När man hemskolar barn brukar man göra det av lite olika orsaker. I USA är ca 2 miljoner barn hemskolade och det är väldigt många familjer som insett att skolan som institution inte passar alla barn. I Sverige och i Tyskland är det förbjudet att hemskola barn. I Tyskland förbjöds denna undervisningsform på 30-talet av gissa-vilka och i Sverige förbjöds hemskolningen 2010. (”Tillåtet endast vid synnerliga skäl” – läser man mer noggrant är det ett outtalat förbud.)
Jag har som lärare varit helt emot hemskolning. Det kan väl aldrig vara så att skolan inte är det absolut bästa stället för ett barn att växa till vuxen? Nu då våra tre barn hunnit gå rätt många år i skolan och jag varit med i processen som förälder är jag inte längre helt övertygad om att skolan alltid är bäst. Våra två äldsta barn har det väldigt lätt för sig. De har knäckt skolkoden, vet vad som ska göras och hur man ska göra för att undvika få negativ uppmärksamhet. De har välsignats med hjärnor som tänker ”skollogiskt” och har klarat sig bra trots att skolmiljön inte alltid varit den bästa. Nu har de också haft turen att gå från år fyra i Adolf Fredriks Musikklasser, en skola som förvisso är ganska fyrkantig och gammeldags, men som också har bjudit på en massa spännande upplevelser inom skolans ramar. Dessutom är det så att denna skola väl kan kallas elitskola på så vis att det mest är väldigt engagerade föräldrar som medvetet har hjälpt (eller pushat) sina barn välja detta alternativ istället för de skolor de har gått på innan. AF är inte alltid det bästa alternativet och genom åren har vi sett flera klasskamrater välja att gå tillbaka till sina gamla skolor eller byta till någon annan skola.
Yngsta dottern är väldigt musikalisk, kreativ och empatisk. När det gäller logiskt tänkande har hon dock väldigt svårt och hennes matematikundervisning i skolan har mest gått ut på att hon suttit och lyssnat på genomgångar, räckt upp handen för att hon inte förstått, räknat själv för att hon inte fått hjälp (tid är dyrbar då man är 30 barn i klassen), suddat för att det blivit fel och skrivit av facit. På kvällarna har hennes föräldrar försökt reparera skadan och så har det fortsatt. Det är hennes situation som har fått mig att inse att vår yngsta kanske skulle få ett bättre självförtroende och större möjlighet att lära sig om hon inte läste matte på samma sätt som storasyskonen och föräldrarna i familjen… Mitt mål är att hon inte ska hata matte (som så många gör efter fasansfulla upplevelser i skolan) och att hon ska klara sig bra genom att kunna räkna vardagsekonomi – planera tid och budget, räkna på räntor, överslagsräkna för att inte luras i affären, läsa tabeller o s v. Jag vill tvätta bort mattetäcket från siffrorna och få henne att inse att matematik är spännande, nödvändigt och användbart!
Då vi flyttar till USA mitt i terminen har de två äldsta barnen sedan läsårets början fått läsa på distans, engelska och matte. De har fått uppgifter inom idrott och hälsa, hemkunskap, NO (lite klurigt med labbarna, där ligger vi efter), SO o s v. Yngsta dottern har fått läsa skönlitteratur på engelska (lättlästa böcker) som vi lånat på biblioteket, hon har fått titta på engelska/amerikanska filmer utan svensk text, vi har följt ett svenskt matteläromedel och har haft möjlighet att verkligen gå på djupet och förklara matten på ett praktiskt och användbart sätt. (Baka 1,5 sats med recept som inte är tillrättalagda – mycker mer effektivt än att sitta med ”rätt siffror” i boken. Dessutom ser man att 7,25 l mjöl i 1,5 sats kakor inte är riktigt gångbart och därmed fixar vi det där med enheter när vi ändå håller på.)
Nu kommer barnen att få börja skolan i alla fall då vi kommer på plats till vårt nya hem. Deras skolgång kommer att vara lite annorlunda då amerikaner är precis som svenskar, dvs de tror att deras system och betyg och läroplan är det enda som duger och att deras skola är bäst i världen. Vi har fått hjälp av vänner som har gått igenom samma process som vi nu är ingrottade i, de har alltså flyttat från Sverige till USA. Det är inte lätt att tillgodoräkna sig de svenska betygen ska du veta, så så himla bra är vi kanske inte, eller så har det inte slagit igenom i USA än… Jag lovar att tala om hur det går för oss. Barnen tillfrågas innan jag skriver om dem i bloggen då jag inte vill utlämna dem, så kanske kommer jag inte att berätta alla smaskiga detaljer.
Nu ska jag inte ge mig in i debatten om huruvida mänskligheten blir bättre av en sk akademisk utbildning, men läs den här debattartikeln med vetskapen att jag applåderar Mats Alvesson. Jag röstar för att vi börjar se på varandra som medmänniskor utan att bedöma varandra utefter hur många år vi gått på något flashigt universitet. Är någon som läst blajkurser på Uppsala universitet utan att sedan få något jobb mer värd eller smartare än någon som går el/tele-utbildningen på gymnasiet och börjar försörja sig på en gång efter studenten? Hur ser du på det? Gör fler år i skolan en nödvändigtvis smartare eller mer värd en högre lön? Är det skillnad på utbildning och utbildning?
Oj, nu blev det här alldeles för långt. Jag ska sova och förbereda mig på hejdå-nu-firar-vi-allt-på-en-gång-me-syskon-o-kusiner-festen som går av stapeln i morgon.
Min gamla gymnasieskola, Chapmanskolan, där jag gick Natur ”för det ska man ju göra när man har så bra betyg som du” fast jag ville gå Beklädnadsteknisk, men antagligen hade rätt plats egentligen varit Humanistisk linje. Ja, så kan det gå! Det löste sig ju för mig ändå, men lite spännande är det att jag blev Ma/NO- och musiklärare…
14-åringen under dagens lektion ”blomsterarrangemang” inför festligheterna i morgon. Jag gillar att se barnen omsätta sina kunskaper i verkligheten! Kul också att se dem i olika ledarpositioner… Att som mamma och lärare ta ett steg tillbaka och se hur de hanterar att styra, ta instruktioner, delegera osv – det är spännande! Och vilken livskunskap de får alldeles ”gratis”…
