Sista minuten.
Tack och hej, leverpastej. Vår tid här har varit fantastisk på så många sätt och vis och både jag och min familj tar med oss allt vi upplevt med stor tacksamhet. Livet är allt bra förvirrande ibland. På samma gång som jag gläder mig åt att få träffa föräldrar, syskon, svärföräldrar, svågrar och svägerskor, och alla andra släktingar och vänner, så gråter jag över att behöva lämna de finaste vänner som tänkas kan. När man flyttar ändras saker och ting och relationer tar en annan form. Nu ser jag fram emot att få fördjupa gamla vänskaper och lära mig att bo på ett mindre ställe som jag behöver lära känna och älska igen.
Den här dikten fick jag av en av mina väninnor tillsammans med ett foto på de majestätiska berg som jag har kommit att älska så mycket:
Blessing
In the leaving
in the letting go
let there be this
to hold onto
at the last:
the enduring of love
the persisting of hope
the remembering of joy
the offering of gratitude
the receiving of grace
the blessing of peace.
Jan L. Richardson
ME-dagen.
Idag har jag ”firat” ME-dagen. Jag har flera vänner med denna tärande sjukdom. Man får leva på hoppet och jag tror att man en dag kan hitta nyckeln till att lösa roten till det onda för att effektivt kunna behandla rätt, även om det idag finns många i sjukvården som rycker på axlarna och tycker att ME-patienter är rätt jobbiga.
Ett par av mina vänner har varit riktigt dåliga för att sedan bli bättre, men jag har två som bara blir sämre. En promenad är inte att tänka på för någon av dem, så idag får A och L hänga med på ”långa” rundan i grannskapet. Jag hade tagit fler bilder om inte telefonen hade fått slut på minne. Högt och lågt, skrämmande och vackert. Jag hoppas att ni njuter av utsikten, den perfekta värmen och den någorlunda friska luften!
Senior Prom.
Måtte hon ha sin roligaste kväll någonsin! Klänningen är ju gjord för att få dansa.
Årstidskrockar.
Idag klippte jag gräset, eller maskrosorna, och var tvungen att ta en dusch efteråt eftersom jag var helt genomsvettig. I går natt var det nästan frysgrader i rummet då vi ligger med öppet fönster. På fredag ska vi få 27° varmt och på lördag ska det bli åskoväder. På spisen står just nu stora, superfina kronärtskockor och kokar till middagen. Snön ligger fortfarande vit på Timpanogos. Äppelblom, hägg och syren blommar tillsammans i en himmelsk doftsymfoni. Vinterkängorna står sida vid sida med flipflops. Viss förvirring har uppstått, men jag hoppas att kryddkrukan med gräslöken som kommit upp sedan förra året och den nya basilikan och rosmarinen kommer att klara sig bra från sniglar, köld, torka, övervattning och andra dumheter. Vi vill ju trots allt bara äta lite gott.
Påskafton 2016.
Jag tror hela familjen skulle strejka om vi slutade ha äggjakt på påskaftons morgon… Varje år ser jag med stolthet på mitt uppdrag att gömma äggen så bra att det faktiskt är svårt för mottagarna att hitta dem. Jag försöker att följa hederskodex: inom trädgårdens ramar och synligt för blotta ögat. Många gånger är jag frestad att göra det lite svårare, men jag tror att jag hitintills har motstått denna frestelse. Jag glömde tyvärr att ta tid på årets jakt, men det var äldsta dottern som hittade sina ägg först.
Jag tog in ett par aprikosgrenar i full blom tillsammans med tre påskliljor som slagits till marken. Buketten luktar verkligen förföriskt gott! Jag är så tacksam över trädgårdens skatter även om det är alldeles för mycket att ta hand om för en familj utan särskilt stort trädgårdsintresse…
Ljuset i köket var extra vackert mellan varven idag! Vardagsglädje är inte fy skam.
K, E och jag gick en promenad för att rasta innesittarbenen. Jag är så tacksam över bergen som gör mig lycklig varje dag. Det är en ynnest att få uppleva dem på nära håll.
I morgon är det dags för min systers 40-årsdag (hon är i London och blir bortskämd av sina bästa vänner och det verkar i sanning som att de har en riktig toppenhelg), påskkonsert med kören och middag med våra vänsläktingar. Jag hoppas på en fin påskdag, både för dig och för mig. Peace.
Sista helgen i februari.
Våren närmar sig. Jag tyckte jag hörde något om att den redan är här om man ska lita på det vetenskapliga. Vi har till och med hunnit med en utomhuspicknick, om än något kylslagen.
Realism ur ett lite filosofiskt perspektiv.
Realism är överlag benämning på något som utgår från verkligheten. (Citat från allas vårt kära Wikipedia.)
