Nu ska du få höra en otrolig historia. Igår var vi i Visby. Jag och maken skickade iväg vår dotter och svärson på en egen tur till Gotlands museum och satt i vårt hotells trädgård med lilla Titti. Hon blev rastlös, så jag tog med henne till Botaniska trädgården som ligger på andra sidan gatan bakom porten. Det finns mycket härligt för en nästan-tvåårig att göra i denna vackra park. Vi kunde klättra, springa, balansera och titta på stora träd till exempel. Snart fick lillan syn på det vackra lusthuset och satte kurs mot det. När vi stod nedanför hörde jag att det var några som satt där och tisslade och tasslade, så jag ville inte störa. Vi började därför ta oss därifrån, men rätt vad det var hörde jag någon som ropade ”Hej Monica! Vi har PRECIS förlovat oss!” Jag vände mig om och kisade upp i motljuset. Vem kunde det vara? Var det inte… Jo, men visst var det! Historien är deras och jag vill inte outa dem, men det är ett ungt par i min närhet. Från Karlskrona! Sedan februari har de klurat och funderat för att hitta det ultimata förlovningsstället. Att jag skulle råka vara där, i Botaniska trädgården i Visby, vid samma tillfälle var ju bara så märkligt. Eller inte?! ”Vi tänkte att vi kanske skulle kunna be någon förbipasserande ta kort. Att det skulle vara du var ju bara otroligt roligt och oväntat!” Just då fanns ingen annan i närheten, bara jag och lilla Titti. Nog blir detta en spännande historia att berätta under lång tid framåt?
Kan ni se de unga tu bakom den taffliga bildredigeringen? Jag är så glad att jag fick vara med om denna speciella stund! Tender mercies…
… av vindar och moln, av svampar och regnbågar, lycka och sol. Där snodde jag känslan i Österlenvisan som jag sjungit så många gånger i olika körer fast jag aldrig bott i Skåne. Kanske är denna text något av det vackraste som skrivits om en plats? Sturkö är inte dumt det heller, kanske skulle folk vilja trängas här också om somrarna om någon komponerade en visa i klass med denna om vår vackra ö…
Syrran var och jobbade med maken, så vi passade på att gå en lunchpromenad tillsammans innan maten. Det var en god idé, för vi hittade ett helt gäng med Karl-Johan som fick följa med hem. Jag vispade ihop en omelett på damernas ägg och gjorde en svampstuvning som blev riktigt smarrig. Till gårdens tomater med mozzarella blev det en lunch med stark förankring i Uttorp! Ute på reservatet gick kossorna och betade, kanske skulle jag ha bett dem om lite gräddmjölk?!
Jag fixade till lilla årstidsbordet. Nu känns det okej med varmare färger, även om behovet av tjocktröjor inte är särskilt stort än.
Syrran tipsade om att hon sett något lägga ormbunksblad i en sådan här anordning. Det är en vanlig vas med en ljushållare som funkar både för kronljus och värmeljus. Jag älskar att man kan göra nästan vad som helst till ljusstake med den! Tipset funkade utmärkt, jag tycker det blev jättefint med bräkenbladet i vattnet. Tänk hur små detaljer kan förhöja hemtrevlighetsfaktorn utan stora åthävor. Den vackra ljusstaken från Paradisverkstaden på Öland har jag fått av svärföräldrarna och ljusinsatsen köpte jag på julmarknaden på Kalmar slott. Allt annat är köpt för några tior på loppis. Att släppa taget om tings betydelse känslomässigt, att inte behöva HA så mycket har varit en process för mig. Det är skönt att veta att jag skulle kunna ge bort NÄSTAN vad som helst hemma utan att det skulle vara jobbigt. Kanske var det så mamma kände, hon som gav bort grejer så fort någon tyckte att de var fina? Det tål att tänkas på…
I lördags hade vi med oss Jenny hem från Öland och igår, torsdag, var första gången som trion kändes som en homogen grupp. Hackordning är verkligen en grej. De flesta av oss har varit med om ett kalas eller någon team-building-aktivitet där man ska sortera in sig på olika vis. Ålder, längd, antal arbetsgivare innan den nuvarande, osv. Vanligtvis tar ingen skada i en sådan situation. När en ny höna kommer till kullen är det däremot en strid på kniven. Vem är tuppens favorit? Vem står högst i rang? Vem har förstatjing på godbitarna? Det hackas och sparkas, det flaxas och markeras. Usch, det var inte trevligt att se på även om jag vet att detta är något som måste ske och som blir bättre så fort alla har accepterat sin plats. Även om Jenny inte gått utanför boxen med redet de senaste dagarna så hon har iallafall värpt (bra tecken). Igår hängde hon dock med sina nya vänner efter frukost och allt verkar lugnt.
