Ditten och Datten

Växtanknytning, ordningsgener och Jan Hedhs biskvier.

10 kommentarer

Jag kapar vanligtvis mina pelargoner rejält innan jag ger dem lite ny jord och sätter dem ljust för att orka sätta nya blad och vakna till liv för den nya säsongen. Jag hoppas att jag blev av med de kålfjärilslarver som låg så fint i några av krukorna, några vuxna larver verkar i alla fall inte finnas kvar. Varje gång jag ser de bara några centimeter höga ”pelargonpinnarna” sticka upp ur krukjorden tänker jag ”nej, nu skar jag nog för hårt”, men nästan varje gång händer precis det du ser på bilden här ovan. De nya bladen trycker på, strävar mot ljuset, visar livslust och livskraft. Det är så fint. Mina växter både ute och inne är på något vis som mina barn. De heter Mamma, Karumo, Maggan, Bagitta, Malin, Sven-Erik och Kerstin, Eva, Ella, Karin, Maiken, Vajlan, KP, Hans och Sara, Mia, Linda, Gumbritt, Peter, Anita, Mimmi, Johanna och allt vad det är (förlåt om du som läser bidragit och inte står med i listan). För somliga är det rimligt att ge rabatter och hemmets inredning nya färgställningar och uttryck varje år eller mer ofta än så, för mig är anknytningen till personerna som bidragit till det som växer här otroligt viktig. Får jag en växt som jag inte älskar än ser jag till att ge den rätt förutsättningar för att kunna visa sig från sin bästa sida. Ibland överlever dessa gröna gåvor inte trots min omsorg, men då får det vara så. Jag fick ärva ett gäng av mammas krukväxter. Orkidéerna dog i spinn för några år sedan och två av de tre pelargonerna finns inte kvar hos mig. Jag har gett bort sticklingar av mammas pelargoner till ett gäng personer, så förhoppningsvis lever de vidare någon annanstans! Jag har ett exemplar kvar, en lite klen rosa sak som aldrig blir särskilt stor, men jag vårdar henne så gott jag kan. Garderobsblomman som stod i trappan upp till övervåningen står nu på hyllan vid trappan på vår övervåning, norrläge, och mår fantastiskt bra! Sätter tre nya ”grenar” varje vår och håller sig fin med lite ny näring ibland och ett besök i duschen då och då. Jaha, det blev en uppsats om min konstiga anknytning till växter som jag får från andra.

När jag lägger lakan i garderoben eller bäddar iordning till gäster kan jag inte låta bli att tänka på mammas tvillingsyster. Hennes ordningssinne har alltid inspirerat mig. Jag är för evigt fascinerad av hennes linneskåp och får något slags njutning av att se räta linjer och rätt typ av textil på rätt plats. Inbjudande sovplatser till gäster likaså. Till helgen firar vi min morbrors 80-årsdag och min kusin och några i hans familj kommer att övernatta här. Jag älskar att fixa och dona, gillar att bädda och se till att allt är iordning vare sig det är våra barn eller några andra gäster som kommer. Den som får sova i ”syrummet” får skönaste sängen och säkert en massa extra syre med tanken på växthushyllan därinne. Skrivbordet är flyttat för att göra plats till hyllan så det ser lite märkligt ut, men så får det vara. Den som sover under snedtaket i Gurras skrubb får kanske den skönaste sömnen, det är otroligt bra sovenergi där.

