sorg – monnah

Till tröst.

12 februari, 2025 8 kommentarer

Jag låter tanken gå, släpper den fri. Den tar sig ton som cellon i Bachs första cellosvit i G-dur. Mjukt, mjukt böljar stråken över strängarna och lockar fram allt det vackra i världen. Körsbärsblom och bebisdoft och magskratt så man nästan kissar ner sig och barfotagräs och regn på varm asfalt och kaninungars päls och nybakat med smält smör och lent hår utan tovor och ett barns klara ögon och en gammal hands rynkor och det samförstånd och klick vi känner då vi träffar någon som Emils vän. Orden bygger broar, letar sammanhang och blir en sextonpluggars legobit som ger stadga till en åtta, en sexa och en tvåa som inte kan hålla ihop utan hjälp. Durackorden till trots blommar sorgen ut, den kollektiva sorgen, den ofattbara baksidan i mänsklighetens mysterium. I breda, långa stråk ligger acceptans för svärtan innan tonerna klättrar upp mot kraften som finns i mig, som finns i dem, som finns i oss. Som ett sommarregn trillar de sista tonerna och i klangen som ebbar ut hör jag dem. Tron, hoppet, kärleken. Det kommer att bli bra. Det blir bra.

Åtta år utan Far i världen…

Funderingar

Sju år.

6 december, 2024 9 kommentarer

Sju år har gått.

Sju år är inte särskilt lång tid. En sjuåring har knappt hunnit börja leva. Men sju år är ju inte ingen tid alls. Det är tusentals dagar.

Skärvor av minnen glittrar till i den ekande historien från mina sju första år. Småsyskon och eget rum och girl crush på fröken Christine och hålla mammas garnhärvor medan hon gjorde garnbollar och pianolektioner med Majsan och Anna Jonasson i primär och mormors goda sås och att stå vid de många vardagsrumsfönstren och vänta på Far och Cissi på gympan där vi gjorde oss långa och korta och polisens julfester där man fick sitta på polis-MC och småsyskonen som skulle fiska med plastpåsar och fick hela Spjutsbygd att gå man ur huse och Lillen som körde skolbussen och häxan under altanen och kaninungar och dvärghöns och amerikakläderna och att knäcka läskoden och hänga knäveck och få klipulver under tröjan och stjärnhimlen på Bostorparundan och skridskor på frusna vattensamlingar i skogen och farmors hemtrevliga kaffelukt och lager på lager bak i SAAB:en. Det var sju år som satte tonen för den jag är idag.

Sju år är en hel livstid, iallafall Alicias. Kommer du ihåg hur hon låg på din mage, hur du höll ut och vägrade dö förrän du fick säga hej till ännu ett efterlängtat barnbarn? Jag visar henne bilderna ibland, men helst vill jag att hon och alla andra ska känna dig som du var innan du trillade ihop efter morfars fest 1985. Du var Super Woman. Förlåt att jag inte på riktigt förstod det förrän jag inte längre kunde säga det till dig.

2016 var tiden innan, 2018 blev tiden efter. Vi syskon har glatts, varit besvikna, fått skrämselhicka, firat födslar och bröllop, begravt, bytt jobb och boende, bytt hemländer, lärt om och lärt nytt, tagit ställning, förlåtit och älskat. Vi klarar oss fint. Vi har varandra och försöker hålla sams, precis som du och Far ville. Tack, tack, tack för att alla fick komma till vår familj! Du som inte ens ville ha några barn när du var ung. Vet du att Signe och Lisen får växa upp som kusiner? Det hade du gillat. De är så fina så du kan inte tro. Och det kommer fler. Jag ska göra vad jag kan för att de små ska fortsätta hålla ditt minne levande.

Jag tittar ibland på det där klippet då du äter choklad från See’s Candy och tänker att det sista du sa till mig var att sluta banta. Jag känner din doft och inser att det är jag själv, jag ser Far i trädgården tills jag förstår att det är Peter. När du slutade vara rädd tänkte jag att om det kan ske så är det inte slut på mirakler i världen, mamma. Tiden här på jorden är ändlig, en gåva och en utmaning. Tack för att du påminde om allt detta. Jag älskar dig!

