vänner och bekanta

Körglädje dagen lång!

30 maj, 2025 4 kommentarer

Igår for jag hemifrån strax efter nio på morgonen och kom hem nästan tolv timmar senare. Kristi himmelsfärd kom att handla mest om att sjunga och mitt engagemang i körkommittén. Vi är en decimerad kommitté denna vår, bara två stycken aktiva, så vi fick ta hjälp av andra körvänner för att genomföra några av de praktiska bitarna till denna speciella dag. Det började med att jag skulle fixa tackblommor till vår körledare Justin och till vår gästande körs dirigent Karin. Vi har en trevlig blomsterkiosk i närheten av stans sjukhus som har bra öppettider och väldigt trevlig och hjälpsam personal. Där fick jag mitt ärende utfört, men jag passade också på att köpa en tackblomma för terminen från oss i kören, en praktfull passionsblomma som fick symbolisera just det passionerade engagemang vår duktige körledare bidrar med.

Väl inne i stan mötte jag upp med en körkompis för att duka till kvällens middag i Militärhemmet. Vi försökte slå in koden vi hade fått både en och fem och tio gånger innan vi gav upp och ringde Justin. Stackaren fick avbryta sin lunch, men inte hjälpte det, koden funkade inte även om den enligt uppgift var ”rätt kod”. Vi förberedde så gott vi kunde med de medel vi hade och var beredda på att snabbduka med hjälp av fler hjälpredor mellan konsert och middag.

Dags för repetition, först på egen hand i Trefaldighetskyrkan och sedan tillsammans med våra gäster Petri sångare från Malmö. Det kändes lite pirrigt, både med tanke på att Petri sångare är otroligt välrenommerade och vi har fått klämma instudering av somliga stycken på relativt kort tid. Det kändes dock som att vi både var på hugget och i gott sångskick, så det var roligt att mötas upp i Fredrikskyrkan för genrepet. Vilken kör! Vilket tryck! Älskade att sjunga tillsammans med dem och att lyssna på dem. Otroligt säkra och dessutom trevliga och chosefria. Ibland kommer divalater lätt med som släptåg med personer som vet att de är väldigt duktiga, men här var det inte alls så. Klang och jubel, härlig konsert i fullsatt kyrka! Extra roligt då det kommer gäster.

Mellan repetition och konsert hade jag kunnat fixa nyckel till Militärhemmet där vi skulle äta. Ett gäng stack och hämtade maten på Elsas lilla krog (bra beslut, lika god mat som vanligt) medan ett annat gäng hängde med och förberedde dukning, inklusive dekorationer i form av minibuketter. Hejsan, svejsan, vad det går undan då man hjälps åt! Tack för driftiga och initiativtagande körkompisar som genomförde tidernas snabbaste förberedelser. Fint blev det också. När vi väl hade slagit oss ner var det trevlig samvaro som gällde. Lite utbyte av erfarenheter, skvaller och allmänt ”lära känna”-känsla och så sjöng vi också allsång från häften som min fine kommittékompis hade fixat. Vilket drag! Det är ju underbart att sjunga tillsammans. Vi fick några trevliga timmar tillsammans innan det var dags för Petri sångare att åka bussen upp till Småland där de skulle sova över för dagens konsert, nästa stopp på turnén. Vi andra stannade kvar och städade upp, jag tog med en körvän som skulle till Tjurkö och sedan landade jag trött och nöjd i soffan hemma. Och det var den dagen det.

Jag tog inte en enda bild på hela dagen, men jag kan bidra med det nummer som vi sjöng tillsammans och som var min favorit från konserten. Åtta stämmor och både tretakt och fyrtakt samtidigt emellanåt. Håll tillgodo!

Ditten och Datten

Fira det som firas kan!

16 december, 2024 10 kommentarer

Jag älskar att fira saker och ting. Framför allt gillar jag födelsedagar. Det har blivit förstärkt efter att ha varit med om att nära och kära gått bort mycket tidigare än vad som kan förväntas. Födelsedagar är inte något att frukta eller oja sig över. Att tiden går rår vi inte på, men att vi fortfarande är med i leken är värt att fira varje gång! Ett år äldre – so what? I ett samhälle där erfarenhet och visdom ”inte ska tryckas i ansiktet på de yngre för att de ska slippa uppleva ’ageism'” och varje tecken på tidens gång ska suddas ut med knivar och sprutor, där en regering med ledare utan erfarenhet hyllas och personer med fler år på nacken per automatik ses som bakåtsträvande – i ett sådant samhälle uppstår onödiga slitningar. Nytänkande har absolut sin plats, men inte så ofta som man kan tro. Om projekt på skolor, i kommuner och i ledningsgrupper mer ofta hade utvärderats och att informationen som kom fram sedan hade utnyttjats tror jag att vi hade sett ett bättre fungerande system. Men detta var inte tänkt att bli ett politiskt inlägg. Inte alls.

