Idag förbereder jag delar av Thanksgivingmiddagen som vi ska äta imorgon. Annika ville veta hur vi gör med vårt svenska firande. Här i krokarna finns ju ingen American Football och inte en massa andra firande. Vår Thanksgiving brukar se likadan ut varje år. För det första firar vi två dagar senare än på rätt dag pga praktiska orsaker, dvs lördagen i första advent-helgen.
Jag börjar själva lördagen i Fredrikskyrkan eller Amiralitetskyrkan med repetition tillsammans med Marinens Musikkår och en annan kör från Amiralitetet inför våra stora adventskonserter. Repet brukar hålla på mellan nio och tolv. Ska vi ha en tidig middag brukar jag börja med att skjutsa in kalkonen i syrrans ena ugn innan jag springer upp till kyrkan. I år har vi dock bestämt oss för att äta lite senare, så då hinner jag repetera först. Denna middag börjar redan på onsdag morgon då det ska kommas ihåg att stoppa in den frysta kalkonen i kylskåpet. På fredagen förbereder jag det jag kan inför lördagen. Jag gör sötpotatismos och förbereder pekanströsslet som sedan ska gräddas innan middagen. (I år gör jag detta receptet på topping, men byter ut mjölet till glutenfritt och har bara lite farinsocker och smör i själva moset.) Stuffingen, en slags brödpudding som för många i vår familj är favoriten, förbereds också. Franskbröd, smör, lök, selleri, salt, peppar, kycklingbuljong och salvia skapar en magisk rätt. Gröna bönor med en sötsyrlig vitlöksdressing hör till, så gott! Maken gör i vanlig ordning godaste potatismoset. Vi väljer också att äta lingonsylt istället för cranberry sauce till allt det smarriga. Syrran står för god sås, frallor och efterrättspajer. Pekanpaj är de flestas favorit och sanningen är att den är lika delikat som mastig. Man orkar inte mer än en liten bit.
Eftersom vi inte firar den amerikanska anledningen till Thanksgiving utan bara låter den handla om tacksamhet har vi också en aktivitet där alla får skriva något de är tacksamma för. Det får inte vara för allmänt (”jag är tacksam för vatten”) eller för uppenbart (”jag älskar att sjunga i Fredrikskyrkans kammarkör”), utan ska vara lite klurigt. Sedan får alla gissa på vem som har skrivit vad. Det brukar alltid vara lika roligt! Extra kul är det ju när folk försöker avleda och gissar högt på någon annan än den det handlar om. Vi brukar hålla till hemma hos syrran, så också i år. Vi blir en liten skara, har varit mer än dubbelt så många ibland. Det blir bara skönt med tanke på hur de senaste månaderna har sett ut. Jag har precis jobbat klart för dagen och ska lägga upp benen på fotpallen i vardagsrummet en stund innan jag börjar med fixandet i köket. Hej och hå! Det här blir kul.
Den här tiden på året saknar jag alltid USA lite extra. Jag älskar höst i bergen. Wasatchbergen blir mer än vackra när färgerna skiftar. Utsikten från vår sovrumsbalkong bjöd på levande konst varje dag, men särskilt under perioden mellan höst och vinter. Jag inser dock att det är tio år sedan jag senast bodde där under denna tid. Maken blev kvar i Utah till februari 2017, men jag och barnen flyttade hem i juni 2016. Sällan oroar jag mig över tid. Den kommer och går och jag uppskattar varje ny dag som jag får uppleva. Det ryms otroligt mycket i den flyende tiden. Lärdom och erfarenhet som leder till vishet fokuserar jag på. Andra blir mer kvar i förlusten av ungdom, chanser, möjligheter…
Här har du små nedslag från denna tid på året från 2015 och framåt. Tänk att varje dag så småningom blir ett minne i dur eller moll, en omvälvande upplevelse eller en stund som aldrig mer tas fram ur tidsskafferiet. Jag är tacksam för min blogg, även om jag då och då ifrågasätter dess fortsatta varande. Jag glömmer nämligen lätt, men bloggen tar hand om det som sedan blir min dåtid. Så tacksam jag är för att jag aldrig gjort slag i saken och slutat skriva! Jag behöver ingen AI för att skriva en låtsashistoria för att verka mer eller viktigare än jag verkligen är, jag behöver inget filter för att se att mitt liv är lika värdefullt som någon annans. Med alla dess berg och dalar har det skapats en historia som jag är tacksam att ta med mig framåt.
