En gång i tiden…

… fanns det böcker i de flesta hem man besökte. Så är det inte längre. Det handlar om digitaliserat material, inredningsstil och annat, men nog ser jag långt färre fysiska böcker då jag besöker andra hem. Det har fått mig att fundera en del. Tiden går, samhället utvecklas, vi kan inte förvänta oss att allt fortsätter vara som det alltid har varit. De flesta av oss vill nog inte det heller, inte ens de av oss som gillar rutiner och är konservativa av oss. Här är sådant som en gång var (och kanske fortfarande är i vissa fall) självklart, men som nu inte längre är det. På gott och ont!

  • bokhyllor fulla av böcker – nu ser jag mest ”soffbordsböcker” som mer bjuder på dekoration än information och kunskap.
  • tvättmedel och sköljmedel med stark parfym – vet att det fortfarande finns kvar, men känner mest äldre personer ”lukta tvättmedel” idag.
  • blandband, LP-skivor, CD-skivor – att ha Spotify och andra musiktjänster som erbjuder ett oändligt antal blandband är både fantastiskt och skrämmande.
  • välmående livsmedelsbutiker även på mindre orter – Eddes livs i Spjutsbygd hade t.o.m. en delikatessdisk där man kunde beställa ett hekto hushållsmedwurst och en lagom stor ostbit, idag har liknande orter på sin höjd en mack med lite mjölk, postuthämtning och möjlighet att spela på lotto.
  • postutdelning sex dagar i veckan – nu är det varannan dag på vardagar, och kanske försvinner detta helt i framtiden om vi går samma väg som Danmark.
  • fast telefoni – minnet av mamma då hon satt vid telefonbänken i köket och delade med sig av sin visdom till alla möjliga och omöjliga människor (hon var obetalad psykolog, helt klart) är något som tillhör en annan tid. Och att mobilen idag är ett mobilt underhållningscenter med maximerat utbud 24/7 – jag hade aldrig kunnat drömma om något liknande.
  • två teve-kanaler – om böckerna och kassettbanden har försvunnit så har istället utbudet av filmer och serier blivit enormt, att sitta runt ”lägerelden” och prata om vad som gick på teven igår är knappt möjligt längre.
  • leksaker – att gå in i en leksaksbutik och känna pulsen öka eller bläddra i leksakskatalogen och ringa in det man önskade i julklapp – leksaksbutiker lägger ner och barn är mest intresserade av paddor, datorer, telefoner och underhållande appar, leksaker är något som mest väldigt små barn eller vuxna samlare ägnar sig åt.
  • rökare överallt – att gå ut på lokal och komma hem och slänga sig i duschen och tvätta alla kläder var ”normalt”, jag hade aldrig kunnat tro att rökning skulle begränsas så i det allmänna rummet. Av alla förändringar är det denna jag verkligen gillar.
  • skyltsöndag och gågator med levande butiker – butiksdöden är verklig, den ena stadskärnan efter den andra tystnar. Hur många restauranger och caféer kan en stad ha?
  • det lilla livet – mina tankar går mer och mer åt att vi människor mår sämre av att kopplas upp mot alla miljarder medmänniskor samtidigt, vi kan inte bära allt elände. Förr tog ett mord veckors uppmärksamhet i all media, nu blir det en flashnotis om ”en skjutning”, ”en sprängning”.
  • Rapport och/eller Aktuellt – att tänka sig att allt som skedde täcktes av dessa två nyhetsprogram känns märkligt nu, återigen handlar det om uppkoppling.
  • ett liv utan denna trådlösa uppkoppling – hur var det ens? Och hur ska jag ta mitt ansvar för att hantera att det finns i mitt liv? Jag älskar att jag kan ”träffa” lilla barnbarnet varje dag via FaceTime och en massa annat, men jag känner också tydligt att jag inte vill ägas av dragningskraften som finns i det som denna trådlösa uppkoppling innebär. Min blogg är här för att stanna, mycket annat är det inte. Jag jobbar ständigt på att hantera detta.

Det finns mycket idag som är bättre än förr, annat som är sämre. Vi lever här och nu, men det finns en framtid som är någon annans här och nu. Att förhålla sig till det och inte fastna i det ena eller det andra är kanske det bästa förhållningssättet. För min del oroas jag mindre av CO2, mer av mikroplaster. Jag oroas mindre av att människors fokus förändras, mer av att för mänskligheten viktig kunskap slängs bort och försvinner på bara en generation. Jag oroas mindre av att barn inte längre kan klippa men är skitbra på engelska, jag oroas mer av att de inte lär sig hantera relationer på ett hälsosamt sätt. Det är mycket jag inte kan påverka, men det som händer i det lilla livet kan jag ta ansvar för. Så det är det jag fortsätter med. Jag gräver där jag står, både bildligt och bokstavligt. Jag jobbar på att acceptera att alla andra också måste få välja hur de vill hantera utveckling, både sin egen och samhällets.

Continue Reading

Ombyggnad pågår, del två.

