… skiljas och mötas är hoppets sång. Begravning och barnskratt på samma gång.
Mötas och skiljas är livets gång…
Loppisen är igång…
… och det känns så roligt att ha rott detta projekt i land! Kunderna hittade hit igår och nästan alla hittade något att ta hem. (Jag hade t o m en snattare, bara det tyder väl på att detta är en riktig affärsverksamhet, haha!) De närmaste veckorna kommer vi att ha öppet lite då och då, så jag hoppas att många av grejerna hittat nya hem då vi stänger om projektet. Att rensa ut och få ordning är verkligen en av mina ”favoritaktiviteter”. Loppisen blev bara en extra bonus.
Skottarna och kvällsrunda i mördarsniglarnas revir.
Skottlandssyrran är äntligen här med sin familj och det är så härligt att få hänga med hennes familj! Det känns fint att de vuxna syskonbarnen väljer att följa med till Sturkö på sin semester för att hänga med den svenska släkten (och käka sig igenom sina svenska favoriter) och jag är tacksam att det finns möjlighet trots att våra föräldrar inte längre finns kvar. Med Murrays blir det många skratt. Att ha så celebert besök kräver något slags festligt inslag. Jag bakade sålunda en sats vaniljbullar och drog fram några rör fikakex till flädersaften, sedan njöt jag av sällskapet. Min svåger får motvilligt följa med på second hand-rundor då han kommer till Sverige. Med tanke på hur lite han gillar loppisar bad jag honom därför utvärdera vår inför öppningen. Han gav den mycket höga betyg pga charm, utseende, utbud och hans favorit, ladusvalorna.
Det hade utlovats trettio millimeter regn. Tre föll under de timmar jag hade besök, sedan var det tydligen klart. När jag gick rundan för att stänga inför natten var ljuset, diset och känslan mycket speciell. Jag sprang in och hämtade kameran, ville se om det gick att fånga. Prinsessan Marie börjar visa sin fulla prakt.
Somliga av dahliorna må ha virus, men dahliarabatten är fortfarande magnifik. Jag njuter då det lär bli något annat här nästa år.
Suck. Lavender perfection och White pearl i vacker harmoni. Jag vill så gärna ha dem kvar, men misstänker att minst en av dem är sjuk.
Vackrast av allt är krassen i trädgårdslandet. Den låter sina vackra och goda blommor lysa och glädja en gammal planttant.
”Godnatt! Tack för all glädje ni ger, kära plantor. Må ni klara mördarsniglarnas angrepp.” Jag orkade inte klippa särskilt många under min runda, men utan att se dem visste jag att slemmarodörerna lurade precis överallt. Jag är tacksam att vi lyckats hålla efter så bra som vi gjort, men det bor ändå alldeles för många här. Jaja, vi får försöka samsas här så gott det går.
Utan att fuska med foton.
Jag har redan lyft många gånger att jag hade velat få igång mitt fotande igen, men det blir inte så. Det prioriteras helt enkelt inte. Just nu är det väldigt bra, datorn är i princip full och behöver tas omhand. Behöver jag skriva ifatt i dagboken har jag ingen hjälp av kalendern – ett jobbsamtal här och där och våra barns semestertider hjälper ju inte för att lura ut vad som hänt. Då kan fotoalbumet komma till räddning. Om jag tagit några foton, alltså. Men det är ofta jag inte gjort det. Igår hade vi fem olika sällskap på besök, en fångad stund blev det enda ”beviset”. Dagen gick i ett, på ett härligt sätt. Brorsan hade lånat ut sitt släp (ännu en Stockholmsflytt, och vår bil är oturligt nog på långreparation just över sommaren), så vi passade på att köra ännu en omgång skräp från ladan till tippen. Vilken emotionell lättnad! Mer blir det eftersom jag har ett utrymme kvar att ta hand om, men det känns så bra att ha kommit så här långt. Loppisen är klar att öppna, ett par skyltar bara så kör vi. Våra gäster har redan handlat lite. Jättekul!