Vi har goda vänner i Boråstrakten som vi försöker få till träff med minst en gång om året, men helst mer. Det är fint med människor som man känner sig helt bekväm med och just sådana är dessa. Att M&S dessutom är 5+-värdar på en femgradig skala gör att det är väldigt fint att få hänga med dem. Den här helgen visade det sig dessutom att min syster och svåger också skulle till Borås för att hjälpa till med inflyttningsbestyr, så vi fick till en liten roadtrip. Den började på fredag eftermiddag och efter ett snabbt stopp vid Björketorps gård för att köpa glass och ägg for vi vidare genom de småländska skogarna. Framåt kvällen blev vi avlämnade i Sjömarken och vår kära Kia fick följa med de andra som IKEA/loppis/transporthjälp. En lyxig middag var förberedd, så det var bara för oss att sätta oss till dukat bord och börja snacka. Perfekt upplägg som fortsatte i konversationssofforna.
Efter att ha beskådat utsikten från balkongen i det vackra gästrummet sov vi gott. Lördagsmorgonen bjöd på frukostbuffé värdig ett lyxhotell. Vi hade inga spikade planer, men hade blivit lovade att få kolla in nya fritidsstället. Det låg så fint vid lilla sjön Ärtingen. Vi fick chans att flytta lite renoveringsskräp och städa upp lite (älskar detta upplägg där man som gäst får känna sig behjälplig, om än bara för en liten stund). Efter lite snack runt allt och inget var vi sedan plötsligt på väg mot Falköping.
Först stannande vi vid Vänga mosse för en promenad över densamma på spänger. Ett foto blir tyvärr väldigt platt. Min hälsporre gjorde att vi avverkade en lite kortare sträcka. Det var fint att se att så många olika ”typer” av frilufsande lördagsvandrare var ute. Här kan du läsa mer om mossen!
Nu låter det som att allt vi gjorde bara var att äta, men riktigt så var det inte. Allt vi åt var dock otroligt gott och värt att nämna så jag kommer ihåg. M undrade om vi gillar ost och det gör vi ju. Därmed hittade vi fram till Osterian, Falbygdens osts butik och restaurang. Vi var inte de enda ostälskande lunchgästerna, men efter en stunds väntan fick vi plats vid ett långbord. Mysigt att sitta och äta bland okända tycker jag. Det finns möjlighet att interagera lite för de som gillar sådant eller att äta i lugn och ro. Buffén kan varmt rekommenderas! 189 kr, som hittat för allt som erbjöds tycker jag. Verkligen läckert.
Mätta och belåtna for vi vidare mot Gudhems klosterruin. Jag kan inte låta bli att sugas in i historian, funderar på hur det måste ha varit att vara nunna på 1100-talet och att folk måste ha varit skapta på annat sätt om de skulle klara av kölden! Det fanns inte många eldstäder i det stora klostret och den isolering våra moderna byggnader har fanns inte att tänka på. Och tänk, jag som pratar så mycket! Skulle jag ha smugit mig in i samtalsrummet lite för ofta för att få utlopp för alla mina ord? Verksamheten här höll på tills 1500-talets reformationoch från 1595 fram till 1951 var kloster förbjudna i Sverige. Jag måste ta reda på vad, hur och varför!
Nunnorna hade gästhus och här var vi nere i dess välbevarade källare och huttrade. Vi kan anta att det inte var någon som låg och sov här, huuuuuu!