När jag läste några av kommentarerna till gårdagens inlägg insåg jag att jag ville komplettera min lilla liknelse eftersom den kunde feltolkas, eller åtminstone tolkas på ett sätt som inte var min mening.

Jag börjar med detta: ”Nej men det här lät ju faktiskt bara för deppigt: ’Som 54-åring närmar jag mig byggets slutfas.'” Men bilden av mig själv som ett hus som byggs gillar jag verkligen. Det är fortfarande under uppbyggnad och ett hus ”dör” inte när det är färdigbyggt. Lite närmar jag mig dock detta: ”Du ÄR du! Det finns inga supermänniskor. Huvudsaken vi gör det bästa av det vi har och inte krånglar till det.” Ja, visst är jag jag, men jag skulle kolavippen direkt om jag kände att det inte fanns mer att göra. Min grundstomme är definitivt satt, några stora tillägg eller förändringar känns inte aktuella. Jag har bara inte helt byggt färdigt.

Några tydligt definierade faser i en kvinnas liv är för somliga liknande mina egna: barndom, tonår, tidiga vuxenår, småbarnstiden, tiden som tonårsförälder, klimakteriet (från perimenipaus till full menopaus) och det som kommer härefter. Eftersom jag inte varit där än kan jag inte fylla på listan. Att jag säger att jag närmar mig byggets slutfas betyder inte att jag säger ”snart dör jag”, snarare att jag befinner mig i det skede vårt eget hus gör. En del takpannor ligger fortfarande staplade för att läggas på takpappen, det finns lister som inte sitter på plats, ett fönster har inga lister eftersom vi vill byta ut det, den mysiga inbyggda sängen i syrummet ska få en förvaringsmodul inbyggd så den blir ännu finare/mysigare, en del lister är inte målade o.s.v. Huset funkar utmärkt ändå, men det är inte färdigbyggt. Jag tror och hoppas faktiskt inte att jag kommer att göra några stora och omvälvande förändringar som rubbar mig i grunden, som gör att varken jag eller andra känner igen mig. Vi har en farstukvist planerad, kanske är det motsvarande mitt sista stora projekt på mig själv (vad nu det är).

Tänk dig att du är färdig med ditt bygge i trettioårsåldern. Att det inte sker någon utveckling, att huset står kvar exakt som det var då tills det är dags att lämna in. Du har sett dessa hem. De börjar se sunkiga ut efter tio, tjugo, trettio år. Mossan lägger sig på taket, algerna tar över norrsidan på gaveln, inredningen faller långsamt samman, köksskåp och garderobsdörrar börjar hänga på trekvart och går inte att stänga ordentligt. Somliga bygger sig själva hela livet, blir aldrig klara. Andra är färdiga tidigt och behöver bara fräscha till ytskikten, åter andra låter sig förfalla, oavsett om de är ”färdiga” eller inte. Vem är du, vem vill du vara?

Continue Reading

Ombyggnad pågår.

Jag kör långsamt förbi byggarbetsplatsen mellan Mörtfors och Norrköping. Den angivna hastigheten är 30 km/h. Klockan är inte ens sju, men vägbyggarna är redan igång. Trots det fräser flera bilar förbi oss i hög hastighet, långt över den pågivna. Jag tänker på människorna som kallar detta sin arbetsplats. De som lever med en ständig risk för obetänksamma, stressade, empatilösa medmänniskor som bara prioriterar sin egen bekvämlighet, sin egen tid, sitt eget liv. Det stör mig otroligt och jag får andas djupt för att inte hänfalla åt irritation och ilska. ”Road rage” kan tydligen se ut på olika sätt.

Just nu håller jag på med något slags komplicerat byggnadsarbete gällande mig själv. Mitt årsord kräver djupdykningar, för hur ska jag annars kunna justera mig själv till mina grundvärderingar? Är förresten dessa ens samma som då jag var 25, 35, 45? Det är lätt att förorda godhet, vänlighet, kärlek, respekt, arbetsmoral, ansvar och allt annat fint i teorin. Hur det omsätts är dock inte helt självklart. Jag vill ta reda på var jag brister, var jag saknar delar, var redskapen behöver bytas ut och hur mitt arbetssätt kan förbättras. Trots min ålder hittar jag fortfarande nya prång, vrår och smygar i mitt inre. Det är både givande och intressant. Jag behövde ödmjukas då jag var yngre, nu behöver jag något annat. Frågan är vad.

Det hade inte varit dumt med dessa två skyltar att hänga runt halsen i det här skedet. Tänk att bara ha medarbetare runt omkring mig. Folk som jag kan lita på, som ”håller hastigheten”, vet vad de pysslar med, inte stjäl mina redskap och maskiner, är fokuserade på samma bygge som jag och bidrar till en trygg arbetsplats ”Gående” = alla som bara ska förbi, som inte är investerade i mig, inte är intresserade av diskussioner, inte har förmåga eller vilja att utvecklas tillsammans med mig. Tanken lockar, men som människa behöver man kunna hantera att göra även ganska intensivt arbete med sig själv utan att kunna inhänga arbetsplatsen.

