Promenaderna börjar kännas mer livgivande för varje dag. Hälsporren är ett minne blott, att få gå på fötter som inte gör ont är UNDERBART! Jag njuter verkligen och försöker komma ihåg att vara tacksam varje gång jag tar en runda. Senast tänkte jag faktiskt på detta igår kväll då jag var på väg till bilen efter kören. Det räknas inte som en promenad att gå över torget bort till biblioteket, men för bara ett halvår sedan var dessa steg fyllda av smärta och jag fick uppbåda enormt mycket energi för att klara det. Att gå en runda i butiken för att bara köpa lite mjölk gjorde jätteont. Jag tog inte en enda långpromenad med syskonen i Bredavik på hela sommaren. Nu går jag utan smärta igen och hoppas att det får fortsätta så foreverandever.
Runt omkring oss väntar skönhetsexplosioner som är väl dolda bakom förmultnande löv och ospruckna knoppar. Skönheten finns där såklart redan, men både färger och former är mer dämpade och försiktiga. Det enda som inte är det minsta försiktigt är fågelsången. Det kvittras och flirtas och sjungs i högan sky. Den där skira, vackra, glädjefyllda våren ska nog komma till oss i år också.
Jag tycker att det fortfarande är för kallt för att det ska vara roligt att pyssla i trädgården. Att promenera funkar dock perfekt. Det är fortfarande mösstemperaturer, men nu i helgen kommer det att skifta. Perfekt, för då ska vi fira syrrans födelsedag i Klackamåla. Det är som att våren alltid siktar in sig på att imponera just den lördag vi brukar samlas där, så också i år. Innan dess ska jag ha veckans sista jobbsamtal, städa och förbereda för att det också kommer gäster hit för att fira makens födelsedag i helgen. Heja mars! Inget är som väntans tider och nu kommer snart själva levererandet. Trevlig helg!
Hej i pausen! Just nu har ungarna i Karlskrona och på en del andra håll lov och moster/faster får ha lite extra roligt. Jag jobbar lite mellan varven, men annars har jag mest roat mig kungligt de senaste dagarna.
Maken och jag firade ”semmeldagsjubileum” i måndags, något som vi har uppmärksammat med semmelfest de senaste åren (uppdelat på makens och min familj för att få plats med alla). I söndags eftermiddag hade jag sålunda dukat fram 32 lite mindre semlor (ca 55 g/st vägde varje bulle för dig som är intresserad av sådana detaljer). Gästerna verkade uppskatta dessa sötsaker, det godaste av det godaste enligt mig. Mina brorsbarn stannade kvar för att tillbringa ett par dagar här med oss för lite sportlovskul. Vi var alla ganska trötta efter semlor och spel med kusiner, så just den kvällen blev det inte så mycket mer gjort.
I måndags fixade vi lite ärenden borta vid affären innan jag skulle jobba en timme. Maken underhöll våra gäster med ett schackparti och förundrades över hur bra det gick. Lagom till att jag jobbat klart kom nästa brorsa och lämnade av ett gäng av sina ätteläggar. Från grannhuset kom min tyska systerson och sedan började det spelas spel igen. Så glad jag är att de gillar brädspel och kortspel, att de kan underhålla sig (också) utan digitala hjälpmedel. Jag började steka en hiskeligt massa pannkakor så att alla skulle kunna äta sig mätta och lite till. Oj, de var hungriga! Jag skrattar alltid lika mycket då jag fixar ”pannkaksfest” – det kan slinka ner väldigt många i dessa små magar.
Efter att ha varit ute och lekt kull i snön kom gänget in, lite kalla och blöta, men också uppspelta och glada. Vi bestämde oss för att rita ”roliga gubbar”. Det inte vad denna ritlek egentligen heter, men alla ritar en del var innan man skickar gubben vidare för att till slut få gubbar som är väldigt kreativa och roliga. Jag tycker fortfarande det är roligt att göra detta tillsammans med barn. Det är väl så nära designer jag kommer i detta liv, hehe. Så småningom var det dags för Rödeby-gänget att åka hem och förbereda sig på kalas medan tyskarna gick hem till grannhuset för att ta emot lillastesyster och hennes små barn. Vi andra stannade hemma, åt mellis och förberedde filmkväll. Valet på underhållning föll på Sunes midsommar, en film med allt från romantik till thrillerliknande (anpassat för barn) inslag. Barnen var nöjda och filmen slutade lyckligt.