De dagar våra barn fyller år blir jag alltid lite extra känslosam. Jag kommer ihåg förlossningarna, åtminstone de versioner som har skapats efter att ha berättat olika delar av dem under de senaste 28 åren. Jag minns födelsedagar och olika åldrar och olika intressen och typiska uttryck och roliga historier. Jag minns min kärlek till var och en av dessa underbara och komplexa individer som jag har känt längst av alla, de som har vuxit i mig och vars personligheter jag redan delvis kände då de gjorde sin entré i den dystra och kalla världen. Jag gläds åt deras framgångar och jag ser de hinder de behövt forcera för att ta sig dit de är idag. Jag ser hur de tar sig an livet ur helt olika angreppsvinklar, men ser också att de fått med sig väldigt liknande tekniker och verktyg från oss föräldrar. Jag är tacksam för att jag fortfarande får ha dem här och vet att det inte är en självklarhet. Att få ett långt liv är inte en självklarhet och att vuxna barn vill ha med sina föräldrar att göra är inte heller säkert.

Idag är det vår yngsta dotters 24-årsdag. Hennes födelsedagar har många gånger firats tillsammans med hennes farmor som fyller år dagen innan. Igår var därför jag och maken hos svärmor och firade henne med tårtkalas, men dottern får vi fira via FaceTime eftersom hon och hennes man ju bor i Danmark och dessutom flyttar till ny lägenhet idag. De kommer dock på lördag och stannar i en vecka, så då firar vi lite extra. Jag tror vi får göra en sådan där julgranstårta som svärmor hade gjort – så fantastiskt god med marängbotten och sötsyrlig frukt. Själv hade jag bakat Schwarzwaldtårta och Oscar II-tårta (jag lägger aldrig rostad mandel ovanpå, men det är också gott) och tagit med mig. Just Oscar II har vi till både påsk och födelsedagar – funkar även bra för mig som inte äter vetemjöl.

Schwarzwald är svärmors favorit och den testade jag att baka första gången förra året. Inte så pilligt som man kan tro. Mer roligt att få mala rostade hasselnötter i makens mandelkvarn (han fick den i present av syrran som plockat upp att han fascinerades av sin mormors sådan då han var barn) och försöka göra tårtan estetiskt tilltalande med ganska enkla knep. Jag hade dock velat ha en tyll som gör snyggare toppar på spritsdetaljerna. Den jag använde igår är mest till semlor och den andra jag har ger snygga längder. Ett toppentips angående Schwarzwalden är att köpa färdigrostade hasselnötter!!! ICA gott liv (finns kanske andra också), så värt att slippa pilla med att rosta själv utan att bränna och sedan försöka få bort skalen.

När vi kom hem var det sedan dags att fira oväntade nya relationer genom att återigen träffa ”bloggbrudarna” som Anna drog ihop. Denna gång hade träffen jultema. Så roligt att kunna mötas på detta sätt – fem kvinnor med ungefär lika många år under rocken som bloggar och älskar julen. Somligt väldigt olikt, somligt väldigt likt. Och visst är det värt att fira att det i dagens samhälle finns medmänniskor som är villiga att se på varandra med generösa, inkännande och inbjudande glasögon? Jag är jätteglad att vi redan planerar för en tredje träff. (Den fina julkrubban från Mexiko är svärmors. Hon köpte den för några år sedan på fd Afroart, numera A world of craft, men jag ser den inte i deras butik. Något att hålla ögonen öppna för på Tradera eller liknande?)

Funderingar

Annas tolv frågor.

15 december, 2024 7 kommentarer

Anna lade upp en lista som jag sedan har sett flera andra svara på. Det var så spännande att läsa om deras funderingar kring denna blandning av stora livsval, personlighet och vardagslycka att jag bestämde mig för att fundera lite över samma frågor.