Som 54-åring närmar jag mig byggets slutfas. Kanske är det t.o.m. dags för renovering på vissa ställen, det är inte helt klart för mig. Jag tror iallafall inte att jag är villig att plocka bort någon essentiell modul, egentligen handlar det snarare isåfall om ytskiktsrenoveringar. Vi får väl se. Det är ändå jag som är byggherre och vad jag har förstått har jag ganska fria tyglar…

Continue Reading

100% Monnah.

Jag är periodare. Det finns så mycket vackert i världen, så många roliga aktiviteter, så intressant litteratur, så stora mysterier att ta sig an och samtidigt finns det bara 24 timmar om dagen att ägna sig åt själva livet. Det ska ätas, sovas, relationas, hygienas och arbetas. Tiden som blir över kan sedan ägnas åt något annat. I veckan skrev jag om några spännande hobbies som jag gott hade kunnat tänka mig att ägna tid åt. Det finns annat som består och som inte är periodiskt alls. Sådant som jag hittat någon gång på livets stig och sedan burit med mig oavsett om det varit ”inne” eller ej. Sådant som inte är någon hobby. Somliga av dessa fenomen eller detaljer tar inte så mycket tid i anspråk, annat går det nog att gräva ner sig i. Här har du några av dessa mina finaste byggstenar, högt och lågt, i en salig oordning.

  • Blyglasfönster, kaleidoskop och Tiffanylampor. Solen eller annat ljus genom färgat glas är en känsla som inte går att beskriva. Jag älskar den. Det står ett kaleidoskop vid min dator och flera gånger i veckan lyfter jag det mot fönstret. Nere i duschrummet hänger ett blyglasfönster med utsikten från vår balkong i Orem. Jag har fått många underbara gåvor genom livet, detta som vi fick av grannarna då vi flyttade tillhör de absolut mest omtänksamma.
  • Manchester. Min far hade X antal bruna manchesterbyxor som han bytte mellan. Det roligaste är att mina favoritbyxor någonsin var ett par bruna som hängde med så länge att jag till och med färgade in dem med ny chokladbrun färg. De blev som nya och fick hänga med ett bra tag till. Just nu har jag inget enda manchesterplagg, trots att det finns en hel del att botanisera bland eftersom vi är inne i en ”manchesterperiod”.
  • Andlighet. Att känna mig som en del av den stora helheten och fundera över de stora frågorna. Mänskligheten, universum, förföräldrarna, Moder Jord, Gud. Känna att jag är värdefull trots mina fel och brister och sträva framåt och uppåt även om jag halkar tillbaka ibland. Söka efter att inte bara vilja det bästa, utan också att leva det. Acceptans för livets komplexitet och svärtan som är ständigt närvarande, mota bort denna med ljus.
  • Tricia Guild-estetik. Folklore. Kungliga textiltapeter. Libertytyger. Färg på riktigt, mycket färg och härliga kontraster. Om detta skvallrar vårt hem inte alls. Färgerna är ganska dämpade, huset är från början av 1900-talet och renoverat till att tala vänligt med den tiden. Tavlorna av Lena Linderholm från början av 90-talet får därför hänga i vår vita hallkorridor, aka galleriet.
  • Hantverksskicklighet i kombination med konstnärlighet. Jag faller som en fura i en Hemslöjdsbutik, i nunnornas lilla butik med täljda figurer till julkrubban, i en blomsterbutik med en duktig konstnärlig ledare, på Ylva Skarps hemsida, i ett slott där bara de duktigaste hantverkarna hade anlitats, då jag ser min syrras vad-hon-än-satt-fingrarna-i. Jag njuter av att uppleva det som skapats av någon som liksom har det i händerna och samtidigt har full koll på vilka färger som spelar väl med varandra och vilka proportioner som talar bäst med varandra.
  • Naturen. Öppna vidder. Berg. Hav. Sjö. Skog. Glänta. Hav av mjölkört framför röd stuga (Klackamåla). Solnedgång över stan (Bredavik). Susande tall i full storm (Uttorp). Natur är inte nödvändigtvis lämnad åt sitt öde, ska kanske inte ens vara det. Precis som jag inte har något emot lite ansade ögonbryn uppskattar jag en välskött skog, en strand utan guppande mjölkkartonger och en fjällstuga att värma sig i.
  • Böcker, bokhandlar och bibliotek. Behöver jag säga mer? Känslan och doften, böcker på höjden och på längden. Ett extra vackert bokomslag, eller papper som känns som siden mellan fingrarna. Läckra och väl avvägda, lättlästa typsnitt. Finurligt skrivna tips från bibliotekarierna eller butikspersonalen (trots att de antagligen inte tycker som jag). Känslan av att vara hemma vart man än kommer i världen.
  • Levande musik. Små barn som sjunger lite halvfalskt och med stor entusiasm, bombastisk rockkonsert med världsartist, superproffsig barockensemble, AF-luciatåg, musikal på amerikansk high school, operett med musik som jag egentligen inte gillar särdeles, popsnöre på sommarturné, att sjunga med vännerna i Fredrikskyrkans kammarkör, Sonja Aldén i en lantsortskyrka – ge mig någon, några eller en hel orkester som stämmer sina instrument så rinner tårarna på mig. Några av de upplevelser som rör mig mest har med musik att göra. Det går inte en dag utan att jag lyssnar på musik och de allra bästa dagarna är de jag får uppleva eller utöva musik lajv.
  • Relationer. Naturligtvis mina egna, men även att jobba med och betrakta andras. Att lära mig hur mänskligheten funkar, detta oändliga mysterium som borde vara så lätt med tanke på att det är detta som bokstavligen för världen framåt, upphör aldrig att fascinera. Låt mig hänga med de vuxna barnen en helg, ha en FaceTime-diskussion med nya bloggkompisar, titta på Trolösa och förundras över Tomas Alfredssons skicklighet att fånga essensen i människans komplexitet, tjuvlyssna på en diskussion bakom ryggen på tåget eller läsa en forskningsrapport om vänskap – detta är verkligen livet.
  • Sinnliga upplevelser. Jag försöker njuta av livet på alla sätt jag kan. Inte på bekostnad av något annat, inte som ”laster”, utan som att ta mig tid att landa i smaker, dofter, ljud, det jag ser och känner. Vi kan inte ta våra sinnen för givna och jag är därför tacksam för att mitt sätt att springa genom livet upphörde någonstans där på vägen. Jag stickar därför inte längre med akrylgarner, äter inte bara för att överleva, kostar på mig att gå på konserter, duschar med dofter jag gillar och ser till att hemtrevliga detaljer får prioritet.