Nästa dag var det dags att få in det obligatoriska sportlovsmomentet ”grilla ute”. Både vi och grannhusets gäster drog ut till naturreservatet som för övrigt var helt tomt. Konstigt tänkte jag, även om det var lite kallt. Ja, inget för norrlänningar så klart (-2° och kyliga vindar), men säkert tillräckligt för att hålla också sportlovsfirare inomhus. Vi som var här tyckte det var uppfriskande, men också väldigt mysigt. Det är något med brasor som jag älskar med hela mitt hjärta! Det går ju inte att fånga precis hur mäktigt det är att se isen på stenarna och vågorna som slår in, men det är livgivande på så många olika plan.
Lillastesyster sa ”det är inte alla som kan ta en sådan här lunch från jobbet” – snacka om livskvalitet! Maken hade hakat på och som den eldningsexpert han är efter många års erfarenhet fixade han grillglöden. Det gjorde han med den äran medan vi andra lekte och pratade med varandra.
Jag älskar att se kusinerna leka med varandra! Är det något jag är nöjd med är det att mina och syskonens barn har fått möjlighet att lära känna varandra, lära sig av varandra, få insyn i olika typer av personligheter i en trygg miljö och lära sig acceptans för att människor har olika behov och personligheter, men att vi ändå behöver bete oss. Det är en gåva som jag vet att våra tre barn alla är tacksamma för. (Det gäller också deras kusiner på makens sida, såklart.) Att grilla marshmallows är en konst som kräver kunskap och en perfekt glöd. Det blev ett gäng finfint krispiga godsaker innan det började bita runt tår och kinder och vi gav oss hem för att jag skulle hinna nästa jobbsamtal medan resten av sällskapet tog sig vidare till sina eftermiddagsaktiviteter. Efter jobbet drog vi till grannhuset till vilket andra familjemedlemmar anslöt. (Min bror styckade vår tomt innan vi köpte huset och där har han nu byggt ett underbart trevligt hus som ska hyras ut. Innan det blir så passar några av syskonen på att prov-bo. Vi har alla konstaterat att det är ett väldigt mysigt och välplanerat hus! Jag har dessutom provbadat badkaret och kan konstatera att bad är något av det bästa som finns. Apropå ingenting.) Jag kvistade hem för att laga pasta med köttfärssås och med det avslutades sportlovsfirarnas vistelse hos oss. De hade enligt utsago haft det roligt precis som jag själv. Älskar att mitt årsord FRÖJD påminner mig om att verkligen ta tillvara på allt fint i livet som ligger uppdukat till mig. Jag är tacksam för att påminnelsen redan har gjort mental skillnad för mig och tänker att det är lite ovanligt att jag prickar in två ”jättebra” ord på raken. MEN, jag tar tacksamt emot.
Min syster hade köpt med sig en glutenfri semla från Gylles. Vilken gest! Hon visste att jag hade struntat i att göra egna semlor i år efter förra årets haveri (mitt eget bakförsök gick INTE bra). Så fin gest! Jag började glufsa i mig den när gästerna åkt hem och kom inte på att jag ville fota förrän den såg ut så här… Eh, jag lovar att den både var fin och god! Tack till min omtänksamma syster som alltid tänker på sina nära och kära.
