Fågelkvitter, fågelkrax och fågelfrö, möss som dansar och musor som ännu inte hittat sin plats i världen. Porlande bäckar med multnande grenar, vadande fåglar på halkiga stenar. Den eviga döden var bara en luring, det spritter av liv under marken, i grenar och i vassen där isen ännu ligger, spröd och skör. Mörka stigar leder längre in i skogen där granarna ruvar över hemligheter som aldrig kommer att se dagens ljus, men i skogsgläntan glittrar solen i spindelnätens morgondagg. Håll i, håll ut, håll av, håll hårt och vad du än gör, släpp inte taget förrän du har mossa under fötterna och kan landa mjukt. Släpp ut fröerna, låt dem vakna i sin tid och hetsa dem inte. Kanske behöver du vila en stund till tillsammans med dem.
Jag som förordar att ta med sig ett ledord genom livet ett år i taget borde väl heja på just Ett Litet Ord? Det gör jag verkligen! För mig har det varit inspirerande, tröstande, ledande, varnande, utvecklande och en hel massa annat sedan jag drog igång detta projekt. Det är så lätt att stagnera för många av oss och stagnation leder till ett ovigt sinne och en ovig kropp och så småningom orörlighet, kanske till och med demens och död. Nä, nu drar du för stora växlar på detta, tänker du kanske. Det gör jag inte. Så många drömmer om pensionen då de äntligen ska göra både det ena och det andra, men på kort tid kan man bli väldigt gammal och deprimerad om man exempelvis inte upprätthåller sociala kontakter, inte tar hand om sin nedsatta hörsel och låter sin kropp förfalla utan att kämpa emot.
Jag befinner mig i den s.k. tredje åldern, den mellan femtio och sjuttio. Jag vill ta vara på tiden! Efter att ha läst boken med just titeln Den tredje åldern av Patricia Tudor-Sandahl under tiden mina föräldrar var sjuk (mamma hade den i sin bokhylla) har begreppet stannat med mig. Det finns ingen ”tredje ålder” på riktigt. Slår man upp begreppet står det att det är åldern mellan det att man slutar att yrkesarbeta och att man blir typ gammal och oförmögen att klara sig själv. Jag tycker bättre om hur Tudor-Sandahl tolkar begreppet och bokens budskap ligger fortfarande och skvalpar i bakhuvudet. Jag ägnar mer omsorg åt vad jag ägnar min tid åt helt enkelt.
Det där att ”leva livet fullt ut” är ett annat uttryck som låter tjusigt, men faller platt till marken utan en allmängiltig förklaring på vad detta egentligen innebär. Behöver man flytta till Bali för att inte bara leva halvt ut? Eller säga upp sig från ett tråkigt jobb för att börja på ett annat tråkigt jobb där man inte känner någon? Kanske tolkar någon det som att ”jag fick inte göra vad jag ville som tonåring, så nu gör jag vad jag vill” (d.v.s. släpper hämningarna och struntar i alla konsekvenser för att leka tonåring)? Jag har sett folk bli egenföretagare för att nå detta stadium, något som har ett skimmer av rosa för många, men det kräver stor disciplin och mycket förutseende. (Min syrra skrev bra om det och Sara Rönne utvecklade också sina tankar.)
När jag satt och tänkte på vad frihet innebär för mig, hur egenföretagandet påverkar mitt och makens liv och hur jag hanterar det här tredje åldern-livet började jag helt plötsligt fnissa lite. Jag vet inte riktigt vad det var som utlöste det, men det var nog att jag precis innan hade läst Fredrik Svenaeus artikel om epistemisk rättvisa. Tankarna började svänga runt alla ord och uttryck jag sprungit på genom livet. Ord som givits tyngd som hängde mänsklighetens överlevnad på dem. Ords betydelse är viktiga hälsar ordpolisen. Inte konstigt att kommunikation är så svårt att hantera. Ibland säger vi samma ord till varandra, men menar inte samma sak. Vi kan också byta ut ord för att låta något få högre status, men i processen bevisa att vi sätter oss över andra. Ibland strör vi s.k. buzzwords omkring oss, ord som betyder absolut ingenting och som biter sig själva i svansen om man släpper dem fritt. Vanliga, vettiga, lättförståeliga svenska ord byts ut till svengelska för att någon ska kunna sälja föreläsningar. Företag skriver ”mission statements” med en massa floskler för att försöka sticka ut, precis som att inte alla redan vet det. Gå in på vilken reklambyrå som helst och kika på vilka titlar alla innehar. Jag säger inte mer. Förresten sitter jag här och kastar sten i glashus eftersom jag ofta använder ord och uttryck som jag kanske mer jonglerar med än håller stadigt i handen. Det är onekligen en rolig och viktig del i skrivandet.
