Grattis på 56-årsdagen!

Idag är jag med och firar makens födelsedag för trettiotredje året på raken. Vi var 23 när vi lärde känna varandra och har numera tillbringat 59% av våra liv tillsammans. (Ja, lite drygt hälften hade man ju också kunnat säga.) Jag pratade med min morbror igår och han sa ”jag känner mig så gammal med såna här gamlingproblem”. Då lät jag hälsa att isåfall är vi också gamla, för vi ligger bara några år efter honom. Och det stämmer, tänker jag. Rent teoretiskt är man som 56-åring gammal för ett barn. Grått hår, rynkor och fallna kroppsdelar är bevis nog. Vad man gör med det som finns inuti är något annat. Jag älskar att befinna mig i den här åldern. Känner att jag har på fötterna gällande både det ena och det andra och behöver inte längre förställa mig. Det är inte alls så att jag gått omkring och spelat teater innan, men jag är verkligen mer mig själv idag än för tjugo år sedan.

Födelsedagsflaggans snöre hade pajat, så jag fick plocka in den stora bordsflaggan från verandan. Jag kände inte för att springa upp och hämta björntråd och laga den innan uppvaktningen skulle ske.

”Hmmmm, kan det vara strumpor?!” Samma önskan varje år. Nya strumpor. Jag köper likadana svarta ”kostymstrumpor”, så är det bara att para ihop uddastrumpor om det går hål och bara en behöver kastas i soporna. Dessa är gjorda i viskos av bambu. Får se hur bra de håller.

Årets riktiga gåva var annars en Lursta pannkakslagg. Nu hade förvisso maken önskat att jag skulle hålla ögonen öppna efter en liten gjutjärnspanna att steka ägg i. Denna tipsade min brorsa om efter att ha införskaffat en likadan. Nu ska nog mina pannkakor bli toppen, men även ägg stekes enligt utsago perfekt. Här hittar du länken till Arvet, som laggen heter. Skriver du upp dig för deras nyhetsbrev får du 10% rabatt på första köpet, så då blir frakten ”gratis”. (Hälsningar Snålis.)

Continue Reading

28 november 2025.

Igår firades Thanksgiving i många slott och stugor, främst i USA. Enorma mängder kalkon tillagades i ugnar dubbelt så stora som våra små effektiva pjäser. Ja, förutom de som Donald Trump benådade då. Stora tackdagen, stora American football-dagen, stora slappardagen, stora hajkdagen, stora matlagardagen, stora släktdagen… Svenskarna har bara tagit till sig en enda grej med Thanksgiving, nämligen black Friday. Det är för mig det enda dåliga med Thanksgiving, en dag som egentligen motsvarar mellandagsrean. Inte bara en svart fredag heller (det är idag som är den ”riktiga” svarta fredagen för övrigt), utan den har blivit till svarta veckor, en svart månad. Ett mörker med konsumtionshets där folk ska luras att köpa sådant som de inte behöver.

Mina funderingar går dock idag runt gemenskap och traditioner, god mat som förbereds länge och äts upp ganska snabbt. Det ägnas kanske mer tid till att diska än till att äta själva maten? Det är inget problem, det är bara så det ska vara. Vi firar alltid Thanksgiving på lördagen efter själva dagen. Av praktiska orsaker har det blivit så vi löst problemet med att denna högtidsdag alltid går av stapeln den fjärde torsdagen i november. Jag ser nu fram emot en av årets bästa måltider. Mums filibabba! Tack till Olga, Miriam och studentvännerna som gav mig uppgiften att fixa sötpotatisen 1998 och alla andra som har inspirerat till hur just vår Thanksgiving ser ut. Tack till Ali Edwards som hade några ”days of gratitude” 2012 så jag fick inspiration till det som blev ”Trettio Tacksamma Dagar”. Denna helg betyder något för mig på djupet. Tack.

Continue Reading

17 november 2025.