Jag är fortfarande inte klar, utan fortsätter med upprensningen av fotografier. Oj, så mycket som dumpas. Det är bilder från mig, maken och vår äldsta dotters kameror och så hela familjens foton och filmer som gås igenom. Det hade kanske varit helt rimligt att bara spara allt, men samtidigt försvinner lätt alla guldkorn om det ligger en massa brus runt omkring. Skärmdumpar, suddiga foton, femtiotvå versioner av samma motiv vid samma tillfälle. Nu är jag framme vid 2015. Snart försvinner barnens bilder. Våra två äldsta flyttade hemifrån 2016 och vår yngsta tog inte särskilt mycket kort då hon bodde hemma. Någon annan hade säkert gett upp vid det här laget, men jag kan vara envis som synden och tycker det är värt varje minut jag lägger på detta projekt. För att det inte ska svälja mig hel kan jag dock inte tillbringa alltför lång tid med de gamla fotona åt gången. Det ”vanliga” livet pågår naturligt parallellt. Som att vara kattvakt till Kajsa Katt och få en livgivande dos kattgos. Kajsa är inte världens mest gosiga, men hon kommer alltid och hälsar och låter mig agera underhållning under några minuter innan hon tröttnar. Jag har sällan skådat en ståtligare katt. Hon är verkligen imponerande. Det var för mörkt i syrrans vardagsrum för att jag skulle kunna ta en bild uppifrån för att visa den otroliga vinterpälsen! Så som jag frusit den här sidan nyår är jag smått avis på Kajsa.
Våra vänner frågade om vi ville hänga med på långpromenad ute i naturreservatet och det tackade vi inte nej till. Med två minusgrader och nära 20 m/s i byarna var denna promenad ingenting för veklingar. Vi var alla påbyltade i lager på lager och hundarna var i himlen. Jag har sällan sett så glada fyrbeningar. De gillade snön, till skillnad från våra hönor som knappt sträckt ut näbben utanför hönshusdörren om det legat snö på marken denna vinter.
Efter bergsbilderna är kanske denna vy inte särskilt imponerande, men jag kan lova att det var otroligt vackert. Vattnet har skapat isskulpturer över stenar som ligger ovanför ytan längs med hela strandremsan. Jag hade inte kameran med mig och mitt sällskap hade eld i baken, så jag kunde inte riktigt fånga allt det vackra. Jag minns i hjärtat och du kan kanske tänka dig ungefär hur det såg ut..
Maken ledde oss över stock och sten, genom snö och ljung och till slut kom vi fram till grusvägen som är del av själva ”Uttorpsrundan”. Snart vek vi in i skogen igen. Nu när marken är frusen är det inga problem att gå där, men både höst och vår är det ofta slaskigt. Härligt med stenbrott med frusna vattensamlingar och en monokrom färgskala som var mycket vilsam. Väl hemma var det gott med en kopp te och en varm kakelugn.
Jag gissar att det kommer att fortsätta dyka upp både det ena och det andra i samband med fotorensningen. Idag väljer jag att dela ett av de roligaste foton som tagits på mig, någonsin. Hahaha, detta ska skrivas ut, helt klart. Ett foto måste inte vara ett tekniskt mästerverk för att ge mycket glädje, det har bevisats för mig om och om igen den senaste tiden.
Eftersom jag har skrivit här i bloggen i snart tjugo år finns mycket av min synliga och osynliga utveckling dokumenterad. Jag gillar att kunna gå tillbaka och påminnas om delar av det som uppfyllde mitt liv där och då. Somligt går i cykler. Jag utvecklas framåt och åker rutschkana ner till någon annan plats där jag får ta nya tag. Annat har varit stort och viktigt under en kortare eller längre period i livet, men blir sedan till historia. Hade jag inte skrivit om det hade jag kanske inte ens kommit ihåg det. När det väl ligger i glömskans land kanske det får stanna där för evigt, eller möjligtvis komma fram och dammas av lite då och då.
Något som aldrig förlorar sin vikt är min kärlek för hösten. Varje höst påminns jag om denna kärlek. Jag skriver mycket om den, jag tjatar kanske till och med. Varför då lägga upp flera lite halvtaffliga telefonkamerabilder och tjata om den igen? Jo. Sedan vi flyttade till Sturkö har grannarnas magnifika lönn bidragit till så mycket glädje. Ett levande konstverk med en otrolig färgprakt, en påminnelse om att stanna upp och njuta. Nästa höst står den kanske inte kvar. T har berättat att han skulle ta kontakt med en arborist för att planera nedtagandet. Jag vet inte hur långt planerna kommit, men jag är otroligt tacksam att detta vackra träd fortfarande står här. När det sedan tagits ner kommer vyn för evigt att vara förändrad.