En bit från Gudhem ligger den fantastiska Ekornavallen. Detta är en märkligt välbevarad begravningsplats med kvarlämningar från många tider. I vanliga fall hittar man begravningsplatser nära bebyggelse, men så verkar det inte ha varit här. Här ser du gånggriften Girommen, makalöst välplacerad med vinklar på exakt 90° och placerad perfekt för att uppmärksamma vår- och höstdagjämning. Under minst 4300 år har man uppenbarligen använt denna kultplats. Hur har man flyttat på alla stenblock, hur har man klarat att bygga perfekt med passform och allt utan ett enda digitalt instrument eller några maskiner? Alltså, vi människor måste ha blivit dummare eller något med tiden.
Efter att ha värmt upp oss i bilen och ätit lite lakrits (kvinnorna) kom vi fram till Varnhems klosterkyrka och Kata gård. Denna plats har jag tänkt på sedan jag hade glädjen att få följa med min syster på ett jobbuppdrag för några år sedan. Resfredags Svenska Pärlor och andra restips är min bästa idégruva! Jag älskar verkligen den här platsen. Att vi hade den enorma turen att en av de kunnigaste personerna gällande Kata gård hade personliga gäster och drog hela guidningen för alla som råkade befinna sig här var ett otroligt plus. Den här gången kunde jag ta till mig ännu lite mer information. För alla historieintresserade rekommenderar jag varmt den här lördagsrundan…
Anledningen till att vi hamnade här över huvudtaget var att M läste ”9100 tranor vid Hornborgarsjön idag”. Alltså, vi måste ju dit och kolla. Allt det andra var bonus att plocka upp på vägen. Hur räknar man tranor? Det övergår mitt förstånd. Vi tog oss iallafall fram till de där tranorna liksom en massa folk från Japan, Nederländerna, Tyskland och andra platser. Det blåste urkallt och mitt sällskap var mindre intresserade av att invänta något dansande. När vi sett tranorna stå och beta i några minuter kände vi oss därför färdiga. När jag var här med syrran var trandansen nästan över, vi var här i mitten av april, men vi lyckades ändå få se lite sprattel.
Kvällen avslutades efter denna evighetslånga dag i jacuzzin och jag kan lova att jag sov ännu godare natten till söndagen. Denna dag skulle jag också kunna berätta om, men nu är tiden ute. Att sitta här och prata var iallafall en viktig del av dagen. Vid 18-tiden kom flyttarna med Kia och det var dags att åka hem igen. Detta blev ingen långhelg, men en lång helg. Jag känner mig så glad och pepp på att lära mig mer om klosterliv och mossar, men först ska jag beta av the-never-ending-lista! Jag är tacksam över att alla mina plantbebisar överlevde dagarna utan mig och ser fram emot att komma vidare i vårbruket. Hoppas att du får en härlig vecka!
Har du varit i Finspång någon gång? Det hade inte jag förrän igår. Nu ska jag ärligen erkänna att jag inte åkte hit av egen vilja, utan för att jag följde med som sällskap. Dagen blev dock utmärkt trevlig. Jag hade som uppgift att underhålla mig själv i några timmar. Centrum var inte mycket att hojta över, men biblioteket var ljust, inbjudande och välförsett. Dessutom var vädret pangfint. Solen lyste på de sprakande höstfärgerna och jag tänkte att bättre kunde det inte bli.
I Finspång ligger ett vackert litet slott som Louis De Geer d y lätt bygga mellan 1668 och 1685. Det har kompletterats av flyglar och ett orangeri genom åren och här är fortfarande full aktivitet! I slottet har man kontor och i flyglarna finns bl a restaurang.
Slottsparken har varit vacker sedan 1700-talet och är numera öppen året runt för alla som behöver hämta kraft här. Kontrasterna är stora mellan ett centrum som är ett lika otroligt fult ”Domus-centrum” i betong som så många andra svenska städer bjuder på och den samtidigt mjuka och strama parken.
I orangeriet kan man hitta Sveriges äldsta vinstock. Jag stod länge och beundrade både den och alla de välväxta pelargonerna utifrån.
