skola – Sida 3

Är det fel och fruktansvärt att hemskola?

16 januari, 2015 14 kommentarer

Yngsta dottern hemskolas fortfarande av mig och till viss del av maken. Hon läser enligt en läroplan som jag till största delen bygger på den som svenska ungdomar följer. Vi använder oss av en del svenska läromedel i svenska, matte och tyska. Mycket av sin NO-undervisning får S genom Science Learning Space medan undervisningen i SO, engelska, idrott, teknik, hemkunskap, barnkunskap och musik bygger på ett hopplock av material liksom de flesta av övningsämnena och idrott och hälsa. S går i ”konstskola” två timmar i veckan. Där träffar hon andra hemskolade elever och får en varierad undervisning som mer än väl motsvarar den svenska bildundervisningen. Hon får dessutom piano-, handarbets- och ridundervisning utanför hemmet, så hon slipper bli socialt bortkommen och får chans att utveckla sin talade engelska.

I går byggde S en enkel motor här hemma. Att jobba i lugn och ro och tystnad är den största fördelen med hemskola för just min elev som av olika anledningar har mycket svårt med koncentrationen. På det här sättet får hon möjlighet att inte alltid ligga ”sist i klassen” vilket ofta var fallet hemma i Sverige.

Det talas så mycket om att den svenska skolan ska erbjuda en likvärdig undervisning för alla barn och ungdomar och att det är därför hemskola i princip är förbjudet. Både du och jag vet att det är omöjligt för skolan att erbjuda rättvisa, men det låter så bra. Verkligheten följer dessvärre inte idealistiska måldokument. Jag har mottagit mycket indoktrinering genom den svenska lärarutbildningen. Mycket var bra och sådant som jag är tacksam över, men jag blev också i vissa fall dragen vid näsan. Hemskolning var Djävulens sattyg enligt mina lärare (eller professorer eller adjunkter eller vad de nu var) och jag önskar att vi hade diskuterat det mer och med fler infallsvinklar.

Förvisso följer de flesta lärare i skolan en läroplan som ska ge ”rätt” resultat i slutänden. Jag har mött många fantastiska pedagoger både som elev och som kollega och jag vill tro att de flesta av dem har bidragit och bidrar till något gott. Skolmiljön i sig är dock inte alltid ultimat. Mobbing existerar till exempel inte här hemma, men jag kan lova att jag mötte det i princip varje dag i de skolor jag jobbade, både bland barn och vuxna. Och det där med att erbjuda en lugn och positiv arbetsmiljö, hur ofta lyckas våra skolor med det? Vilka är ”statens” mål för våra barn? Att utvecklas till laglydiga och villigt skattebetalande medborgare? Eller är ”staten” ärligt intresserade av att ge det allra bästa världen har att erbjuda alla barn? Jag vet att det finns kålhuvuden till föräldrar som verkligen gör sina barn en otjänst då de hemskolar dem , men jag vet också att det finns barn och ungdomar som kanske faktiskt behöver något annat än det paket som de flesta skolor erbjuder.

Jag vet att det finns en och annan lärare som läser det jag skriver. Känner du att hemskola kan vara ett alternativ, eller har Sverige gjort rätt som har förbjudit detta alternativ för alla?

Ditten och Datten, Musik

Två musikaliska upplevelser.

9 oktober, 2014 Inga kommentarer

Det här, min vän, tycker jag mycket om. Det är inte bara för att jag verkligen gillar den smetkletiga filmen Love Actually väldigt, väldigt mycket och låten har en viktig del i den. Det är också för att jag gillar låten i sitt original, för att videon är alldeles fantastisk och för att det är så många härliga och inspirerande musiker med i detta projekt. Gareth Malone till exempel! Kommer du ihåg hans spännande projekt att få unga killar i trubbel att sjunga körsång?

Från körhanterande i världsklass till konsert med high school-kör. I kväll var det dags för den första konserten med Timpviews nya körlärare. Han har säkert potential, men jag saknar lite karisma och gissar att det fortfarande skaver lite mellan dirigent och kördeltagare medan han och ungdomarna ska komma på hur de bäst kan arbeta tillsammans. Äldsta dotterns kör tycker jag var bäst, men det var nog mest för att jag hade förväntat mig lika tät sång av Madrigalkören som förra året. Så blev det nu inte. Den stora blandade kören på ca 150 elever var däremot alldeles fantastisk, men de hade dessvärre fått några solister som sjöng i en annan tonart. Nåja. Min vana trogen kunde jag inte låta bli att fälla några tårar och i kväll blev det till Marta Keens Homeward Bound. Jag hittar ingen bra inspelning, men här sjunger Fraser Walters en lite långsam version som åtminstone ger dig melodin och känslan. En gång ska väl jag också återvända hem…

https://www.youtube.com/watch?v=b0kJYTz1kuo

Så här fin var den körsjungande dottern i kväll:

Och så här vackra var bergen och himlen i all sin höstskrud:

(Månförmörkelsen i morse var alldeles otrolig, men jag tog inget kort på den. Du i Sverige kunde inte se, va?)