Vilken tur att vi har en egen liten lönn på andra sidan den norra stenmuren. Vi får se till att ge den goda omständigheter så den kan bidra med den där visuella höstglädjen jag älskar. Denna lönn står mitt emellan vägen och vår lada, så jag tror faktiskt att den kan få bli kvar i det som maken vill göra om till en liten park. Det ska bli spännande att se om det blir något av hans drömmar.
Hösten finns inte bara i lönnar. Bakom ladan har vi våra läskiga aspar som skrapar mot taket där. De är också imponerande vackra. Kanske ska vi ansa några av grenarna? Vi får se. Något som absolut inte är beständigt är krassen, men fin är den. Vi har nu flera kraftiga och yvigt blommande exemplar på lite olika ställen i trädgården. Den här gulliga i lådan med rödkål och broccoli tycker jag om. Efter en tuff sommar visade det sig att min krasse bara ville ha höst, precis som jag.
Vi har haft flera frostnätter och även om dahliorna klarar lite kyla kommer snart natten efter vilket allt bara leder till slem. Därför passade jag på att åka hem och gräva upp mina ”bebisar”. Jaja, jag vet att det kan låta löjligt att prata om blommor på det här viset, men de kräver sannerligen både gull och en hel del omsorg för att både överleva och uppnå sin fulla potential.
Maken var redan ute och grävde och rensade i grusgången då jag kom. ”Det var som du sa” är ingenting som jag behöver höra, men visst hade jag haft rätt i att grusgången behövde ha ett rejält ogrässtopp underifrån för att vi åtminstone skulle slippa åkerfräken till exempel. Maken fick nu jobba dubbelt, så det var lite synd. Å andra sidan kan det ibland vara värt att testa något obeprövat. Ogräs slipper man för övrigt aldrig. Fröna undviker inte grusgångar och har man en sådan får man helt enkelt räkna med en hel del tid till skötsel.
För mig handlade det som sagt att ta upp trädgårdens bukettdrottningar. Jag älskar att ha en variation av färger i dahliarabatten eftersom jag både gillar att ha blommor inne och att ge bort buketter. Det blir inte lika koordinerat, men eftersom jag inte är John Taylor eller har någon visningsträdgård får jag som tur är göra precis som jag vill. Jag saknar verkligen de sorter som mössen smaskade i sig för några år sedan, så till nästa år blir det kanske komplettering med några sorter. De gamla sorterna är både mest generösa och minst diviga, men White Pearl, Karma Amora, Polka Anemone är specialarna som bara spottar ur sig blommor om man vågar klippa redan i början av säsongen. Jag är inte så lila av mig, men jag hade Lavender Perfection som var otroligt fin tillsammans med White Pearl (vit med svag skiftning av syrenlila i kanterna). Något liknande vill jag gärna ha, eller åtminstone något som passar med White Pearl som annars känns lite ensam bland alla andra i röda och orange toner.
Dessa påsar fick jag av lillastesysters familj. Bukett på lök, en idé som jag verkligen gillar till trädgårdsfolk! Jag ser fram emot att se dessa växa upp i trädgårdslandet, skyddade från de tulpantjuvar som skuttar omkring utanför stängslet.
Du har väl hört talas om den bruna maten? ”Det där är inte bloggvänligt”, sa kocken. Han hade gjort fläskkarré och Landjägerkorv i Sauerkraut dagen till ära. Det luktar pekka, men mums, så gott det är! Hoppas du kan o-se detta om det blir alltför jobbigt för dina stackars ögon.
Sista rycket! Jag gjorde några fina buketter som förhoppningsvis maken kan njuta av i några dagar. De buketter jag tog hit till svärfar för några dagar sedan står fortfarande helt okej. Tack för all glädje! Jag har nästan glömt kampen för er som jag förde mot mördarsniglarna, men bara nästan. (Två små äcklisar mötte sitt Waterloo igår, men jag hade väl annars inte ögonen öppna för fler.)