På baksidan av orangeriet går det fortfarande att urskilja ett par imponerande konstverk, även om tiden gjort sitt och därmed blekt dem.
Min gissning är att Trygg-Hansa ville göra sin räddningsstation lite mer ”tidsenlig” genom att åtminstone bjuda räddningsstationen på ortens gamla stavning.
Jag stod länge och njöt av naturens eget, levande konstverk i vattnet vid en av de små broarna som går på flera ställen i parken. Tankarna gick till kott-race i våryra vattendrag och tider då livet per automatik var långt mindre stresspåverkat än idag.
Det sista jag tog kort på var det fina trädslottet i parken! Kul idé. Härligt att hitta inspiration på oväntade ställen.
Tre gånger 20 ägg är kokade och skalade (har bra tips på hur man kokar många ägg på en gång, men får ta det en annan gång), 7 kg nypotatis är skrubbade (förvisso av min syster och kusinens fru), fyra pajer är redo att huggas in i, dill, chokladmynta och gräslök skördad och de klassiska midsommartårtsbottnarna är klaaaara! Andra har gjort annat och nu ska vi pussla ihop allt. Glad midsommar!
Mammas lillebror gifte sig med en halvsvensk amerikanska. De bodde i Sverige i början på åttiotalet, men när de äldsta barnen var små flyttade de till USA och har sedan dess mest bott där. Mina fyra kusiner är för oss andra ”de amerikanska kusinerna”, men själva känner de sig otroligt svenska. Två bor numera i Stockholm och i förra veckan var det äntligen dags för den yngsta att få visa sina fyra barn den del av henne som känns så viktig för henne. Hennes man har varit här förut, men nu var det dags för hela familjen att få se slott, äta kroppkakor, plocka smågodis på Hemmakväll, skrota omkring i Bredavik, ha ett fasligt sjå att ta av och på sig skorna, bli nypt i kinderna av de svenska tanterna och förundras över hur smala alla är.
Min syster tyckte det skulle vara roligt att få bjuda familjen på vedugnsgräddad pizza. Den blev mycket uppskattad. Småkillarna ville helst grilla grässtrån och känna på yxan, precis som det ska vara. Deras mamma är mycket duktig på att laga god mat, så de visste att uppskatta de perfekta smakerna. Allra bäst var tydligen honungen som kunde ringlas över hela härligheten för den hågade.
Min kusin är söt, men salt water taffy är sötare! Alltså, det här godiset är typ det godaste jag vet. Jag älskar den fluffiga konsistensen. Eftersom denna läckerhet inte är så lätt att hitta här i Sverige hade familjen tagit hit flera kilo att dela ut till släkten! Wow, jag har redan smaskat i mig ett gäng, men jag är inte färdig.
Min svåger tog med kusinens man då ett grabbgäng skulle åka gokart. Svågern är en hejare på detta och jag var säker på att han skulle vinna. Denne fick dock problem av något slag och denna gång var det den amerikanske high way patrol officern som fick briljera och vann hela grejen.
Igår hade jag fixat träff med mammas kusin som var så, så glad över att hennes lillkusins dotter var på besök. Hon hade bullat upp med tre sorters kakor och fotoalbum. En annan kusin hade fått magsjuka och kunde inte komma, men en tredje tittade in och stannade en god stund. Denna man har jag aldrig lärt känna (min mormors brorson, alltså också mammas kusin), så jag tyckte det var jätteroligt att få höra mer om hans liv och hur han hör ihop med historien. I diskussionen kom det fram att jag har fått kontakt med en släkting på mammas morfars sida som familjen här på Sturkö förlorat kontakten med. Jag ser fram emot att få veta mer om vad som hände i den processen. För oss är det så lätt att sköta kontakten trots emigration. Det finns telefoner med gratis videosamtal, sociala medier av olika slag (de är inte bara dåliga) och möjlighet till en helt annan närhet trots att familjemedlemmar flyttar långt bort. Min kusin fick med sig förståelse för sitt humör, en vacker handbroderad midsommarduk och läckerheter till familjen, ja, och så receptet på den perfekta kakan. Här får du också detta:
Anitas lätta och goda kaka
2 ägg och 2,5 dl socker vispas ihop. 100 g smör smälts och rörs i. 2,5 dl vetemjöl rörs i (inget bakpulver). Häll smeten i smord form. Ett äpple, en persika eller någon annan saftig frukt skivas tunt och läggs i smeten i fint mönster. Grädda i 175 grader i ca 30-35 minuter.