Kanske finns det hundra punkter till på denna lista, men det var dessa som ville ge sig tillkänna just idag. Detta är en del i att jobba med mitt årsord ALIGN där jag påminner mig om vad som är viktigt för mig och var jag behöver kalibrera mig.

Continue Reading

Tankar om tiden.

Tänk att vi skriver -25, jag kan fortfarande inte riktigt ta in hur tiden går. Vad skiljer sig från 1975, 1985, 1995, 2005, 2015? Inte mycket när det gäller somligt, allt då det gäller annat.

När jag sitter vid mitt skrivbord idag är det som att jag är någon av mammas alla släktingar som bodde på Sturkö 1925. När jag själv var barn kändes det orimligt att jag själv skulle befinna mig på andra sidan sekelskiftet och skriva -25 i ett brev en dag. -85 hade jag så smått börjat med brevvänner, något som under tonåren blev ett av mina stora intressen. Igår pratade jag med fröken Kerstin, min mellanstadielärare. Tryggheten själv att höra hennes röst som fortfarande låter som 38 år och småbarnsmamma. Hon fixade så att vi fick en klass att brevväxla med i Hillerød i Danmark, och tänk så tacksam jag är för Sanne som blev min vän genom detta infall! Jag borde skriva henne ett långt brev för hand igen, med ”Sturkö -25” uppe i högra hörnet.

Trollhasselgrenarna inhandlades i en blomsterhandel till yngsta dotterns bröllop och hänger nu i köksfönstret. Jag har varit fascinerad av trollhassel sedan jag sprang på en i en av alla trädgårdar som jag (lite ofrivilligt, för det var pinsamt) fick kolla in tillsammans med far och mamma någon gång då de fortfarande bodde kvar i Bostorp och vi var ute och åkte. Far såg en trädgård han gillade och frågade om vi fick gå in och kolla. Helt rimligt beteende, eller? Hahaha, idag skulle jag kunna göra samma sak själv!

Päronträdet sattes en gång av Anton och Elsa. Eller hade Elsa gått bort när Anton satte det i jord? Det är inte rimligt att det är lika gammalt som jag, ett päronträd brukar inte ge frukt i över 50 år. Väder och vind har gett det en vacker form och jag älskar frukten den ger oss i rikligt mått. För tio år sedan hade svägerskan inte börjat odla sitt intresse för naturen och var ännu inte trädgårdsmästare. Nu är det hon som med sina konstnärliga ögon och kärlek till det som växer trollar fram former som hjälper träden att må bra och klara tyngden av frukt.

Denna solnedgång har sett liknande ut i många långa år. Har Lars-Olof stått här? Elsa? Anton? Kjell? Förundrats över de vackra färgerna på baksidan av huset, bort mot familjerna som haft dessa ägor i hundratals år? Det är bara familjemedlemmarna som bytts ut. Människor har fötts, levt, åldrats och flyttat eller dött här, samarbetat med naturen, slutat sina dagar på kyrkogården några hundra meter bort. Vi är de första som inte tillhör släkten på gården på väldigt låg tid, även om de sista två generationerna inte varit biologisk familj. Marken har gått i arv från föräldrar till barn om och om och om igen.