Idag har jag svårt att tänka på annat än att solen skiner, den stora, fula högen som varit något slags ögonsår (eyesore på engelska översätts till skamfläck, men jag tycker mest den där högen har varit något synnerligen störande) i trädgården sedan lång tid tillbaka är borta och vi har både steglitser och domherrar vid fågelmatarstationen. Jag lyssnar på julmusik och är omgiven av kärlek. Livet pågår parallellt med lidande, utmaningar och svårigheter, men här och nu är allt perfekt. Det är mycket som kan bli bättre, men i denna stund väljer jag att bara vara i tacksamheten. Tack. Så bra jag har det.

Igår fick jag frågan om det inte är svårt att försöka hitta något att vara tacksam för under trettio dagar på raken. Det är ju just det. Jag gör detta eftersom tacksamhetsförmågan ökar med varje gång som den utmanas. Först är det små självklarheter, men snart inser man (förhoppningsvis) att rinnande vatten knappast kan tas för givet, att trygghet inte är allom givet och att en hälsporre är utmanande, men inte slutet på livet. Dag sjutton handlar alltså min lilla tacksamhetsmeditation om att jag är tacksam för själva Trettio tacksamma dagar. Jag vill påstå att det är ett projekt som utan tvekan har förändrat mitt liv till det bättre.

Continue Reading

10 november 2025.

Ja, men hej! Det är en småregnig novembermorgon och en tionde tacksamhetsreflektion är på gång. En tredjedel av månaden har redan lagts till handlingarna. Det har varit utmanande dagar på många sätt och vis och jag har flera gånger fått nytta av det som jag kallar ”tacksamhetskalibreringen”. Det spelar ingen roll vad som hänt och ingenting av det är min utmaning direkt. Men – både oro och förtvivlan har seglat upp i medvetandet dagligen, och flera gånger på det.

Igår fick jag en inbjudan till Sensus Existentiella Hållbarhetsvecka. Vad är ens existentiell hållbarhet? Ordbajs (ursäkta uttrycket) har jag inte mycket övers till, men bakom de tjusiga orden ligger det något. Sensus säger själva om begreppet existentiell hållbarhet:

Existentiell hållbarhet är ett begrepp som bjuder in oss till att tänka helhet kring vår tids stora utmaningar. För en existentiell hållbarhet behöver vi odla vår förmåga att relatera till en komplex tillvaro – till det som inte så lätt låter sig förstås, men som vi ändå måste handskas med.
I praktiken kan det innebära att vi utöver de sociala, ekonomiska och ekologiska perspektiven av hållbarhet också integrerar filosofiska, teologiska, andliga och kulturella perspektiv. Sensus arbetar för en existentiell hållbarhet genom att stötta gruppers bildningsprocesser inom livsfrågor, kultur och natur.

sensus.se

Vad detta innebär i praktiken är att det har hänt något med den delen av mänskligheten som inte längre accepterar lidande som en naturlig del av att vara människa. Det anses nämligen inte ”hållbart” att lida sig igenom livet. En god motståndskraft till detta lidande blir därför acceptans. Detta gäller i princip allt där man själv är inblandad och kan appliceras i allt från relationer till ens eventuella yrkesliv.

I vilka yrken plågas man mest? Egentligen är det i mångt och mycket helt subjektivt och beroende på vem man frågar. Den person som hittar en övergripande mening och känner sig stolt över de sysslor man utför kommer att till stor del slippa lidandet. Visst kan det finnas övergripande förklaringar till att barnmorskor och civilingenjörer är mest nöjda med sina jobb (meningsfullt att vara nära andra människor vid en så stor händelse som födsel om man är en person med rikt känsloliv, meningsfullt att kunna lösa problem om man är en analytisk person), men det finns många av dem som inte heller trivs.