I förgrunden Birgit och Nico. Jenny betraktar här en kaja som visar lite för mycket intresse. Jag gillar kajorna, men är rädd att de upptäcker hönsäggen och tar sig in i redet och snor dem. Tyvärr är ju kajor och kråkor inte ultimata att ha i närheten av höns, även om de inte räknas som rovfåglar. För övrigt räknar jag med att vi behöver utöka beståndet med minst tre hönor till för att gruppen ska bli balanserad, men än så länge uppför sig Nico som en gentleman. Dessa fjäderfän tillför så mycket glädje! Hemtrevlighetsfaktorn utomhus har verkligen fått sig ett skutt uppåt, även om hönsbajset inte är det roligaste. Får göra som våra vänner på Tjurkö och skyffla upp i en hink för att använda i trädgårdslandet.
Det är helt galet, det är knappt så att nätterna är svala. Är det verkligen september? Jodå. Höstterminen är igång sedan flera veckor, men min utbytesstudent har inte fått en skolplats förrän nu. Igår var hon på besök i skolan med sin värdpappa och fick träffa sin ”klasscoach” (tror att det var så hon benämndes, nytt för mig, dessa ska ta hand om alla praktiska grejer så lärarna kan fokusera på att undervisa) och idag ska hon tillbringa första dagen med sin klass. Jag tycker de ungdomar som kommer som utbytesstudenter är så modiga! De flyttar från sin familj som 15-17-åringar och tillbringar en termin eller ett läsår i främmande land. Många gånger flyttar de till ett land där det talas ett språk som de inte alls kan. Sedan jag började med detta uppdrag 2016 har ungdomarna överlag helt klart blivit bättre på engelska. Vårt digitala universum ger en värld som ser så annorlunda ut än den värld jag själv mötte i den åldern. Hur som helst tog jag en otroligt vacker kvällspromenad med min student för att peppa inför skolstart. Som LC (local coordinator) är det mitt uppdrag att stötta studenter och värdfamilj. Det är inte alltid så lätt att jämka olika slags familjekultur, landskultur och personlighet, men för det mesta växer alla inblandade av denna upplevelse.
Innan kvällspromenaden hade jag hunnit jobba, plocka upp potatisen och vara barnvakt. Amandine fick en egen korg. Fin skörd! De andra sorterna fyllde helt en likadan korg. Vi har testätit dem alla, men i vanlig ordning vann Amandine smaktävlingen. Jag kan dock inte låta bli att testa lite nytt varje år. Jag satte förresten ett kilo Cherie, en sort vi redan provat och gillar, men de andra hade jag aldrig testat förut och kommer inte att sätta igen. Alltid lär man sig något.
Efter potatisen blev det snabbdusch innan jag skjutsade in maken till ”staun” och själv åkte och hämtade min brorson på fritids. Så många gånger jag hämtat honom och hans syster, men nu var det ny personal som inte ville släppa iväg honom med mig. Bättre att kolla en extra gång tänker jag och de var mycket nitiska. Det fanns dock redan ett papper som säger att jag kan hämta L utan att föräldrarna ska behöva ge lov varje gång. Nu är alla uppdaterade och till slut kom vi hem där storasyster väntade. Vi hann käka lite mellis innan hon åkte iväg på träning och jag och lilleman blev ensamma kvar. Efter detta påbörjades en UNO-omgång som höll på i nära två timmar innan det var dags att fixa middag. Jag förlorade turneringen trots att jag spelade ”på riktigt” – numera har den dålige förloraren arbetats bort såpass att det går. Jag undrar alltid hur länge man ska låta barn vinna för att vara snäll. I verkligheten är livet en strid och lär man sig inte att hantera svårigheter kan det bli väldigt jobbigt för en själv, eller så blir man en oskön person som folk inte direkt vill hänga med. Det är ett stort ansvar för vuxenvärlden att förbereda barnen på det tänker jag. Ett av våra barn var en extremt dålig förlorare, men det slipade åren i schackklubb helt bort! (Vi hade verkligen jobbat på det hemma, men det bet inte riktigt.) Barnets fantastiska tränare sa att varje parti gav en möjlighet att lära sig något, oavsett om man stod som vinnare eller ej. Efter det vände det helt.