Här kommer slutligen en lista på ordbajseri som andra uppenbarligen tycker är eller har varit av yttersta betydelse för mänskligheten. Håll tillgodo! Jag hoppas att du också fnissar lite då du har kommit igenom den.
epistemisk rättvisa
digital transformation
disruptiv (Eh, usch, vad störande…)
efterfrågehantering
actionable analytics
ideation
det nya normala (Efter 54 år kan jag säga att det kallas utveckling och att det, tack och lov, ständigt sker.)
facilitering
wannapreneur
innovation
110%
känslighetsläsare
cyberresiliens
det svenska tillståndet (Hej, kan någon tala om för mig vad som pågår rajt nau in Suiiden?)
köttnorm
cyberhygien
techlash
kemsex
hybridkrig (Vad var det för fel på ett hederligt gammalt kallt krig?)
”Men ska du inte skriva en bok? Du skriver så vackert.” Detta känns som rent skryt att skriva ut, men så sa hon, kvinnan som stod framför mig. Vi hade precis träffats då jag insåg att jag kände igen henne från en Facebookprofil. Hon presenterade sig med sitt förnamn och jag frågade om hon möjligtvis hette X i efternamn. Jo, så var det. När jag då berättade att det är jag som håller i Trettio Tacksamma Dagar svarade hon att det ju var oväntat och roligt att träffa mig där. Sedan sa hon det där om boken. Och jag svarade som de andra gånger jag fått frågan att det känns alldeles för läskigt. Så fort jag ska göra något skapande ”på befallning” knyter det ihop sig, jag får prestationsångest och tycker helt plötsligt att det som egentligen är jätteroligt blir ett oöverstigligt och ogästvänligt berg. Mitt skrivande mår bra här i en blogg som inte så många läser, eller i gruppen där jag skriver egna tacksamhetsmeditationer som andra får läsa om de vill, eller i någon av mina skrivböcker. Jag bestämmer när andra får läsa, vad jag ska skriva eller inte skriva om och får lov att utmana mitt skrivande på de sätt jag själv bestämmer i min takt. Jag vet att det inte låter vettigt, folk som läser blir ju inte tvingade. Men innan en bok hittar sin väg till någon som läser måste den anses vara tillräckligt läsvärd för att klara sig hela vägen fram, och jag tror att det är den bedömningen som skrämmer mig allra mest.
Jag har länge vetat att jag gillar att vara informell ledare och ställer gärna upp med både tid och energi i allt från familjesammanhang till större begivenheter, men jag ogillar verkligen att vara i något slags utnämnd chefsposition. Lärarjobbet var perfekt för mig. Där var jag förvisso ansvarig inför alla mina elever, men det var ett ansvar med stor frihet. I läraryrket krävs det att man kan hålla sig inom ramarna, men man måste också vara extremt flexibel både för sin egen och elevernas skull. Det känns som att skillnaden mellan att skriva informellt och som publicerad författare är likasamma på något vis.
Är det känslan av att vara instängd som får mig att slå bakut? Krav på en speciell sorts prestation? Kraven som ingen uttalar ställer jag på mig själv och allt det roliga får lägga sig i bagageluckan vilket innebär att jag inte längre har tillgång till det. Samma gäller ju mitt yrkesliv. Jag är så dålig på att göra reklam för mig själv. Jag vet att jag är duktig på det jag gör och får så fin feedback från mina klienter. När jag ser andra i samma bransch göra aggressiv reklam, fara med överdrifter eller tjäna en massa pengar på att dra i andras sköra känslosträngar störs jag. Jag vill inte utnyttja att folk mår dåligt, men jag behöver ju en lön precis som andra psykologer, kuratorer, coacher och samtalsterapeuter.
