Imorse blev jag påmind om att det idag är precis åtta år sedan vårt första flyttlass från Segeltorp gick. När jag tänker tillbaka på allt som hänt sedan den dagen tänker jag att halva mitt liv ryms i de åren. Det stämmer naturligtvis inte, men jag tror att det är just denna period som har förändrat mig mest. Jag ställer mig vid sidan om mig själv och undrar hur jag bäst ska ta tillvara på de insikter jag fått och konstaterar att valet att bli samtalsterapeut var klockrent.
Häromveckan var jag och maken hemma hos en kär vän och hennes familj. Vännen fyllde femtio tidigare i år och jag frågade om hon märkte någon skillnad. Hon sa att hon i grunden är samma person och att det bara är tiden som har gått.
Jag söker min egen kärna, vad är det som är jag? Har jag förändrats? Är jag någon annan, eller samma i en annan form? Jag känner att mitt grund-jag finns kvar, men nog är jag en helt annan person idag än för trettio år sedan. Jag tar beslut fattade på andra grunder än jag hade gjort som yngre, jag planerar på ett annat sätt och jag har lättare att se ofullkomligheten som ett naturligt tillstånd hos människor. De flesta av oss kämpar på, gör det bästa vi kan, försöker åtminstone göra rätt för oss. Eller, vad det nu betyder… (Min ena syster sa igår att hon stör sig väldigt mycket på alla som försöker sko sig på andra, utnyttjar situationer och tillfälligheter som kanske leder till elände för andra utan betänkligheter.)
Vi har precis haft äldsta dottern och hennes man här i en vecka. Det var så mysigt och jag saknar verkligen att ha dem här. Samtidigt är jag glad för deras skull, för att de har ett fint liv där de kan utvecklas och blomma i sin takt. Jag gläds med dem då jag tänker på allt spännande de har framför sig och tänker att jag är tacksam över att kunna finnas här i ur och skur om de behöver mig eller maken. Jag har sett så många vuxna människor hållas som gisslan av sina föräldrar. Tänk att inte släppa taget och konsekvenserna som följer! Att vara vuxen och välja att hålla sig nära sina föräldrar är fint. Relationen förändras, men inte kärleken. Jag hoppas att våra barn fortsätter välja att komma till oss i glädje och sorg och att de inte hamnar på ett löp där det ropas ut om deras traumatiska barndom och vad den gjort med dem.
Jaha, ja. så gick den här halvtimmen. Nu ska jag försöka ta reda på verandan så den inte fortsätter utvecklas till soptipp. Grävandet runt huset har gjort att det dras in en massa sandjord och dessutom är det bekvämt att ha ett utrymme för all ”så länge”-förvaring. En vacker dag kanske vi kommer fram till en bättre lösning än så. När jag tittar på bilden som drog igång tankarna i detta inlägg vet jag att det kommer att bli jättebra. Sätt ett mål och börja jobba med fokus så löser det sig.