Jag läste ungefär det här häromdagen: ”svenskar är speciella, man lider hellre och vet vad man har än att till exempel söka nytt jobb om man inte trivs”. Det ligger kanske något i det? Arbetsmarknaden är inte precis arbetstagarens. Är man dessutom ett barn av sin tid så gör man inte heller annat för att slippa lidandet. Städare tillhör den yrkeskategori som trivs sämst på jobbet. Det märks dock tydligt att om man går till jobbet med stolthet och ser vinsten i att bidra till en trevlig arbetsmiljö både för sig själv och andra så är chansen mycket större att man trivs. Eller att man går till jobbet med lätta steg för att man har ett rikt socialt liv där. Eller för att man verkligen är övertygad om att ens insats betyder något för någon eller något.

Hur som helst bjuder Sensus existentiella hållbarhetsvecka på en massa intressanta aktiviteter. Somliga erbjuds på förekommen anledning bara på plats, mycket får man delta digitalt på efter anmälan. Själv har jag hittat flera intressanta föreläsningar. Nu är jag medlem i Sensus genom kören, men jag är inte säker på att det krävs medlemskap. Idag är jag tacksam för att jag känner livets storhet och meningsfullhet och att jag trots min pessimistiska grundpersonlighet har kommit så långt med mig själv att jag kan tänka vidare efter ett nej eller stopp som jag per automatik har stängt dörren med.

Continue Reading

9 november 2025.

Att navigera i en värld som är full av orättvisa, olika styrkor och svagheter, tur och otur, entreprenörskap och depression, krig och svält, skönhetsoperationer och fuldiskriminering, 15 minutes of fame och Nobelpristagare och allt vad det är – alltså, det är inte många av oss som sammanfattar livet som ”lätt”. Vissa personlighetstyper verkar glida fram på en räkmacka medan majonnäsen gör att svårigheter rinner av dem utan att lämna särskilt stora avtryck, andra verkar ha allt men tycker ändå synd om sig själva. Jag har intresserat mig mycket för sociala medier och vad det gör med en att spegla sig själv i så många fler personers godtyckliga omdömen. Från att mest beröras av grannar, klasskamrater och kändisar i glossiga tidskrifter kom alla så nära. Vi sjuttiotalister var åtminstone vad som väl mest kan kallas unga vuxna då forum och diskussionsgrupper blev en grej. Facebook, Instagram och allt det andra kom så småningom och med dessa fenomen förändrades spelplanen för människor.

Efter att ha vuxit upp med Jantelagen som genomsyrade i princip allt, åtminstone i mitt liv, blev det helt plötsligt kutym att skryta också här i Sverige. Inte rätt ut såklart. På engelska finns det pricksäkra uttrycket humble bragging, alltså att presentera skryt förklätt i ödmjukhet. Titta på LinkedIn t ex. Nog har svenskar blivit mer ”amerikanska”, i den amerikanska kulturen är skryt helt enkelt en naturlig del av livet. Ens CV börjar fyllas på av föräldrar i bebisåldern och detta CV ska sedan presenteras i arbetslivet som en garant för att man är driftig, klok, smart, engagerad och allt annat positivt som tänkas kan. Människor deltar ofta i frivilligarbete, men hur många som gör det utan att först tänka tanken att det skulle se bra ut på resumén vet jag inte.

Med tanke på hur sociala medier bidrar så negativt till främst unga kvinnors självkänsla känner jag att det är på sin plats att fundera kring hur vi bör förhålla oss både till vår egen spegelbild och andras kurerade liv, inte bara det digitala. Skryter vi? Skryter andra? Ligger andras skryt i vår egen tolkning? Jag fick ganska tidigt i mitt ”trettio dagar”-projekt kommentarer om att det är outhärdligt att sitta och titta på andras tacksamhet om det rör något man själv vill ha eller uppnå. Någons ”jag är tacksam för min familj” kanske då tolkas som ”varför har alla andra så perfekta familjer medan min pappa är en idiot, min mamma helt sjuk i huvudet och mina syskon helt känslomässigt inkompetenta”. ”Wow, jag kan inte fatta det! Äntligen har XYZ hänt!” kan bli till ”undrar hur många hon har behövt ligga med för att få detta att hända”. ”Vårt lilla barnbarn är här” tolkas om till ”vänta du bara till denna unge förstör ditt perfekta lilla liv, jag ska sitta här med popcornen och vänta”. ”Tjugo kilo minus, tjugo år efter bröllopsdagen och klänningen sitter fortfarande som den ska” omvandlas till ”fuskis, varför talar du inte bara om att du har opererat dig, alla vet det ju”. Allt detta medan kommentaren som skrivs är ”underbart”, ”grattis”, ”wow” eller något annat ”härligt”.

