I morse vid sjusnåret (Aussie-tid) föddes en liten pia på andra sidan jorden som jag är faster till. Ja, så liten var hon inte. 54 cm lång och 3750 g – större än någon av kusinerna i det här hushållet var då de föddes. Jag tycker att hon är jättelik vår yngsta dotter, vilket kanske inte är så konstigt. Hon är nämligen väldigt lik det nyfödda lilla pyrets mamma. (Fick du ihop det där är du duktig.)
Dagens skratt.
Det här behövde jag!
Syrran skickade en bild på min lilla systerdotter som var utklädd till servitris med bildtexten ”Vad vill ni ha?”.
Jag – ”Verkligen söt! Jag vill ha lugn och ro. Serverar hon det? Kram!”
Syrran – Jag sa: ”Monica wants peace and quiet. Do you serve that?” M: ”No, we just deserve it!”
Så jag som längtar efter lite lugn och ro får alltså se till att förtjäna det. Vi får väl se. Om jag fortsätter stryka klart i kväll och laddar inför sonens läkarbesök, avlämningen av saker till en familj ”in need”, besöket hos makens mormor, blogginlägg som ska skrivas klart, träning och matlagning som ska fixas i morgon, tror du då att jag förtjänar lite lugn och ro framåt kvällen? 😉
En måndag i april.
De säger att vi har ”ryssvärme” att vänta till helgen. Jag har frusit och huttrat så länge nu att jag alldeles svulten lapade i mig solvärmen idag så fort som jag bara kunde! Jag fick till och med för mig att ta hand om den länge eftersatta ”rabatten” i vår naturträdgård. När man nu har mossa istället för gräsmatta, flera stora ekar som grannar och urberg under tomten ändrar sig förutsättningarna för förortsträdgården något. Inte många meter från oss ser det ut så här:
Jag älskar att bo så nära skogen. Jag är uppvuxen i ett skogsbryn. Mina föräldrar har haft lite svårt att enas – Fars skog mot Mammas hav. Själv känner jag att jag behöver båda två!
Känns det inte lite sorgligt att se detta kojvrak? Det syns att det här en gång var ett omtyckt ställe för något eller några barn. Idag fladdrar presenningen söndrig och uppsliten och en bit därifrån…
… ligger resterna av byggmaterialet.
När man träffar sina vuxna f d elever känns det verkligen att tiden går snabbare än man kanske tror. C har blivit en väldigt duktig frisör och idag fixade hon en snygg page på mellandottern som har drömt om denna frisyr ett bra tag. Idag vågade hon äntligen göra slag i saken!
Det var mycket hår som klipptes bort! Här ligger några av längderna.
Glad, nyklippt dotter!
Ps: Idag fick jag besked om att B12-nivån nu åter är som den ska och att jag ska äta tillskott i ett år framåt.
Alltså…
Vad är det här?! En plusgrad och snöblandat regn. Man kan ju bli trött för mindre. Varför envisas jag med att vilja bo kvar i detta land? (Hade maken bestämt hade vi dragit för länge sedan.) Har ni sett de där bilderna på Facebook om ”så här ser samhället, du, jag…”- på diverse ämnen? Det här är min något snedvridna bild av Sverige. Den bilden är väl knappast rättvisande, men ibland glimmar det ändå till. När solen skiner och det är 25 plusgrader, då är det ruskigt härligt att vara här. Det svenska vemodet hade inte varit vad det är utan vårt väder och våra mörka vintrar. Hade Astrid Lindgrens berättelser varit de fantastiska praktverk de är om hon hade vuxit upp i Ryssland idag? Nej, det är klart att de inte hade varit! Praktverk möjligtvis, men inte om Madicken, Saltkråkan eller Bullerbyidyllen. Jag gissar att Ingemar Bergman och Astrid inte riktigt hade likadana barndomsupplevelser…
Våra barn växer upp med helt andra referensramar än vad vi gjorde. Hur länge kommer barn att uppskatta ALs värld med rumpnissar, b-formsskolor och superstarka anarkofeminister? Tror ni att sagorna håller om hundra år?
Här kommer en lista på en del av vårt kulturarv.