Ps: Jag inser att det är ett fasligt slängande av ordet ”kusin” i denna text och att det kanske inte är så lätt att få koll på vem som är vem. Det är inte det viktigaste tänker jag. Det finns mycket kärlek och en önskan att förstå arvet från Sturkösläkten. Passa på att fråga ut dina äldre släktingar så länge de har minnet i behåll och finns kvar! De sitter på otroligt mycket information som är självklar för dem, men som inte längre finns om de inte skrivit ner den eller delat med sig på något vis.
Igår hade jag chansen att hänga med en fin, ung vän som bodde här i Karlskrona i samband med att Far gick bort. Hon var viktig framför allt för vår yngsta dotter då det begav sig. Nu var hon här för att visa Sverige för sin man. Detta är ett ytterst aktivt par. Båda jobbar med sådant som gör både kropp och själ gott, så det passade utmärkt för dem att ägna dagen åt att paddla kajak på Sturkö med svågern. De fick efter det leka ute i vacker natur och leka hemma hos min bror och svägerska. Där fick de också smarrig kålpudding (typiskt svenskt som båda älskade) och en chokladkaka som gjorde succé. När jag sedan skulle ta vid bestämde jag mig för att ge dem det bästa Karlskrona har att erbjuda klockan sju på kvällen: Hemmakväll och Brändaholm! Jag kände mig som min morbror Kalle då jag sa att de skulle plocka varsin godispåse full. ”Don’t be shy!” Jag tror vi alla var lite höga på sockerångorna då vi var färdiga.
S hade sprungit många rundor i Karlskrona, men hade helt missat Brändaholm. Därför var det lite extra mysigt att få gå runt på denna lilla söta holme och njuta av allt det gröna och vackra. Ohemult idylliskt, om jag får säga det själv. Det hela började med ett svartbygge 1920 då fem män rodde ut till Dragsö för att protestera mot att kommunen hade tagit beslut om att plantera träd på holmen. Till slut vann protestanterna och Brändaholm delades istället upp i kolonilotter som utarbetade karlskroniter skulle kunna få hämta kraft ifrån.
Domarringen stod färdig 1924 och består av stenar som kommer från de olika lotterna. Man får verkligen känslan av att altarbordet och stenarna stått betydligt längre än så!
Föreningen på holmen har tagit beslut om att lämna somliga gräsplättar oklippta för att befrämja pollinatörernas liv. Jag vet inte hur länge de haft detta mål, men det verkar redan ha gett effekt!
Den unge mannen var imponerad av att historian är närvarande på så många platser i Sverige. Karlskrona fick sina stadsprivilegier redan 1680 och har hamnat på Unescos världsarvslista. Det finns flera amerikanska städer som bosattes av européer i USA från 1500-talet och framåt, men jag håller med honom om att det inte känns på samma sätt. Somliga platser där är sparade som uppvisningsplatser och bebyggelse i städer har ofta rivits ner för nybyggen då något känts omodernt. De svenska städerna bjuder mer ofta på både gammalt och nytt. Å andra sidan har det i perioder varit mycket poppis att riva ner och bygga praktiska Sovjetbetongskapelser runt vårt avlånga land, så inte behöver jag stå här och slå mig för bröstet precis.
Men alltså, lite motljus och de där små röda stugorna. Vackert! Vad jag förstår ingår det att man verkligen ska sköta sin lott och följa vissa regler. Det kanske känns begränsande och lite stressigt, eller så känns det fint att kunna ge sina medmänniskor en så härlig upplevelse då vi får ta in allt som besökare i området.