Jag är tacksam och den känslan hoppas jag bära med mig genom denna sommar. En allmän känsla, trots flera orosmoln som ruvar runt omkring. Det är kostnaden för att ha många som man bryr sig om. Vi har nuet. Fladdret i växthusplasten. Suset i ängen. De böljande grässtråna. Den upprensade gräsmattan som brorsan klippte så fint igår. Solrosen som snart slagit ut helt. Luktärtsraden. Det prunkande trädgårdslandet. Doften av heliotrop. Svetten som rinner längs ryggraden. Tropiskt iste som vi fick av vår goda vän i morgonkoppen. Minnet av den läckra måltiden som yngsta dottern skämde bort oss med igår. Tanken på att syskonveckan närmar sig. Lättnaden i att snart kunna bocka av ett stort projekt. Det finns ett nu i både dåtid och framtid. Acceptans. Och det är jag tacksam för.
Att bo i någon annans semesterparadis.
Vi bor så fint och jag vill inte åka någonstans under den här tiden på året. Kan inte direkt heller. Det blir krångligt att skaffa växthusvattnare och så fort man är borta i några dagar märker man hur fort saker läggs på hög. Däremot är det trevligt att få sällskap. Just nu har vi vår goda vän och hennes son här i några dagar. Det är fint med gäster man känner sig bekväm med. Det ska inte kännas som ett jobb, som att ens uppgift är att passa upp. Då hamnar man snart i utmattningsfällan.
Jag anställde den besökande lilla gästen för att hjälpa till med kottplockning. Vår yngsta dotter drev på honom i något slags utmaning, så det gick undan.
Efteråt lektes det i timtal. Teckning, målning, fotboll… Barnliv om sommaren som det ska vara.
Den lilla mamman fick istället chans till solstol och bok, som mammaliv om sommaren ska vara.
Malörten kom äntligen bort, de fallna sockerärtsstöden fick bindas upp och luktärter i mängder plockades in.
Vår beresta väninna skickade för många år sedan denna vas i present. Några av luktisarna i blå toner hamnade i den och gör nu toabesöken lite vackrare och mer väldoftande. Dessutom är det härligt att tänka på M och all inspiration hon bidragit med sedan vi lärde känna henne i Palo Alto för trettio år sedan. Hon är lätt en av de topp tio-personer utanför familjen som har påverkat mig mest. En fäbless för djupa samtal, cool attityd, stort hjärta, stark tro, intelligent på ett ödmjukt sätt och mycket familjekär, men samtidigt med starka (och friska) vänskapsrelationer. Denna vas är inte bara en pryl. Den är en påminnelse om vikten av att erbjuda sig själv goda föredömen. Samla på dem och måna om att hålla kontakten på något vis. Och där hamnade vi visst i detta inlägg om att bo i ett semesterparadis.
Årets första Bredavikspizza.
Igår var det dags att grädda pizza i pizzaugnen. Ugnen behöver renoveras, men den är hjälpligt fixad så länge och pizzan blev precis lika god som vanligt! Solnedgången kräver ingen insats för förändring…
En annan sorts semester.
Heltid med loppisförberedelser och trädgårdsfix – jag känner mig lycklig och helt slut varje kväll. En annan slags semester, helt enkelt. Jag har inte badat i år, men har inte längtat det minsta efter det. De senaste åren har jag ändå badat jättemycket och njutit. Allt har sin tid, visst får man ändra sig och ändra om igen en annan dag? Det kom finbesök i form av blomstersyrran, en av hennes bästa vänner (som också känns som familj) och syrrans svärmor. Vi gick trädgårdsrunda och jag njöt av deras härliga energi och sällskap. Jag blev inbjuden till Bredavik, men var sugen på att fixa allra sista lådan från ladan. Sedan var planen att stryka alla tvättade textilier. När lådan äntligen var åtgärdad och jag hade tagit en välbehövlig dusch fanns det dock ingen energi kvar. Jag satte mig med ett extra fotbad och fotinpackning och kollade på första avsnittet av nya säsongen av Grace. Eller, varje avsnitt är 1,5 h och jag slumrade till rätt snart. Får kolla klart en annan dag. (Jag hade satt ett larm eftersom jag hade ljus tända, har stor respekt för trötthet och levande ljus i kombination.)