Emil i Lönneberga (Alltså, Astrids röst…)
Alla vi barn i Bullerbyn
Lotta på Bråkmakargatan
Pippi Långstrump
Nils Karlsson Pyssling
Bröderna Lejonhjärta
Du är inte klok Madicken
Ronja Rövardotter
Tjorven, Båtsman och Moses
Skrållan, Ruskprick och Knorrhane
Tjorven och Mysak
Tjorven och Skrållan
Allra käraste syster
Karlsson på taket
Drömmar av silver, drömmar av guld…
Jag spelar Draw Something minst en gång varje dag. Det är smått beroendeframkallande… Jättekul! En tjej har jag mött i snart 100 ronder utan att vi har gissat fel en enda gång. Vi tänker lika och ritar rätt lika. Undrar just vem hon är? En kompis sökte motparter på Facebook, så henne letade jag upp, men annars är det de två äldsta barnen som jag spelar med.
Inspirerad av just ritspelet jag just berättade om är dagens illustration. Jag drömmer om att åka någonstans, gärna där solen skiner så där lagom varmt. Jag åker till ett ställe där det inte finns dammråttor och ”någon annan” sköter det praktiska. Själv läser jag böcker i massor, både skönlitteratur, biografier och djupa analyser av samhälleliga problem. I öronen susar havets vågor och genom fingrarna rinner varm sand. Sådär ja! En dröm kan visualiseras och kännas verklig med rätt sorts övning. Jag har den senaste månaden eller så kört en kroppsscanning nästan varje kväll då jag legat på spikmattan. Det är fantastiskt! Om du inte har testat så gör det.
Vi får väl se om jag kommer till något exotiskt resmål i drömmarnas värld. Annars har mina drömmar varit väl svarta under vårvintern, så jag ser fram emot värme och lycka och att vakna av imaginära solstrålar som värmer mitt ansikte. Jimmy Cliff hjälper mig att komma i rätt sinnesstämning…
Familj.
Det är så roligt att kunna följa syskon och syskonbarn som befinner sig på olika platser runt hela jorden. Vilken dag som helst väntas en liten i Sydney, makens systerdotter… Tack och lov för teknikens under! Vi kan vara med varandra fast det ligger många mil emellan oss.
Dagens roligaste kommer från lilla systerdottern i Berlin. Jag översätter inte, för det låter liksom inte lika roligt på svenska! Testa Googles översättningstjänst om du inte har koll på tyskan.
Deal del ett utspelade sig för en månad sedan.
Efter att pappa T och lilla K redan hade läst tre böcker tillsammans
K: Du T, hier ist noch dieses Buch.
T: Was ist damit?
K: Du liest und ich höre zu.
T: Und danach …?
K: Dann schlafen wir. – Das ist ein Deal!
Deal del två, häromdagen.
K till T: ”Lies mal Kasimir backt!” (Castor heter Kasimir på tyska)
T: ”Und danach putzt Du Zähne.”
K: ”Nee! Das ist KEIN Deal.”
Hahaha! Den här tjejen vet hur man förhandlar. Är det månde en blivande jurist? 🙂
Yihaa!
Ibland måste man omvärdera, bryta upp planer och sätta nya mål. Idag drog jag upp rullgardinen och möttes av snö. Snö. Jag vet att det är april och att det är högst normalt att snö faller också efter att man har fått smaka vårens sötma. Jag gillar det bara inte. Jag längtar till Miriams pool i Palo Alto, till båten på väg ut till Capri, till Ko Samui och det ruffiga hotellet med fantastiska omeletter och samma sol som vår, fast varmare. Jag längtar till doften av solvarm asfalt då det regnar och jag längtar efter långa, ljusa kvällar då jag inte behöver tänka på något jobbigt eller något tråkigt. Jag längtar efter…
Eftersom jag inte är en sådan som orkar gräva ner mig i tråkigheter allt för länge bestämde jag mig för att rosta müsli och baka bullar till familjen. Just nu har vi en massa extrakanaler på tv, så vi kanske blir sådär svenska och gräver ner oss med de nybakade bullarna under sköna plädar och gottar oss i alla möjliga tv-program och filmer som vi tänkt titta på utan att det någonsin finns tid eller blir av. Vi får väl se. Eventuellt sätter jag mig vid mitt skrivbord och gör en massa kort. Ja, eller ett i alla fall. Jo, jag börjar nog med det. Hoppas att du som läser har bättre väder och att du har möjlighet att göra precis vad du vill just nu.