Om du var tvungen att flytta till ett annat land eller plats, vart skulle det bli?
Vi hade tills för några månader sedan alla våra tre vuxna barn i Stockholm och jag gillar stan på många sätt. Jag hade därför gärna haft en övernattningslägenhet i Vasastan. (Inga nyheter där, inte.) Det var en fröjd att bo på Carterville Road i Utah och jag saknar ibland de majestätiska bergen, men flytta dit igen? Jo, om det fanns tvingande omständigheter. ”Problemet” för mig är människor, jag önskar närhet till ett ganska stort gäng. Annars verkar Nya Zeeland uppfylla många av mina önskningar gällande både väder, natur, sätt att leva och annat som är viktigt i livet.
Om du kunde resa tillbaka i tiden, vart skulle du resa?
Definitivt långt tillbaka. Jag är intresserad av ALLT som hänt historiskt och tror att vi inbillar oss en massa saker om både det ena och det andra. Tänk bara på alla stora civilisationer som gått under! Något som hade varit fantastiskt att se skulle vara att se hur statyerna på Påskön kom på plats t ex.
Vad värdesätter du mest hos vänner?
Jag har svårt att sätta fingret på annat än det gamla klyschiga ”om du vill ha en vän måste du själv vara en”. Ömsesidigt intresse och omsorg, alltså. Öppenhet. Mina vänner behöver varken tycka eller tänka som jag själv. Jag gillar djupa diskussioner.
Finns det något folk ofta missuppfattar om dig?
Det här är så svårt för mig att svara på, för jag har ingen aning om hur folk pratar om mig bakom ryggen. Att jag är bossig är ju ingen missuppfattning. Jag jobbar ständigt på att inte ta storasyster-lärare-befälet i nya situationer. Jag har hört att det känns oväntat att jag är en prokrastinerare, att jag skjuter upp saker och ting. Och för folk som kände min mamma får jag ofta ett likhetstecken mellan henne och mig, men även om våra kärnpersonligheter är väldigt lika finns det mycket i henne som jag inte känner igen mig i.
Vad betyder lycka för dig?
Detta kräver en hel uppsats. Jag har definitivt ändrat uppfattning sedan jag började jobba som samtalsterapeut. Det som folk allmänt ser som lycka är egentligen förnöjsamhet, att vara nöjd med situationen. Det mesta i livet är bara transportsträcka. Lycka kan vara små stunder av extra glitter. Detta behöver många jobba på att upptäcka och lära sig praktisera. Själv är jag idag mycket mer ”sinnlig” än då jag var yngre. Jag tar mig tid att njuta av olika upplevelser och hastar inte igenom livet lika mycket längre. Jag är därför mycket lyckligare idag än som yngre.
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då?
Jag kallas Monna av familjen och tyckte det var jättejobbigt att växa upp utan mellannamn. Mitt leknamn som barn var alltid Elisabeth (och jag skulle kallas för Lisa), så familjen tyckte att jag skulle fira min femtioårsdag med att lägga till just Monna eller Elisabeth i mina officiella papper. Jag tyckte dock att det kändes onödigt krångligt, men gillar tanken att det går att fixa om jag verkligen skulle vilja.
Pizza, hamburgare eller sushi – vad skulle du välja att äta för resten av livet?
Sushi, alla dagar. Mums.
Tror du på att ge folk en andra chans?
Utan tvekan! Vi är bara människor och gör alla fel. Förlåtelse är verkligen något som fler borde praktisera.
Vilken är din favoritlåt just nu?
All härlig julmusik som jag inte tröttnat på än.
Vad är din favoritmat just nu?
Det jag längtar mest till är skinkmackan på kvällen före julafton, men jag vet också att jag snart tröttnar på samma skinka.
Vad gör du helst när du är ensam?
Stickar, skriver, läser, rotar i trädgården, pysslar – jag älskar att hänga med människor, men är aldrig någonsin sysslolös då jag är ensam. En stund jag särskilt uppskattar att vara ensam är i bilen då jag lyssnar på musik på hög volym.
Om du bara fick beskriva dig själv med tre ord, vilka skulle det vara?
Omtänksam, nöjd och generös om jag får välja mina tre bästa egenskaper. Uppskjutande, bossig och negativ om jag måste välja de sämsta tre.

”Mina” berg, de som jag saknar så ibland…

Ditten och Datten

Underhåll gammal vänskap med lite ”5-56”.

17 juni, 2024 2 kommentarer

Forskning visar om och om igen att kvaliteten på ens relationer betyder oerhört mycket för välbefinnandet. Det är alltså viktigt att göra plats för tid och energi för att både skapa och upprätthålla goda relationer. Hur gör man detta? Ja, inte är det helt lätt eftersom livet innehåller så många andra borden och måsten. Relationer handlar inte bara om vänner, utan även om lilla och stora familjen, arbetskamrater, grannar och människor som vi möter i andra sammanhang. Var drar vi gränsen mellan bekant och vän? Och hur gör vi med relationer som är obalanserade? Vilket ansvar bör vi lägga på oss själva och när, om någon gång, är det på sin plats att avsluta en relation? Dessa frågor får jag ta mig an någon annan dag.

I lördags träffade jag tre grundskolevänner som är mycket viktiga för mig. Under alla år då jag inte bodde i Karlskrona såg vi till att träffas i denna konstellation varje sommar då jag var hemma på besök. Sedan jag flyttade tillbaka 2016 har vi dock inte fått till så många träffar – jag bor väl för nära, haha! Först var det en massa med mina sjuka föräldrar, men vi fick till en träff innan pandemin slog till. Efter covidåren har det dock inte blivit av. När vi nu äntligen kom till skott blev det precis lika avspänt som det brukar bli när vi träffas. När man känt någon sedan fem års ålder finns en stabil grund att vila på. Att vi utvecklats åt olika håll under vuxenåren är helt okej. Vi har följt varandra hit, har mött varandras väl och ve och vill fortsatt varandra gott. Jag ser oss fortsätta träffas hemma hos varandra medan åren vidareutvecklar våra anletsdrag och nya erfarenheter får stötas och blötas med fler insikter och förhoppningsvis gör oss ännu mer ödmjuka. Vi sprejar vår vänskap med lite mental 5-56, fortsätter visa att vi finns där för varandra och tar med oss den vackra regnbågspinne som vi fick njuta av tillsammans denna regniga lördag. Tack för det, livet.

