! Alltså, mysmagin förtas ju alldeles. Det ska hinnas med både höstfärger, höstlov, Halloween, bröllop, allhelgona och Thanksgiving innan det är dags att för mig att bjuda in advent, Lucia och julkänslor. Inte ens jag som är stor julälskare tycker att det här är okej, så hur tänker alla som inte gillar jul? Det måste vara en plåga att badas i detta överallt. Att låta saker ha sin tid och inte stressa vidare till nästa är något jag tror att vi mår bra av på samhällsnivå. Eftersom vi snabbt vänjer oss vid det nya blir det snabbt till brus, något som finns där som bakgrundskuliss. Då kan vi lika väl ge saker och ting den tid och det utrymme det förtjänar?
Det fanns något fint i tanken om att den svenska jultiden inleddes med första advent, att skyltsöndagen drog igång önskelistorna och att leksakskatalogen skickades ut i samband med det. Nu finns inte leksaksaffärerna kvar, barn och vuxna hänger med näsan över skärmar (som jag just nu) och önskelistorna består av ”swishar”, även från småbarn. Jag inser att jag har blivit en bakåtsträvande gammal tant. Det bör dock betonas att jag inte på något vis hävdar att allt var bättre förr! När det gäller detta ämne har jag bara starka känslor och jag sörjer att så mycket av den magi som omgett julen förlorat sin glans för mig.
Det här är ingen nöjesresa i vanlig ordning. Vi har det ändå väldigt mysigt. Skottland är en av mina favoritplatser på jorden. På väg hem från ett läkarbesök igår stannade vi på Arbuckle Farm där vi köpte årets kanske sista jordgubbar, honung och frystorkade bär. Vi åkte genom pittoreska byar omgivna av höstens försiktiga färgskiftningar, mötte stora traktorer på smala vägar med mötesplatser, handlade på Aldi där jag förundrades över hur mycket skräpmat som egentligen finns i världen och hängde med syrran, systersonen och hans fru framför brasa, Netflix spännande serie Monsters och Chinese Takeout. Vi avslutade dagen med mysig hundpromenad i mörkret. Syrran berättade om alla spännande grannar och historien bakom området de bor i. Det som i sig var en stilla dag gav mig mängder av intryck. Miljöombyte gör mig trött, men jag älskar det. Gillar rutiner, men mår bra av att skaka om tillvaron då och då.
Det har gått mot höst nu i flera veckor. Först var det mentalt, 1 september anses ändå vara den officiella inledningen på hösten. Jag läste om tjejnyår, det var visst någon bloggargrej som spridit sig för att ”tjejer” gillar mys mer än någon annan. Med tanke på att vi fick tidernas brittsommar kändes det dock lite konstigt att prata om höst. I onsdags fick vi så ett rejält regnväder. Närmare femton millimeter regn och kylig luft som krävde tjocktröja då jag gick ut på min morgonrunda. Då har det väl ändå blivit höst? Träden börjar trots allt skifta färg och alla turister har dragit sig hemåt. Sommarstugorna står tomma, de vanliga hundflanörerna har återtagit de ryggsäcksklädda ”vandrarnas” plats.
Folk har stått i linne och t-shirt i tvärdrag i Fredrikskyrkan under körhelgen, det är väl den ackumulerade sommarvärmen i stenväggarna som ännu strålar ut. Men här hemma är det höstljus som morgonen möter mig med. Det är höstfärger som det nu decimerade urvalet blommor i buketterna bjuder på. Det är sval höstluft som gör att jag inte längre kan ställa upp dörrarna i köket och verandan det första jag gör då jag stiger upp. Det är höstkänslan som gör att jag väljer andra skor än sandaler då jag ska iväg någonstans. Jag kan åka iväg ett par dagar utan att trädgården havererar (det har den ändå redan gjort). Vi äter gott av allt vi har i trädgårdslandet. Klienterna har börjat höra av sig för att ordna upp sina liv efter sommaren. Kören är igång. Jag har fått vänja mig vid att fira äldsta dotterns födelsedag vid lämpligt tillfälle närmast den 14/9 då hon fyller år. Varenda helg fram till första advent är uppbokad. Så nog är det höst. Och det gläder mig. Jag njuter av att inte längre behöva svettas så förbålt, gillar att kunna klä mig i lager på lager och jag älskar färgerna, luften och förekomsten av årstiderna som ju inte alls kan tas för givna. Så nästa gång du irriterar dig på att sommaren är över och att den oändligt långa väntan på vår nu är inledd kan du tänka på att vi är några stycken som faktiskt gillar annat än sommar.
Den här långhelgen har vi körhelg, vilket innebär repetitioner fyra dagar på raken och att vi sjunger på högmässan på söndag. Jag älskar de här nötningsdagarna då vi får mer tid att jobba på detaljer som gör att styckena vi repeterar kan lyfta på riktigt. Det känns i kroppen, att sjunga är på många sätt ett träningspass! Jag tog med ett gäng blommor till syrran att göra vad hon ville med. Hade helt glömt att hon och hennes man skulle ut och sova i trädkoja i helgen, men kunde ställa hinken ute i trädgården så håller sig säkert blommorna rätt bra.
Efter kvällens repetitioner drog vi över gatan till Stars and Stripes för en AC (After Choir). Vi har en så fin stämning i kören, högt i tak och välkomnande, och en av anledningarna tror jag är att också de sociala relationerna prioriteras. Vi behöver varken vara bästisar eller höras jämt, men det är fint att ha ett sammanhang där man känner sig välkommen och självklar oavsett hur dagen sett ut för övrigt. Under perioder då livet har varit extra krävande har verkligen kören varit min pysventil. Det är jag synnerligen tacksam över!