Dagen efter fullmåne och även om telefonkameran inte gör synen rättvisa var promenaden med min student mycket vacker. Här var jag på väg till min syrra där maken väntade. Eller väntade, han var i full färd med att hjälpa svågern att genomföra syrrans vision om ett mer effektivt förråd. Det kommer att bli så bra när det är färdigt! Jag och syrran satt i deras mysiga gästrum och pratade medan de andra byggde. Så fint att ha tid att göra det ibland.
Väl hemma var det dags att inviga det nya, gigantiska ljuset. Jag fick köpa ett kyrkljus för att diametern på den gamla mässingsstaken skulle passa. (4 cm i diameter, 35 cm högt.) Liljeholmens ljus är lite dyra, men de har verkligen ljus som passar till allt. Till de flesta ljusstakar funkar annars den stearin IKEA eller ICA bjuder på i sina produkter. Paraffin undviker jag som pesten, men bivaxljus luktar helt ljuvligt! Vi har en vaxstapel som jag köper ett bivaxljus till med ojämna mellanrum då de är så dyra. Det är dock en vardagslyx som gör långa, mörka kvällar trevligare. Lite ljus och lite värme. Tänk vad livet kan vara bra ändå.
En härlig Frida Kahlo-kudde på Myrorna till min kusin som älskar den ögonbrynsrika förebilden blev gårdagens bästa fynd. Jag kände mig lite extra nöjd då jag hade betalat några tior för något som har kostat 650 kronor. Det är inte varje dag man hittar något kul på second hand i Stockholm, men tydligen händer det ibland!
Annars var second hand inte alls fokus för dagen. Jag fick möjlighet till en heldag i Stockholm och har sällan fått in så mycket roligt utan att bli helt utmattad. Mycket Tittihäng, shopping, mammatid med de två äldsta, god mat, inflyttningsfest hos brorsonen och hans fru och lite annat smått och gott. Mycket nöjd!
Häromdagen tog jag mig ut till Östersjön på en helt vanlig, rask morgonpromenad, precis som så många gånger förut sedan 2017. Problemet är bara att jag inte kunnat använda min fot ordentligt sedan början av året pga en envis hälsporre. Jag har därför inte gått en riktig promenad sedan dess. Jag har förstås gått ändå, alldeles för mycket för någon som bör vila ut en åkomma. En dag var dock smärtan bara borta. Puts väck! Första veckan vågade jag mig inte på några utsvävningar, men till slut blev lusten att gå ut till havet för stor. Det gick hur bra som helst och gav inga men. Jag är fortfarande envist noggrann med att hela tiden använda mina fula ”cloud-skor”, men smärtan under hälen är borta.
Så fort jag var ute på Sommarvägen i höstskrud kände jag hur det pirrade i hela mig. Jag älskar verkligen den här promenaden!
Ljungen är ljuvlig, både i skugga och sol. Till helgen kan jag ta mig an hela Uttorpsrundan, för det är ute på naturreservatet ljungen exploderar vid den här tiden på året.
Naturens under. Den höga luftfuktigheten avslöjar hemligheter som annars är lätta att missa.
Inte all förmultelse handlar om höst. Somligt handlar om torkdöden. Livet som växt på vår ö är nog ganska tufft. Ofta torka och vindar som inte precis gör situationen bättre.
Hurra, bara några hundra meter kvar!
Östersjön, hur ljuvligt är det inte att se dig igen på det här sättet?! Jag satte mig en stund på kanten till Fiskeklubbens badbalja och bara tog in allt det fina. Fåglarna levde rövare och luften var precis lagom frisk.
Inte en människa mötte jag på hela promenaden. Denna väg är det inte många som tar eftersom den inte riktigt syns och är lätt att missa om man inte vet om den. Just denna dag var jag väldigt nöjd med att få vara bara med mig själv.
Hemma igen och inte ont någonstans. Tänk. Det är så lätt att ta hälsa och en fungerande kropp för givna. Inte förrän något inte funkar kommer jag ihåg det och minnet är dessvärre kort. Jag hoppas att jag inte går miste om det fina i att faktiskt kunna röra kroppen med mer frihet denna höst.
Idag bjuder jag på en lista med en massa av mina första genom livet. Finns det första jag ännu inte har upplevt? Absolut! Detta är en bra lista för tacksamhet, men kanske också inspiration inför kommande upplevelser? Håll tillgodo.
