Det var en gång… Funderingar över frågor och pinsamheter.
I går hade vi familjekväll. Vi brukar bjuda hit någon annan familj också, men i går var det bara vi. Maken bestämde att det var dags för ”fråga vad du vill, mamma och pappa måste svara”. Det var väldigt spännande att vänta på frågorna, men de var ganska snälla. Vad ville du bli när du var liten? Varför gick du den utbildning du gick? Tyckte du om att plugga, läxor och prov? Har du känt ångest någon gång? Vad tyckte du om husdjur då du växte upp? Jag undrar just vad barnen skulle fråga om man hade det som rutin att ha sådana här frågestunder en gång i veckan? Och vad skulle du fråga om du fick fråga någon vad som helst?
Politiker som inte vill svara på jobbiga frågor finns det gott om. Jag tycker det här blogginlägget är lite roligt även om det samtidigt är tragiskt varje gång det uppstår en situation som ingen orkar ta ansvar för… Fox News enligt andra mest pinsamma intervju hittar du här. Själv tyckte jag det var väldigt, väldigt pinsamt när en klasskompis i sexan frågade mig om jag hade sagt att hon sjöng falskt. Det hade jag nämligen sagt, fast i förtroende till en annan vän. Förtroende eller ej, jag hade gjort bort mig och har varit försiktig med att prata om privata tankar sedan dess. Personlig är jag, mycket och ofta, men privat är jag bara med ett fåtal utvalda. Hur mycket man än litar på en människa gör karma, ödet eller vad det nu är att saker kommer tillbaka och biter en i baken. Det är helt enkelt så att vi var och en till slut måste ta konsekvenserna av val vi har gjort oavsett om det gör ont eller inte.
Appropå förtroende; efter något tag kanske personen man utlämnat sig till glömmer av att det var förtroende och säger det ”i god tro”. Man kan nog inte räkna med att en annan person skall ha så fantastiskt gott minne att den kommer ihåg om det var officiellt eller inte. Lärdom: säg aldrig något som du inte vill skall komma ut.