Allt har sin tid. Viss tid önskar man spola förbi och annan vill man återuppleva om och om igen.

Jag pratade med en bekant som lever i en något liknande situation som vår familj. Vi pratade om vår syn på vänner och vänskap då man flyttar runt mycket och hon berättade att hennes man fortfarande ofta träffar barndomsvänner medan hon själv släppt taget varje gång hon flyttat. Jag har plockat upp en och annan nära vän under livets gång. Klasskompisar, kyrkkompisar, arbetskamrater, studiekamrater, grannar, mammor till barnens vänner… Det är inte möjligt att vårda vänskap med alla man träffar på: ibland för att det inte går, ibland för att man inte har lust och ibland för att det helt enkelt inte finns tid. Fast jag önskar att det fanns mer tid! Möten med andra människor i olika åldrar, med olika bakgrund, i olika faser av livet… Det ska bli intressant att se vem jag behåller kontakten med då vi flyttar nästa gång. En sak har jag lärt mig, och det är att det sällan blir de man kanske hade räknat med. Sånt är livet helt enkelt. Inte helt självklart och definitivt mer komplicerat än vad åtminstone jag skulle önska.

… små ögonblick av ro ibland”. Här sitter jag och har det så underbart. Idag uppmanar jag dig till att sitta med benen högt och vicka på tårna. Jag själv har uttorkad gräsmatta under mig, blå himmel över mig, en härlig havsbris runt mig och vågskvalp i öronen. När solen får fritt spelrum här finns det inget bättre. I eftermiddag får jag nog försöka samla mod för årets femte dopp.

Eller, nja, det är inte dags för några ”på återseenden” än på några dagar. Vi passar på att insupa salt havsluft, solnedgångar, soluppgångar, familjetid och allt annat som är bra med att vara här tills på onsdag då vi åker ner till min bror och hans familj för övernattning. En natt på Kastrup räcker. Det behöver vi inte testa en gång till. (Jag och barnen fick uppleva detta fenomen förra året och maken gjorde det för några dagar sedan då han åkte tillbaka.) Det är lite synd att det bekväma tåget som gör att man kan hoppa på i Karlskrona och stiga av direkt på flygplatsen är så otillräkneligt att man inte riktigt vågar lita på att allt ska fungera som det är tänkt.

Under de kommande månaderna kommer vi att behöva fokusera på huruvida vår tid i USA är över för den här gången eller ej. Det är onekligen lite besvärligt att stå med en fot i varje kontinent. Den som lever får se! Peace.

Idag har jag och maken varit föräldrar i nitton år. Nitton. Otroligt. Vi har gjort så gott vi kan, men det är inte lätt det här med att få ett litet barn till låns och lotsa det in i de vuxnas rike. Jag vet egentligen inte om det är barnen eller de vuxna som lär sig mest, men jag lutar åt att det är föräldrarna.

… med mejladressen krister.rosengren@outlook.com:

Intressant hur du som aldrig någonsin kommenterat på min blogg lägger in en otrevlig kommentar då jag skriver om ett ämne som berör människor på olika sätt.

”Och jag håller mig borta från ditt.
Där pågår tydligen allt möjligt.”

Det skulle vara mycket mer intressant om du hade skrivit vad du egentligen tycker i frågan istället för att skriva en otrevlig kommentar om vad som eventuellt pågår i min sängkammare eftersom du inte har någon aning om det.

Vi har äldsta dotterns kompis här på besök på Sturkö i några dagar och då blir det automatiskt så att man beger sig ut på små utflykter minst en gång per dag. Idag var det kallt och blåsigt precis som många andra dagar den här sommaren, men när solen vågade sig fram i mer än några minuter bestämde vi oss för att åka över till grannön Tjurkö. Det visade sig vara ett smart drag, för vi fick några riktigt härliga timmar. Jag tycker om att gå bland ruinerna och stenbrotten och tänka på mina förfäder som gick där och skaffade sig stendammlunga och lämnade sina fruar som unga änkor. (Inte så att jag tycker om att deras liv var så tuffa, men jag känner mig nära mina rötter…)

Omgivningarna till stenbrotten påminner mycket om det öländska landskapet. Det luktade så gott där idag med all gulmåra och havsluften!