Det är spännande att fundera över sina egna beteenden och vad det är som stoppar en i livet. Eller driver på, för den delen. Så här första dagen på 2025 vill jag lägga mycket tid på självrannsakan och fysisk upprensning. Vår nyårsafton blev sjuk, men tack och lov känner jag mig lite bättre idag. Vinden har vänt. Eller nä, det blåser fortfarande friskt. Vi har haft stormbyar inatt, men det ska bli ännu värre under dagen. Upp till 28 m/s! Kanske är det utrensningsvinden som blåser, den som gör plats för nytt och fräscht. Efter en molnig och grå höst och förvinter väntas solen visa sig igen imorgon. Jag tycker om symboliken. Först utrensningsvind, sedan solsken.
Dikten som gårdagens blogginlägg bestod av lade jag också upp på Facebook. Ett par av körvännerna tyckte att ”du har en grej med ord”. Ja, nog har jag en grej med ord. Jag älskar ord, jag älskar att skriva, jag älskar att prata och jag älskar att lyssna. Jag älskar att låta ord snurra runt i huvudet och samla sig till nya tankar, jag älskar att skriva dikter, jag älskar att skriva blogginlägg och jag älskar att läsa välskrivna texter. Jag älskar andra språk, jag älskar att sätta ord till musik och jag älskar att skriva klatschiga slogans. Jag älskar att skriva kalligrafi och jag älskar att demontera andras argument. Jag älskar att vara ordpolis, jag har en naturlig fallenhet för att stava och jag tycker att något av det jobbigaste som finns är när jag tappar ord (en av få komplikationer efter min utmattning som består).
Att sörja något som inte blev känns inte produktivt och jag ältar sällan. Det blev som det blev helt enkelt. Jag, den sanna ”humanisttjejen”, sökte till den naturvetenskapliga linjen bara för att jag var ”duktig flicka” och detta skulle hålla alla dörrar öppna för mig. I förlängningen ledde det till att jag blev matte/NO- och musiklärare. Inte för att det behöver anses vara dåligt, inte alls. Jag undrar bara vad som hade hänt om jag faktiskt hade valt humanistinriktningen, läst en massa språk och utvecklat svenskan någon annanstans än på min egen kammare. Kanske hade jag blivit svensklärare istället och fått lägga en massa tid på att läsa och bedöma uppsatser. Kanske hade jag blivit bibliotekarie och suttit här med en massa studielån som inte skulle hinna bli avbetalda innan jag dog. Kanske hade jag jobbat på reklambyrå och blivit utbränd, för även om jag älskar ord och formuleringar så är jag ruskigt dålig på att vara kreativ och innovativ. Kanske hade jag blivit journalist och väldigt PK. Kanske hade jag suttit på en universitetsinstitution och nördat ner mig i ord av alla de slag. Kanske hade jag blivit en arbetssökande kulturarbetare. Möjligheterna hade varit oändliga, haha! Och så gick tankarna denna dag.
Igår gjorde jag ett kort att skicka till en vän som har det lite tufft just nu. I min kalligrafimapp ligger det en massa texter, citat och övningslappar som får komma ut i ljuset, en i taget. De får nytt liv då jag skickar med dem i ett brev eller paket eller som här, monterar och gör om till ett kort. Jag tänkte på alla timmar jag ägnat i sällskap av papper, pennor, bläck, tidningar, böcker och handledningar. Så mycket roligt jag har haft! Jag fångade aldrig tanken som sa att jag borde räkna alla mina pennor, kanske för att jag inte vill veta svaret. Min inre samlare gjorde allt för att mota bort fokuset på följande frågor:
Hur många stiftpennor behöver jag egentligen? Hur många kalligrafituschpennor som jag ändå aldrig använder? Hur många överstrykningspennor mer än den favorit som jag ändå alltid väljer då jag ska sätta mig med en viktig text? Hur många Pigma Micron? (Eller jo, av den sorten får jag ha jättemånga, de använder jag mycket.)