Dagen avslutades med Långö runt med syrran. Fint väder, vackra omgivningar, kul med nya vyer. Tänk om vi hade bott kvar där, hade jag haft sex småsyskon då? Hade jag blivit lägenhetsbarn? Nej, just det sista hade inte hänt. Far hade fått spunk av att inte kunna gå ut och mamma hade inte heller varit förtjust. Tanken svindlar ändå. Sliding Doors.
Är det fler än vi som har haft ett fasligt stök ute inatt? Oj, vinet i trädkronorna har gnisslat i öronen. Går vi ut i trädgården hörs bruset från Östersjön fastän sidan ut mot öppet hav ligger 1,5 km härifrån. Enligt SMHI når vi inte ens stormbyar eftersom de värsta vindpustarna ”bara” ligger på 23 m/s enligt uppgift. Jaja, det blåser iallafall rejält och tallen har i vanlig ordning släppt lite skräp som den förväntar sig att vi sedan ska ta hand om. För att inte tala om lagret med barr (fast det mesta av dem hade redan fallit).
Hur som helst, det passade med en rejäl storstädning såhär precis i början på oktober. Hösten är storstädningarnas tid i naturen. Detsamma ägnar jag mig åt. Jag gillar att ägna de sista dagarna på ett levnadsår till reflektion, städning i miljö och sinne och att bana väg för nya upplevelser under året som ligger framför mig. Såpskurning av trappan (åh, vad gott det luktar), tom tvättkorg i tvättrummet, dammsugna och fiberdukstorkade golv och så nytt trävax på bänkskivorna i köket.
I städningen ingick också att uträtta ärenden på skrivbordet. Jag skickade bl a tillbaka en tom ask till amazon.se eftersom de inte gör en returbetalning om de inte först fått den felade produkten tillbaka. Trots googling kunde jag inte komma förbi AI-kundtjänsten, så då fick det bli så. En tom ask fick gå tillbaka till var-den-nu-hamnar. Ja, om du undrar så var problemet att vi inte fick någon lampa, utan kartongen var tom. Så kan det bli.
Höstljuset, alltså. Jaja, jag vet att jag tjatar, det bjuder jag på.
Före och efter Amy (ovädrets namn)-bilder från trädgården. Det blåser fortfarande rejält och vi har blivit lovade en massa regn i eftermiddag. Det är bra, då rensas hönsbajsarna bort och brunnarna fylls på. Nu blir det inget bloggande på ett par dagar. Jag ska fylla på själ, efterrättsmage och tacksamhetsdagbok. Och skriva ut protokollet från Vägföreningens möte som stirrat mig i ansiktet i en vecka nu… Med det vill jag önska dig en fin helg.
Häromdagen tog jag mig ut till Östersjön på en helt vanlig, rask morgonpromenad, precis som så många gånger förut sedan 2017. Problemet är bara att jag inte kunnat använda min fot ordentligt sedan början av året pga en envis hälsporre. Jag har därför inte gått en riktig promenad sedan dess. Jag har förstås gått ändå, alldeles för mycket för någon som bör vila ut en åkomma. En dag var dock smärtan bara borta. Puts väck! Första veckan vågade jag mig inte på några utsvävningar, men till slut blev lusten att gå ut till havet för stor. Det gick hur bra som helst och gav inga men. Jag är fortfarande envist noggrann med att hela tiden använda mina fula ”cloud-skor”, men smärtan under hälen är borta.
Så fort jag var ute på Sommarvägen i höstskrud kände jag hur det pirrade i hela mig. Jag älskar verkligen den här promenaden!
Ljungen är ljuvlig, både i skugga och sol. Till helgen kan jag ta mig an hela Uttorpsrundan, för det är ute på naturreservatet ljungen exploderar vid den här tiden på året.
Naturens under. Den höga luftfuktigheten avslöjar hemligheter som annars är lätta att missa.