Idag omfamnar jag den digitala verklighet vi befinner oss i. Jag tackar för erfarenheterna som den har gett mig personligen och för allt positivt som internet och sociala medier har bidragit till, det finns massor. Men idag tackar jag också för kommentarer som rättmätigt har ödmjukat mig. Jag är tacksam för ärlighet och sårbarhet, jag tackar för att jag har fått göra fel många gånger och vet att det kommer att bli många fler felsteg innan jag tar mitt sista andetag. Jag är tacksam när jag kan glädjas med andra istället för att hacka på mig själv för att jag själv inte har tillgång till vad-det-nu-är. Jag är tacksam för att mänskligheten ständigt befinner sig i utveckling och har precis som Laleh den starka övertygelsen om att ”det kommer bli bra”.

Continue Reading

3 november 2025.

Ibland finns det ingen plats för någon annan känsla än tacksamhet. Den omfamnar, tröstar, håller om, lyfter upp och fyller en. Det är en av mina absoluta favoritkänslor, men den är faktiskt inte alltid så lätt att plocka fram. Önskan om ett lättare liv, ett friskare liv, ett bättre liv, ett rikare liv, ett större liv, ett mer tillfredsställt liv, ett mindre utmanande liv eller bara ett mer kurerat liv (vi befinner oss ändå i sociala mediers tidsålder) är för många av oss en daglig verklighet, eller känslor som åtminstone framträder mer ofta än tacksamhet. Det är inget konstigt med det. Vi människor funkar av någon anledning så att vi snabbt vänjer oss vid sådant som är nytt, coolt, fantastiskt och livsomvälvande på ett positivt sätt och har en långt större känslighet för negativa känslor. Det verkar ligga något slags visdom i det och detta fenomen drar både individer och samhällen framåt.

Jag fick med mig från föräldrarna att det är viktigt att uttrycka tacksamhet, men har fått annan typ av undervisning från annat håll. Som att man inte ska behöva känna tacksamhet om man får hjälp från samhället för att det då skulle kunna framkalla skamkänslor. Och om man då har rätt till något behövs ingen tacksamhet kännas eller uttryckas. Jag tror att alla som har detta förhållningssätt sätter fälleben på sig själv. Om det finns en rättighet är det nämligen någon annans skyldighet att uppfylla denna. Om jag har rätt till hjälp måste någon annan hjälpa eller betala för hjälpen. Vi mår bra av att uppmärksamma tacksamheten. Stannar vi i känslan att det är min rättighet att X, Y, Z är det lätt att vilja ha mer, bättre, snabbare och vem ska vi ”stämma” eller ställa mot väggen om inte den bild av rättigheten vi själva skapat har uppfyllts?

Året efter att mina föräldrar hade gått bort var jag slut. Flera sade till mig att jag skulle kunna ta med mig lärdomar från helvetesåret 2017 för att kunna stötta och hjälpa andra och jag kände att smockan hängde i luften. Från mitt håll, alltså. Känna tacksamhet för att mina föräldrar hade dött alldeles för tidigt? Känna tacksamhet för frustration, lidande, ett splittrat privatliv? Idag tror jag mig veta att de personer som uttryckte denna visdom själva hade lärt sig att allt vi går igenom blir till något slags kunskap som sedan finns tillgänglig för medmänniskor. När man är mitt uppe i sitt såriga och inflammerade inre är det för de allra flesta omöjligt att känna annat än smärta och förtvivlan. Tacksamhet? Skojar du?