Att skriva med omsorg och med olika tekniker har gett mig så mycket glädje genom åren, men nuförtiden är det sällan jag sitter och nöter bokstäver. Detta är nödvändigt för att upprätthålla hantverket, för att behålla muskelstyrka och förmågan att variera tryck och vinklar, för att kunna beräkna avstånd med ögonmått och en massa annat. Jag är ju duktig på att hålla ordning, men jag är inte lika duktig på att bara ha sådant som jag FAKTISKT har användning för. Eller att ha lagom många av något. Visst finns det ”bra att ha”-grejer som har rätt till sitt utrymme, men jag inser att många av just pennorna jag har inte behöver bo hemma hos mig. Idag ska jag ta hand om detta, även om det kanske gör lite ont i mitt tonårshjärta. Och även om jag lägger upp inlägget nu på morgonen lovar jag att komplettera med uppgiften om hur många pennor jag kunde räkna till här i arbetsrummet.
Edit: Jo, men det här börjar bra. I översta lådan där jag bara ska ha mina viktigaste pennor kunde jag räkna till femtio. Att jag håller räkningen med min favoritpenna från 123ink.se som är perfekt att skriva med (jättebra reklambläckpenna, men företaget har uruselt HP-fuskbläck till skrivare) är ju också ironiskt. Jag skäms…
Sådär ja, nu är jag färdig med alla pennor i arbetsrummet. Jag har inte räknat pennorna jag använder till kalligrafi, men med dem tillkommer mest ett gäng stift och tre Pilot Parallel-pennor. Jag har slängt en del obrukbara exemplar, lagt allt jag ska ge bort i en påse och har en speciell penna som inte får hamna i orätta händer men som ska ges bort. Förutom alla dessa har jag landat i att jag absolut behöver och inte kan vara utan de 393 pennor jag har kvar här, snyggt sorterade och på rätt plats. Jag känner mig mycket nöjd.
Vari ligger värdet i ett minne, i någons upplevelse av en viss händelse, i historien som ligger bakom oss som individer, som folk, som hela mänskligheten? Vad händer i processen mellan nu och sedan? Min systers gamla blogg hette ”yesterday you said tomorrow” – igår sa du imorgon. Imorgon ska jag börja mitt nya liv. Eller på måndag. Kanske efter nyår? Nej, efter påsklovet, då är solen tillbaka och allt blir så mycket lättare, DÅ ska jag vad-det-nu-är-jag-ska-göra, helt säkert. Alla dessa planer, drömmar och mål som uttrycks i tankar, på papper, i dokument, i ord som sedan går till att bli allt från flyktiga ångor som aldrig får luft under vingarna till livsomvälvande händelser. Kanske är det de förra som är mest vanligt förekommande? Ord som man knappt vågar uttala så någon hör. Vad skulle hända om… Hur skulle jag kunna… Skulle vi kunna nå ut till fler om… Gör det någon skillnad om… Varför gör vi inte… Om inte om fanns, hur skulle det se ut… Varför fortsätter jag… När x händer, då ska jag y, z, å, ä och ö…
Igår hittade jag en dagbok som jag påbörjade 2015. Vi åkte hem till Sverige på semester och uppenbarligen fick dagboken inte följa med och rutinen rann ut i sanden. Kan detta ha varit senaste omgången med vanlig dagbok? Jo, så kan det vara. Jag blev när jag läste påmind om hur värdefullt det kan vara att skriva lite längre texter angående privata göromål, vardagsrutiner, personer som är en del i ens liv. Egenterapi? De dagboksanteckningar jag skriver nu, på max fem rader per dag, är relativt rensade från känslor. De kan närmast liknas vid ett slags ”vad var det jag gjorde idag”-sammanfattningar. Visst finns det lite extra utrymme om något trycker på, men nä, det blir inte samma sak. Jag har ju också en tacksamhetsdagbok som används rätt ofta och en bok där jag skriver av mig, men den känns lite mörk eftersom jag tydligen sällan känner behov att skriva av mig om något varit extra härligt. Det klassiska dagboksskrivandet är något jag återkommer till med stor oregelbundenhet och var det viktigaste som fick följa med förra årsordet RUTIN in i 2024. Nu är jag lite trött på det kortfattade formatet bara, eller jag ifrågasätter vad det ger mig. I en ”tjockdagbok” finns det ingenting som begränsar mängden ord, men det går fortfarande bra att skriva bara några rader om det är allt som orkas med. Ska jag bara spola den nuvarande dagboken då, den där varje vecka bara får en sida allt som allt? Eller ska jag vänta in den här lusten att skriva mer till 2025?