Ditten och Datten

Midsommar 2023.

25 juni, 2023 4 kommentarer

Det är dagen efter dagen efter den fest som jag verkligen ville skulle bli lyckad för alla inblandade. Inte för att jag inte brukar ha den ambitionen, men den här gången kändes det ändå lite extra viktigt. 3/4 av våra amerikanska kusiner och deras familjer var på besök, och ett gäng andra amerikaner varav några aldrig ens varit utanför USA:s gränser. Förutom detta rätt stora gäng var vi ”de gamla vanliga” (några av mina syskon med familjer och ett gäng vänner) och när jag hade räknat in alla som blev kvar efter sjukdoms- och ”måste hämta familjen på flygplatsen”-bortfall blev vi 56 personer kvar. För att få en sådan operation att funka finns det en hel del att tänka på innan själva festen och av festdeltagarna krävs en del hjälp och socialt ansvar om man som vi inte tar hjälp utifrån.

Själv stod jag i köket hela dagen innan för att baka pajer och tårtbottnar och koka ägg. Mot slutet slöt syrran och min kusins fru upp för att skrubba alla potatisar. De fick bästa placeringen rakt på köksgolvet, men jag bjöd dem i alla fall på varsin kudde att sitta på.

Själva dagen var typ det bästa att få krama om brorsonen som varit borta i två år! Hans familj hade dagen innan varit i Köpenhamn och plockat upp honom på flygplatsen och sedan hade det hunnits med att skivas kassler, ugnsbakas kyckling och göras potatisgratänger och Janssons. Intensivt! Hur som helst skulle trädgården göras lite fin och festlig, en nog så viktig detalj för att en fest ska bli extra trevlig. Blomsterarrangemangen var i vanlig ordning fenomenala och skapade av syrran som fått hjälp att fixa blommor av vår kusins dotter. Tyvärr har jag bilderna på dem i kameran och överföringskontakten funkar inte som den ska.

Frallor ska ätas nybakade, så en av kusinerna och syrran rullade och flätade så det stod härliga till medan trädgården iordningställdes. Ingen skulle behöva få för lite bröd! Det blev sååå många frallor, och de flesta gick åt under dagen.

Alltså, det här midsommarbrödet var nog det vackraste hittills. Med små medel blev midsommarstången i deg levande. Vallmofrön och blåklint fick dekorera ringarna. Fint, va?

Några av alla amerikaner fick ansvar att klä midsommarstången och det gjorde de med den äran!

Stången blev jättefin och stod klar lagom tills att det var dags att äta.

Tips! Om du kan så undvik papperstallrikar även om det är en typisk papperstallriksfest. Det blir lite extrajobb, men finns det diskmaskin så är det väl värt att få äta på en riktig tallrik. Särskilt som på en sådan här fest där många fick sitta på marken på filtar. Alla har väl haft upplevelsen där papperstallriken viker sig och häller ut innehållet på finkläderna…

Maken och kusinens man hade fixat årets skyddstak till det stora bordet. Mat utomhus behöver skyddas från vädernycker, både sol och regn, och flygfän. Flygfäna är det svåraste att hantera, men de kommer alltid att vara närvarande då det är dags för fest. Vi har en kylbricka till kött och Bregott som inköptes på Maxi för några år sedan, och har man hanterat maten ansvarsfullt innan hinner den inte bli dålig på tiden det tar att ha en normal sittning. I vanlig ordning var brödet och äggen mest populära, men det var roligt att se att det mesta var rätt beräknat.

Årets dans runt midsommarstången blev ännu roligare än förra året. Det är så kul när alla är med! Amerikanerna hade fått text och musik i förväg. Jag tror inte så många hade övat, men de hängde med bra ändå och de som redan kunde klämde i ordentligt. Efter dansen var det dags för dessertbord. Tårta, snacks och godis fanns det också gott om. Hemgjord bål av saft, bubbelvatten (det blir många flaskor att bubbla innan dessa glasbehållare är fyllda, haha), is, chokladmynta, citronskivor, rabarber, jordgubbar, citronmeliss – dekorera och smaksätt med vad du har. Det blir både fint och gott! Syrran hade instruerat vår kusin, som är jätteduktig på att baka och laga mat, hur man gör en prinsesstårta. Alla var mycket nöjda med resultatet och nu kan hon åka hem och föra denna tradition vidare till sina barn.

De lite yngre barnen och en del av de vuxna var mer intresserade av att bada vid stranden än att leka, men de leksugna var ändå en stor skara. Maken hade förberett några klassiska midsommarlekar som stövelkastning, äta godissnöre utan att hålla i, sked- och potatisstafett, något slags komprimerad kubb, säckhoppning och inte minst…

… irländsk julafton. Jag vet inte varför det är så himla roligt, det bara är det. Det sprangs på sniskan och skrattades för fullt, precis som det ska vara.