Idag är jag tacksam för själva livet, för att jag får vara människa. Jag är tacksam över det goda jag fått uppleva, men också det andra. Det tunga, det svåra. Anledningen att jag började med dessa tacksamhetsmeditationer är att amerikaner firar Thanksgiving och att det var i ljuset av detta som någon hade ett tacksamhetsprojekt. Anledningen att jag fortsätter år efter år efter år är för att jag fick uppleva styrkan jag kunde hämta i tacksamheten när livet som människa kändes alltför utmanande för att hitta annat än ilska, rädsla, besvikelse och frustration. Tack.

Continue Reading

Den känslan.

Jag vaknar och sträcker på mig. Kollar på klockan. 6.17. Två minuter tidigare än de senaste dagarna. Hur kan kroppen fungera med så stor precision? Jag har ingen tid att passa så här tidigt, så det finns ingen inneboende stress. Detta är bara min naturliga rytm. Jag mår inte bra av att vara vaken till efter midnatt, men hade jag varit det hade jag fortfarande vaknat samma tid. Ja, åtminstone brukar det vara så.

Det är inte konstigt att jag funderar mer över mina vanor vid den här tiden på året. För en gammal lärare blir det kanske lätt så. Mitten av augusti är årets andra nyår, helt enkelt. Som du kanske förstår om du brukar läsa här så har också allt sorterande påmint om tid som varit och därmed tid som kommer. Kalendern bjuder på ny frisyr idag och AW med vänner imorgon (en ny konstellation med en återinflyttad gammal vän och hennes bekantskapskrets som utgångspunkt). Kören har dragit igång och jag har även uppdaterat dess historik som jag är ansvarig för. Efter sortering och alfabetisering av allt jag sjungit med Fredrikskyrkans motettkör som sedan blivit Fredrikskyrkans kammarkör kan jag konstatera att det är många noter som gjort korta besök och andra favoriter som blivit ”våra”. Vi har en Allhelgonakonsert, adventskonserter och delar av Bachs juloratorium att ta oss an i höst. Årets Allhelgonakonsert ser på ett ungefär ut såhär:

Denna konsert brukar vara fullsatt, en stund att få begråta alla man saknar och allt elände i världen. Bättre att koncentrera det till en stund än att ständigt gå omkring och känna sig tyngd tänker jag. Jag älskar dessa konserter som är en blandning av musik och ord, efteråt brukar jag känna mig alldeles mjuk i kanterna. Många har uttryckt att det varit läkande att vara där och då, få känna sig igenom både det vackra och det svåra.

Resten av hösten innehåller födelsedagsfiranden, hönsvakteri, en runda till Gotland, konserter, sommarstugestängning, häng med vänner och lite annat smått och gott. Jag ser fram emot nya, fina jobbsamtal och fortsatt utveckling för mig själv. Jag har spanat in lite kurser på Coursera, men är också intresserad av att skaffa kompetens som EMDR-terapeut. (Det får kanske bli lite längre fram. Jag har gått på kurs hos Jeanette Niehof förut och har stort förtroende för henne.)

Annars njuter jag väldeliga av att kunna gå igen utan att ha så ont! Om jag nu får det som jag vill kommer tacksamhet för en fungerande kropp att få ta större plats under hösten. Samtidigt vet jag att det är så lätt att ha detta som ambition, men att glömskan är stor och att det också ska vara så. Fokus på stunden är ändå inte dumt. Och nu är luften varm och fuktig. Sommaren och hösten möts kanske precis här och nu, alldeles utanför mitt öppna fönster. Torsdagen den 28 augusti klockan 8.35. Den känslan tar jag med mig nu när själva livet utanför mitt skrivande tar vid.

