Jag undrar fortfarande vem det var som planterade guldfisk i ett av stenbrotten i skogen bakom oss. Det är onekligen ett spännande och exotiskt utflyktsmål på en sådan gudsförgäten plats som vårt Uttorp är!
Under sommaren sänks hastigheten på vägen mellan skolan och kyrkan till 50 km/h. Det är klokt, särskilt då det under juli månad är som att vår hem-ö blir ett helt annat ställe. Öns butik är ständigt full med kunder, bil efter bil med skyltar från olika länder i Europa kör i något som emellanåt kan kallas för bilköer och både i Bredavik och här i Uttorp kan man vid alla möjliga tillfällen hitta alla möjliga fina människor som kanske håller till någon helt annanstans när snöslasket står i backen under de mörkare årstiderna.
Det är lätt att glömma bort att ens egen hemvist kan vara både exotisk och spännande för någon annan. Jag försöker därför påminna mig själv om att ibland lyfta blicken för att inte bli hemmablind. Tänk så många smultronställen vi har här! Jag är otroligt tacksam.
I förra veckan hade jag den stora förmånen att sitta ner och prata i många timmar med en av mammas gamla väninnor, mamma till en av min brors grundskolekamrater. G och mamma har känt varandra sedan slutet av sjuttiotalet och eftersom de från och till umgicks ganska ofta har jag träffat henne då och då. Trots det känner jag henne inte. Ett barn ärver inte automatiskt sina föräldrars relationer! Detta gjorde vårt möte lite extra speciellt. Det visade sig att mamma och hennes väninna har delat många djupa samtal rörande framförallt det gemensamma intresset för andliga frågor och människors samspel. Jag fick lära känna min mamma ännu lite bättre under de här timmarna och jag påmindes ännu en gång om hur viktigt det är att vara lyhörd och ödmjuk i sina relationer.
När jag var hos G blev jag påmind om en annan av mammas väninnor som jag inte träffat på säkert 25 år, en kvinna som var ofrivilligt barnlös. Jag har många gånger bläddrat i den bok hon 1994 skrev om det lilla liv som trots svårigheter blev till, men som inte hann växa klart. G hade en extra kopia som jag fick. Vilken fin gåva! Jag är tacksam för påminnelsen om hur fantastiskt läkande det kan vara att låta sorgen få utlopp genom det skrivna ordet…
Jag älskar dig för att du kom och jag önskar dig kvar. Det var inte menat så. Du har bevisat. Det omöjliga är möjligt. Trots allt finns det hopp.
Jag är så ledsen. Du är mitt lillaste barn som jag sörjer som jag saknar. Du har varit här hos mig i mig. Jag behöver dig mer än du behöver mig. Du vände tillbaka.
Jag vet inte hur du har haft det, men jag har verkligen haft en härlig påskvecka. Jag har haft möjlighet att träffa ALLA mina syskon och största delen av deras familjer (även om jag då tänjer på veckans längd för att få med syrran i Nynäshamn), äldsta dottern har varit hemma några dagar på besök., vädret har snudd på varit bättre än vilken svensk sommarvecka som helst, gräset har premiärklippts (tack brorsan), trädgårdslandet har börjat vakna till liv, jag har ätit en massa godsaker (kanske inte särskilt hälsosamt) och så har jag fått träffa några fina vänner också. Det kändes fint att få fira påsk och verkligen känna hopp om livet! Tack. Här kommer en salig blandning av minnen från de senaste dagarnas äventyr:
Ps: Vi var 47 personer i Bredavik på påskafton. Tur att vi kallt räknade med uteväder…
Vårens magi hade svept in över Lund. Naturen läker, ger energi, inspirerar!
Nu brukar jag vara rätt glad i livet, men efter den här helgen känns det som att ”my cup runneth over”! Jag är så glad! Maken överraskade med en ”hemlig resa” i fredags. Det var ungefär lika spännande som då vi gick på Strömsbergs skola och fick åka på exotiska utflykter utan att känna till resans slutmål. (Det kunde bli allt från High Chaparral till diverse äventyrsbad.) Det slutade med att vi efter en ”stopp på sevärda platser mellan Uttorp och Sjömarken” hamnade hos våra goda vänner i Borås, ett par som är så trevliga och lätta att ha att göra med att det känns lite småtrist att de bor så långt borta.