Roligast i trädgården just nu är klematisen i äppelträdet och det som händer under squashen och pumpornas stora blad. Prinsessan Marie på rosenportalen kommer snart att explodera med sina mängder av fluffiga små blommor och vår vision för portalen får chans att gå i uppfyllelse trots rosrost och andra utmaningar. Heja! I ettårsrabatten blommar det också en hel del och den sandiga jorden täcks mer för varje dag. Sockerärterna är på gång liksom bondbönorna och rätt vad det är får vi äta egna potatisar. Kul, kul!
En annan yoga girl.
Jag är så imponerad av vår yngsta dotter! För tiotalet år sedan hängde hon till slut efter mycket tjat från min sida motvilligt med till yogan längre ner på gatan (som jag älskade och som jag tänkte skulle passa henne). Hon hade hållit på med gymnastik sedan tidig ålder och även om hon vid det laget slutat ta lektioner höll hon på med alla möjliga olika tricks där hemma. Visst hade jag rätt. Hon gillade även dessa övningar, har alltid haft en naturlig fallenhet för att låta kroppen ledas och hanteras. Väl hemma i Sverige fortsatte hon med acroyoga, en stil som är mer lekfull och krävande där man samarbetar två och två. Efter gymnasiet jobbade hon en sväng innan hon läste till yogalärare, spa-terapeut och massör på Axelsons i Stockholm. Jag är så glad att hon hittade sin grej, något som gör henne lycklig. Själv blir jag lycklig bara av att se henne bemästra sin kropp på ett sätt som jag inte ens kunde då jag var barn!
Blandband och separationsångest.
Igår fortsatte städningen av ladan. Än så länge ser det inte ”fint” ut, men det känns ändå jätteskönt att ha kommit så här långt! Första steget var att få alla utrymmen klara för att användas till det de var tänkta för. Dit har vi kommit nu. I denna hästspilta hade vi alla flyttkartonger med prylar från fornstora dagar och sådant som förhoppningsvis kan göra någon annan glad. Kartongerna har packats vid olika tillfällen och faller inom någon av följande kategorier: Elsa och Anton (tidigare ägarna av vårt hem), Snättringe 2012, Orem 2016 eller Bredavik 2018. Sanningen är att vi hade kunnat lämna kartongerna och aldrig sakna något i dem, men när jag nu tar hand om allt drabbas jag naturligtvis av nostalgi om och om igen. (Här ska det för övrigt så småningom målas, men tills dess blir det förvaring av bigrejer och lite annat.)
Efter att ha flyttat grejer till lagerrummet och det nya snickeriet (den andra hästspiltan) var det dags att ta tag i en kartong i taget. Oj, så försiktiga vi är nu så det inte sparas för sparandets skull! Det är dock väldigt lätt att tänka ”den här hade varit bra där”, ”den här kan X få” eller ”den här kan jag göra något med”. Yngsta dottern och jag sorterade, diskade, slängde och tvättade. Just cd-skivor, dvd-filmer och älskade blandband och blandskivor ska inte säljas, utan ska få bo i ett sommarrum som inte finns än. Alla streamingtjänster till trots – jag älskar att komma till Mörtfors och sätta en speciell vinyl eller cd i spelaren, att lyssna på ett helt album. Den känslan vill jag kunna erbjuda här också.
Roligast var såklart blandningarna som gjorts av nära och kära genom åren. Nej, de kan jag faktiskt inte slänga. Utvalt med stor omsorg – hur ska våra barn och barnbarn någonsin kunna förstå detta fenomen? Jag suckade lite och stoppade tillbaka dessa i flyttlådan igen, men lovade att komma tillbaka och lyssna en annan dag.
Himlafenomen.
Tjingeling! Idag hinner jag inte skriva så mycket, men jag vill visa vad jag och dottern såg då vi var på väg hem på bussen igår. Jag förstod inte vad det var, men fick efter lite googling fram att det heter irisering. Här kan du läsa mer om det. Så läckert! På 53 år har jag aldrig upplevt detta, men nu längtar jag redan till nästa gång.