Alla som möter mig inser ganska snart att jag är pratglad. Jag älskar att prata, precis som att jag älskar att skriva. Jag gillar ord, gillar hur de lever sitt eget liv i huvudet och hur det alltid finns fler att lära sig. Dessutom på många olika språk! Jag gillar hur ord kan trilla ut i ett dokument eller på ett papper och helt plötsligt inte bara vara ord, utan en dikt, en berättelse, en novell, ett blogginlägg, en roman… Jag gillar hur tankar uppstår så snabbt att man ibland inte hinner registrera dem innan de kommit ut ur munnen utan att ha gått via medvetenheten. Jag gillar att skriva för hand, långsamt och vackert, men uppskattar verkligen att jag lärt mig skriva på tangentbord i rasande fart. Jag gillar etymologi och jag gillar att förstå varför ett ord bör väljas framför ett annat i olika sammanhang. Jag gillar språkutveckling, men får ständigt kämpa med min inre språkpolis. Jag gillar att läsa andras ord, jag gillar att lyssna på andra, jag gillar att försöka förstå vad andra menar då de säger något. Jag älskar att vara samtalsterapeut, då mitt fulla fokus ägnas åt den andra personens ord och vad de egentligen betyder. Jag älskar möten med människor som vågar prata om meningsfulla ämnen och har samlat på mig ett pärlband av kära personer som ständigt utmanar de sammanhang som mina egna ord skapar i huvudet. Jag gillar gamla ord bättre än nya, men har fortfarande som mål att få in ”gråtknarka” i den svenska vokabulären. Jag fortsätter läsa, jag fortsätter skriva, jag fortsätter prata och jag fortsätter lyssna. Och tycker du att jag tar för mycket plats är det bara att säga som min kära släkting för några år sedan: ”Nu har du för f*n hållit låda hela kvällen!” Jag lovar att genast justera orden som går ut mot de som går in. Om du inte håller med om de ord som bildar mina åsikter är det dock inte en god nog anledning att hålla tyst. Däremot lovar jag att lyssna på dina argument för en eventuell revidering! I den processen kanske vi båda får lära oss ett och annat som kan komma till nytta längre fram.
En legendarisk musikvideo passar väl perfekt att avsluta med?
Här hänger den, fleecefilten från Dumle med ärmar på. Den får representera en tid i mitt liv då jag hade ett extraknäck som gav mig stor användning av min kärlek för ord. När barnen var små brukade jag nämligen vara med i olika tävlingar eftersom jag gillade att skriva slogans och motiveringar till varför just jag skulle vinna något. Jag fick in gunget och hittade så småningom fram till ett sätt att skriva som var synnerligen framgångsrikt. Jag brukade plocka med mig tävlingar hem från mataffärerna där de hängde, ofta tillsammans med rabatter på de produkter som sedan skulle finnas med bland vinsterna. Det var alltid en bonus att få med namnet på företaget som utlyste tävlingen i motiveringen, eller åtminstone att utgå ifrån dess verksamhet. Jag såg stor skillnad på resultat om jag skickade in mitt bidrag i början på en tävlingsperiod eller i slutet. Idag hade jag inte vågat lita på postgången, men då postade jag medvetet bidraget så det skulle vara framme kanske så sent som dagen innan sista tävlingsdag. En motivering rakt upp och ner funkade inte, det gällde att hitta en känslomässig anknytning av något slag. Inte ”usch, stackars mig, nu måste ni ge denna vinst till mig”, utan en positiv motivering. Att hitta vinster att dela med andra tyckte jag särskilt om. Glädje blir större när det finns någon att dela med! Så småningom blev tävlingar fokuserade på att få flest likes på sociala medier mer vanliga och då var jag inte längre intresserad. Det var själva skrivandet som var det roliga! Här kommer en lista på sådant som jag vunnit:
en bil
en cykel
mat för 10 000 kr på Hemköp
matvaror och annat man äter
skönhetsprodukter
en finmiddag för hela (stor)-familjen på Wärdshuset Ulla Winbladh
ett oändligt antal t-shirtar med företagstryck
biobiljetter
en upplevelseresa till Hemavan med Stig Strand som guide
matcheckar
biljetter till shower och konserter
böcker
kläder
skor
leksaker
dvd-filmer och cd-skivor (Tiden går!)