När jag avslutar dagen med ett fotbad tänker jag att jag blivit min mamma. Cirkeln är sluten. Detta var något av det bästa hon visste och jag förstår henne. När brorsbarnen kommer hit på sportlov vill de säkert ha spa, det gillar de också! Kärleken för att omhuldas och skämma bort kroppen har gått i arv i flera led. Det här skulle jag ha gjort då jag var trettiofem och barnen var små. Avslutat dagen med ett fotbad och mjukt tvättat bort det som inte skulle följa med till nästa dag. Bättre sent än aldrig. Det finns alltid chans till en ny början.

Continue Reading

Om att släppa alla hämningar.

”Jag har fått en storasyster!” Min lilla kusin Maria gjorde sin lärare förvirrad. Hon funderade på om kanske min faster och farbror hade skilt sig och att en av dem nu hade träffat en ny partner med större barn. Så var det nu inte, utan det var bara storkusinen (jag) som hade börjat på lärarhögskolan i Växjö och hade slussats ut i vuxenlivet på ett lagom mjukt sätt genom att flytta hem till faster. Det var skönt att bo hos någon jag redan kände och jag kunde på det viset leta efter ett studentboende i lugn och ro. Faster, farbror, lillakusinen och hennes två storebröder gav verkligen guldkant till mitt liv under den där första terminen. De lärde mig allt från att spela rundpingis till att gilla Magnus Uggla och uppskatta designklassiker från Svenssons i Lammhult.

Lillkusinen var en glad tjej som gillade att sjunga i hopprepsmikrofoner och leka med kompisar. Hennes hjärtliga leende är fortfarande detsamma, men idag är hon dans-DJ och guidar medmänniskor i frigörande dans genom riktiga mikrofoner, ibland med ”silent disco”-hörlurar ute i naturen och andra gånger på ett mer traditionellt dansgolv. Hon har parallellt med lärarutbildning och jobb som lärare dansat och rört sig genom livet och utbildat sig till Body Movement Coach och 5Rhythms-lärare. Numera är dans och rörelse hennes heltidssyssla. Jag har velat dansa med Maria länge, men inte förrän förra årets näst sista dag föll allt på plats.

För någon med stor integritet och dålig kroppsuppfattning var jag rädd att timmarna på dansgolvet skulle bli utmanande. Mitt DNA säger att jag antagligen inte gillar att dansa och har svårt för koreografi, något som gör att jag åtminstone teoretiskt känner mig mer förlåtande mot mig själv efter att ha känt mig klumpig i hela livet. Det innebär bara att jag helt enkelt får kämpa lite mer med detta än en del andra, inte att jag ska låta bli att dansa över huvud taget. Jag var i alla fall minst sagt spänd. Jag visste att dansen inte skulle vara koreograferad i vanlig mening och att jag skulle ha lov att dansa med stängda ögon, så jag försökte intala mig att jag var mer förväntansfull än orolig. Vem var där för att bedöma mig? Ingen! Möjligheten till en utvecklande upplevelse krävde att jag vågade släppa taget.

Skärva herrgård har stått på plats i en fantastisk natur och miljö sedan 1700-talet och kvällen innan nyårsdansen brann det i annexet till detta makalösa byggnadsminne. Där har jag bl a varit på körhelg vid flera tillfällen. Som tur är var det dock i Solsalen i ladan nedanför herrgården som vi skulle dansa. Vi var nio kvinnor i olika åldrar (cirkus 30-70, enligt min bedömning) och olika erfarenhet av denna typ av aktiviteter som samlades efter lunch. Vädret var ruskigt och det kändes som att jag befann mig i en välregisserad skräckfilm då jag letade mig fram från parkeringen. Tack och lov hade jag fått lånat syrrans bil då bussförbindelserna hade inneburit lång väntan och en promenad som hade varit härlig vilken annan dag som helst, men inte i snålblåst och spikregn. I Solsalen var känslan varm och inbjudande, trots att själva lokalen inte var särskilt tilltalande rent estetiskt. Jag tänkte att det väl inte gjorde något med tanke på att min plan var att dansa blundande under de kommande 4,5 timmarna. Efter att ha kramat om Maria och hejat på de andra deltagarna försvann dock allt annat. Vi samlades sittandes i ring för en snabb presentation och chans att landa. Efter detta var det bara för mig att hitta ett hörn där jag kände mig mindre sårbar.