Åsnens nationalpark, en riktig John Bauer-skog.
Det var fint om att påminnas om att själva resan många gånger är lika viktig som själva målet. Jag fick visa Grimslöv för maken, en plats som var så viktig för min familj under min uppväxt. Jag lärde mig till och med att krypa där på Torbjörnsgård! (Egentligen åkte vi dit för att promenera längs Huseby Bruks ägor.) Vi hann även med ett stopp i alldeles nya Åsnens nationalpark och så Linnés Råshult. Det är lite för tidigt på säsongen för att något skulle vara ”öppet”, men det gick bra att strosa omkring, läsa på och lära sig mer och uppskatta något av allt fint som finns här i Sverige.
Linnés Råshult, gård som hålls i 1700-talsskick.
Efter jacuzzi tills hela kroppen var skrynklig, sovmorgon, långpromenad och läcker sous vide-flank var det dags att åka vidare till Göteborg och en överraskning som innehöll flera moment. Maken och svågern hade kuckilurat tillsammans sedan november förra året. Min syster har bott i Thailand under årets första kvartal och den här helgen var hon och familjen i Göteborg för att träffa släkt och gå på sin svåger Stefan Anderssons föreställning Släpp flygblad över Berlin. Jag hade försökt få biljetter till mig och maken, men det var slutsålt. Då. Kanske för att maken redan hade köpt precis då de släpptes, haha. Hur som helst strålade vi nu samman för en helkväll på Kajplats 8 och fick njuta av historiens vingslag, fantastiskt god mat och tårar och skratt ackompanjerade av denna underbara musik. Svårslaget.
Själva Göteborg är inte den vackraste stad jag vet, men jag har haft så fina upplevelser här de senaste åren!
Efter en riktigt bra hotellfrukost och trevlig promenad i Slottsträdgården var det dags för mig att ta tåget hem och maken att åka vidare för jobbvecka längs västkusten. Jag älskar att åka tåg när allt funkar. Jag åkte mycket tåg under mina sena tonår och då jag var 20+. Jag har inga minnen alls av att något strulade, utan mer eller mindre gick tågen då de skulle och jag var framme på utsatt tid. Det är synd att det inte riktigt är så längre. Hur som helst. Snabbtåget till Lund – så smidigt! Jag hann nästan sticka klar sjalen jag jobbar på nu. I Lund tog jag en kort bensträckare eftersom bytet varade i 30 minuter. I söder hade våren nått längre än här hemma. Ljuvligt! Här hemma möttes jag upp av ungdomarna, hus i god ordning och inte någon enda död krukväxt, övervattnat pelargonskott eller hopskrumpen tomatplanta. Energinivån är påfylld och nu hoppas jag kunna arbeta hårt hela veckan. Hoppas att denna vecka bjuder på något extra bra för dig. Peace!
På bara några dagar har tre personer som på ett eller annat vis varit viktiga för mig gått bort. Så tacksam jag är över allt gott de lämnar efter sig…
Kära Majsan! Jag önskar att vi hade kommit och sjungit och spelat för dig i höstas då mina syskon och jag pratade om det. Nu sitter jag istället och lyssnar på det sista pianostycke du drillade mig i innan jag började i högstadiet. Tro det eller ej, men första sidan sitter fortfarande. Jag hoppas att du njuter av att få spela på en vacker flygel, eller kanske harpa, där du är nu. Rak i ryggen och med fantastisk fingersättning, sådär som bara du kan. En vacker dag kanske det står en Steinway i Bredavik. I så fall lovar jag att göra vad jag kan för att spela Peterson-Berger så det hörs tvärs över viken och ända upp till himlen!
Och Nisse, fine, kärleksfulle Nisse! Du fattas oss! Tack för all god mat, allt bilmekande och alla roliga och ibland mycket djupa diskussioner om livets fram- och baksidor. Tack för att du låtit ditt goda hjärta spilla över till dina nära och kära, men också till andra som kanske inte alltid varit värda din omsorg. Så tacksam jag är över att du kunde bo i Slottet under din sista tid. Där har du byggt in din själ och ditt hjärta till dina flickor och jag är så glad att det var där du fick somna in. Vi ses.