Inför födelsedagsfirandet hade syrran lovat att göra biskvier. Efter lunch kom hon och vi gjorde gemensamma ansträngningar med henne som arbetsledare. Jag må älska att baka, men just biskvier har vår son blivit expert på och lärt sig alla knep av sin moster. Jag fick därför agera hjälpreda den här gången. Så mysigt att prata och prata och prata och tjuvsmaka på den absolut godaste smörkräm jag ätit någon gång. Jag gillar quick fixes och behöver bli puttad på för att komma ihåg att det också har sitt värde att anstränga sig liiite mer gällande somligt. Den här gången ville syrran att vi skulle göra Jan Hedhs franska smörkräm från 277 sorters kakor. Det var något om att koka sockerlag till 117°C, använda riktig vaniljstång och skålla/mala mandeln till bottnarna så man inte råkar ut för dålig mandelmassa med aprikoskärnor i. Vad kan jag säga? Det blev sjukt gott. Att ett halvt kilo smör idag kostar 79 kronor är en annan historia. Hjälp! Ja, se, detta blev ett blogginlägg utan röd tråd men med mycket Monna.

Continue Reading

Planttant

Ihärdigt växer det vidare.

18 kommentarer

Jag har svårt att välja favoritgrödor, men grönkål är definitivt en av dem. Eftersom de växer innanför viltstängslet behöver vi inte dela med oss till rådjuren. Det betyder att vi fortfarande har fräsch, obesprutad, fiberrik grönska bara några fotsteg ner i trädgården, precis när vi vill. Vi har sedan barnen flyttade hemifrån slutat dricka ”nyttiga” smoothies, annars var grönkål ett av de mindre poppis inslagen. Jag fick för mig att det var jättenyttigt, men sanningen är att jag tror att man pajar minst halva nyttan genom att slå sönder fibrerna. Desto bättre funkar spröda grönkålschips – finns det något godare? Jag har vant mig smaken och tycker att detta är en riktigt god salladsingrediens, men nä, smoothies kan den hålla sig undan.

Vinterpurjo är också tacksamt. Trots både en och två och tre köldknäppar står den kvar. Det är lite klurigt att få upp en lök när marken är frusen, men annars är det behändigt att ha en av mina favoritingredienser tillgänglig att rycka in. De här sista lökarna börjar se lite skruttiga ut, men de är fortfarande goda.

Persiljan ser inte heller så glad ut i minusgraderna, men funkade utmärkt i middagens bearnaisesås.

I både Lilla Amsterdam och Lilla Rotterdam har det kommit upp en massa tulpanknoppar. Jag har haft som experiment att bara låta befintliga lökar återkomma (i Lilla Rotterdam satte jag specifikt lökar som sades ha större chans till detta, i Lilla Amsterdam syns det tydligt vilka lökar som är lämpade) de sista två åren. Förrförra senhösten kunde jag dock inte låta bli att köpa ett gäng billiga tulpanlökar på Lidl och satte dem i dahliarabatten. Tänkte att jag skulle hinna spreja TricoGarden på dem för att sabotera för rådjuren, men den tanken var fruktlös. Jag jobbade hårt och räknar med att max hälften av de blommorna faktiskt hamnade i någon bukett, det som var slutmålet för mig. Nej, tulpaner i en trädgård som delas med rådjur kräver åtgärder större än TricoGarden.

Örthjulet ser risigt ut vid den här tiden på året, men det mesta ser ut att vara i gott skick. Med lite beskärning och kärlek kommer detta att åter vara en av favoritplatserna i trädgården!

Vi håller tummarna för att makens och syrrans bin har mått bra i vinter! Förutsättningarna för en rejäl honungsskörd är de bästa någonsin sedan de började med sin hobby. Efter ett gäng otursförföljda år och en lite knölig inlärningsperiod har de lärt sig ett och annat. Naturen rår man liksom inte på, om inget annat så har de fått lära sig det.

Till kvällen blev det trerätters. Allt var gott, men nog var kronärtskockan det allra bästa! Finns det något godare? En ”köttig” kronärtskocka med mjukrört smör och havssalt, mer komplicerad behöver en fantastisk matupplevelse inte vara. Pannacottan fick en touch av kardemumma och även det var jättegott. Oxfilén, bean och hasselbackarna däremellan blev lyckade och vi kunde konstatera att förra årets potatisskörd inte bara blev den bästa, utan att vi också lyckats ganska bra med förvaringen den här säsongen. Det är just det sistnämnda som jag tycker är det knöliga med att odla själv. Kanske är det därför jag också uppskattar de där grödorna som helt enkelt kan stå kvar ute i trädgårdslandet så mycket? Nu har dock en del fröer kommit i jord och nästa vecka blir det mer. Ska kallså lite ditt och datt i växthuset så får vi se om det funkar lika bra som förra året. Vi har ju haft fåglar som hackat sönder växthusplasten, så det regnar in och blir blött på flera ställen. Jaja. Det får lösa sig! Vi kämpar vidare.