I vanliga fall väljer jag oftast att visa den lite vackrare sidan av min verklighet då jag fotograferar. När jag var ute och gick med maken och yngsta dottern i ”vårvärmen” kommenterade dottern något om att det är så vackert här överallt, ”men vad synd att vägen går precis här bredvid”. Jag tänkte en stund på det hon sade och bestämde mig sedan för att fånga också motiv som jag i vanliga fall inte hade valt att föreviga.
Verklighet no. 1
Verklighet no. 2
Båda bildserierna visar verkligheten. Ingen av dem ljuger. Är det inte såhär det är med våra liv också? Tänk dig att du tillbringar en viss tid med en annan person. När tiden har gått får ni båda uppgiften att redogöra för vad som har hänt, vad ni har gjort, vad som varit bra och vad som varit dåligt. I de allra flesta fall kommer de här redogörelserna att stämma överens ganska bra, men ibland kommer de att skilja sig åt lika mycket som de här två bildserierna. Allt handlar om vilket håll vi tittar åt, vad vi fokuserar på, vår förmåga att koncentrera oss på detaljer och huruvida vi kan stänga ute vissa störningsmoment eller ej.
Är du optimist eller pessimist? Är du duktig på att se det fina i din verklighet, i ditt grannskap, på din arbetsplats, i din relation, hos dina barn? Fokuserar du kanske istället på bullret från motorvägen, taggtråden och rådjursbajset? Hur tänker du om det här?
En kvällspromenad i Orem.
Jag kan aldrig se mig mätt på bergen då de badar i solens reflektion. Själva solnedgångarna är inte dåliga de heller.
Sundance i solsken.
När allt känns lite småruttet är det trevligt att ta med sig maken på promenad i Sundance. Jag slapp åka skidor, så det var ju skönt. Robert Redfords hjärtebarn är ett trevligt utflyktsmål vare sig det är sommar, höst, vinter eller vår och jag är glad att vi fick några timmar att samla ny energi från naturen.
Dagens små pärlor?
1. Doften av skolbuss. Vi måste ha haft galonsäten i någon av alla de skolbussar jag tillbringat många, många timmar i, för när jag klev på bussen som gick ner till huvudområdet från extraparkeringen fick jag en riktig nostalgikick.
2. Sol som värmde ansiktet.
3. Isväggen (se första bilden) som verkar vara någon typ av mänskligt konstverk. Det gick inte att få till en vettig bild, men tänk dig fruset vattenfall!
4. Mängder av vackra och enorma istappar. (Hur kommer det sig att jag vet exakt hur istapp smakar?)
5. Trevliga frilufsare som alla hejade lite på varandra. Det kändes som att gå Bostorparundan i mina gamla barndomstrakter.
6. Att slippa gå omkring i utförspjäxor.
Snö.
Jag fick med mig äldsta dottern på snöpromenad. När vi kom hem ställde jag mig och skottade hela uppfarten på 5-10 cm blötsnö. Du kan ju gissa vem som knappt kommer att kunna röra sig i morgon. Hjälp! Det blir till att ta ett långt, varmt bad i kväll för att åtminstone försöka lura musklerna till att slappna av lite. Laleh verkar ha ett lite annorlunda förhållande till Snö än vad jag har. Hennes vackra sång kanske passar en januaridag som denna.
Min väninna matar det här paret varje dag. De är så söta…
Magiskt vackert, men kanske inte helt lätt att få magin att fastna på ett fotografi.
Vår fina 17-åring! Hon såg ut som en dränkt katt när vi hade promenerat färdigt, men så här i början av promenaden var håret fortfarande någorlunda torrt och glasögonen inte särskilt immiga.
Will’s Pit Stop, det första landmärke jag lärde mig då vi hade flyttat hit. Jag har aldrig någonsin handlat något i macken, men jag har tankat där en gång på 3,5 år. Jag har däremot, medvetet eller omedvetet, tagit sikte på skylten otaliga gånger.
Trappor i natursten får mitt hjärta att klappa lite extra. Grannen som har den här på sin tomt är jag lite avis på.
Fin. Hon trodde väl att hon skulle få ett äpple eller något. Jag kände mig lite rutten då jag inte hade något att erbjuda.
Någon håller på att bygga ett något annorlunda hus en bit härifrån. Jag är väldigt nyfiken på hur det kommer att se ut då det är färdigt. Just nu ser det lite lustigt ut. Modernt? Mörkt? Vet inte riktigt vad man kallar den här stilen. Kubistisk? Jag har i många år husdrömt lite sådär lagom. Gammalt, renoverat hus målat i Falu rödfärg. Funkishus, praktiskt och fyrkantigt precis som jag. Höga tak och dragiga trägolv. Modernt. Efter några timmars skottning brukar jag ofta tänka ”man borde bo i en hyreslägenhet”. Tyvärr kan man inte få allt man vill ha, så det är ingen idé att gräva ner sig i sådana tankar. Peace!