Den blev av! Rensningen, alltså. Jag gick igår igenom mina två lådor med garn och ställde frågan ”är det rimligt att anta att jag kommer att göra något med detta” till varje garnnystan jag plockade upp. Det som blev kvar blev strumpgarner (de går alltid åt), några fina härvor jag köpt för länge sedan till spetssjalar och ett gäng överblivna garner från svärmor och mamma som jag tror att jag vill använda och som det finns tillräckligt med för att jag inte ska behöva komplettera. Pingstis nästa för resten av nystanen! Jag hoppas att någon annan blir glad och kan omsätta garnerna till färdiga plagg eller vad-de-nu-vill-göra. Jag känner mig lättad och inser att det där med att rensa i flera steg är perfekt när man som jag ser att det finns nytta i princip allt… Jag har ett finfint system med uppmärkta plastbackar till mina textilier, men faktum kvarstår. Allt kvalificerar inte som ”bra att ha” trots att det verkar så vid första anblicken.
Jag vet att kriget i Ukraina fortfarande pågår, precis som det finns väpnade konflikter på många andra platser i världen. Människan är en maktgalen/frihetstörstande varelse och så har det väl varit i alla tider. Jag har bara så svårt att acceptera att så många personer har kortslutning i sitt tänkande. Kan vi inte bara vara hövliga mot varandra? Det som känns skrämmande just nu är att topplocket har gått på Trump och Netanyahu och att det bombas friskt i Mellanöstern. Detta är ingen politisk blogg och jag vill inte gå in på detaljer gällande allt som lett upp till striderna, men jag känner mig så ARG. Inte arg så att jag skickar drönarbomber, utan arg så jag tar tid en måndagsmorgon för att ondgöra mig över den del av människan som jag inte vill acceptera. Jag önskar att det inte skulle behöva vara så. Och jag ska göra vad jag kan för att fortsätta sprida ljus där jag har möjlighet att göra det.
Är vi inne i senvintern nu, eller är det bara vinter? Lite mer slaskig och grå, men fortfarande vinter. Med porös is som inte passar för promenader och isig snö på promenadstråken som inte heller passar för promenader. När jag skulle gå Långö runt igår försökte jag gå på stigarna nära vattnet, men det kändes inte tillrådligt utan Icebugs. Då fick det vara.
Jag nästan kände slasket på stranden i de mjuka färgerna. Sanden hoppade ner i kängorna och blev till irriterande påminnelser som jag ville hälla ur, men inte agerade jag på den känslan. Det blev istället en runda där jag fokuserade på annat än vad som hände mellan fotsula och skosula.
Flytbryggan ligger och väntar på bättre dagar och badsugna gäster. Jag tänker på gnisslet som uppstår när de är färdigmonterade och ligger och guppar på vattenytan. Det kan vara helt tyst och nästan mörkt, men gnisslet från flytbryggor flyter iväg långt i natten. Vi hör detta ljud från campingen ända hem om vinden ligger rätt. Det låter märkligt, men så är det.
Livbojen, redo att rycka in i alla lägen. Undrar just om denna fått jobba någon gång?
Hej hej, lilla rangliga brygga. Undrar just om du hade varit mitt favorithäng om vi hade bott kvar på Långö? (Här bodde jag min första tid i livet och jag har alltid gillat Långö.) Sliding Doors-tankar tycker jag är spännande. Hur hade mitt liv sett ut om XXX? Det roar, oroar inte alls.
Om du vill veta har jag nu kommit till juli 2022 i min evighetsrensning och det betyder att jag börjar se slutet! ”Vad ska du göra sen” frågade någon, men det kan jag inte ens fundera över just nu. Kanske kan jag göra grejer som jag också gillar? Rensningen jag gör handlar t ex om att jag inte tycker det är nödvändigt att ha tre olika versioner av samma foto: .heic, .jpg och .mov. ”Men är det inte kul att ha små videoklipp?” Jo, det är roligt med videoklipp, men jag har sådana också. Särskilt klipp som jag specifikt har spelat in för att vara videor, inte sådana där Harry Potter-bilder. Sedan finns det en massa skärmdumpar, fotograferade sidor i böcker eller tidningar med sådant ”som kan vara bra att ha” (som en gigantisk allt möjligt-låda med grejer jag inte har tittat på sedan jag lade dem i lådan), men som jag efter sju år inser inte alls kommer att komma till glädje. Sedan finns det annat som jag faktiskt vill och ska spara. I helgen hittade jag t ex följande guldkorn:
Jo, men den här känns ju relevant. Jag hoppas att vårt ”inget godis eller snacks till påsk” inte förkortar livet. Det här kan indikera något annat.