Ditten och Datten

Känslomässig dag helt enkelt.

6 september, 2014 2 kommentarer

Idag vaknade jag till något förskräckligt. Newmans andra kull ungar är definitivt död. Jag vet inte riktigt hur, vad eller vem som kraschade och flyttade två av tre ägg, men i går låg de i redet och i morse låg de en bit ifrån. Det tredje ägget ligger kvar, men Newman har bara legat på det en liten stund idag.

Jag hade inte hjärta att ta kort på den lilla ankungen som låg bredvid sitt äggskal. Förstår bara inte vilket djur som skulle vilja göra sig omaket att få upp skalet och sedan strunta i att få sitt pris?!

Jag hoppas att det blir tredje gången gillt i vår, det här med att utöka ankbeståndet. Nu har Bonzai testat och misslyckats (hon blev dessutom uppäten tidigare i sommar) och Newman likaså. Det var bådas första försök och det sägs att det kan vara lite klurigt att få till det i början.

Dagen fortsatte lyckligtvis mycket ljusare. Äldsta dottern skickade ett meddelande från skolan om att hon blivit bjuden på Homecomingdansen som går av stapeln om ett par veckor. Killen som frågade henne brukade sitta i hennes lunchgäng i våras. Jag kände att jag inte var riktigt redo på hur jag reagerade på meddelandet. E fyller 16 år om två veckor. Hon är ingen barnrumpa längre, men jag skulle nog helst vilja låsa in henne i några år med början på en gång. Hu! Det är inte så himla lätt det där med att låta barnen prova sina egna vingar, men man måste ju! Det är bara att stå där med öppna armar och lova att fånga om det behövs.

Jag börjar känna att vissa muskler redan börjar reagera på PiYo-övningarna. I morgon ska jag köra det sjätte och sista passet för den här veckan, för på söndag är det vilodag. Programmet är tre veckor långt, men jag har hört att många kör en omgång till när de redan är igång. Jag älskar att känna hur jag blir starkare. Att ha en kropp som samarbetar och orkar är något av det häftigaste som finns! Jag har nog gett upp hoppet om att någonsin bli en joggare igen, men det finns annat att göra. Slipper jag bara gå på gym och skämma ut mig, så…

Många känslor blir det som sagt ibland. Idag var det liv och död, musik och en talbok som spökade. Små döda bebisankor. I’ll fly for you med Spandau Ballet. Eller The End of the Affair läst av Colin Firth för den delen. Att det ska vara så lätt att få mig att gråta…

Funderingar

Tankar runt Marcus Birros krönika ”Först och främst föräldrarnas ansvar”.

30 april, 2014 4 kommentarer

Marcus Birro är en lurig figur. Jag vet många som älskar hans krönikor i Expressen och andra som tycker han är spritt språngande galen och dum i huvudet. Han har blivit hyllad och beskylld för falskhet, han sägs visa mod och feghet beroende på vem som uttalar sig. När jag läste den krönika som delats av säkert tjugo personer i mitt facebookflöde idag förstod jag vad folk hade reagerat på. Herr Birro uttalar sig nämligen om föräldrarnas ansvar då det gäller kaoset som uppenbarligen finns i skolan nu för tiden. Så här avslutar han sin krönika:

”Familjen är samhällets minsta och viktigaste beståndsdel. Hur den än ser ut. Neil Young sjunger: ”Although my home has been broken, it’s the best home I ever had”.

Alltså är det först och främst föräldrarnas ansvar att skolan ser ut som den gör. Det är föräldrarna som alltid i alla lägen har ansvar för sina barn. Det går inte att skylla på tidsandan, på förskolan, på idrottsklubben, på kompisgängen, på lärarna eller på politikerna.

Sverige är ett land som anser sig stå fritt och progressivt. Den lögnen har ett pris och vi betalar det priset genom att kapa alla band av tillit till våra barn. Vi tror att samhället ska ta vår roll som föräldrar. Det är inte skolledningarnas fel att barnen slår varandra på skolgården. Det är barn som slår barn. Och barnen är vårt ansvar som föräldrar i första hand. Det är alltså föräldrar som uppfostrat, eller låtit bli att uppfostra, sina barn till att slå ett annat barn.

När Bris för en tid sedan vittnade om att det slog ett sorgligt rekord i antal samtal från förtvivlade barn började alla yrvaket undra vilken del av samhället som nu fallerat. Ingen orkade se sig i spegeln.