Till denna dag tror jag inte jag har gjort någon riktig midsommarkrans. Jag har ansvar för köket, men jag njuter alltid av de vackra skapelser alla åstadkommer!

Syrran hade förberett en aktivitet där man skulle designa och skapa en klädsel inspirerad av en Sverigedräkt med hjälp av soppåsar, tygblommor, tejp och lite annat smått och gott. Det blev flera vackra skapelser, men mest precis blev den som prydde min kusin! Så roligt. Min svåger och syster (ej med den här gången) var lekansvariga på dotterns försenade bröllopsfest och hade där en familjefejd där brudens och brudgummens familjer skulle klä varsin brud under liknande premisser.

Här ser du skymten av en av de andra tjusiga skapelserna. Kul med tolkningar också!

Som det ska vara avslutades denna långa och härliga dag med en vacker Bredavikssolnedgång. Jag somnade gott, tacksam och glad över hur fin dagen blev. Det är härligt med hjälpsamma människor som tar socialt ansvar och som deltar genom att lyfta varandra på bästa sätt! Hoppfullt. Igår fortsatte helgen med ”släktträff” hemma hos min moster och morbror, så nu är det dags för lite återhämtning. Hoppas att även din midsommar blev bra och på det sätt som du ville och behövde.

Funderingar

Vänner och sånt där.

3 maj, 2022 6 kommentarer

”Nu vet jag vilka som är mina riktiga vänner!” Har du hört den kommentaren förut? Rent intuitivt har jag alltid reagerat starkt negativt på den, men jag har inte kunnat sätta fingret på vad det är som stört. Medan vi åkte hem från Nynäshamn roade jag mig med ett gäng poddar, bl.a. Kropp och själs avsnitt ”Så skaffar du nya vänner”. Jag fascineras av relationer och mänskliga interaktioner. Vem räknas som bekant, är det skillnad på polare och vänner, vilka krav kan ställas i en vänskap och varför känner sig så många ensamma även om det finns tusentals, tiotusentals, hundratusentals och miljoner i ens relativa närhet? Avsnittet var spännande och givande. Ingenting direkt nytt, men ibland är det bara bra att samla ihop allt man kan om något.

Jag reagerade bland annat just på hur man talar om vänskap. Vilka krav kan man ställa på en vän och vilka skyldigheter har man åt andra hållet? Många vänskapsrelationer byggs upp under barndom och ungdomsår. De flesta av oss har vänner som hängt med nästan lika länge som vi har levt, men så finns det också andra från olika arbetsplatser, personer vi lärt känna genom församlingar, organisationer, sportklubbar, kulturutövande, föräldragrupper, onlinesammanhang…

För ett tag sedan frågade min dotter hur jag såg på vänskap och om jag värderade vännerna i något slags skala, så jag gjorde något slags väninventering. Det var jättespännande! Jag råkar tillhöra den sort som älskar att hänga med både den lilla familjen och storfamiljen. De är verkligen mina nära vänner, inte bara ett nödvändigt ont p.g.a. blodsbanden. Sedan finns de ett fåtal som är familj utan släktskap. Vännerna från olika tider i livet som man kan plocka upp tråden med när som helst. Ett stort gäng bekanta som jag gärna hade lärt känna bättre om tiden hade funnits. Jag gillar helt enkelt människor och känner att jag genom andra utvecklar mig själv och förståelsen för detta märkliga jordeliv.

Hur är det då med vänskap i allmänhet? En bekant sa en gång till mig ”Du verkar ha så många vänner, jag har nästan inga. Jag skyller det bara på mig själv. Jag har flyttat ganska mycket och så fort jag flyttat slutar jag ha kontakt med de som varit viktiga på det gamla stället. Det finns ingen mer energi, jag har fullt upp med familj och jobb.” Somliga kräver för mycket av sina vänner, ofta på ett sätt som jag tycker är mycket oattraktivt. Vännerna ställs som ansvariga för individens lycka, om de uppträder ”fel” gör det individen olycklig och besviken. Jag anser inte att det är andras ansvar att göra mig lycklig, lyckan behöver jag lära mig hitta i och genom mig själv. Detta är ”nu vet jag vilka som är mina riktiga vänner”-typen, de som lämnar trasiga vänrelationer bakom sig då det inte finns några perfekta människor och därmed inte heller några perfekta vänner. Somliga gillar att tillhöra en gemenskap, att hänga tillsammans i grupper. Det gör att man blir mindre sårbar. Visst är det tråkigt om någon inte längre kan eller vill tillhöra gemenskapen, men det finns andra där som fortsätter täcka upp. Det finns personer som inte har många vänner, men de som finns är mycket nära. Det finns en hel del som ser ut att ha hur många vänner som helst, men som känner sig tomma och totalt ensamma inuti. De kanske har en historia av att ha blivit utnyttjade, eller har trasiga anknytningar från barndomen. Ofta supertrevliga och väldigt anpassningsbara, men upplevs kanske som svåra att komma inpå livet.