Glad Påsk!
Nu tar jag blogglov för att vara med min familj. Påskägg med hjärtan och stjärnor till dig som behöver och påskris till dig som behöver det. Vi ”ses” om ett tag. Jag gav mig själv ett frisörbesök i påskpresent så här på Skärtorsdagen. Jag slog till med något riktigt vågat, nämligen att klippa…
… page! En klassiker som funkar bra både på lärarstudenter, småbarnsmammor och tanter. Nu fick jag bort en bra bit till av det sjuka håret. Tyvärr växer mitt hår inte speciellt snabbt, så jag vågar inte klippa mig kortare än så här. I den här frissan känner jag mig som jag. Inga konstigheter, inget bjäfs och ingen lugg. Som sagt. Glad påsk!
Vad kommer vi med och vad kan vi ändra?
Morgonens upplevelser fick mig att tänka på hur olika vi är som människor.
Vår 13-åring är Mini-Me. Hon är sötare och kortare än jag, men hon funkar precis som jag. Jag ser hennes mamma-ordning-och-reda, hennes tidsplanering och hennes behov av kontroll. Jag ser hennes kärlek till musiken, hennes kärlek till böcker, hennes stora frågor och behovet av att få svar på dem. Hon är vaken och redo att börja dagen på en gång då jag väcker henne och är klar i god tid innan hon ska ge sig av. 15-åringen är Mini-Maken. Han har en förmåga att analysera och lära sig utan att någonsin glömma. Han befinner sig inte gärna i stora folksamlingar och nöjer sig med ett fåtal goda vänner. Han mår som bäst då han kan vara uppe halva natten och sova tills han vaknar. Han gillar inte att någon annan bestämmer vad han ska tycka och tänka. När han gillar något ägnar han gärna hur mycket tid som helst åt sitt intresse (sedan något år tillbaka är det slagverksspel som gäller).
I går kväll bad sonen att jag skulle hälla vatten på honom då jag väckte honom. Detta med anledning av att det är extremt svårt att få fart på honom. ”Du får inte bli arg på mig – det var ju du som bad om det!” (Alltså, det var min kommentar.) Jag bestämde mig för att använda vattensprutan istället för vattenkannan, men lite vatten sprutat i ansiktet var tydligen effektivt. Inte blev han arg heller, utan var på plats i duschen på mindre än fem minuter. Undrens tid är inte förbi. Lugn och ro, inget tjat och alla klara i tid. Tjoho! (Yngsta dottern har stenkoll och åker alltid tidigare för att hon och hennes kompisar gillar att vara i GOD tid till skolan.)
När jag kom tillbaka från skjutsen till pendelstationen var det dags att få liv i maken. Jag testade inte vattensprutan. Han hade faktiskt inte bett om att bli vattenbombad och jag hade själv blivit topp tunnor rasande om någon försökt sig på något liknande på mig! Däremot svarade han precis som då vi precis hade träffats och jag ofta fick ringa och väcka honom. ”Japp! Jag är vaken.” Alltså, med en röst som antydde att han faktiskt inte alls var i något komatillstånd vilket han var. Efter att ha tvingat upp honom (han hade ändå en tid att passa) och kört ännu en runda till pendeln, denna gången i rallyfart, suckade jag lite för mig själv. För maken är tid något ungefärligt. Ungefärligt som i ”hellre lite sen än prick i tid”. Tur att vi alla är olika, för annars hade livet blivit fasligt tråkigt.
Påskhönan på plats.
På torsdag är det påsk. Firar du och din familj på något särskilt vis? Vi har inte ens något påskris än, men hönan med den oändligt stora magen har hittat till vardagsrumsbordet. Påskpyntet i den här familjen består mest av några ytterligt charmiga dekorationer som barnen skapade då de var yngre tillsammans med några pressglashönor som man kan stoppa godis i. Jag tycker det räcker ganska bra…