När jag hade lämnat av de unga tu till nästa aktivitet åkte jag hem och passade på att lämna och hämta lite grejer i Bredavik. Denna vackra solnedgång som jag mött så många gånger. Lusten att hoppa i plurret infann sig inte, men däremot tog jag en stund vid ”gula stugan” (som numera är vit) för att fylla på mig själv med ännu mer skönhet innan jag tog mig hem efter en mysig dag.
Vad är hönan och vad är ägget? Vad är det som leder till framgång och vad är det som leder till fall? Hur ger vi oss själva de bästa förutsättningar att klara livet och vad gör vi när någon behöver mer stöttning? Vem behöver rycka in när något inte funkar och varför är det så viktigt att inte bara peka på någon annan som ansvarig då det händer? ”Vill du vinna eller vill du att resultatet blir så bra som möjligt?”
Inte helt oväntat snurrade en massa tankar som tangerar politiska frågor omkring i huvudet igår. 1 maj har ändå under hela min uppväxt varit den stora demonstrationsdagen, även om jag inte gått i något enda demonstrationståg. Jag fick en härlig förmiddag i trädgården, en mysig eftermiddag med brorsbarnen och en trevlig och smarrig kväll med vänner som jag inte hade träffat på allt för länge. Det var en sådan där dag som jag gärna får upp som telefonminne om och om igen. Och medan allt det där braiga hände lyssnade jag på Kvartal-poddar och Familjehemligheten, konstaterade hur mycket någons personlighet påverkar vilka förutsättningar hen har i livet, pratade om livet och läste om hur andra ser på samhällskonstruktionen och allt som händer i utrymmet mellan personer som möts.
De senaste månaderna har jag reagerat bl.a. på följande:
Per-Olof Wikström, kriminolog I Cambridge som forskar om brottslighet och har kommit med en rapport som visar på att det är dags att sluta luta samhälleliga åtgärder på att allt elände beror på socioekonomiska orsaker. (Vänstern reagerar starkt, såklart. Det är viktigt att vinna, eller hur var det nu?) Marie Torstensson Levander vid Malmö universitet som har forskat på samma sak håller kommer till samma resultat och anser att normer, moral och uppfostran har större inverkan än de socioekonomiska faktorerna. (I intervjun som Kvartal höll med henne för några veckor sedan lyfte hon att BRÅ vetat detta länge. Märkligt, är allt jag har att säga om det med tanke på hur det ser ut i vårt land.) Bland annat lyfter hon vikten av att undervisa om vad som är rätt och vad som är fel och att tidigt lära personer som genetiskt väljer omedelbar tillfredsställelse framför att vänta att medvetandegöra sig om detta och att öva på att kunna vänta. Till exempel spara pengar till något istället för att ta ett snabblån (eller sno det man vill ha).
Tysklands sista kärnkraftverk har stängts ner, här i Sverige har vi levt med energimässiga tumskruvar och ekonomen Christian Sandström lyfter fram olika gröna bubblor och vad dessa har lett till. Vad är det med människors oförmåga att tänka långsiktigt?
I diskussion igår pratade vi om vad som händer i glappet mellan samhälleligt ansvar och bristen på personligt engagemang från olika människor. Att det finns ett teoretiskt bra samhälleligt nätverk som ska ta hand om varje individ, men i praktiken är det många som trillar igenom nätet och då krävs det av volontärer, grannar, vänner och andra individer som ej innehar lön för detta att ta emot. I Sverige verkar färre och färre ha ork över till att engagera sig frivilligt i barnens idrottsklubbar, sitta på förtroendeuppdrag eller hjälpa någon annan utan att få ekonomisk ersättning. Har altruismen förlorat sin dragningskraft? Kyrkor, föreningar och organisationer har under hundratals år stått för olika typer av verksamhet där människor kostnadsfritt har fått stöd, men även där sker förändringar. Tron på Gud eller något System har i mångt och mycket förbytts mot tron på Människan, men hur organiseras hjälp till nyförlösta mödrar, lövräfsning hos gamla grannar, ungdomsverksamhet där man lär sig redlighet och hjälpsamhet när själva kyrkparaplyt lyfts bort? Mödravården besöker de nyförlösta och gör en bedömning om huruvida barnet lever i misär eller om modern lider av depression, men den tar inte med sig någon potatisgratäng eller låter de utmattade föräldrarna sova i ett par timmar medan den gungar bebisen med kolik. ROT- och RUT-avdrag ska ge pengar över till att köpa hjälp, men i vanlig ordning går denna hjälp inte att utnyttja om man inte har några pengar alls över att köpa tjänster för. På ungdomsgårdarna rekryterar gängen nya medlemmar.