smycken
köksprylar
inredningsdetaljer
väskor
en spa-weekend
Finlandskryssning
privat biovisning
biljetter till Legoland
tapeter
en kamera
en Silhouette skärmaskin (fast det var en annan sorts tävling där jag skickade in ett gäng scrapbooking-bidrag)
solglasögon
blomstercheckar
Det fanns säkert mer, men många vinster blev det. Som jag skrev så såg jag på tävlandet som ett extraknäck. Jag brukade sitta på söndagskvällarna då barnen lagt sig och fundera på olika rim, ordval och ordföljder. På den tiden jag tävlade var tävlingsvinster skattepliktiga om värdet överskred 5000 kr. (Det kanske gäller fortfarande?) Det innebar till exempel att vi fick en billig ny SAAB, men den kostade ändå oss mycket pengar. Jag hade medtävlare som sa nej tack till att ta emot sina vinster för att de inte hade insett att de finaste vinsterna inte var gratis-gratis. De flesta vinsterna trillade dock bara ner i brevlådan som vinstbevis eller i form av spännande paket. Åh, så jag älskade att gå till brevlådan på den tiden! Idag finns inte längre någon spänning i detta moment och posten kan bli liggande i flera dagar utan att jag eller maken plockar upp den.
Ibland är det roligt att förlora sig lite i dagar som gått! Har du också tävlat? Har du isåfall någon vinst du minns lite extra?
Ps: Jag vann faktiskt finfixade naglar av Frida Selkirk till mig och dottern inför hennes bröllop för bara några år sedan. Hittar jag en tävling där motivering krävs kan jag alltså fortfarande gå igång!
Ljuset. Det silar in, strålar ut och avslöjar obarmhärtigt alla tillkortakommanden då det gäller fokus på trasor och rengöringsmedel. Solen bränner gräset som nyss var grönt, men utan tillgång på vatten i marken tar det paus från en värld i färg och visar istället något slags verklighet i sepiatoner. Syrenernas olfaktoriska egenskaper ger doftminnen som leder till skolavslutningar och födelsedagar. I bakgrunden surrar bina som laddar för den stora blomsterexplosionen. Tillsammans med fåglarna skapar de en ljudkuliss som får nattarbetare att stoppa in öronproppar medan de sover vid öppet fönster på norrsidan. En ny tid är här. Det börjar bli dags att stoppa undan raggsockorna och lufta instängda fötter, lägga glasspinnar i frysen och gå in i sommaren.
Det går inte att hålla sig uppdaterad på alla områden i sitt liv hela tiden. Just nu saknar jag dock mitt skrivande. Både det som går på djupet i mig själv och det rent fysiska skrivandet med härliga pennor av alla de slag. Min lilla systerdotter går skrivarprofil i skolan och blir undervisad av någon som håller sig nära det skrivna ordet. Jag kanske får anlita henne som musa. Mitt eget skrivande och kvaliteten på texterna jag får ur mig är ytterst spretiga, men det är okej. När det gäller kalligrafin är det dock lite trist att jag inte är bättre på att upprätthålla tekniken. Det gör att startsträckan är längre när jag väl vill skriva något. Kanske kommer födelsedagskortslådan att fyllas på de närmaste dagarna. Jag ser det inte som helt omöjligt.