Continue Reading

Hurra, det regnar! (När man blivit vuxen på riktigt.)

Ja, alltså, vuxen på riktigt har jag varit jättelänge, men ibland slås jag ändå av sådant som tillhör vuxenvärldens insikter. Som att det är fantastiskt med regn, åtminstone på rätt tid och plats. Att vara på Gröna Lund en liiite regnig sommardag är perfekt eftersom man troligen slipper långa köer. Att ha rest till Liseberg specifikt från Abisko och sedan mötas av ösregn i flera dagar är kanske inte det roligaste man har varit med om. Att ha en strandsemester med regn varje dag kan bjuda på rätt stora utmaningar om man inte reser med barn som gillar att bada i regn eller vuxna som älskar att mysa med levande ljus, film och spel. Att få över 10 mm regn en söndag i maj efter en lång, kall och torr vår är bara alldeles fantastiskt! Jag kom hem i eftermiddags och kände hur hjärtat hoppade till då jag såg att vi redan var uppe i sex millimeter och att regnet på intet sätt hade lugnat ner sig. I appen lovas det fortsatt regn tills tidigt imorgon bitti. Vi håller tummarna!

Prästanteckningarna angående vädret här på Sturkö på 1700-talet lyfter jag fram här då och då, för jag tror att vi mår bra av att påminnas om att vädret är som vädret är. Acceptans för att det inte går att styra och att det varierar både spontant och i cykler. Det är lätt att tro att ”det ska vara så här för alltid nu” då vi är mitt uppe i något, oavsett vad det gäller (som jag skrev om igår). Här hittar du prästens anteckningar.

En av mina favorithemsidor är SGU. Där hittar man en massa bra information, bl.a. om grundvattennivåerna i Sverige. Just nu har vi i södra Sverige riktigt dåligt med vatten i magasinen, både de små och de stora. Eftersom det ser ut som det gör tar jag tacksamt emot känslan av oktoberstorm idag och hoppas att resten av de utlovade dropparna också faller senare i veckan. Syrran i Skottland hade 33°C i bilen idag och det är snustorrt, i södra Europa har det regnat enormt under vintern och norra Sveriges grundvattennivåer är mycket över de normala. Hej Carina Berg och ”ja, ja, men nu blev det så”. Idag jobbar vi med acceptans för ögonen.

Continue Reading

Thanksgiving 2024

För första gången på länge fick de trettio tacksamma dagarna sluta med en riktig baluns exakt den sista november! Thanksgivingfirandet blev toppen, maten var smarrig precis som vanligt och sällskapet trevligt. Det brukar alltid vara något som går lite åt skogen (som att kalkonen trillar i golvet, något glöms bort eller ishalka gör att några av gästerna inte kan komma), men det värsta som hände var att jag blev så mätt att jag inte orkade äta upp min efterrättspaj. Det går att leva med.

Efter adventskonsertsrepet hastade jag ner till Ölandsgatan och hann njuta av den fina innegården som alltid gör mig lika glad. Igår var den extra fint städad, räfsad och dekorerad. Så kul att se en av våra pumpisar ståta i all sin glans på trappan upp till studentlägenheterna på övervåningen! Undrar just om de två unga männen som bor där uppskattar min systers superkrafter gällande att göra omgivningen vacker?

Eftersom vi är Thanksgivingfirande svenskar har vi lagt oss till med lite egna traditioner, som att servera julmust till maten. (Det finns även annat för den som så är hågad.) Alla har fått sin egen roll. Just gällande denna måltid brukar jag handla, göra stuffing, gröna bönor, kalkon och kyckling, syrran och hennes man förbereder och gör sitt hem extra inbjudande, gör sås och frallor, maken gör potatismos och testar/skär kalkonen och äldsta dottern brukar fixa till sötpotatisen. I år var inte hon här, så vår son tog över det ansvaret med den äran. På bordet stod också min fasters lingonsylt och äppelgelé, så gott med detta sötsyrliga tillskott istället för de traditionella tranbären. Ja, och så får inte desserten glömmas bort! Syrran hade gjort en glutenfri nötpaj med ”pecanpajskola”, våra vänner hade gjort en Smash-cheesecake och en pecanpaj. Yummy, yummy. Ingen behövde gå hungrig hem, det är allt jag har att säga om denna middag.