Continue Reading

Planttant

I februari vaknar jag, en trädgårdsreflektion.

6 kommentarer

Den föränderliga julrosen som fick en ny plats i perennrabatten vid mittstenen blommade helt galet förra året. Min favorit i hela trädgården om jag absolut måste välja något. När jag ser denna explosion av knoppar pirrar det i hela kroppen. Jag vågar hoppas på att få ännu en gammelrosa explosion att njuta av om ett tag. Just nu känner jag mig precis som denna föränderliga julros. Lite skamfilad, men med potential. Mitt år har börjat mindre optimalt rent hälsomässigt. Ingen är väl intresserad av att jag uppmanade maken att slänga mig på sophögen för ett tag sedan. Först en influensa eller förkylning som räckte i hela januari, sedan ett flera dagar långt migränanfall och på det en hälsporre som jag inte har en aning om hur den uppstod eftersom jag ju bara rörde mig mellan sängen och soffan vid tillfället. Jag har absolut ingenting att klaga på, runt omkring mig har jag nära och kära som har riktiga problem. Jag hoppas att de också har sådana här kluster av knoppar som bara väntar på att få blomma ut bakom sina utmaningar.

Detta är månadens litteratur. Högen har flyttat från fåtöljen i vardagsrummet till skrivbordet i arbetsrummet. Här bläddrar jag och funderar, planerar och påminner mig om sådant jag glömt. Naturdagbok av en engelsk dam året 1906 är möjligtvis den vackraste bok jag läst. Jag håller ögonen öppna för den på engelska också, men egentligen räcker ju den här. Jag bannar ibland mig själv för att prioritera tiden fel när jag läser denna dagbok. Å andra sidan är det absolut meningslöst att jämföra sig med någon annan, så på sin höjd får jag använda suget efter något annat som inspiration till kommande stordåd! Lena Israelssons böcker är bara fantastiska uppslagsverk och de böcker jag har haft störst nytta av efter de första åren med Sara Bäckmo som guide i trädgårdslandet. Cecilia Wingårds ljuvliga bok om luktärter har jag mer njutning än nytta av. Å andra sidan är hennes odlingsteknik av luktärter ”fool proof” och den finns också publicerad i boken. Jordboken påminner om att det är dags att plocka in bokashihinkarna igen. Jag har inte haft dem igång det senaste året vilket är synd då jag behöver all jordförbättring som tänkas kan.

I kassen från Blomsterlandet har jag sorterat fröerna. Ikväll ska jag lägga dem i olika C4-kuvert med datum skrivet på. Detta är mitt absolut bästa tips då jag ger mig chansen att få alla fröer i jord i tid. Jag skriver påminnelser i telefonkalendern för att komma ihåg datumen. Dagarna är naturligtvis inte huggna i sten utan utgör ramarna för när fröerna ska ut ur sina påsar och få chans att börja jobba.

Kuverten lägger jag sedan i mitt mobila trädgårdskontor, en Smartstore-låda med lock. Den är jag glad över! Skrivplattan är en av mina viktigaste hjälpredor. Jag har flera års planeringar skrivna i blyerts på vanligt kopieringspapper. Eftersom skrivplattan är med mig i ur och skur bryr jag mig inte om att allt ser ut som hej kom och hjälp mig.