Svenskar visar sig om och om igen vara ytterst svåra att komma inpå livet. Det upplever både ”utsocknes” som flyttar hit och svenskarna själva. Forskning placerar oss som ”trevliga och artiga, men näst intill omöjliga att skapa nära vänskapsband med”. Jag som har bott i USA i några omgångar upplever att amerikaner ofta får en att känna sig mycket välkommen och tjenis, men det är ofta på ett ytligt plan. Men! De är mycket bättre på att umgås i grupp där nykomlingar snabbt får en plats, man umgås i knytissammanhang vilket gör att det inte kostar på om det kommer 25 eller 40 personer. Däremot tar det även där lång tid att skapa nära vänskapsband, något som är viktigt att påminna sig om. Det är mänskligt och ska kanske vara så. Det är nämligen inte helt hälsosamt att vända sitt hjärta ut och in och bjuda in okända människor utan förbehåll.

I min familj finns uttrycket ”inte en käft hör av sig”. Frågan var i detta specifika fall om personen ifråga någon gång hört av sig till käftarna eller om käftarna möjligtvis bara var vanliga ungdomar som hade fullt upp med att oroa sig över finnar, perspiration, andedräkt eller annat livsviktigt, men det förtäljer inte historien. Maken undrade då jag satt och kände mig oändligt ensam i Philadelphia 1998 om jag förväntade mig att någon skulle knacka på dörren och fråga om jag ville bli deras nya bästis. Den där kommentaren förändrade för evigt min syn på ansvar i mellanmänskliga relationer och resten av tiden i Philly blev rent vänskapsmässigt fantastiskt fin. Jag tog ansvar, engagerade mig i en lekklubb, steppade upp och tog ansvar… Det gjorde all skillnad och jag hade inte längre någon anledning att känna mig ensammast i världen.

I Sverige kan det ta eviga tider av nick på huvudet och knappt att man hälsar, men när man väl är vän så är man ofta vän ”på riktigt”. Vi har trevliga grannar där vi nu har bott på heltid sedan februari 2017, men inte är de våra vänner. Jag skulle utan att tveka kunna gå in i tre av de närmare husen och fråga om ett ägg eller akut hjälp, men mer är det inte. I Orem var det annorlunda. Jag umgicks med många av grannarna på daglig basis, delade så mycket fint med dem, firade födelsedagar och andra höjdpunkter och har fortfarande nära kontakt med flera av dem. Flyttade vi härifrån skulle jag nog inte ens skriva julkort till någon av de kvarvarande grannarna. Men som sagt, det är kanske inte helt lätt att tala om varför det är på det viset. Jag har inte precis vänt mig ut och in för att förändra det. ”Goda grannar” räcker för mig, det behövs inte fler goda vänner i det här stadiet av livet.

När man kommer upp i ålder börjar vänskapsrelationer trilla bort lite mer ofta p.g.a. sjukdom och död. Detta gör ofta att den existentiella ensamheten börjar ta mer plats i ens medvetande. Är det då omöjligt att träffa nya vänner som 70-åring? Absolut inte. Frågan är vilket ansvar man vill ta själv och om man orkar investera den energi som det krävs om man ska lära känna nya personer. Har du några tankar om vänskap eller om detta ens är något som är intressant att fundera runt?

Ditten och Datten

Återbruk och nytändning.

6 februari, 2022 2 kommentarer

Naturligtvis börjar vi dagen med att fira amaryllisens söndagsfest! Idag började den här skönheten visa färg på riktigt. Det är en av de översomrade lökarna. Skam den som ger sig, ge aldrig upp och allt det där. Jag blir lika glad i februari över att känna planttanten i mig glädjas över mina små plantbebisars utveckling!

Sedan har vi det här fåniga projektet. Min lillebror kallar det ”mindfulness”, men jag är nog benägen att kalla det ”slithåretness” Jag köpte en så stor och fin bit riktigt härligt linnetyg, en påbörjad duk, för ingenting. Själva broderiet är inte värt att bygga på, så jag tänkte mig att bara jag sprättar bort det så kan jag sedan använda linnet till olika projekt. Ja, nu kan jag ju inte sluta, för jag har redan lagt flera timmar på det. Problemet är att det är jätte-, jättemycket kvar att sprätta upp. Jag håller mig åtminstone till ett ställe för att få loss åtminstone en meter broderifritt tyg. Min FRAMÅTANDA gör att jag trotsar Agnes Wold och är positiv så in i bängen. Retar det bara henne är jag nöjd. (Skojar ba, jag vill att Agnes också ska vara glad och må bra.)

Här ligger gårdagens stora projekt. När de sålde ut gamla handdukar till halva priset i second hand-butiken köpte jag på mig ett gäng av de största som matchade någorlunda. Jag hittade Ellinor Nilsens fantastiska morgonrockar som är sydda av nya och rent fantastiska handdukar som blivit ratade i kvalitetskontrollen. Det vore knappast hållbart att köpa nya handdukar för att göra något liknande, men åttio kronor för några urtvättade och uttjänta tygbitar är nästan ett fynd.