Jag brukar köra någon rensning varje januari. Det gjorde jag i år också, men ingen som krävde någon lista eller engagemang varje dag hela månaden. Rent allmänt är detta en lista att återkomma till. Jag vet ju att rensningar krävs med jämna mellanrum.
Alltså, detta är barndom! Min ingifta moster är amerikan och kom med många härliga recept. Snickerdoodles, chocolate chip cookies och peach cobbler var några av de mest minnesvärda.
Med en dansk svärson förstår du att det skickas en del liknande detta i familjechatten. Denna hade jag faktiskt sparat ned innan J fanns i våra liv!
Då vi rensade ut ladan hittade vi många gamla tidningar med intressanta texter som den här.
Det är lätt att glömma att den rosa-blå-vita perennrabatten inte fanns för bara fem år sedan och att vi jobbade hårt för att förbereda för den, inte minst genom att leta inspiration. Denna sida har överlevt flera telefonrensningar och jag är tacksam för alla som delar med sig av sin kunskap gällande växter.
Vid rensningen i ladan gick jag också igenom mina egna gamla lådor. Ett hemligt språk, någon? Lyckligtvis har jag nyckeln kvar. Detta otroooligt hemliga meddelande var nog jobbigt att skriva och att avläsa också för oss som skapat språket. ”Skogsbjörken. Vårt ställe. Ingen vet det är. Cecilia och Monica” Ett VAR hade väl varit på sin plats tänker jag. Dessutom vet nog varken Cissi eller jag heller var det där stället är, men jag ska fråga C när jag träffar henne på fredag. Hahahaha!
Kom på att jag inte har många foton på mig själv i mammas folkdräkt, men hittade detta (taget av min svägerska Karin Vivar) från lillastesysters bröllop och blev glad. Se, det var en riktigt härlig dag!
Sista skärmdumpen skickade faktiskt min syrra bara häromkvällen. Tydligen ska fyrans julkonsert ”Strålande jul” spelas in i Fredrikskyrkan i år. Vi vet inte vilka som ska vara med, men det är kul att det blir från min körs hemvist.
Jag fortsätter rensa och återkomma, återkoppla och fundera vidare både om sådant som känns aktuellt just idag och annat som upptog mitt sinne i ett annat liv.
Jag sitter här och skriver medan snöflingorna virvlar omkring utanför fönstret. Igår sken solen från en blå himmel, fåglarna kvittrade och snön smälte så det kändes som vår, idag är det vinter igen. Det är februari, vad hade jag väntat mig? Jag ser att SMHI förväntar sig flera dagar med ömsom plus- och ömsom minusgrader och regn på det. Jag gissar att mina Icebug-kängor får jobba hårt, eller så håller jag mig bara undan risken att halka på is. Bränt barn skyr elden, jag är orimligt rädd för att bryta benet igen. Jag gillar helt enkelt inte is, inte att åka skridskor heller. Däremot gillar jag blommor och just idag sitter jag och planerar trädgården och kan samtidigt inte låta bli att påminnas om hur underbart det är att kunna plocka buketter utanför dörren från snödropparnas tid och ända in i tidiga vintern…
Igår for min tyska syster och hennes son tillbaka hem till Tyskland, medan lillastesyster tog sina barn och åkte hem till sin man i Höllviken. Det har varit så mysigt att ha dem här i grannhuset, det kändes verkligen som att vi hade lov. Det handlade mer om lovkänsla än något annat, att kunna njuta av sådant som jag verkligen gillar. Samvaro, aktiviteter av olika slag och fina samtal.