Förutom själva trädgårdslandets planering som ju är enormt viktig att jag har koll på eftersom jag började lite oredigt och inte bara kan tänka ”kvarter 1, 2, 3 och 4” har jag även bl.a. örthjulet och perennrabatten dokumenterade. Varje år tänker jag att jag ska göra det lite snyggare. Grejen är bara att när säsongen är ”över” så är jag oftast väldigt trött på trädgård och då får det vara. Nu är jag iallafall pepp igen! Februariglöden har rotats fram ur vinterbråten och jag vet att allt blir bra igen.

Continue Reading

Ditten och Datten

Lördag i trädgården

4 kommentarer

Jag tänkte att jag var sen med höstens trädgårdsfix, men så var det inte alls. Det visade sig när jag tittade i odlingskalendern att jag var nästan på pricken i synk med förra året. Jag tog hand om upptagning av dahlior, rensning av päronträd (både de kvarvarande frukterna på träden och städningen av de som låg under träden) och storrensning i ettårsrabatten (där jag hoppas kunna få igång en perennrabatt i rött, orange och gult till nästa år). Maken klippte gräset för sista gången den här säsongen, tog in trädgårdsmöbler, klippte täckning till några av lådorna i trädgårdslandet och biade för att se till att alla bisamhällena står redo för vintervilan. Bra samarbete.

Hårt arbete kräver uppmuntran, så jag fixade en tallrik ost och päron. Vår Vajlan gissar att detta är ett Greve Moltke-träd. Hur som helst ger det varje år fin skörd utan en massa sjukdomar eller angrepp. Den här kombinationen av skalade, klyftade, krispiga päron och bitar av lagrad cheddar köpt för att stötta en driftig gymnasiekille blev helt perfekt.

Det här var omgång ett av två skördade från tomatkuvösen. Och vilken skörd vi fått! Vilken skillnad det blev att ge plantorna skydd från regn och vind och dessutom ge dem ett varmare mikroklimat. Jag hoppas på ett upprepande nästa år! Vet redan att några av sorterna inte får chans igen, medan några andra ska få ta mer utrymme.

Framåt eftermiddagen kom ett gäng fina brorsbarn hit. En skjutsade de andra, en fick plugga lite matte med maken och två tog jag med mig till Vajlan tillsammans med årets sista dahliabukett och en påse päron (därav gissningen på vilken sort det är). I vanlig ordning blev vi bortskämda. Vi gjorde rebusar, åt glass och choklad och skrattade. Barnen avslutade med skönsång (efter min önskan) och sedan åkte vi vidare till affären för att preppa för kvällens aktiviteter.

Här hemma tror vi på barnarbete, alltså av det slaget att alla får vara med och hjälpa till. Det bygger självförtroende och ger kunskap som är ovärderlig i vardagslivet. Vi förberedde tillsammans lyxmåltiden kycklingbiffar med klyftpotatis, gräddsås och tomatsallad och brorsonen blandade till en perfekt dippsås till filmkvällschipsen. Vi hann med några omgångar Uno också. Jag vann inte en enda gång, men roligt hade vi!

Kvällen avslutades med Insidan ut 2 (jag älskar både ettan och tvåan som på ett så fint sätt introducerar människans känsloliv och hur vi funkar), brorsdottern undrade varför jag grät (hej, känslosamma faster) och vände sedan ut och in på sig själv på diverse olika sätt medan hon fortsatte titta. Hennes storebror gosade in sig hos mig under filten fram tills filmen slutade lyckligt och vi kunde göra oss iordning för kvällen. Vilken lyckad dag! Så mysigt med två nedbäddade små snusande själar i soffan utanför sovrumsdörren. Jag älskar verkligen att hänga med barn och är tacksam att jag får låna några ibland. Tänker på hur vår äldsta dotter en gång sa att jag var så mycket strängare mot mina egna barn än andras och det har jag funderat mycket över. Tänker att det har att göra med att långtidsperspektivet kräver mer disciplin än ”tant-kan-skämma-bort-hur-mycket-hon-vill”-perspektivet. Med det kan jag tillägga att jag med all säkerhet upplevs som en lite sträng moster/faster också. Barnarbete och sånt, du vet. Som när jag sa till en annan liten brorson att han kunde duka bordet när han var klar med att skala morötter. ”Nej tack”, sa han och gick ut ur köket. Jag lät hälsa att det inte var ett alternativ, utan att vi skulle hjälpas åt tills alla var färdiga. Hihi, kommer fortfarande ihåg hans blick, men han kom tillbaka och gjorde klart utan att klaga. En storasyster och gammal lärare är helt enkelt rätt svårt att köra över.