När vi kom tillbaka till Skärgårdskraft gick vi in för att titta på de fina tavlor och allt annat hantverk som säljs mitt ibland utställningen som handlar om stenhuggarna. Jag brukar spela en trudelutt på tramporgeln som står i en av salarna då jag är där (det står en stor skylt med ”spela gärna”) och idag blev det Bred Dina Vida Vingar eftersom den stod längst fram bland notpapperna. Genast kom en kvinna fram till mig och sa att jag var sååå duktig som kunde spela med alla fyra b-förtecken vilket hon själv hade misslyckats med eftersom det var många år sedan hon senast spelade och glasögonen låg hemma. Vi tog det från början och hon sjöng med. När vi var färdiga fick vi applåder och tackade varandra för väl genomförd spontankonsert. Det hela ledde till en lång diskussion. Naturligtvis var hon en gammal pensionerad lärare, det är sådant som man bara känner på sig, och vi hade många gemensamma beröringspunkter. När vi skulle skiljas åt sa hon: ”Visst är det underbart det här med möten med olika människor?” Precis så känner jag också. Jag kan inte låta bli att börja prata med folk var jag än är. I möten med andra är det vi utvecklas och kan lära oss att bättre förstå varandra oavsett vilka förhållanden vi kommer ifrån. Den där stunden vid den gamla tramporgeln blev ett av sommarens finaste minnen.

Idag åkte min näst yngsta syster hem med sin familj. Jag satt här och grät en liten skvätt över att sommarens familjekollektiv närmar sig sitt slut, men det var roligt så länge det varade! Jag hoppas att du har det lika bra som jag.

När man vaknar och knappt vågar känna efter hur kroppen känns efter en heldag i samma tempo som ens sjuka far… Jag förstår inte hur han orkar! Vi plockade tolv liter blåbär och lastade ved. Medan Far åkte iväg för att köpa färsk lax hann jag umgås med min näst yngsta faster också. Synnerligen trevligt!

”Taaben” (bilen) lämnades in på service på morgonen och kunde sedan plockas upp färdig på eftermiddagen då Klackamålabesöket var över. Jag är väldigt tacksam över att lillebrorsan tar hand om den resten av året och låter oss köra den under sommaren. Bor man utomlands och kommer hem under så lång tid som vi gör utan att ha något fast återflyttningsdatum är man beroende av att vissa saker funkar med hjälp av andra.

Idag ligger molnen fortsatt tunga över Bredavik. När de sade att det senaste halvåret är det varmaste i uppmätt historia höll jag på att skratta ihjäl mig. Det kanske bara är Golfströmmen som gett sig av på glid? Vi brukar verkligen ha tur med vädret här ute på ön, men i år har det inte blivit jättemånga soltimmar. Jag föredrar dock detta tillsammans med att umgås med släkt och vänner framför att tillbringa sommaren i ett ökenhett Utah. Det är så mänskligt att klaga på allt och det är verkligen inte det jag vill göra. Vi har allt vi behöver och mer därtill och idag ska jag tänka lite extra på min tacksamhetsmeditation.

Jag ligger långt efter med dagbok/blogg. Här utanför Mammas och Fars hus viner vinden som vore det oktober istället för juli och temperaturen skvallrar inte direkt om något annat heller. Jag lånar datorn en stund för att skriva en uppdatering, men inser att det händer så mycket varje dag i all vardaglighet att det får bli ett stödordsinlägg.

Känner du också ”Be still my soul” ibland? Lite Sibelius har aldrig skadat någon så vitt jag vet. Peace.

Blåbärspaj. In-på-bara-kroppen-genomsur efter spöregn. Roadtrip. Hantverksutställning. Storskratt. Gamla minnen och nyskapade. Solnedgångar. Noréndramatik. Huller-om-buller. Saknad. Lycka. Musik som byggs av glädje. Mord i Midsomer. Musangrepp på dyrgripar. Hemnet. Undervisning. Bebisgos. Vi som börjar på måndag. Varmaste halvåret någonsin, men inte just här. Nypotatis. Utrensning. Avtrubbning. Båtutflykt. Meditation i tacksamhet. Skvaller. Vägkyrka. Slitet nagellack. Stickor och självsprickor. Solsken i blick. Solrosor. Väderprognosberoende. Jordgubbar, hallon och blåbär. Tantvarning. Service. Vänskap.

”Vad heter Elvis storebror? Tolvis!” Det skämtet lärde jag mig genom tysk radio på väg hem igen i onsdags. Vi körde och körde och åkte och åkte. I Potsdam bjöd +syrran och hennes familj på lyxpicknick vid fontänen i Sanssoucis slottspark, i Puttgarden fick vi vänta och vänta och vänta lite till innan vi kom med bilfärjan och sedan turades vi om att köra de sista milen fram till Sturkö mitt i natten. Lång natts färd mot dag?

Jag har tusen grejer att skriva, men det får bli en annan dag. Jag hoppas livet hanterar dig varsamt…