Sista promenaden pratade jag och syrran om lite mer psykologirelaterade frågor, vilket inte är ovanligt. Hon frågade vad jag tyckte och tänkte om Gabor Matés tankar. Hon har läst ”När kroppen säger nej”, något som jag inte har gjort. Däremot har jag lyssnat mycket på Matés tankar i poddar och via andra kanaler. Han pratar mycket om beroende av olika slag, men också hur starkt samband det finns mellan fysisk (o)hälsa och vad som händer i ens mentala tankevärld. Här kan du höra om just samband mellan hur vi hanterar våra egna behov och hur det påverkar vår kropp, men du kan höra honom på en massa ställen om du googlar. Hans tankar är mycket intressanta och har bidragit till hur jag ser på mig själv, inte minst har de gett en förståelse för varför jag blev så dålig efter att ha varit med och vårdat mina föräldrar i 1,5 år. Jag kommer att för evigt att vara en person som visar omsorg till andra, men jag ställer inte längre mig själv på andra plats. Det går bra att låta dessa två sanningar existera i samma verklighet. Vi behöver ta hand om egna behov, uttrycka våra känslor på ett hälsosamt sätt, sätta stopp när vi inte orkar och lägga ansvaret på ett ruttet beteende på personen som ruttnat istället för på oss själva. Vi behöver ta ansvar för att lära oss hur vi tar emot livet, vad vi gör med stress och vi behöver lära känna vår egen kropp och hur den funkar. Vi behöver prata om det som tynger vårt sinne för att bördan ska lätta. Vi behöver ge oss själva tid att läka när vi mår dåligt. Det är spännande att gå från att vara en total people pleaser och martyr till ”något annat”. Det är ett arbete jag fortfarande håller på med och som jag hoppas bidrar positivt till min hälsa. Kanske kan dessa tankar också bidra positivt till din?
Min morfar föddes 1920. Han skrevs in i klass 1 fasta folkskolan i Grisbacka av Umeå landsförsamlings skoldistrikt den 9 september 1927. (Vilket namn, förresten. Ibland är det bra att tänka på att språk utvecklas hela tiden. Undrar just hur långt man skulle kunna resa tillbaka i tiden och fortfarande förstå folk man träffade på färden?) På bilden ser du min fine morfar utanför ett kondis som jag tror låg på Saltö, en av Karlskronas öar. Där bodde min mamma sina första år. Från vänster till höger ser du mamma, hennes tvillingsyster, morfar och mormors systerdotter. Tillbaka till morfars skolgång. Inte bara språket har förändrats lite sedan dess. Det har också förutsättningarna för barn och ungdomar. Här kan du läsa vad som stod i morfars betygsbok, visdomsord för det uppväxande släktet:
Hålla av dina föräldrar.
Icke lyda trögt utan villigt.
Låta syskonkärlek råda.
Visa tjänarena vänlighet.
Genom uppmärksamhet, lydnad och aktning mot dina lärare och lärarinnor underlätta deras tålamodsprövande arbete.
Sprida ädel glädje bland kamraterna så att de längta efter dig.
Var hövlig mot alla utan åtskillnad.
Vänj icke tungan vid fula ord, tillslut munnen mot spritdrycker, snus och dylik, vänd bort ögonen från orena bilder och skona öronen från slipprit tal.
Låt frisk luft stärka dina lungor och vatten rena din kropp.
Hårt bröd bör få härda tänderna och flitigt arbete händerna.
Alltså, det är inte utan att jag hade velat implementera dessa visdomsord också i dagens skola.
Hej i pausen! Just nu har ungarna i Karlskrona och på en del andra håll lov och moster/faster får ha lite extra roligt. Jag jobbar lite mellan varven, men annars har jag mest roat mig kungligt de senaste dagarna.
Maken och jag firade ”semmeldagsjubileum” i måndags, något som vi har uppmärksammat med semmelfest de senaste åren (uppdelat på makens och min familj för att få plats med alla). I söndags eftermiddag hade jag sålunda dukat fram 32 lite mindre semlor (ca 55 g/st vägde varje bulle för dig som är intresserad av sådana detaljer). Gästerna verkade uppskatta dessa sötsaker, det godaste av det godaste enligt mig. Mina brorsbarn stannade kvar för att tillbringa ett par dagar här med oss för lite sportlovskul. Vi var alla ganska trötta efter semlor och spel med kusiner, så just den kvällen blev det inte så mycket mer gjort.
I måndags fixade vi lite ärenden borta vid affären innan jag skulle jobba en timme. Maken underhöll våra gäster med ett schackparti och förundrades över hur bra det gick. Lagom till att jag jobbat klart kom nästa brorsa och lämnade av ett gäng av sina ätteläggar. Från grannhuset kom min tyska systerson och sedan började det spelas spel igen. Så glad jag är att de gillar brädspel och kortspel, att de kan underhålla sig (också) utan digitala hjälpmedel. Jag började steka en hiskeligt massa pannkakor så att alla skulle kunna äta sig mätta och lite till. Oj, de var hungriga! Jag skrattar alltid lika mycket då jag fixar ”pannkaksfest” – det kan slinka ner väldigt många i dessa små magar.