Jag köpte faktiskt ett nytt mönster för första gången på säkert tjugo år. När barnen var små hade jag en kort period då jag plockade upp mitt stora intresse för klädsömnad, annars var detta min vardag under många år på åttiotalet. Oj, vad jag ritade av mönster, klippte och sydde, fixade mönster och tänkte att kanske, kanske skulle jag kunna jobba i sömnadsbranschen. Jag älskade Burda-tidningarna och ville sy hälften av alla mönster de innehöll. Det här morgonrocksmönstret var inte billigt då jag fick beställa det från Finland, men jag tänker att kanske syr jag flera sådana här om jag får blodad tand…

Momentet att nåla mönster och klippa ut tyg är ABSOLUT tråkigast, men det måste värkas igenom om det ska bli något resultat. I just detta fall behövde jag pussla lite för att tyget skulle räcka. Den största handduken hade inget val, den måste bli baksida. Det rutiga tyget tyckte jag var roligast, så det fick bli framsida (om än kanske med rutorna lite på sned märkte jag då jag hade klippt färdigt. Det randiga tyget bjöd både på minst storlek och flest färger, så det fick bli fickor. Den ena ärmen och slaget fick jag pussla tyger till, klippa lite på ett ställe och sy till på ett annat. Tror det blir bra ändå.

Förresten, detta är nog det finaste tyget! Ena ärmen får en tjusig blomsterbård längst ner. Den här handduken är definitivt av bättre kvalitet. Jag har aldrig hört talas om märket, men det låter brittiskt och tjusigt.

Jahaja, det var allt för idag. Jag hade nog tänkt att jag skulle hinna lite längre än till att bara klippa ut alla delar, men det kom lite emellan. Bland annat oväntat besök, något som känns härligt och underbart och som jag har längtat efter de senaste åren. Jag gillar verkligen att någon bara kommer förbi och sladdrar bort några timmar medan man gör något slags ”Här har du ditt kylskåp” och får nytta av alla sjuttiotvå olika örtteer som uppehåller sig i vårt kök. Ja, det var verkligen roligt och sy kan jag göra någon annan dag. Ha en fin söndag!

Ditten och Datten

Ovanligt härlig vardag.

12 augusti, 2021 Inga kommentarer

Efter en riktig heldag med fasters begravning igår var jag inte hemma förrän strax efter kl 23. Jag måste alltid runda av min dag, särskilt om jag varit med om något så stort som jag var igår. Det betyder att det inte blev många timmars sömn innan det var dags att börja arbetsdagen med ett klientsamtal kl 8. Jag var extra tacksam över att inte behöva resa någonstans just imorse. Det gav mig tid att rulla igång dagen i ganska lagom takt.

Efter jobbet åkte jag till den nyöppnade sjukhusbyggnaden här i Karlskrona för att besöka den nya mammografiavdelningen och klämma tuttarna i tortyrmaskinen. Till försvar för den stackars sköterskan och allt hon representerar kan jag säga att den nya avdelningen är helt fantastisk, ljus och inte alls någon instängd bunker som det förra stället. Den nya röntgenmaskinen är dessutom mer ergonomiskt utformad och visade sig bjuda på betydligt mindre obehag än den som användes vid det senaste tillfället det begav sig. Bilden visar delar av det fantastiska konstverket ”A Point of View” av Eva Larsson som står i trapphuset i byggnad 46. Verkligen vackert!

Efter röntgandet var det dags att möta upp min fina, fina vän från gymnasieåren. Hon har en begravning av en anhörig imorgon och frågade om det gick att mötas upp då hon ändå var i stan idag. Jag blev så glad över att kunna hänga med henne i flera timmar! Hon bor alldeles för långt bort i vanliga fall. Vi åt god mat, slickade i oss varsin bytta Karlskronaglass och förfasade oss som de tanter vi hunnit bli över vissa av de arkitektoniska bottennapp som vår stad intagits av de senaste åren. Nu ska vi till Gert Wingårdhs försvar (med allt detta försvarande skulle jag kanske satsa på att bli försvarsadvokat istället) säga att hans bygge med glaslådor säkert hade varit läckert på något annat ställe. Det är dock inte nödvändigtvis så att en krock mellan olika tidsepoker blir ”spännande” eller ”nydanande”. Nej, kuvösbyggnaden smälter knappast in på Björkholmen, utan tar för mycket plats både rent fysiskt och mentalt. Jag känner mig faktiskt lite besviken, men tycker ändå att de där Björkholmsbyggena är betydligt mer lättsmälta än den stora rostkolonn (jag VET att materialet heter corten, men det gör inte ”World Trade Center” vackrare) som reser sig upp alldeles bakom Karlskrona Central. Suck! Desto mer skönhet kunde vi insupa under vår promenad runt Saltö! Se, det var en alldeles ljuvlig promenad med några fina nedslag där vi njöt lite extra av utsikten.

