Huvudet upp och fötterna ner.

Tänk att det kan kännas jättebra och jättedåligt på samma gång. Det är underbart att vara med storfamiljen i Bredavik, men hemskt att sitta och höra mamma sova lite oroligt och rossligt. Små och större barn tillbringar timmar på studsmattan medan ännu större barn badar i färjans iskalla svallvågor den här sommaren som fortfarande inte kommit igång. Alla åldrar har sin charm och det är inte bara jobbigt att bli äldre. Det låter mycket bättre på engelska: ”Grow older”… Jag gillar tanken på att växa visare, klokare, mer ödmjuk.

Balansen är rubbad. Fars hinkar med bär har uteblivit och vi vet att han aldrig kommer att dyka upp med dem igen för att få alla att rensa, äta med mjölk och liiite socker och frysa in resten. Mamma orkar knappt gå ens ett varv runt huset, än mindre ner till Huset (själva sommarstugan) och har fler riktigt jobbiga stunder. De äldsta kusinerna har jobb och syns inte lika ofta till i semesterkollektivet. Som sagt. Balansen är rubbad. Snart är jag och maken de äldsta här. Hur gick det till? Hur kan livet bara fortsätta trots att allt är förändrat? Vi väntar ett nytt litet brorsbarn i september. Mitt i all sorg känns ändå det som den största trösten. ”The show must go on.”