Efter att ha varit ute och lekt kull i snön kom gänget in, lite kalla och blöta, men också uppspelta och glada. Vi bestämde oss för att rita ”roliga gubbar”. Det inte vad denna ritlek egentligen heter, men alla ritar en del var innan man skickar gubben vidare för att till slut få gubbar som är väldigt kreativa och roliga. Jag tycker fortfarande det är roligt att göra detta tillsammans med barn. Det är väl så nära designer jag kommer i detta liv, hehe. Så småningom var det dags för Rödeby-gänget att åka hem och förbereda sig på kalas medan tyskarna gick hem till grannhuset för att ta emot lillastesyster och hennes små barn. Vi andra stannade hemma, åt mellis och förberedde filmkväll. Valet på underhållning föll på Sunes midsommar, en film med allt från romantik till thrillerliknande (anpassat för barn) inslag. Barnen var nöjda och filmen slutade lyckligt.
Nästa dag var det dags att få in det obligatoriska sportlovsmomentet ”grilla ute”. Både vi och grannhusets gäster drog ut till naturreservatet som för övrigt var helt tomt. Konstigt tänkte jag, även om det var lite kallt. Ja, inget för norrlänningar så klart (-2° och kyliga vindar), men säkert tillräckligt för att hålla också sportlovsfirare inomhus. Vi som var här tyckte det var uppfriskande, men också väldigt mysigt. Det är något med brasor som jag älskar med hela mitt hjärta! Det går ju inte att fånga precis hur mäktigt det är att se isen på stenarna och vågorna som slår in, men det är livgivande på så många olika plan.
Lillastesyster sa ”det är inte alla som kan ta en sådan här lunch från jobbet” – snacka om livskvalitet! Maken hade hakat på och som den eldningsexpert han är efter många års erfarenhet fixade han grillglöden. Det gjorde han med den äran medan vi andra lekte och pratade med varandra.
Jag älskar att se kusinerna leka med varandra! Är det något jag är nöjd med är det att mina och syskonens barn har fått möjlighet att lära känna varandra, lära sig av varandra, få insyn i olika typer av personligheter i en trygg miljö och lära sig acceptans för att människor har olika behov och personligheter, men att vi ändå behöver bete oss. Det är en gåva som jag vet att våra tre barn alla är tacksamma för. (Det gäller också deras kusiner på makens sida, såklart.) Att grilla marshmallows är en konst som kräver kunskap och en perfekt glöd. Det blev ett gäng finfint krispiga godsaker innan det började bita runt tår och kinder och vi gav oss hem för att jag skulle hinna nästa jobbsamtal medan resten av sällskapet tog sig vidare till sina eftermiddagsaktiviteter. Efter jobbet drog vi till grannhuset till vilket andra familjemedlemmar anslöt. (Min bror styckade vår tomt innan vi köpte huset och där har han nu byggt ett underbart trevligt hus som ska hyras ut. Innan det blir så passar några av syskonen på att prov-bo. Vi har alla konstaterat att det är ett väldigt mysigt och välplanerat hus! Jag har dessutom provbadat badkaret och kan konstatera att bad är något av det bästa som finns. Apropå ingenting.) Jag kvistade hem för att laga pasta med köttfärssås och med det avslutades sportlovsfirarnas vistelse hos oss. De hade enligt utsago haft det roligt precis som jag själv. Älskar att mitt årsord FRÖJD påminner mig om att verkligen ta tillvara på allt fint i livet som ligger uppdukat till mig. Jag är tacksam för att påminnelsen redan har gjort mental skillnad för mig och tänker att det är lite ovanligt att jag prickar in två ”jättebra” ord på raken. MEN, jag tar tacksamt emot.
Min syster hade köpt med sig en glutenfri semla från Gylles. Vilken gest! Hon visste att jag hade struntat i att göra egna semlor i år efter förra årets haveri (mitt eget bakförsök gick INTE bra). Så fin gest! Jag började glufsa i mig den när gästerna åkt hem och kom inte på att jag ville fota förrän den såg ut så här… Eh, jag lovar att den både var fin och god! Tack till min omtänksamma syster som alltid tänker på sina nära och kära.
Idag är det dags för vardagsrummets lov! Bloggbrudarna har varit i farten igen. Här kan du läsa de andras svar på dessa frågor: Anna, Anna, Annika och Sara.