Detta ansvar är inte oviktigt! Ej färdiggräddad kalkon är riktigt sunkigt och lika trist är det med en övergräddad torris. Jag fixar kryddningen och den rätta färgen, maken tar hand om resten.

Här är min mycket söta och kompetenta syrra. Älskar hennes familjs hem, det är både vackert och mysigt! Alla foton jag tog igår blev tyvärr lite suddiga pga kletig lins. Jag upptäckte det först när vi var på väg hem, men då var det så dags. Värre har hänt, tänker jag.

Har du sett så härligt? Tänk alla som går förbi porten varje dag, undrar om de kan tänka sig precis hur mysigt det är här? Jag älskar att sitta i den där jacuzzin och titta upp i stjärnhimlen! Det hoppas jag få göra någon gång snart igen. Tack för ännu en fin Thanksgiving, tack för livet, tack för familj och vänner. Tänk så bra vi har det, som svågern brukar säga.

Continue Reading

Liten tacksamhetsreflektion.

Trettio tacksamma dagar börjar närma sig sitt slut. Tacksamheten tar aldrig slut, den är en viktig del av mitt liv. Att genomföra dessa ”tacksamhetsmeditationer” och skriva inlägg till Facebookgruppen gör jag dock bara under november månad. Jag kan knappt tro att detta är den trettonde omgången med detta fokus. De första gångerna var det inte hela november, utan något slags nedräkning till Thanksgiving som går av stapeln den fjärde torsdagen i november i USA. Något år var jag också med i något som hette ”21 days of gratitude”, vilket jag tror var ett Deepak Chopra-projekt som Oprah Winfrey spred genom sina program.

Tacksamhet har alltid varit en teoretisk del i mitt liv. Jag har blivit uppfostrad till att uttrycka tacksamhet. Det är dock skillnad på teori och praktik. Inte förrän jag fick uppleva hur det kändes att knappt hitta något att vara tacksam för då livet tedde sig otroligt mörkt fick jag se vilken skillnad det kan göra att byta fokus. Idag vet jag att personer som är deprimerade har svårt att ta till sig tacksamhet och därför kan ett sådant här projekt snarare få en att känna sig ännu mer eländig. För mig som var nedstämd var det dock precis rätt medicin! Ska jag skriva en topplista på händelser som påverkat mig mest positivt genom livet finns definitivt november 2012 med. Det känns fint.

Vi närmar oss årets Thanksgivingfirande med stormsteg. Eftersom vi lever i Sverige får vi naturligtvis anpassa oss och kan inte fira på torsdag då det är en vanlig arbetsdag. Första adventshelgen blir därför alltid väldigt intensiv för mig. Första advent betyder stjärnor och adventsljusstakar upp, adventskonserter med genrep och så den här härliga middagen som blivit så viktig för syrrans och min familj. Vi brukar bjuda in de amerikaner vi har i krokarna och i år blir det troligtvis sista året vi firar med våra vänner som är på väg till Norge. Jag och maken har firat Thanksgiving sedan 1994 då vi bodde i Kalifornien, så denna tradition är minst lika viktig för våra barn som julen. Kalkonmiddagen är dessutom mycket mer poppis än julbordet.

2024 har varit ett otroligt tufft år för många nära och kära. Jag inser att tacksamhet inte är det gemene man först drar fram när livet hänger på en tråd, eller till och med är förlorat. För mig har det dock blivit ett viktigt andningshål, en plats där jag kan hitta kraft och ny energi när oro och sorg upptar så stor plats. Och för det är jag tacksam.

Continue Reading