Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Jag har precis packat upp väskorna från den här intensiva reseveckan och nu sitter jag här och längtar tillbaka till Kalifornien igen. Det är lätt att försköna saker och ting när man glömt alla detaljer. Trots det tror jag faktiskt att verkligheten i det här fallet var så förträfflig som jag kommer ihåg den med tanke på att det bara har gått en vecka. Ah!
Jag måste bara säga att jag vill ha en Steinwayflygel när jag blir stor. I går kompade jag dottern och tre klasskompisar då de sjöng sitt praktiska prov i körklassen. Jag hade så klart övat på vårt elpiano från Yamaha som jag brukar vara ganska nöjd med. Det borde jag inte vara. Jag blev alldeles paff då jag såg instrumentet som stod där mitt i musiksalen och jag såg nog lite fånig ut då jag började spela, för det var en väldigt speciell upplevelse. Mr Keyes borde skriva en varningsskylt och sätta på dörren. Jag var tvungen att googla lite på priser i Sverige. 100 000-850 000 kr för en begagnad flygel. Som hittat! Ursäkta det dåliga mobilfotot. Jag var tvungen att skära bort några tonåringar som inte var tillfrågade om att vara med i bild.
Efter uppsjungningen var hela familjen bjudna på middag hos grannarna. Det är alltid lika trevligt att umgås med dem. Vi hade i uppdrag att ta med oss dessert, så jag testade två recept som jag sett skymta förbi de senaste dagarna. Chokladbollstårtan med Nutella gillades av barn och ungdomar, men själv föll jag för semmelkladdkakan som jag lade upp receptet på i förra inlägget. Tillägget av Nutella var däremot ytterst välkommet och höjde denna svenska nationalrätt några snäpp. Chokladbollar passar bäst som bollar och inget annat. Dessutom ger receptet som jag länkar till här dubbel sats. Minst. Har du testat något roligt recept som kommer att lagas efter provomgången på sistone?
I år hann vi inte riktigt med någon kräftskiva innan vi åkte tillbaka till USA efter sommaren. Jag trodde att jag skulle få klara mig utan kräftor tills nästa år, men där hade jag fel. I går blev vi bjudna på ett o-födelsedagsfirande för våra kompisars dotter. (Hon tycker att födelsedagar ska uppmärksammas ungefär inte alls.) Där blev vi bjudna på både det ena och det andra, bl a IKEAs jättegoda kräftor. Det där med kräftor är alltid ett riktigt roulettespel. Vissa lådor är hur goda som helst (som dessa) och andra smakar mest lera. Det var roligt att höra värdparet gå igenom reglerna för ätandet för alla okunniga amerikaner och schweizare. 😉
… när PeWi åker vidare mot nya äventyr. Det har varit så roligt att ha dem här! I går fick jag ett förskottsfödelsedagstelefonsamtal med ett halvt löfte om besök framåt våren från en av mina äldsta vänner. Tjoho!
Jag är tacksam över dagen som ligger bakom mig. I kväll frågar jag mig: ”What is keeping me from progressing.” Det ska bli intressant att se om jag får någon klarhet. Hoppas att du fått äta god äppelkaka, lyssnat på rysarmusik på hög volym, blivit inspirerad och upplyft, fått hänga med finfina vänner och kanske klämt fram något kreativt ur skapardelen i hjärnan idag. Det har jag. Peace.
Ett enda någorlunda vettigt fotografi togs i går när vi träffade morbror K och moster M. Anledningen? Vi hade fullt upp med att prata med varandra och äta glass och godis. Jag skulle vilja påstå att denna kväll kan läggas i högen märkt ”kvalitetstid”. Alla håller inte med om att blod är tjockare än vatten, men nog känner jag mig väldigt nära mina älskade släktingar.
Nu när hösten är här känns det fint att byta färger i heminredningen så det blir lite varmare här inne. Äldsta dottern plockade en fantastisk höstbukett och jag plockade fram ett realjus som såldes ut på IKEA i fyndhörnan i vintras (hösten kommer ju alltid tillbaka tänkte jag). Vi bytte också ut några av ljusstakarna. Yngsta dotterns tranor som veks av ett reklamblad förra hösten åkte upp i lampan igen och jag tänkte tillverka några små spöken som kan hängas upp i ljusgrenen lite närmare Halloween. Många har redan börjat dekorera med skelett, gravstenar och häxor i sina trädgårdar, men jag är lite mer sparsam i smaken…
Är inte de här varma färgerna underbara? Vår omtänksamma granne kom över med en stor hög varma apelsinbullar just när städningen var klar. Goda grannar är icke att förakta och deras vänskap ska vårdas med omsorg. Vår granne på andra sidan huset meddelade idag att han ska gifta sig med sin älskade fästmö den 12 december. Det är fint att se kärlek lysa ur ögonen på någon som är så förälskad. Det roligaste är att de var förälskade i varandra för tio år sedan då de var ledare tillsammans på ett ungdomsläger, men då rann flirten ut i sanden. Den här gången var allt rätt igen. Tänk så det kan bli!