Inte all förmultelse handlar om höst. Somligt handlar om torkdöden. Livet som växt på vår ö är nog ganska tufft. Ofta torka och vindar som inte precis gör situationen bättre.
Hurra, bara några hundra meter kvar!
Östersjön, hur ljuvligt är det inte att se dig igen på det här sättet?! Jag satte mig en stund på kanten till Fiskeklubbens badbalja och bara tog in allt det fina. Fåglarna levde rövare och luften var precis lagom frisk.
Inte en människa mötte jag på hela promenaden. Denna väg är det inte många som tar eftersom den inte riktigt syns och är lätt att missa om man inte vet om den. Just denna dag var jag väldigt nöjd med att få vara bara med mig själv.
Hemma igen och inte ont någonstans. Tänk. Det är så lätt att ta hälsa och en fungerande kropp för givna. Inte förrän något inte funkar kommer jag ihåg det och minnet är dessvärre kort. Jag hoppas att jag inte går miste om det fina i att faktiskt kunna röra kroppen med mer frihet denna höst.
Tack för tankar om skryt och sånt! Visst är det spännande att bjuda in andra lite till sitt inre? Tankarna som studsar, stångas och bråkar, känslorna som smyger omkring och viskar lite tyst, funderingarna som inte riktigt tar form förrän man sätter ord på dem?
Vi är mitt uppe i högsommaren, syskonvecka i Bredavik, skördetid och samtidigt med allt detta har jag svettats som bara den eftersom jag tycker att 21°C är värmebölja. Dagarna börjar tidigt och slutar sent. Ikväll prioriterade jag att sätta mig vid datorn en stund istället för att förvälla bönorna (har en tioliters gryta full med finfin skörd) eller plocka ännu fler sockerärter. Det var iallafall en toppendag för att tvätta den urblekta soffans kuddöverdrag. De torkade snabbt i den varma vinden och är både strukna och på plats igen. Jag hoppas på ett soffmode där de nya sofforna kommer ”färdigblekta”, ungefär som stentvättade jeans på 80-talet. Eller är det vi som är trendsättare? Jag vill inte kosta på en gammal lagad IKEA-soffa Bemz-överdrag för dyra pengar eftersom ryggkuddarna är så hoptryckta. Jaja.
De senaste dagarna har det varit fullt upp. Roligast tror jag att vattenkriget på systerdotterns 15-årskalas var. Jag engagerade mig med hull och hår, hälsporren till trots. Det är så roligt att leka! Födelsedagsbarnets pappa är storfamiljens lekspecialist och fixar alltid roliga födelsedagar. Just denna dag bjöd på allt från någon släktversion av herd mentality och lite annat smått och gott.
Födelsedagsbarnet och hennes kompis hade gjort två strålande vackra tårtor som det oh:ades och ah:ades åt, både gällande utseende och smak. Bra jobbat J och M! Förresten påmindes jag om att ostbågar är väldigt gott. Det köper jag aldrig nuförtiden.
Makens och syrrans bin är inga storproducenter av honung precis, men den de gör är mycket god. Årets varmaste dag var det dags för sommarskörden. Värmen gjorde honungen lättslungad och årets procedur var den absolut smidigaste! Vi har ett väl inarbetat system. Kul!
Projekt ladan fortgår och vi har städat ur, fixat bättre ”golv” och fortsatt slänga grejer (alltså…) från skjulet, änden på ladan. Som du kanske ser på bilderna finns det fortfarande grejer att kanske göra oss av med uppe i taket och längst in, men nu har vi ett fantastiskt förråd och målarutrymme. Vi är mycket nöjda över det momentum som uppstått! Ett projekt ledde till ett andra och sedan ett tredje och plötsligt hade en riktig propp lösts upp. Nu har vi ett par veckor fulla av släkt och bröllop, så jag försvinner kanske lite (eller inte) ett tag till. Hoppas att du har det bra!