Idag skulle du ha fyllt år. Istället för att åka förbi dig med en bukett tulpaner som brukligt var förbereder jag och några andra av dina vänner att vi ska besöka din grav tillsammans när jag kommer upp till Stockholm. Det var du som tog det här fotot när vi hade sprungit Vårruset en majdag 2012. Du hade övertalat mig att jag inte behövde springa för att vara med, men att det alltid är roligt att skapa minnen tillsammans. Så rätt du hade! Jag kände livet i mig den där eftermiddagen, och det gjorde du också.
Tack för allt du tillförde mitt liv då du fanns här på jorden och tack för att minnet av dig fortfarande får mig att tänka till då jag ska göra viktiga val. Du fattas mig, V.
Yasuragi och Stockholm, släkt och vänner, skratt och gråt, nyheter och nostalgi, njutning och hårt arbete, gammalt och nytt. Jag längtar redan efter mars, trots att jag är mitt i något helt nytt och spännande! Tur att jag nu kan bygga luftslott istället för att hålla mig i nuet, hahaha. Jag gillar verkligen 2019 så här långt.
Hela familjen tog en nostalgitripp till Stockholm och Nynäshamn i helgen för att bl a ta oss till Storkyrkan i Gamla Stan. Det här luciatåget har jag längtat efter sedan 2011 då alla våra barn var med i Adolf Fredriks luciatåg i Globen… Jag är så glad att förväntningarna inte var för högt satta. Det var fantastiskt! Storkyrkan är jättemysig och bjuder på fin akustik, men sikten är skymd på många ställen. Vi betalade lite extra för att också få den visuella upplevelsen och det var väl investerade kronor.
På väg till parkeringen fick vi uppleva ”Stockholm by night” och hjälp, vilken ”hemlängtan” jag fick! Förortslivet lockar inte längre och jag tycker det kan vara jobbigt med för mycket folk, men vår huvudstad är otroligt vacker. Jag uppskattar blandningen av gammalt och nytt och till och med i grådask är Stockholm något utöver det vanliga.
På väg hem passade vi på att gå på ännu en julkonsert där jag hade möjlighet att träffa många, fina släktingar och vänner. Både kramar, samtal, budskap och ljuva toner fick mig att efteråt dansa hem till lillasyster och hennes familj. Hos dem hade vi laddat upp med ett riktigt klassiskt julpyssel dagen innan och så uppesittarkväll till alldeles för sent så klart. Just nu sitter jag med döttrarna på pendeln in till Stockholm för att jula lite till. Julskyltningen på NK och fika på Vetekatten är obligatoriska, men vi kommer säkert att hitta mycket roligt att göra. Hoppas att du har något slags frid i hjärtat och att världens olyckor och bekymmer inte tynger dig allt för mycket. Peace!
Häromdagen hade jag den stora glädjen att få åka med maken från Sövde till Höganäs i gyrokopter. Jag har dragit mig lite för detta, det ska erkännas, men det var hur roligt som helst. Tyvärr funkade inte uppvärmningen i flygjackan bak hos mig, men själva upplevelsen trumfade helt klart kölden! Nästa gång blir det overall istället för bara jacka.
Jag fick uppdateringar om alla små och större samhällen vi passerade och upptäckte att det måste vara jättespännande att vara luftarkitekt! Det blir så uppenbart varför ett samhälle vuxit fram just där det gjort det då man ser på det ovanifrån. Vilken bra påminnelse det var för mig att ta ett steg tillbaka i vilken situation som helst i livet då jag behöver få nya insikter! (Visst blev effekten av rotorbladens luftstörning lite läcker? Varje foto jag tog från den här vinkeln ser ut som ett Märklinsamhälle…)
Väl framme i Höganäs tog min fantastiska vän Å, dagen till ära min flygartvilling, emot på flygplatsen. Vi hann med en sillmacka och ett kort samtal innan hon fick testa en runda. Alldeles för kort, men vi ska nog se till att träffas snart och lite längre nästa gång.