De här hallonen är goda. Mums. Det är så härligt att åka ut till Mapleton och andas frisk luft och njuta bondeliv. Hallonbonden försöker alltid prata finska med mig. Han är lite förvirrad över språken uppe i Norden, men jag ger honom poäng för att han försöker i alla fall!
Yngsta dottern och min härliga granne och kompis. Hon är 70+ år, men ålder betyder ingenting. Att hon är ryska ger oss en plattform med många gemensamma knytpunkter, tro’t eller ej.
Vid besöken här ute kan man alltid hitta ett och annat spännande fyrfota djur. Vissa av dem tycks ogilla paparazzifotografer, hehe.
Vill du höra om våra besökares mest spännande kulturella utbyte idag? Två dussin donuts. Låt mig bara säga att ögonen ofta är hungrigare än magen… Medan andra kurerar sig lite ska jag ta en tur till yogastudion för att njuta av en härlig timme. Namaste!
Nu är jag tillbaka efter några särdeles speciella dagar i St George i södra Utah. För sjutton år sedan flyttade vi till Philadelphia för att maken hade kommit in på businesskolan Wharton (University of Pennsylvania). Vi var ett helt gäng på tolv par, en del med barn och en del utan, som kom att dela både vardag och fest. Vi blev varandras familj helt enkelt. Efter två år skildes våra vägar, men vi håller fortfarande kontakt med de flesta i den gruppen.
En gång om året brukar makarna ha reunion någonstans här i Staterna och en annan gång är det makornas tur. Den här gången var det fem av kvinnorna som hade möjlighet att träffas. Vi pratade, hajkade till Kanarra Falls, åt, pratade, gick på bio (Everest, boken Into Thin Air som filmen bygger på är bättre), pratade, hängde vid poolen, pratade, åt, pratade, gick på musikalen Beuty and the Beast på TuacahnCenter for the Arts, pratade, åt, promenerade, pratade, gick på spa, pratade, åt och pratade lite till. Däremellan hann vi sova några timmar, men många blev det inte. Det blev mycket terapi till en relativt billig peng!
Jag älskar de här vännerna. Vi lever liv som kanske inte är helt lika, men de upplevelser vi delat och det faktum att vi följts åt genom åren gör oss till riktiga vänner. (S är volontär på sonens skolas bibliotek tillsammans med skådespelerskan Jennifer Garner, C och T var i Aruba på board meeting tillsammans med sina män och Ks hus ser ut att vara direkt hämtat ur ett lyxigt inredningsmagasin.) Under de här dagarna fick jag känna på pustarna av hur det är att leva ett glamoröst amerikanskt liv med en man som aldrig är hemma men som tjänar en massa pengar. Jag väljer mitt liv alla gånger.
Jag var lite trött då jag kom hem, så jag fick börja med att vila upp mig, haha. Efter det orkade jag laga lite god mat till min bror och brorson som kommer att vara hos oss i en vecka. Hurra! Det har inte gått någon nöd på dem de dagar jag varit borta. De har hunnit testa hur det är att hajka upp i bergen med så tunn luft som vi har här utan att acklimatisera sig först, de har ätit smarrig amerikansk skräpmat och de har glidit omkring i sin flashiga sportbil. I morgon åker de in till Salt Lake City en sväng och jag har lovat barnen att vi ska ha donutfest också. When in Paris, eller hur det nu är man säger.
Såg du den blodröda supermånen i kväll/i natt? Vi såg den finfint från vår balkong. Lite av effekten förstördes av billyktor och starka väglampor, men vad jag såg verkar det som att jorden inte gått under än i alla fall. Effekten måste kanske gå jorden runt först?
Månen och stjärnorna rör sig mycket snabbare än man, eller jag, tänker. Den nedre bilden visar därför stjärnorna som små streck istället som de de små prickar vi brukar se och månen blev också suddig av sin egen rörelse eftersom jag använde så lång slutartid. Visst är himlafenomen fascinerande?
Ps: Hjälp! Jag har en iPhone 4S och tar många vardagsfoton med den, men jag blir alltid så besviken på den dåliga kvaliteten. Har du en telefonkamera som du tycker kan ”tävla” med en digital systemkamera?
Ps 2: Det finns vissa delar av vårt liv här som jag skulle sakna väldigt, väldigt mycket om vi flyttade hem igen.