Jag ska ärligen erkänna att de första minuterna var stela och jag kände mig väldigt självupptagen. Jag kikade genom ett öga för att se vad de andra sysslade med. Vi var flera stycken som provade detta för första gången och det märktes skillnad på oss och de som var lite mer erfarna. Hur som helst stängde jag ögonen igen och försökte ”ge mig hän”. Efter detta försvann tiden lite. Den första dansen hade som mål att hjälpa oss lämna 2024 och bearbeta det som hade hänt. Det där med känslor, alltså. Jag har inte riktigt någon uppfattning om hur lång tid det dröjde tills jag faktiskt inte brydde mig alls om vad andra höll på med eller hur jag eventuellt uppfattades. Jag rörde på mig med musiken, njöt av rytmerna och att följa dem med min kropp. Jag tog ut svängarna, dansade nära, vågade röra mig över golvet med ena ögat försiktigt öppnat för att inte dansa in i någon annan. Jag fnissade för mig själv då känslan av tältmöte med Pingstkyrkan blev stark, då det stånkades och skrattades högt som att vi var på skrattyoga, då någon grät högt. Som min syster som varit med förut uttryckte sig: ”cringe, men spännande”. De fem rytmerna gör att stämningen byggs upp i något slags crescendo, genom kaos och lekfullhet, för att sedan ge möjlighet för deltagarna att samla ihop sig och avsluta mjukt. Vid ett tillfälle kände jag mig alldeles euforisk, så lätt och glad, och vid ett annat kom tårar som var helt oväntade. De rann stilla över mina kinder och jag kände verkligen hur sorg som ackumulerats under året kunde läkas under mjuka och trygga former.

Efter en kort rast med viss återhämtning var det dags att dansa in det nya året med en något kortare dans. Den här gången kände jag mig varm i kläderna och även om jag var lite tröttare än då vi startade den första dansen kom jag snabbare in i tillståndet då jag kunde släppa taget lite. Oj, vad jag dansade! Optimism, glädje, förväntan, styrka – jag gav plats för optimism och hoppfullhet. Vid ett tillfälle dansade vi alla tillsammans med en sådan gemensam glädje som jag sällan upplevt förut. Det var faktiskt underbart! Inte ”livsomvälvande” som kanske en del andra upplever den här typen av aktivitet, men befriande. Jag har redan bestämt att jag ska vara med på en silent disco-dans i naturen när tillfälle bjuds och jag har även ett annat dansmål som jag håller lite för mig själv ett tag. Dans är glädje och även om jag varken är prima ballerina eller hiphopdansare finns det en plats för mig också på dansgolvet. Lärde jag mig inte något annat av denna dag på Skärva så var detta det viktigaste jag tog med mig. Om jag rekommenderar en session med Maria? Hundra procent ja! Våga testa. Vad kan hända?

Continue Reading

Självrannsakan.

”Men ska du inte skriva en bok? Du skriver så vackert.” Detta känns som rent skryt att skriva ut, men så sa hon, kvinnan som stod framför mig. Vi hade precis träffats då jag insåg att jag kände igen henne från en Facebookprofil. Hon presenterade sig med sitt förnamn och jag frågade om hon möjligtvis hette X i efternamn. Jo, så var det. När jag då berättade att det är jag som håller i Trettio Tacksamma Dagar svarade hon att det ju var oväntat och roligt att träffa mig där. Sedan sa hon det där om boken. Och jag svarade som de andra gånger jag fått frågan att det känns alldeles för läskigt. Så fort jag ska göra något skapande ”på befallning” knyter det ihop sig, jag får prestationsångest och tycker helt plötsligt att det som egentligen är jätteroligt blir ett oöverstigligt och ogästvänligt berg. Mitt skrivande mår bra här i en blogg som inte så många läser, eller i gruppen där jag skriver egna tacksamhetsmeditationer som andra får läsa om de vill, eller i någon av mina skrivböcker. Jag bestämmer när andra får läsa, vad jag ska skriva eller inte skriva om och får lov att utmana mitt skrivande på de sätt jag själv bestämmer i min takt. Jag vet att det inte låter vettigt, folk som läser blir ju inte tvingade. Men innan en bok hittar sin väg till någon som läser måste den anses vara tillräckligt läsvärd för att klara sig hela vägen fram, och jag tror att det är den bedömningen som skrämmer mig allra mest.

Jag har länge vetat att jag gillar att vara informell ledare och ställer gärna upp med både tid och energi i allt från familjesammanhang till större begivenheter, men jag ogillar verkligen att vara i något slags utnämnd chefsposition. Lärarjobbet var perfekt för mig. Där var jag förvisso ansvarig inför alla mina elever, men det var ett ansvar med stor frihet. I läraryrket krävs det att man kan hålla sig inom ramarna, men man måste också vara extremt flexibel både för sin egen och elevernas skull. Det känns som att skillnaden mellan att skriva informellt och som publicerad författare är likasamma på något vis.

Är det känslan av att vara instängd som får mig att slå bakut? Krav på en speciell sorts prestation? Kraven som ingen uttalar ställer jag på mig själv och allt det roliga får lägga sig i bagageluckan vilket innebär att jag inte längre har tillgång till det. Samma gäller ju mitt yrkesliv. Jag är så dålig på att göra reklam för mig själv. Jag vet att jag är duktig på det jag gör och får så fin feedback från mina klienter. När jag ser andra i samma bransch göra aggressiv reklam, fara med överdrifter eller tjäna en massa pengar på att dra i andras sköra känslosträngar störs jag. Jag vill inte utnyttja att folk mår dåligt, men jag behöver ju en lön precis som andra psykologer, kuratorer, coacher och samtalsterapeuter.