Långö (hem)
Gull-Britt (lekisfröken)
piano (instrument)
Nya Zeeland (drömland)
Sanne (brevvän)
Peter (bror)
Marie (syster)
Micke (förälskelse som för övrigt var en förskolekompis med tics – det var tydligen fler som trodde att han flirtade med dem)
jordgubbsplockare (arbete)
Flymens skola (anställning som lärare)
Annebo (egen lägenhet)
Dolly Parton (idol)
Klöver (tapet i eget rum)
Snättringe (hem med diskmaskin)
missfall (graviditet)
Strömsberg (grundskola)
bommarna sänks (ljudminne)
äpplen i lekstuga (doftminne)
krock i Köpenhamn (akutbesök)
SAAB (familjebil)
smurfblå Volvo (bil)
delikatesskorg (vinst i tävling)
Sturkö (extrahem)
dagbok (livsdokumentation)
bokmärken (samlarobjekt)
permanent (frisörbesök)
St Paulia (krukväxt)
lärare (drömyrke)
akut kejsarsnitt (operation)
My Fair Lady (musikalupplevelse)
Micke och Molle (biobesök)
Tvingelshed (mål för cykeltur på väg med fara för livet)
Växjö (flytt som vuxen)
moster Monica (modeikon)
italiensk nyckelpiga med tantdoft (parfym)
symaskin (elektriska hushållsapparater)
Olof Georg Ljung (DNA-löst släktmysterium)
Danmark (utlandsbesök)
Vitnos (bokserie)
Du lilla bäck (andrastämma)
mässlingen (dödsångest)
Fria Aktiviteter i högstadiet (foto-glädje)
dvärghönan Dvärgis eller kaninerna vars namn jag inte minns (husdjur)
handarbete i textil form (hobby)
kastanj (hårtoning, hade i princip alltid extra färg i håret tills för två år sedan)
födelsedag (favoritdag)
guldhjärta (smycke som dessvärre inte finns kvar)
syskon som hade kissat ner föräldrarnas säng mitt i natten (första och enda gången jag hörde min far svära utan att citera någon annan)
Cissi (vän)
på väg till skolresan i sexan (upplevelse av den ultimata friheten – ”Är jag vuxen nu?”)
Luften är tung, varm och fuktig. Den tystar de ljud som vi har runt omkring. Duvorna kuttrar på som vanligt, men det låter lite som att de satt sitt huvud i en låda. Jag påminns om hetta och hög luftfuktighet i Philadelphia, går omkring lite kallsvettig hela tiden. Njuter av att se trädgården blomma upp lite efter den senaste tidens små och större regn och tänker att i år ska jag minsann hänga med och förbereda trädgårdslandet innan det är dags att lägga ner odlandet. Kålfjärilens larver pressas mellan fingrarna, vad annat kan jag göra? De äter och äter och äter och varje gång jag tror att jag tagit dem alla kommer det nya. Grannfrun går förbi då vi ska natta fjäderfäna med en sax i handen. ”Jag har klippt 120 stycken nu på en liten stund.” Vi kämpar båda på, med och mot naturen.
Efter en lång dag i skytteltrafik mellan ladan och huset är nu ännu mer städat och organiserat. Färdigt? Nej. Njet. Nope. Men vi har två bord med stolar ställda som att det skulle kunna sätta sig folk där, mammas kusins gungstol står på plats bredvid bokhyllan och KP:s svärfasters Amerikakoffert. Två nya sopsäckar och mycket mer skräp till tisdagens utflykt till soptippen, tre flyttkartonger och två kassar redo för någon av Second Hand-butikerna. Det har tagits beslut om sådant som kaaanske skulle få stanna, allt har fått avslag. 500-bitarspussel från våra amerikanska hemtrakter kanske moster och morbror vill låna? De gillar pussel. En del pyssel får brorsbarnen, de andra brorsbarnen får några bokserier. Det här rensandet har nästan fått ett eget driv, det blir lättare och lättare att ta beslut om vad som är rimligt att spara och vad som verkligen är bra att ha. Under tiden som jag fokuserar på festsalen gör maken klar skohyllan till äldsta dottern som var förra årets födelsedagspresent. Ja, löftet om en alltså. Nu står den klar, två veckor innan själva födelsedagen, och fin är den. Långt mer avancerad än vad jag hade tänkt mig. Han har blivit finsnickare, maken! Fixat vackra kanter med överhandsfräs och allt möjligt.