Vilket är kardinalfelet när ”alla” pratar om vår dåliga skola, vår dåliga sjukvård, vår dåliga kommun, vår dåliga hit:en och vår dåliga dit:en? Lärarna går under och flyr skolvärlden. Undersköterskor, sjuksköterskor och läkare sjukskrivs i utmattning. Kommunpolitiker blir allt mer ofta korrupta och välfärdssystemet utnyttjas av allt för många. Vilket ansvar har JAG för att göra det här samhället bättre? Vilket ansvar har DU? Jag lovar dig att svaret knappast ligger i att ge högre lön till undersköterskor, sjuksköterskor, lärare, brandmän, poliser, Foodora-bud och alla andra som behöver högre löner. Jag menar inte att lönerna är helt oviktiga, men inte är det den låga lönen som gör att lärarna flyr skolan. Det är allt jag har att säga om det.
Igår var det dags att flyga från Kalmar till Borås för att hänga med goda vänner. Det är alltid lika intressant att zooma ut från det man är mitt i och ta en titt utifrån. Då upptäcker man lättare sådant som annars döljs bakom annat.
Se så vacker vår värld är! Det är som att vara mitt i en Märklinvärld med miniatyrer. Roligast är det precis när man har lyft eller innan man ska landa – igår sågs traktorer köra in hö och det var aktivitet på flera åkrar.
Det är helg och jag bjuder dig känslan av just det. Musik. Det är så jag ser världen, i toner. Eller hör den, snarare. Och hör jag den inte just då så hittar jag musik som passar till det jag upplevt efteråt.
Så här såg det ut i lördags då jag var med kören i Karlshamn och övade inför Dobrogosz. Så roligt att nörda ner sig i musiktekniska detaljer och klangbilder, att nöta tillsammans. Vi avslutade med en ljuvlig stund där vi stod i hallen med en akustik som får musiken att nå till himmelen. Att tillsammans fläta ihop stämmor, i stunder där noterna klingar rent och jobbar tillsammans, det lever jag för.
I torsdags stack jag från kören för att lyssna på ”min” utbytesstudent (jag är Explorius kontaktperson här i stan) och ställde mig längst bak för att kunna gå utan att störa någon. Estetiska programmets ensembler presenterade resultatet av sitt övande. Jag känner några som är grymma bland de här eleverna, som extraknäcker som musiker trots att de knappt blivit torra om öronen än, men jag vet också att många kanske bara övar sitt instrument under skoltid. Därför var förhoppningarna på att det skulle bli en fantastisk musikalisk upplevelse inte särskilt höga. Tji fick jag. Anledningen till att jag efter en halvtimme hade fula mascararänder längs kinderna var dock inte att det var hemskt eller fantastiskt. Det var något i känslan som skakade mig i mitt innersta. Jag blev påmind om kraften i musik och hur viktig den är för mig och jag njöt verkligen, även då sången var lite off pitch eller någon blev lite för nervös under sitt gitarrsolo.
På förekommen anledning (USA, släktforskning) brukar jag försöka följa Allt för Sverige. Fåniga tävlingar och lite sådär, men jag älskar ändå att följa deltagarnas vilja att hitta sina rötter. I år blev denna video till då uppgiften blev att göra en musikvideo. Tycker den är så fin. Med den önskar jag dig en fin helg. Öppna öronen och lyssna noga! Hör du musiken?