Det är spännande att fundera över sina egna beteenden och vad det är som stoppar en i livet. Eller driver på, för den delen. Så här första dagen på 2025 vill jag lägga mycket tid på självrannsakan och fysisk upprensning. Vår nyårsafton blev sjuk, men tack och lov känner jag mig lite bättre idag. Vinden har vänt. Eller nä, det blåser fortfarande friskt. Vi har haft stormbyar inatt, men det ska bli ännu värre under dagen. Upp till 28 m/s! Kanske är det utrensningsvinden som blåser, den som gör plats för nytt och fräscht. Efter en molnig och grå höst och förvinter väntas solen visa sig igen imorgon. Jag tycker om symboliken. Först utrensningsvind, sedan solsken.

Continue Reading

Böckerna och jag.

Jag längtar efter att läsa. Jag längtar efter att ta i böcker, att bläddra bland väldoftande sidor och att förlora mig in i ett skeende som blir mitt liv och mina känslor. Jag längtar efter att strosa i bokhandeln under bokrean och plocka upp de titlar jag redan spanat in i den stora reakatalogen. Jag längtar efter känslan att ha fem böcker kvar i en serie bestående av åtta titlar. Jag längtar efter att laga mat efter recept i favoritkokboken och efter att provbaka recept från julklappsboken. Jag längtar efter att hitta en ny favoritförfattare och vilja sluka precis allt som personen ifråga har skrivit. Jag längtar efter att ta in ny kunskap genom att läsa, läsa om och läsa en gång till. Jag längtar efter att ta fram älskade favoriter och läsa om dem för att hämta trygghet i att veta precis vad som kommer att hända eller vilka känslor jag kommer att uppleva. Jag längtar efter bokhögar som faktiskt blir avverkade. Jag längtar efter att njuta av estetiskt fulländade bokomslag som ropar ”Läs mig!”, jag längtar efter gamla läderband med spröda sidor som bläddrats i av många före mig och jag längtar efter att se ett omslag och direkt veta vilken författare som skrivit boken. Jag längtar efter att lägga ifrån mig en bok och inte ens komma ihåg vad karaktärerna hette, men vara uppfylld av känslorna som jag just fått uppleva. Jag längtar efter att besöka vackra bibliotek i världen och fälla en tår medan jag försöker ta in hur mycket dessa böcker har betytt för mänskligheten. Jag längtar efter att ha mer plats för böcker. Jag längtar efter ett helt barnbarnsbibliotek. Jag längtar efter känslan jag fick då jag satt på Karlskrona bibliotek och bläddrade i alla spännande hobbyböcker som stod i Q-sektionen. Jag längtar efter att läsa välavvägda ord, intelligenta ordslingor, kluriga resonemang, spännande passager och provocerande resonemang. Jag längtar efter att känna ett ”AHA!” sätta sig i ryggmärgen och fylla mig med bokstavlig kraft.

Jag är otroligt tacksam för alla böcker som legat i mina händer genom åren. Jag har haft stor glädje av tillgång till ljudböcker, men för mig är det helt enkelt inte samma sak att läsa en bok och att lyssna på den. Min hjärna fixar inte riktigt att behålla fokus på samma sätt då jag lyssnar. Det innebär att jag mest kan lyssna på böcker som inte är särskilt viktiga. Skönlitteratur. Facklitteratur kräver ögonkraft och möjlighet att läsa om och kanske markera. Jag sörjer inte utveckling i sig, men jag sörjer att inte längre ha samma relation till läsning som jag hade en gång i tiden. Böcker kräver ansträngning och koncentration, tid och stillhet. Jag är mer rastlös idag och det påverkar min läsning. När jag bodde hos svärfar i några dagar häromsistens läste jag ut en hel bok på två kvällar. Jag kommer inte ihåg när det skedde sist, men nog var det länge sedan. Jag har tänkt på det nästan varje dag. Jag har dammat böcker, sorterat ut böcker och fått ett par pocketböcker sedan dess, men jag har inte läst något. Men jag längtar. Jag längtar efter att läsa.

Continue Reading

Det undermedvetna, jaget och lite allmänna frågor.

Jag försöker alltid utveckla mig själv, och inveckla (jag vet, så använder man egentligen inte detta ord). Jag söker mig utåt för att möta nya tankar och djupare kunskap, men jag söker mig också inåt för att inte förlora kontakten med den jag är just för tillfället. För mig som dokumenterat stora delar av mitt liv genom att skriva både tacksamhetsdagbok och i perioder vanlig dagbok, fotografera, scrappa och blogga är det självklart och uppenbart att olika sidor av mitt liv och min personlighet fått ta större utrymme i olika perioder. Hur är det för någon som inte ägnar sig åt navelskåderi, är det lika uppenbart? Rent faktamässigt är det bevisat att vi glömmer mycket, men vi kommer också ihåg en hel del. Problemet är att vi varje gång vi plockar fram ett minne vrider det lite, så till slut kan minnet av en situation se väldigt olikt ut det som verkligen hände. Det sker nog sällan medvetet genom lögn. Det som en gång var sant har bara fått en ny kostym och har blivit omformat.