Funderingar

Har du hittat bron…

14 oktober, 2024 2 kommentarer

… som tar dig över mörka vatten? Vet du var tuvorna som håller dig torr om fötterna finns? Har du rullatorn i garderoben och kryckorna under trappen? Så ofta hör jag hur människor faller handlöst så fort marken bjuder på synliga slukhål och träskmark. Istället för att först sondera terrängen, ta hjälp av kartritare och samhällsplanerare så ger de sig ut på livets upptäcktsfärd utan att ens packa ordentligt. Vi behöver lära oss från tidig ålder att hantera den snåriga terräng som ett människoliv bjuder på. Fram för mental gympa och psykiska styrkelyft! Fram för själsliga fallskärmar och lektioner i medmänskligt agerande! Ge oss mindre insyn i hur kränkta vi bör känna oss och bättre redskap för att lyfta personer som har utmaningar som är svåra att hantera på egen hand! Ursäkta alla utropstecken, jag kände mig bara som banderollbärare i ett demonstrationståg. Må din dag bjuda på fler plus än minus. I allt det grådassiga finns det kraft att hämta om vi vet åt vilket håll vi ska vända blicken. Hitåt, till exempel:

Funderingar

Ser du guldkanten på molnet?

12 oktober, 2024 2 kommentarer

Översättningen till det engelska uttrycket ”every cloud has a silver lining” är närmast ”inget ont som inte har något gott med sig”. Nu är det bara så att vi alla vet att det finns somligt som bara är svart. Becksvart. Vacuum i grotta-svart. Det är helt enkelt bara ont. Därför har jag väldigt svårt för detta uttryck. Med tiden kan man eventuellt och med mycket generositet säga att man åtminstone kan använda sin hemska upplevelse för att stötta andra som går eller har gått igenom samma sak som man själv gjorde för länge sedan. Kanske kan man kalla det för ”något gott”, men som sagt, bara med ett öppet sinne och stor generositet. Det finns dock annat där man skulle kunna säga ”det här onda visade sig också ha något gott med sig”. Sådant som får en att växa, välja om, bli starkare, kanske till och med göra viktiga omprioriteringar som annars inte hade gjorts. När jag såg detta moln över min brors nybygge igår tänkte jag att det fick representera dessa händelser i mitt liv. Mörka stunder som kändes absolut hopplösa, men som vände och fick mig att växa. Och även om jag aldrig ens hade kunnat föreställa mig att det skulle kunna hända i framtiden kan jag idag säga att jag är tacksam för just dessa erfarenheter. Mina moln med guldkant.

Planttant

Livet och döden.

27 juni, 2024 Inga kommentarer

Häromdagen mötte vi döden igen. Någon vars frånfälle vid det här laget var förväntat, men ändå för tidigt. Någon som inte hade levt färdigt, men som åtminstone fick tid att knyta ihop säcken tillsammans med sina kära innan det var för sent. Oerhört sorgligt, men med en mjukhet som verkar göra sorgen uthärdlig. De flesta vill inte att ens kära ska lida, då känns döden som ett mindre plågsamt alternativ. Jag tänker på ungdomar som rycks bort utan förvarning. Livet som tar slut innan det kommit längre än till ett av de första kapitlen och det utan att det funnits chans till avslut för familj och vänner. Tomheten. Den outhärdliga saknaden. Det behöver inte bara gälla ungdomar, även äldre personer kan ryckas bort från en sekund till en annan och lämna trasighet som är svår att reparera när de inte längre finns kvar.