Den fjärde november 1799 undertecknades ett dokument gällande något jag inte har full koll på, men jag antar att det är Carin Buesdotter, änkan efter Pehr Carlsson Stålbåge, som säljer Uttorp no. 1 (ursprunget till vår gård) till bröderna Ola och Måns Mattisson. Dokumentet är skrivet med näst intill oläslig stil av Jean Lindblom, men jag och maken ska göra gemensam sak och försöka uttyda det hela vid tillfälle.
Det är ingen hemlighet att jag vurmar för det som hänt i historien. Jag försöker hitta vad jag kan om båtsmannen Pehr Carlsson Stålbåge och fascineras av att jag hittar en hel sida tillägnad honom. Jag undrar såklart vad som hände hans första fru, Kerstin Larsson, och varför hans son Karl från första äktenskapet inte tog över gården då Carin och Pehr inte fick några barn tillsammans. Jag är även lite konfunderad över att herr Stålbåge stod som båtsman i Bredavik. Flyttade hans änka till sitt föräldrahem efter makens död? Detta får bli mysterier till en annan dag.
Papperet dokumentet är skrivet på är av en helt annan kvalitet än dagens kopieringspapper. ”Charta Sigillata (inseglat papper) gavs ut första gången år 1660. Trycktekniskt har de stora likheter med sedlar. De användes för att ta ut avgifter på olika handlingar som skickades in eller ut från myndigheter.” (Läs mer på sedelmynt.se.) Jag lägger tillbaka papperet från den sista samlingen dokument från gården i högen på bordet i verandan och tänker på Carin som gått på samma ställen som jag. Var hon fin, kärleksfull och härlig? Var hon besviken och förbittrad efter att ha blivit änka efter bara tre år som gift och att hon aldrig fick några barn? Eller gjorde hennes utmaningar henne stark och driftig? Jag känner att jag vill veta mer, mer, mer.
Igår blev det äntligen tid att ta itu med en del av mammas släktforskning och ”smått och gott” som jag tog in från ladan i början av året. Det var några lådor som hade blivit kvar därute utan att det egentligen var planerat. Det var skönt att sortera ut en del som inte längre kändes aktuellt att spara. Jag lade allt som fick vara kvar i påsar i frysen för att få bort eventuella odjur (tyvärr går det inte att förvara något på detta sätt utan att drabbas av silverfisk t.ex.). Nu har jag en del kvar att göra. Allt ska digitaliseras, något som kommer att ta enorm tid och kräver ett Anna Forsberg-system (jag är otroligt imponerad av Annas förmåga att strukturera saker och ting). Maken har kommit med ett förslag som låter mycket bättre än det jag har, så jag kommer att börja där. Detta är ju information som ska göras tillgänglig för mina syskon och våra släktingar både på mammas och fars sidor. Somliga kommer inte att vara det minsta intresserade, men det finns andra som sugs in i informationen på samma sätt som jag.
Mamma hade skrivit ner en del som mormor hade berättat vid något tillfälle, om var mormors familj bodde och vad hon visste om när hon och hennes syskon föddes. Här valde jag faktiskt att skriva ut texten och slänga anteckningarna. Att spara allt ”bara för att” känns inte nödvändigt. Vi har mycket text som mamma skrivit med sin vackra handstil och inte slarvat igenom som här då hon snabbt skulle få allt det berättade ner på papper. Roligast i den här texten var att få reda på hur mammas morfar Gustav fick sitt smeknamn. ”Farfar Sven Olsson var stenhuggare hos Ole Nissas i Hägnan på Tjurkö. Där satt han och högg sten. Far kom dit en gång i 11-12-årsåldern. Han flög i kranen som stod där och ropade ’Här ser ni flygaren Thulin (Enoch Thulin, känt flygaress, komplettering av mig)’. Sedan fick han heta det i resten av sitt liv, Thulin alltså. Flygar’n kallades han också.”