Eftersom vi är så olika varandra som människor är uppenbarligen somliga helt ointresserade av det som hänt tidigare i livet, eller vad som hänt ens föräldrar och förföräldrar innan man själv föddes. Detta är ju ett av mina stora intressen. Jag älskar att fundera över vilka av mina förfäder och förmödrar som är representerade i min kropp, vem av alla som gått före som jag hade trivts bäst tillsammans och hur mycket jag själv påverkats av de relationsmönster som mina föräldrar hade skapat från sina föräldrar o.s.v. långt tillbaka i tiden.

Just nu går jag en Courserakurs som heter ”Know Thyself – The Value and Limits of Self-Knowledge: The Unconscious” från The University of Edinburgh. Den går in i sådant som jag känner är lite väl humbug. Mycket Sigmund och Anna Freud t.ex. Kanske är det mitt eget kontrollbehov som gör att jag känner mig störd av att tänka mig ett liv som anses ske parallellt med det jag upplever, ett liv där jag både fattar beslut och leder mig själv rätt eller fel, ett liv där mina helgalna drömmar som verkligen är kockobäng på synnerligen komplicerade sätt skulle förklara varför jag känner som jag gör. Ja, eller tvärtom, att det jag känner förorsakar kockobängdraman i mina drömmar. (Jag kommer i princip aldrig ihåg några drömmar, men gör jag det är det alltid helgalna mardrömmar som gör att jag vaknar med hjärtat i halsgropen.) Jag förnekar inte att saker och ting sker undermedvetet, men kanske är jag inte tillräckligt insatt för att ha förmågan att omfamna hela konceptet. Det ska i alla fall bli mycket intressant att gräva ner mig lite mer i detta ämne!

Hur förhåller man sig till den man är? Och hur ska man bedöma vem som känner sig själv bäst? Är det personen som inte låter sig påverkas av livets stormar, som inte ältar någonting och följer målbeskrivningar, kalendrar och varje överenskommelse med sig själv? (Upplevs kanske som känslokall och hård.) Är det personen som har gått på en massa minor på grund av olika orsaker och som lärt sig navigera mellan potentiella faror och andra människors känslouttryck? (Upplevs kanske som undvikande.) Är det personen som skalat av sig själv skyddsrustningen, som accepterar sina svagheter och som tar emot det som händer under ett ständigt analyserande och gärna vill ha med andra under tiden som det ska analyseras? (Upplevs kanske som dränerande.) Ja, sådär fortsätter det. Vi är alla mer eller mindre komplicerade. Vi kommer från många generationers biologiska kroppar med ett psyke format av både sagda kropp och vår omgivning och förväntas att som vuxna ta hand om det egna jaget på ett ansvarsfullt sätt. Det kan kännas överväldigande för många. Jag är tacksam över att få vara med då klienter till mig ska filura ut vilka de är och hur de bäst ska kunna hantera livets utmaningar och hoppas kunna bli ännu bättre på det med varje dag som går!

Continue Reading

Nu. Nu. Nu.

Hur blir ett liv där man på riktigt lever i det där nuet? Jag jobbar på det lite extra just nu (haha). Det är utmanande för mig som i vanliga fall samlar på stunder genom kameran. Det betyder nämligen att kameran/telefonen inte får vara med lika ofta som vanligt. Inte heller som inspiration, inte som snuttefilt, inte som tidsfördriv. Dock måste jag sköta jobbet, så jag kan inte gå helt ”off grid”. Det rycker i handen och i sinnet. Visst har jag tagit en del foton sedan jag tog detta beslut, men inte utan medvetna val.

Igår jobbade vi på som små gnuer för att hinna allt som skulle hinnas med innan kl. 20 då färden mot en Stockholmshelg skulle påbörjas. Här kommer en del av mina bästa NU från igår:

  • fem extra minuter i fortfarande krispiga lakan i sällskap av fläkt in genom öppet fönster och djupandning
  • njutet som uppstår då sista punkten på den mentala packlistan bockas av
  • knådning av bulldeg
  • tjuvsmak av godaste vaniljfyllningen
  • doften av nybakade bullar
  • sortering av tomater till olika mottagare
  • tjuvsmak av några nyplockade Black Cherry
  • hej på grannarna
  • se ett av våra bin göra sin grej i kärleksörten
  • lyssna JÄTTEhögt på Love Somebody med Robbie Williams tre gånger på raken och sjunga basstämman på STÄLLET
  • leendet från brorsdottern då hon oroligt letade efter mig på skolgården
  • spela spel med brorsbarnen och vara närvarande
  • försöka bestämma vilka världens fem godaste smaker är (Kan du läsa sjuåringens vackert skrivna text?)
  • betrakta brorsans fyra kaxmuppar till tuppar då de går och spänner sig framför varandra
  • njuta av svärmors fina kasse med allt från mönster på landskapsvantar till present till dottern
  • körvännernas mottagande
  • Alleluia
  • tjatter med syrran i bilen
  • solnedgången
  • doften i bastuhuset i Mörtfors
Continue Reading