Hur används vardagsrummet i ditt hem? Både maken och jag har våra arbetsrum på övervåningen, men ibland sätter sig maken i vardagsrumssoffan då vårt wifi är lite svajigt. Det funkar bättre i mitt arbetsrum än i hans. Annars är vardagsrummet vårt umgängesrum. Vi samlas gärna i soffan efter att ha bjudit på mat i köket och gillar att sitta och prata med familjemedlemmar och vänner. Vi har också vår teveskärm i vardagsrummet, men vi tittar nog väldigt lite på serier och film jämfört med många jag känner. Vi tycker dock att det är mysigt att följa en bra serie och är lite periodare gällande det. Efter att vi blev färdiga med Yellowstone har vi inte fyllt på med något nytt. I vardagsrummet gillar jag att sitta då jag stickar, men det har jag inte heller gjort sedan den sista julklappen blev klar. Jag kan också lägga mig där för att läsa eller scrolla på telefonen.
Finns det någon pryl som är lite extra viktig för dig i ditt vardagsrum? Både mina och makens första par skor står i Pilasterhyllan i björk som maken fick i 30-årspresent av sin mamma och styvfar. Hyllan var den enda möbel som fick följa med då vi flyttade med 26 (28?) flyttkartonger och några tavlor till Orem, UT. I vardagsrummet står också ett rullbord som far byggde i slöjden då han var tonåring. Det är ju inte specifikt mitt, utan tillhör alla syskon. Kanske är det snart dags för någon annan att få njuta av det?
Vilken plats i ditt vardagsrum tycker du allra bäst om? Årstidsbordet! Alltså, det är ett litet bord som man möter i passagen från hall till kök via vardagsrummet. Där ändrar jag böcker och dekoration i takt med årstidernas skiftningar, en tradition som jag tog med mig från USA.
Vad skulle du vilja ändra på i ditt vardagsrum? Åh, jag skulle vilja att det var STÖRRE! Vi får dela upp familjen då vi ska ha gäster för att det inte ska bli för trångt. Teoretiskt skulle det gå, men alla på en gång funkar mycket bättre under sommarhalvåret då vi kan vara i den jättestora trädgården (eller ladan om det skulle regna).
Om ditt vardagsrum kunde prata, vad skulle det klaga på mest? ”Ge mig en ny soffa, for Søren!” Jag har älskat vår soffa som inhandlades på IKEA i Draper 2012, men den är så urblekt och nedsutten att det inte är roligt längre. Vill inte lägga ut lika mycket pengar som en ny IKEA-soffa kostar på ett Benz-överdrag. Maken har lagat spiralerna under soffan som lossnat genom att spika fast dem igen (dålig konstruktion), så rent teoretiskt funkar soffan fortfarande som den ska. MEN, den har lagt sina bästa år bakom sig. Jag hade inte haft något emot att byta ut den till en likadan, men modellen har utgått ur sortimentet och det finns ingen lika bra hörnsoffa. Hörnsoffa är ett måste för att rymma folk!
Vad i vardagsrummet har hängt med längst, och varför? Vi har flera saker som har många år på nacken (makens mormors matta, fars rullbord, våra små barnskor och några böcker), men som kanske inte har hängt med i mitt och makens olika hem lika länge som hur gamla de är. Just nu är det en mässingsljusstake som vi fick av min mammas moster i bröllopspresent 1994. Vi gillar att använda saker med affektionsvärde, men vill ju gärna att de ska vara vad vi tycker är fina också såklart.
Vad skulle du vilja ha i ditt vardagsrum, men som du inte kan ha där? Det finns bara ett svar på det, förutom plats för fler personer. EN FLYGEL! Alltså, det hade räckt med ett piano, men det får inte heller plats. Buhu! Jag är väldigt nöjd av mig, men ett hem är inte något riktigt hem utan ett piano och dottern tog med sig sitt elpiano då hon flyttade.
Vad har du för teknik i ditt vardagsrum och var finns den? En teveskärm hänger på väggen. Punkt. Vi har en bärbar högtalare som ibland står på bokhyllan, men högtalarna i teven är bättre än den även om teven har fjorton år på nacken. Edit: När jag läste hos Anna i Portugal kom jag ju ihåg att vår router också är monterad i vardagsrummet, men det är något jag aldrig någonsin tänker på eftersom den är gömd. Så kan det vara!