Continue Reading

Planttant

De söta fästingbärarna och trädgårdströttheten.

2 kommentarer

Nu har vi rådjur här i trädgården igen mest varje dag. De äter och äter och äter, även sådant som jag önskar de lät bli, och hoppar över stenmurarna till och från grannarna på båda sidor. Jag har inte köpt en enda tulpanlök, struntar i att komplettera utanför de som redan ligger i jorden i Lilla Amsterdam och Lilla Rotterdam innanför viltstängslet. Efter den här sommaren är jag trött på naturen, både den tuktade och den vilda. På rådjur, grävlingar, svampar, larver, rötter, flygfän och annat som väl mest gjort det de ska göra. Planttanten har tagit långsemester och stängt av telefonen. Trädgården ska vara rolig och jag får nog vänta några månader innan det blir så igen. Jag har dock ett gäng uppgifter som inte kan vänta. Vi är mitt inne i ett rejält regnväder, så jag väntar tills på fredag med att dra upp dahliorna och ta hand om pelargonerna. De sista tomaterna ska plockas in för att kunna eftermogna och alla tomathinkar ska tömmas och diskas. Växthuset ska tvättas invändigt, men det gör jag först i vår. Det känns skönt att kunna skjuta upp en del grejer. Det finns ju sådant som är njutbart också! I vaserna står fortfarande vackra blommor och det ger verkligen livskvalitet. Det går nog inte en dag utan att jag använder någon gröda som vuxit här hemma. Det är nu jag ska njuta av allt arbete som lagts ner, så lite träligt är det att jag mest känner mig blah gällande allt som har med trädgård att göra. Jaja, det kommer bättre dagar. Nu har jag gnällt färdigt, så hej och tack för att du lyssnade!

Continue Reading

Planttant

Trädgårdstankar i augusti.

4 kommentarer

Solen går upp senare för varje dag. Ljuset har blivit mjukare, varmare, snällare än det var under högsommaren. Lagom till att jag börjar dagen runt sex på morgonen letar sig solen upp ovanför grannens ladutak. Allt känns fuktigt trots att det inte regnat på länge. Luktärterna har varit så fina i år och vi har fått många pumpor, men mjöldaggen har tagit över och det behöver rensas ordentligt. Efter att ha lagt oändligt med tid för att ha ihjäl mördarsniglar känns det ändå fint att jag lyckades rädda så pass många solrosor som jag gjorde. Min vision uppfylldes inte, men så är det med mycket i livet. Det gäller att gilla läget och försöka se det som blir med andra glasögon än besvikelsens.

Än är det inte dags att sammanfatta odlaråret, men jag märker att jag gör det ändå. Måste uppdatera odlardagboken, den som finns i telefonen och visar att det gjorts massor av framsteg sedan vi köpte ut huset 2019. Jag är fortfarande jättedålig på att rensa. Inte rensa ogräs nödvändigtvis, utan rensa bort grejer som inte ska vara där, som tar näring från sådant som är viktigare eller flytta sådant som kanske hade mått bättre någon annanstans. Kanske ska det vara nästa område att utvecklas inom? Att bli hårdare? Absolut inte mer minimalistisk, jag vill att trädgården ska prunka. Det gör den inte och p.g.a. var vi bor, närheten till berggrunden och den allestädes närvarande torkan är det inte realistiskt att ha målbilden prunkande överallt. Savannängen får leva, jag är glad om syrenhäcken fortfarande växer nästa år och lite i taget får rabatterna bättre styrsel. Det ska vara mer av mycket och mindre av annat. Jag får reklam om vårlökar i parti och minut och kan inte låta bli att tänka på mitt Lilla Amsterdam och Lilla Rotterdam nere i trädgårdslandet. Ska jag sätta fler lökar? Ska iallafall inte sätta något utanför stängslet, trots tillgången till Trico Garden. No way, José! Ska det bölja av tulpaner får det vara bakom stängsel, rådjuren här på ön är brutala om än vackra. Ja, så går tankarna en morgon i augusti så här i trädgårdströtthetens tider, när saker och ting känns lite mer jobbiga än i april då allt var pepp och drömmigt.