Tiden går fortare för varje år vi lever. Naturligtvis är det bara hur det upplevs, men det är inte mindre viktigt för det. Att jag inte längre vill ödsla min tid på oegentligheter betyder inte att jag gör så mycket mer än förut. Snarare mindre, men med större urskiljning. Det där med att ta sig tid att lukta på blommorna har fått en ny och påtaglig betydelse. I en trädgård finns hela tiden döden närvarande. Det låter kanske slapphänt att jämföra, men för mig blir det väldigt klart. Jag försöker njuta av det som funkar när det funkar. Nästa dag kan det vara för sent. Planeringsstadiet var jätteviktigt och roligt, när jag kör på nu är det lätt att missa det härliga för att jag är för fokuserad på det som INTE funkar som det ska. Tänk vad onödigt! Det är därför mina trädgårdsrundor morgon och kväll är så viktiga. Jag firar små segrar, doftar på blommor, fascineras av bina (som är dåliga på att fixa honung, men de ser i alla fall ut att jobba hårt), rensar allt för stora ogräs som plötsligt vuxit sig förbi osynligheten, drömmer om hur perenner ska flyttas om för att ges rätt förutsättningar, letar efter knoppar och fruktämnen, skördar, suckar lite över det som inte blev. Det finns för lite av somligt, för mycket av annat. Jorden är fortfarande ”sand med smuts i”, men jag ger inte upp. Jag gör vad jag kan för att förbättra förutsättningarna och firar de segrar som finns att hämta. Och nu ska jag ner till växthuset och klippa ner de spinnkvalsterdrabbade gurkplantorna. Bättre lycka nästa år. Men vi har åtminstone fått en fantastisk skörd fram tills nu! Och fasters Västeråsgurkor i limpan utvecklas jättefint i takt med att jag kämpar med näbbar och klor för att sniglar, näringsbrist och torka inte ska avsluta deras liv alltför tidigt.

Ditten och Datten

Denna dag, fast andra år.

15 november, 2023 Inga kommentarer

Tiden går. Vi stannar ibland kvar i det trygga, andra dagar känner vi driv och framåtanda. Idag har jag haft viktiga uppgifter att ta hand om, men allt lämpar sig inte för bloggdokumentation. Att då titta tillbaka på blogginlägg från (runt) den 15 november sedan jag drog igång bloggen 2011 kändes som en rolig idé. Håll tillgodo! För mig gav detta mig en rejäl dos nostalgidopamin samtidigt som jag fick känna stor tacksamhet för just mitt liv. Wow. I all sin vardaglighet har det varit fullt av så mycket glädje, så mycket sorg, så mycket förnöjsamhet, så mycket saknad, så många planer och listor, en hel del uppskjutande men också en massa uppnådda mål. I detta galleri samsas mitt tunga hjärta med mitt euforiska. Jag påminns om att sorg är en process, att det är viktigt att njuta av segrar och att något av det bästa som finns i hela världen är möjligheten att utnyttja posttjänster och att sjunga i kör. Tjohej från mej!

Funderingar

Att härbärgera all denna sorg, smärta och besvikelse.

13 november, 2023 2 kommentarer

Jag befinner mig just nu i en verklighet där lite för många personer jag älskar har det riktigt tufft på olika sätt. Eftersom jag gärna vill underlätta gäller det att hitta vägar som inte innebär att jag försöker ta över dessa personers svårigheter. Det funkar inte så. Livet blir inte bättre för någon annan för att jag försöker hjälpa till genom att må lika dåligt, ta på mig smärtan, bära deras kors. Jag gillar själv frågan ”Vad kan jag göra för dig?” även om jag vet att det många gånger är svårt att specificera något när man mår dåligt. Då får man göra vad man kan eller tror skulle funka. Laga mat. Ge en kram. Passa barn. Skriva ett brev. Hitta på något roligt. Ibland blir det då helt åt skogen fel, men jag tänker att det är långt bättre att försöka och misslyckas än att bara låta bli att göra något för att man inte är säker på vad som är önskvärt. Det är sällan folk bryter kontakten med någon för att de varit kärleksfullt hjälpsamma på fel sätt. (Undantag medmänniskor som tror att de vet bättre och går tvärtemot andras vilja, börjar uppfostra andras barn och liknande.) Jag känner behov av att sparka på något, men vet att det inte hjälper ett dugg. Lyssnar istället jättemycket på musik, stickar, lagar mat. Söker mig till vardaglighet och uppgifter som är repetitiva och meditativa. Vet att det blir bättre, vågar lita på att det blir så och får god hjälp av Trettio tacksamma dagar. Somligt löser sig kanske inte på det sätt man hade hoppats, men jag vet att det kommer bättre dagar.

Ditten och Datten

Alla helgons dag.