Ikväll har jag rensat upp lite på mina morföräldrars och mammas gravar. Någon såg ut att ha varit där och pysslat alldeles nyligen, men jag satte dit några nya blommor och kasserade några andra. Det såg fräscht och välvårdat ut, till skillnad mot hur det såg ut för några veckor sedan då det inte hade hjälpt att vattna och hettan helt hade tagit över. Nu väntar vi in hösten, men först ska jag suga i mig de sista vackra sommardagarna. Jag hoppas du har möjlighet att göra detsamma!

Funderingar

Gå ut och förändra världen!

25 januari, 2021 Inga kommentarer

”Det var en familj som flyttade mycket på grund av pappans jobb. Dottern gick i en ny skola nästan varje år och hade svårt att få nya vänner. Hon kom hem efter sin första dag på en ny skola och berättade för sin far att hon inte tänkte gå tillbaka. Andra elever hade retat och mobbat henne och hon var så ledsen. Naturligtvis fick hennes föräldrar henne att gå tillbaka till skolan. Efter ett par veckor sa hon igen att hon inte tänkte gå tillbaka. Det var för svårt… Hennes far tog henne med in i köket. Han ställde fyra kastruller med vatten på spisen och satte på värmen. I den första kastrullen lade han en sten. Den andra fick ett ägg. Den tredje fick en potatis och den fjärde fick några teblad. De såg på hur allt kokade och till slut var det färdigt. Fadern frågade dottern vad som hade hänt. Stenen och vattnet var oförändrade. Ägget hade blivit hårdkokt. Potatisen var mjuk och mosig. Tebladen hade ändrat vattnets färg. Vad kunde de lära sig av det? Vi har svårt att kontrollera vad som omger oss (vattnet). Vi kan dock kontrollera hur vi reagerar och hur vi förhåller oss. Vi kan vara som stenar, hårda och oföränderliga oavsett vad. Vi kan vara som ägg och bli hårdhjärtade. Vi kan vara som potatisar och bli mjuka och följsamma. Eller så kan vi vara som teblad och förändra vår omgivning till det bättre.”

Saxat ur det känslosamma brev min ”extramoster” skickade igår. Jag är tacksam för kloka människor som delar med sig av tankar, insikter och funderingar. Dessa gör att jag har möjlighet att växa och utvecklas.

Ditten och Datten

Såhära och sådära.

28 oktober, 2020 2 kommentarer

Igår skulle jag hämta upp en grej hos en körkompis då jag ändå var i stan. Jag hade just kommit från en mysig middag med en väninna på Lee Baguette (god vietnamesisk mat för dig som råkar vara hungrig i Karlskronatrakten). Det var länge sedan jag blivit så blöt utan att ha ställt mig i duschen. Regnet fullkomligt vräkte ner då vi joggade till våra respektive bilar! På väg till Saltö hann jag torka till något, men jag bannade mig själv som inte hade kollat väderleksrapporten och därmed valt helt fel ytterplagg. Du kan ju gissa min sinnesstämning. Väl framme på Saltö parkerade jag och började gå och så började det vräka ner igen. Jag visste inte vilket hus jag skulle till och gick först fel. Efter den upplevelsen började jag storskratta då jag såg mig själv i spegeln i hissen.

Väl framme hos M och P bjöd de in mig för att visa lägenheten och utsikten från den inglasade balkongen där på femte våningen. Absolut hänförande! Jag såg hela Karlskrona upplyst framför mig, men lite suddigt då balkongglaset var täckt av regndroppar och diset låg tungt över mörkret. Jag fick den där utsikten som jag pratade om häromdagen i det här inlägget. Vackrast var Fredrikskyrkan som låg längst upp som körsbäret på toppen! Paret sa att de tycker att Gert Wingårdhs skapelse är ”anskrämlig”, men att de ”ser fram emot att sitta och titta på ägarna då de befinner sig i sina glasburar”. Hahaha! Så roar man sig alltså som pensionär i isolering.

Efter över en timme hade överlämnandet av ett kuvert blivit till ett spännande samtal om livet, historia, effekterna av coronavirusanpassning, Gert Wingårdhs arkitektur, amerikansk och kinesisk företagskultur, teater, femtioplussare som kör 100 mil på motorcykel och lite annat smått och gott. Jag älskar verkligen att möta andra människor i samtal, vare sig det gäller terapeutiska sådana eller bara möten i förbifarten. Alltid tar man med sig något! Det sista jag tog med mig från det här besöket var en suddig bild på tavlan paret hade hängt upp i hallen då de blev pensionärer. Själv tyckte jag det var en härlig uppmaning och tycker inte att jag behöver vänta.

På väg hem klämde jag in både en snabbvisit till några godingar och ett praktfullt åskväder. Det tillhör inte direkt vanligheterna att det åskar så sent i oktober, så jag passade på att njuta. Tänk så spännande naturen är! Och vad viktigt det är att välja ”kläder efter väder”.

1 2 Nästa →