Denna fina bild på mamma och hennes tvillingsyster kommer jag inte ihåg att jag sett förut. Mamma hade sådana komplex gällande utseendet jämfört med sin syster. Jobbigt att vara ung flicka och ha en syster med svallande lockar medan ens eget hår kapats av mor jäms med öronen ”för att det var så spikrakt”, och på det ha tänder som man blir retad för i skolan. Å andra sidan tyckte min moster att det var jättejobbigt att hon hade det svårt i skolan medan mamma var bäst i klassen. Dessa skillnader trycktes det ofta på av mormor, hon som hade ansvaret att skydda och stötta. Inte okej.
Jag älskar kopian av detta vackra vigselbevis från morfars mors och fars vigsel. Underbara detaljer! Mina rötter i Västerbotten, specifikt runt Umeå, önskar jag få gräva i lite mer. Jag har bara besökt Umeå en gång då lillastesyster tog sin psykologexamen, men jag vill ha mer! Vad är det i mig själv som är Forsman? Kanske att jag tåler vintermörkret så väl medan många i min storfamilj blir väldigt låga i energi och förlorar styrfart under de mörka vintermånaderna? Delar av mitt stora hantverksintresse, att jag som tonåring trodde att jag skulle bli designer/sömmerska (Anna Forsman var sömmerska)?
Lilla Anna Sofia Hansson Forsman blev antagligen ”dövstum” efter att ha drabbats svårt av engelska sjukan i ettårsåldern. Detta är den historia jag lärt mig av mamma och det som står i hennes inskrivningspapper till dövskolan. Här hittar jag dock intressant information. Det står att Annas mamma var döv på högra örat och att hon också hade en brorson och en brorsdotter som var ”döfstumma”. Hm. Det hade varit intressant att få veta mer om detta. Jag är också intresserad av att få veta hur förvirrad pastorn med den vackra handstilen var, för Annas mor hette enligt mina uppgifter Margareta/Greta Sofia Hansdotter, inte Anna som sin dotter. För övrigt är en av mina stora glädjor att jag fick hitta Annas ”fader okänd” genom DNA, mammas släktforskning och vår släktings gedigna släktforskning från andra hållet. Jag kände mig som den där DNA-detektiven som löste Linköpingsmorden då jag höll på att lägga alla pusselbitar på plats och till slut hittade Olof Georg Ljung!
I alla papper mamma lämnat efter sig låg det också ett exemplar av Sturköbladet i vilken mamma hade bidragit med en artikel om hur släkten Bonnier (mormors mors familj, valloner, inte bok-Bonniers) kom till Sturkö. Jättefin artikel som jag vet att jag läste då den kom, men då visste jag ju inte att jag skulle flytta hit! I samma nummer stod det nämligen om Uttorp, platsen på Sturkö där vi nu bor. Jag skrev ju att Sven-Olof som byggde detta hus kom från en släkt som bott här länge och det visar sig här att det är sedan 1745. Det förpliktigar att ta över en plats som denna. Hilda och Sven-Olof fick för övrigt inga barn, lika bra var kanske det då de var kusiner. Det var istället två andra Uttorpsbor som flyttade hit. Elsa jobbade från tolv års ålder som hembiträde här i huset åt Sven-Olof efter att Hilda tidigt hade dött och blev som barnet Sven-Olof aldrig fick. Anton växte upp i grannhuset, kanske stod Elsa och Anton och vänslades över stenmuren? De båda fick inte heller några barn. Jag har bara hört så mycket gott om dem, hur fina de var. De var mycket troende. På femtiotalet tog de emot en fosterson som blev som deras egen. Dessvärre kunde han inte bo kvar här och nu är det alltså vårt hem. Vi köpte det av min bror efter att han hade rustat upp huset och styckat av en tomt närmast kyrkan där han nu håller på att bygga ett hus. Trappflisan som nämns i texten har vi alltså här på vår tomt. Spännande att veta att det stod ett annat hus som sedan flyttades någon annanstans. Som sagt. Jag tycker att det är så himla spännande att gräva ner mig i historiska dokument och försöka utläsa vad som hänt, få reda på information som ger mer kött åt benen. Vi lär oss av historien att vi inget lär oss av historien, men det är inte helt sant. Att vi alla är människor och har våra egna vägar att gå är fantastiskt tycker jag!