5 november, 2023 2 kommentarer

I år är första året sedan 2017 som jag inte fått introducera vår svenska allhelgonahelg till utländska, tonåriga studenter. Vi har ingen helårs- eller halvårsplacerad student från Explorius här i Karlskrona 2023/2024, men väntar en tjej från Nya Zeeland som kommer till Kallinge på sitt sommarlov (sena november till tidiga februari). Hur som helst har jag verkligen tyckt om att gå en runda på de upplysta kyrkogårdarna med de här ungdomarna. Somliga har tyckt att det har varit lite läskigt, en del har över huvud taget inte brytt sig (tonåringar…) och åter andra har tagit till sig det fina.

Istället för att göra allhelgona till ett inlärningstillfälle hade jag i år istället möjlighet att uppleva den här stunden med min syster och delar av hennes familj. Lite extra fint och jättemysigt.

Här på Sturkö ligger många släktingar begravda eftersom min mormor kom härifrån. Den senaste begravningen av en släkting var mammas syssling. ”De går en efter en”, sa min morbror i USA då jag berättade för honom. Och så är det med livet. Döden kommer som ett oundvikligt avbrott av allt det där levande vare sig det kommer förr eller senare. Jag tror ju inte att mina kära befinner sig på kyrkogården, men jag gillar att gå dit för att tänka lite extra på dem och deras livsverk.

Hela helgen har kyrkan hållit öppet för besökare. Jag älskar att gå och tända ljus till minnet av olika släktingar och vänner, det är inget nytt. En av kyrkvärdarna berättade att han uppskattade att få känna alla känslor som uttrycks i kyrkorummet den här helgen. Somliga kommer in för en gratis kopp kaffe, lite muffins och sällskap, en del tänder liksom jag ljus, andra är i djup sorg och sitter en stund i kyrkbänken och gråter.

Båten i minneslunden är alltid lika vacker under den här tiden då den är full av tända ljus. På många av kyrkogårdens stenar står ”fiskaren” även om fiskerinäringen tagit många steg tillbaka under min livstid. Båtar är dock fortfarande en viktig del av många öbors liv och därmed blir symbolismen att ta båten bort från livet väldigt fin tycker jag.

Min syster hade gjort en fantastisk bas till pumpalatte, typ min favvo-favoritdryck sedan USA-tiden. Så gott och så kärleksfullt att tänka på mig och ta med en så fin fikapresent. Jag längtar redan till ikväll då jag kommer hem från Fredrikskyrkans minneskonsert och får ta en kopp för att processa dagen. Just denna konsert tillhör också mina favoriter. Jag älskar musiken vi framför, texterna som läses, ljusen som tänds för de som fått avsluta sin livsgärning i år. Har du något förhållande till allhelgonahelgen, eller går den dig obemärkt förbi?

Funderingar

Fortsatta reflektioner gällande både det ena och det andra.

17 september, 2023 Inga kommentarer

Idag är det tio år sedan Kristian Gidlund gick bort. Kanske var det så att jag berördes extra mycket av Kristians öde då jag bara ett knappt halvår tidigare hade mist en nära vän till cancer, kanske var det bara så att hans penna var osedvanligt välvässad och rapp. Hade Kristian Gidlund fortfarande varit lika stor som han blev utan cancern? Vad gör egentligen en människa intressant, relevant eller bara värd att lyssna på? Jag letar mig nedåt i Kristians blogg och tårarna börjar på en gång rinna. Kroppen minns allt som pågick i mitt liv under denna tid, jag kommer inte undan det fullkomliga kaos som pågick i tankarna. Högt och lågt, fantastiskt underbart och fruktansvärt svårt. Vi kan inte jämföra våra eländen med varandra, det går bara inte, men jag kan jämföra mitt eget liv då med hur det ser ut nu. Jag är samma, men ändå någon helt annan. Och jag inser att Joseph Jouberts ord som var så viktiga för mig då fortfarande är lika sanna. Även gällande mitt förhållande till mig själv. Ibland är det nyttigt med tillbakablickar.

Ditten och Datten

Hjärtedimma.

11 september, 2023 10 kommentarer

En stor sorg har drabbat storfamiljen. Det är inte min historia att berätta, men denna sorg ligger just nu som en dimma över livet och gör det svårt att fokusera på allt som händer runtomkring. Livet är skört.