Jag får slita mig för att ta hand om lite annat också. Byttan på verandatrappan får lite nya inneboende. Jag har satt den mjöldaggsdrabbade klövern och kärleksörten i varsin kruka bakom huset. Går det att komma igen efter ett sådant anfall? Kanske, om de överlever vintern. Efter att ha tömt ut en del av jorden hittar dessa kompisar sin plats. Jag tycker de är fina mot huset, den röda färgen på verandan som aldrig blev övermålad som tänkt denna sommar. Jaja, men nu blev det så.
Jag klipper överblommade dahlior och fixar en ny bukett att sätta i vardagsrummet. Så vackra färger! Jordärtskockornas gula solar får också vara med. Mässingsfatet från Röda korset har inget passande ljus, men det ska jag fixa. Det ska få lysa här om kvällarna. Liljeholmens altarljus passar hit. Barockkonsten faller mig i smaken, även om detta fat/ljusstake verkar vara från 1943. Mässing är min metall. Det tillhör åldern, då jag var yngre skulle allt gå i silvriga toner.
Maken lovar överraskning och när jag tittar ut blir jag så glad, så glad! Jag ääälskar att bada, men vi har varken badkar eller bubbelpool här hemma. Nu har han fyllt lilla Tittis badpool med varmt vatten (tills varmvattenberedaren sa vänta-nu-lite, jag-hinner-inte-med) och hängt ut mysbelysning i form av fotogenlampa och värmeljus. Vilken överraskning efter denna svettiga dag! Vi får en skön stund där ute. Stjärnorna döljs bakom de låga molnen, men jag vet ju precis hur de ser ut. Inget spektakulärt, inget pengalyxigt, men en bättre lördag har jag ändå svårt att tänka mig.
Varje torsdageftermiddag ser jag till att uträtta ärenden och träffa människor i Karlskrona eftersom jag ändå ska till kören på kvällen. Nu ligger inte stan särskilt långt bort, men tar jag ändå bilen känns det bra att utnyttja den till att kunna ta mig runt. Det går bra att åka buss också, men då blir det betydligt krångligare att ta mig till olika platser.
Igår handlade jag en del, lämnade tillbaka annat, lämnade lite grejer på Pingstkyrkans second hand (naturligtvis var vi inte färdiga, det dyker upp nya grejer att göra oss av med hela tiden) och tog mig en runda där för att spana in utbudet. Jag träffade mannen som tog den underbara finska väven mitt framför ögonen på mig (haha, har jag inte släppt det?) och insåg att han varje gång dammsuger efter värdefulla grejer som han säljer vidare. Han ringde till en kompis och pratade högt och tydligt om hur han hittat ”en sådan där tavla till i serien” för 25 kronor, en tavla som tydligen var MYCKET värdefull. Bravo! Själv köpte jag en underbar stor polsk vas för hela 65 kronor. Den ska stå på vår trappa med utomhusbukett, men det får bli till sommaren eftersom dess mönster passar bättre med midsommartider. Nöjd! (Men jag borde inte vara nöjd med att fylla på med annat då vi gjort oss av med så mycket annat, förvisso sådant som vi inte använt.)
2023 var min jättebra frisör föräldraledig, så jag struntade i att klippa mig och väntade ända tills i våras då det verkligen behövde göras något. Jag klippte mig på samma salong som vanligt, men med en annan frisör. Efter lite lirkande berättade hon att Sofie Koskenkorva hade startat egen salong på Pottholmen. Jag var bara nöjd med klippningen i en dag (så länge håret höll stylingen), men kunde inte med att gå och klippa mig på en gång. Igår var det så dags! Nu hade det gått lagom många månader… Sofie är så bra. Jag vill gärna sprida ordet om salongen Noura och få fler att hitta till henne och hennes kollega Isabell. Just nu är Pottholmen en stor byggarbetsplats, men så småningom kommer denna salong att fronta den park som är inplanerad där det nu ligger en temporär parkeringsplats.
Efter klippningen var det dags att ta en tur till Stortorget och Fredrikskyrkan. Vem det nu är som planerar Karlskronas blomplanteringar så är det någon som kan sin grej. Det är alltid så fint i byttor och rabatter. Här syns inte riktigt chokladskäran, men sådana dansade omkring i flera av byttorna jag åkte förbi på väg upp till torget. Se bara, vilken ögonfröjd… Jag var glad redan innan repetitionen och ännu gladare efteråt. Vi jobbar effektivt, med glädje och precision. Nästa gång är det dags att börja repetera Bachs juloratorium. Vilken lycka att äntligen få sjunga detta verk, och till det med den underbara barockorkestern som spelade till oss härom året. Hurra! Och det var den dagen.