Continue Reading

Planttant

Morgonstund har guld i mund.

4 kommentarer

Jag är tacksam över mina tidiga morgnar. Att komma igång i god tid trots att jag redan haft tid för mig själv i lugn och ro känns fint, jag jobbar bäst på morgonen även om jag jobbar mest senare på dagen. Nu i augusti är trädgårdsrundorna fyllda av lite dåligt samvete över allt jag borde göra och mycket glädje över det vackra ljuset som är något utöver det vanliga.

Detta är solrosornas tid. Trots mördarsniglarnas framfart har tillräckligt många klarat sig för att göra mig lite extra glad. Som detta självsådda exemplar mitt i ”ettårsrabatten”.

Jag hällde ut resterna av fågelfröerna efter vintermatningen på olika ställen i trädgården. Mycket tog sig inte, men denna skönhet gjorde det…

… liksom den ensamma lilla solen här i bakkant.

Myshörnan vid verandan får ett tag till att glädja oss innan det är dags för pelargonernas vintervila. Vi får se hur jag gör med det andra som hade mått bra av lite skydd. Terassrosen t.ex.

Vi har fått så mycket paprika i år. Jag har fryst ner till grytor och liknande, men jag vill också prova att grilla och lägga i olja. Tror att jag gjorde det något år…

Det oklippta gräset gör att det ser slarvigt ut, men det får vara okej. Jag är så glad för allt som fortfarande växer! Just nu klurar jag på hur jag ska kunna sätta blommor som levererar starkt till min brorsons bröllop i juni. Lite tidigt på säsongen, men något ska jag väl komma på!

Vi har det bra här, kålfjärilarna, spindlarna och jag. Vi var borta i två dagar och nästan alla blad på kålrötterna var uppätna av glupska larver. Jag klämde larver i tre dagar, sedan fick de fri lejd. Kålrötterna får anses vara färdigväxta. Jag gjorde valet att inte täcka dem och får stå mitt kast. Hur klarade folk detta förr i tiden?

Så glad jag är över denna plätt på jorden! Här mår jag sannerligen bra.

Continue Reading

Planttant

Tid att njuta, del 2.

Inga kommentarer

I en trädgård finns alltid mer att göra. Under juli månad hinner jag dock knappt med annat än att plocka buketter och skörda det som ska ätas för dagen eftersom det sociala livet prioriteras. (Inte så bara, men ändå.) Imorse såg jag allt som borde ha gjorts på trädgårdsrundan, men jag skiftade om, hämtade telefonen och tog foton på några av sommarens mest lyckade projekt istället.

Dahlian Gallery Rembrandt har aldrig varit så vacker eller generös med sina blommor.

Physalis avnjutes varje dag – så gott!

Chili och paprika är inte mogna än, men de växer så det knakar och älskar växthuset mest av alla.

2024 utnämns här till bästa luktärtsåret hittills! Näring och vatten i mängder så delas det generöst ut väldoftande ögongodis.

I honungsfacelian dansar humlor och fjärilar varje dag. Placeringen av denna hobbe fick tvingas fram, men nu stannar jag en stund här varje dag då jag sköter allt i växthuset. Ljuvligt.