Varför anser du att ditt vardagsrum är värdigt ett alldeles eget blogginlägg? Jag älskar hela vårt hem och tycker kanske inte att just vardagsrummet är speciellt jämfört med alla andra rum. Dock har det skapats lite extra många härliga minnen där skulle jag vilja påstå, så visst är det värt ett eget inlägg.
Har du något/några särskilda minnen som är kopplat till nåt eller några av vardagsrummen genom ditt liv? Det första som dyker upp i mitt minne är den gröna hörnsoffa som var hjärtat i mitt föräldrahem. Den var i mörkgrönt tyg och så bekväm och härlig att sitta i! Dessutom svalde den i princip alla i vår stora familj, även om det alltid satt någon i fåtöljen (eller bakom den om man egentligen inte fick titta på programmet som gick på teven, hahaha) eller på golvet. Alla mina och mina syskons pojk- och flickvänner utfrågades av min mamma i denna soffa, något som säkert kunde upplevas som lite svettigt (även om det bara fanns gott uppsåt, mamma var genuint intresserad av människor). Mamma var den som gärna ville byta ut soffan till något mer modernt, far vägrade. När den slutligen gick till tippen tror jag minsann att inte bara jag grät en tår, fastän den hade sett sina bästa dagar för länge sedan vid det laget. Jag är väldigt tacksam både till vardagsrummet på Roséns väg 3 och den där soffan och för alla härliga minnen som skapades där. Det andra jag tänker på är alla härliga jular och andra festligheter som jag haft ynnesten att få tillbringa med nära och kära. Minnesglimtarna från dessa kommer ofta från olika vardagsrum, både mina och andras.
Det hade varit jätteroligt att höra dina tankar om ditt vardagsrum. Lämna gärna i kommentarsfältet länken till ditt inlägg om du skriver ett.
Till våren gifter sig min systerson i Skottland. Mina syskon kommer att åka dit, men med all sannolikhet ser det inte ut som att det blir möjligt för oss. Man kan helt enkelt inte vara med på allt roligt som händer i livet. Eftersom jag håller på med min upprensning kan jag istället återuppleva andra härliga resor genom åren. Jag missar dock den fantastiska möjligheten att dela en stor och viktig dag med personer jag älskar…
Förutom USA som bjuder på en massa fantastiska resmål har jag samlat på mig tre andra favoritdestinationer (om nu hela länder räknas som ”destination”) genom åren. De har alla bjudit på fest för alla sinnen. Kanske borde jag nöja mig med att det var bra då och istället testa andra platser som ju potentiellt kan vara bättre, men jag tänker ändå att detta är platser som jag kanske kan få möjlighet att återvända till. Den första är Irland. Jag har haft detta foto i bakhuvudet genom åren och blev mycket förvånad då jag insåg att det togs i Irland. Jag älskar Skottland där min syster bor och hade nog tänkt mig att Irland skulle vara lite likt. Det var det förvisso, men det fanns också något annat som talade till mitt innersta. Jag blev alldeles tagen av allt och fällde många tårar de dagar som tillbringades här. Kanske var jag osedvanligt känslig under denna tid, men jag vet att Irland och jag hade något mycket speciellt tillsammans.
Sen har vi Italien. Italien… Italien! Min första ”riktiga” utlandsresa med en massa upplevelser som fortfarande känns levande så här mer än fyrtio år senare, men jag har älskat de andra resorna dit också. Fortfarande när jag en dröm om att lära mig italienska, men inser att hade jag verkligen velat lära mig hade jag gjort slag i saken vid det här laget. Jag har gjort ett lite mer engagerat försök och två mindre än halvhjärtade. MEN, jag ger inte upp. Jag är glad att jag har ett rikt liv och en vacker dag öppnas kanske fönstret för att lära mig ett nytt språk igen.
Sedan har vi Thailand, detta paradis på jorden. Ja, jag vet att detta är ett ”dåligt” resmål ur flera perspektiv, men hos mig bor de två resorna hit i ett speciellt ljust och varmt rum där allt smakar gott och känns mjukt och lent mot huden. Ah, jag slappnar av bara jag skriver om det! Så där fick du mina bästa tips. USA, Irland, Italien och Thailand. Högt och lågt, varmt och blåsigt, extra allt och sparsmakat, eldigt och svalt. Valuta i minnesbanken förlorar inte sitt värde i inflationen, inte för mig iallafall. Jag är mycket tacksam för fina upplevelser jag haft genom åren på de olika platser jag besökt eller bott på och hoppas att jag fortsätter vara öppen för nya, hjärteöppnande upplevelser!