Ps 3: Jag saknar verkligen storfamiljen och är så glad över att ha bror och brorson här. Att veta att min syster och hennes familj kommer och firar jul med oss gör mig nästan nipprig av lycka. Det där uttrycket med ”att både vilja ha kakan och äta den” känns lite jobbigt.
Här kommer en kram från cyberrymden. Den är till dig. Till dig som inte hittar några vänner. Till dig som går igenom en skilsmässa. Till dig som inte kan släppa taget. Till dig som har för mycket på din tallrik. Till dig som försöker förstå. Till dig som inte tror du räcker till. Till dig som vet att det finns mer. Till dig som inte orkar titta dig själv i spegeln. Till dig som tvivlar.
Ibland känns det bara tungt. Det blir bättre.
I går var en sådan där dag som kommer att stanna i mitt hjärta länge, länge. Fyra av fem familjemedlemmar (den femte stannade hemma för att läsa ikapp en engelskuppgift som klasskompisarna fått som sommarläxa och som kommer att ta rätt lång tid att slutföra – hrmf för lärare som inte ”tänker klart” och glömmer elever som kommer från en annan skola) åkte ner till Zion National Park för att möta upp familjen som är på besök från Sverige.
Det var över trettio grader varmt, så vi bestämde oss för att börja gå ”The Narrows”, den del av kanjonen som omges av lodräta, röda väggar och där Virgin River (Jungfrufloden) har sin början. Det finns ingen gångväg vid sidan av, utan man får helt enkelt doppa fötterna och gå i vattnet. Vi kan konstatera att vi inte var de enda som fått denna briljanta idé, så vi trampade fram i vattnet med engelska, spanska, japanska, tyska, italienska och franska ringande i öronen. Härligt!
Då man går i The Narrows måste man hålla koll på var man sätter sina fötter så man inte står på näsan och tar ett ofrivilligt bad, men med jämna mellanrum lyfte jag blicken för att njuta av de mäktiga scenerna omkring mig. Vattnet som hade varit så kallt då vi först satte i fötterna var svalkande och underbart i värmen och sällskapet var väldigt trevligt både för äldre och yngre.
I Zion hittar man en 3,9 km lång hajk som går upp till toppen av Angels Landing och erbjuder en spektakulär utsikt över Zionkanjonen. På vissa ställen är det väldigt smalt och branterna stupar rätt ner utan några skydd. Det finns kedjor att hålla i sig där det blir lite klurigare, men den här hajken är inget för harar som jag. Mina andra familjemedlemmar ville däremot gå den och de fick sällskap av tre personer i familjen vi var där med. Vi tre som blev över hajkade till Emerald Pools istället, något som vi var helt nöjda med.
Tänk så makalöst fantastisk natur det finns! Min svåger har snöat in på makrofotografering och lägger upp extrema närbilder på Facebook för att folk ska gissa vad bilden visar. Jag har inte gissat rätt en enda gång. Komplicerade och intrikata detaljer bildar tillsammans något så simpelt som en fluga, ett nypon eller en humlas pollentäckta rumpa. När man letar efter skönhet hittar man den. Detsamma gäller väl resten av livet också. Jag försöker skippa nyheter över huvud taget eftersom världen ter sig ytterligt deprimerande genom nyhetsredaktionernas korridorer. Däremot fyller jag på med god litteratur (ljudböcker vänjer jag mig vid lite i taget för att också kunna lyssna vid exempelvis trädgårdsarbete), musik, vackra naturupplevelser och umgänge med familj och vänner. För mig funkar det.
Känner du ibland att du har tappat bort dig själv? Det gör jag. Kanske vill du då testa den här övningen som kan hjälpa till att få grepp om det som är viktigast i livet. Ha det så kul om du bestämmer dig för att testa. Det kan bli en omvälvande upplevelse. Peace!
… men har redan haft tid att umgås med svenska kompisar som är i krokarna. Vi har några favoritställen som vi gärna tar gäster till även om vi varit där flera gånger själva. Jag tar aldrig något för givet, särskilt inte känslan av att bo så nära de mäktiga bergen i Wasatch Range, ”vår” del av Klippiga Bergen. Så vackert det är!
Det är något med naturens skiftningar, storslagenhet och oförutsägbarhet… Just nu rasar bränder både i Kalifornien och Idaho. Brandrök från norra Kalifornien har dragit in över oss och det innebär att man inte ser bergen lika bra som vanligt och att luften inte känns särskilt fräsch. Nåja, det ska bli bättre idag, så det är bara att hålla tummarna för att väderleksprofeterna har rätt!
Här kommer några bilder från gårdagens utflykt då vi snabbt stannade vid Bridal Veil Falls för att åka vidare genom Alpine Loop och promenera genom Cascade Springs. Kvällen avslutades hemma. Alltså, så trevligt det är att prata med människor. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Vad vore vi utan varandra?