Grönkålen sedan! Wow. Vacker och nyttig fortsätter den förhoppningsvis växa hela hösten och kanske till och med vintern. Jag vågar dock knappt ta bort nätet för att skörda, kålfjärilarna är på hugget.

Continue Reading

Planttant

Julirapport.

2 kommentarer

Jag sitter i växthuset och hör duggregnet slå mot växthusplasten. Det är perfekt varmt här inne, hög luftfuktighet och det doftar av söt physalis, mustig heliotrop och förmultelse. Årets planttanteri har bjudit på stora utmaningar. Jag delar många av dem med andra. Mördarsniglarnas attacker är brutala. Trots att jag lagt så mycket tid och ansträngningar på att bekämpa dem kommer det hela tiden fler och större och de äter allt i sin väg. Potatisbladmögel blev det i år som så många gånger, men den här gången hade knölarna hunnit växa till sig först. Mums, alla tre sorter (Amandine, Annabelle och Cherie) blev riktigt bra. Tvestjärtarna är överallt och nu orkar jag inte fortsätta vittja fällorna. Det kommer så många blommor på dahliorna att jag kan hitta exemplar utan tvestjärtsangrepp. Och så var det det där med virus. Äh, de drabbade slänger jag efter säsongen. Jag ser hur värdefullt det är med allt det vackra och goda. Det fina vinner över det utmanande. Det är precis som med resten av livet. Utmaningarna är en lika naturlig del som det roliga, det spännande, det fina. Det är först när vi fattar det som vi kan känna oss nöjda på riktigt. När en utmaning har löst sig kommer nämligen en annan, ibland har vi fem parallella och somligt fortsätter vara utmanande i resten av ens liv. Tacksamheten rymmer för min del livskvalitet och en önskan att få vara med länge, länge.

Lilla barnbarnet utvecklas mitt framför ögonen på oss. De här veckorna med henne är så värdefulla! Lillan har lärt sig ställa sig själv, äter vanlig mat bättre och håller uppenbarligen på att lära sig prata. Hon diggar till nästan all musik och leendet man får när hon får syn på en är obetalbart.

Loppisen är igång ett litet tag till. Det är roligt att träffa grannar, tyskar, holländare och skåningar (överrepresentation av dessa), men alla besökare är välkomna. Timlönen är rätt usel. Långsamt hittar dock grejer nya hem vilket ju var meningen med detta projekt.

Luktärterna får kompensera för alla trädgårdsutmaningar. Jag hoppas kunna fortsätta plocka och njuta länge än. Just nu har vi…

… en jättebukett i verandan…

… en rosa bomb i vardagsrummet…

… och en spretig skönhet på första parkett. Dahliarabatten svämmar också över, så imorgon blir det kanske maffiga skapelser av mer svulstig karaktär på dessa platser? Vi fortsätter leva, tar nya tag och kämpar vidare med skönhet i blick.

Continue Reading

Planttant

Svettiga tomater.

Inga kommentarer

Min termostat funkar inte. Även om det bara är 20 grader svettas jag som en gris. Saltet stänker om mig, håret är frissigt och smink är meningslöst. Sommaren pågår i all sin pråliga prakt. Mördarsniglar och tvestjärtar har tagit över detta år. Nu har jag varken tid eller lust att hålla efter dem längre. Nä, det får vara. Det löser sig väl. De första två tomaterna är skördade. Fröerna från Johannas Black Cherry har gett tre plantor som levererar mest näst efter Gardener’s Delight som verkar ha fått perfekta omständigheter i år. Tomatkuvösen har funkat riktigt bra. I trädgårdslandet växer det massor, jag hinner inte hålla efter ogräset heller. Äh, det får vara. Det finns sådant som är viktigare. Nu ska jag gå och ta hand om sådant, men först ska jag plocka luktärter. Livet är allt för kort för att bada i elände. I firade segrar blir livet både större och lättare att hantera. Carpe, carpe.

Continue Reading