Ett samhälle som så intensivt lurar oss att tro att vi inte behöver sanningen skapar inbillat fria människor.

Svensk skola är ett kvitto på det mörker vi investerat i våra barn. Men det är inte lärarnas fel.”

Marcus Birro, Expressen, april 2014

Jag dristade mig till att ge mig in i en diskussion om denna fråga. Jag berättade om att man ofta blir stoppad innan man ens hinner börja en diskussion i detta ämne, men att jag ser att instabila familjeförhållanden ställer till det för många barn. Här i min blogg kanske jag kan skriva lite mer om hur jag tänker.

Det mest intressanta var att se hur allas försvarsmekanismer kickade in i tråden om Birros artikel. Föräldrar som tyckte att det är skolans ansvar att lösa jobbiga skolsituationer som uppstår så att barnen beter sig hanterbart. Lärare som tyckte att föräldrarna ska engagera sig och följa med till skolan för att se hur deras barn beter sig. Socialarbetare som tyckte att det inte är instabila familjer som är något problem, utan att ”det är ett bekymmer med medelklassföräldrar som förväntar sig att hela världen och andra människor ska anpassa sig efter deras barn”.

En ensamstående mamma, en vän till mig som läste på socialhögskolan, visade sin tonårige son en rapport om att man har större risk att hamna snett i livet om man är son till en ensamstående mamma, har en frånvarande pappa och inte satsar på sin utbildning. Hon sa till honom att hon inte tänkte stötta ett eventuellt misslyckande och satte sig för att gå igenom hans gymnasieval. Hon satte sig inte i ett hörn och sa ”det är samhällets skyldighet att ta hand om det här” och inte krävde hon att skolan skulle stå som ansvarig. Istället tog hon sitt ansvar som förälder och gjorde det bästa hon kunde i situationen just då.

Det går aldrig att sätta sig i ett hörn och kräva att någon annan tar hand om problemen, även om många helst hade sett att det gick till så och också använder en retorik som låter mig gissa att de faktiskt tycker att det är andras skyldighet att lösa deras problem. Vi har som medmänniskor möjlighet att stötta och hjälpa och lyfta andra som har problem, men vi kan sällan i institutionaliserad form ställa upp på de krav som ställs.

Skolpersonal kan inte lösa alla barns problem oavsett hur mycket resurser de får. (Det största problemet vi har idag är att alla ska pressas in i ett system som faktiskt inte fungerar för alla, oavsett hur mycket vi vill att det ska göra det.)
Socialen kan inte fixa en trasig familj genom att bryta upp den, möjligtvis ge föräldrar en chans att bli friska, rehabiliteras eller ta sitt ansvar och ge barn en chans att läka från skador som har uppstått i den trasiga familjen.
Föräldrar räcker inte alltid till och kan behöva alla stöttning som finns att få, och det gäller både skolrelaterade och känslomässiga frågor. Därmed inte sagt att de inte har det grundläggande ansvaret för sina barn, men om det förväntas att de ska lämna ifrån sig sina barn från ett års ålder (arbetslinjen, bidra med pengar till skatt-kistan, utbildas av pedagoger…) så kan man ju inte förvänta sig att de ska stå till svars för vad barnen lär sig, upplever och reagerar på när de inte är med sina föräldrar? Eller?

Det här blev långt och du som har läst hela texten antar jag är intresserad av frågan. Vad tycker du? Hur går dina tankar runt de här frågorna?

Ditten och Datten

Hemskola, kemilektion.

28 april, 2014 2 kommentarer

Ja, ibland är det väldigt roligt med kemi, men oftast tycker S det är krångligt och mycket att komma ihåg. Idag fick hon dock göra ett experiment som hon verkligen gillade. Förresten gillade jag det lika mycket, liksom maken och storebror.

Ta en Ivory-tvål eller annan fast tvål med mycket invispad luft i. Ta bort skyddsplasten (Duh!), lägg tvålen på en tallrik och stoppa in i mikrovågsugn i två minuter. Håll koll bara så experimentet inte tar över mikron! Du kanske behöver avbryta innan hela tiden har gått.

Eh?! Hur kunde det här hända? Det som blir kvar ser ut som glass, luktar tvål och känns som tvål. Vänta, det är ju tvål och det går jättebra att ta en bit och tvätta sig med… Vad är det som har hänt? Svara i kommentarsfältet här nedan.

Funderingar

Styrs du av andra människor?

25 april, 2014 Inga kommentarer

Då och då händer det att jag gör saker för att göra andra glada. I går hände det till exempel. Döttrarnas kompis älskar teater och drömmer lite om att få bli skådespelare. Hon har lagt ner mycket tid på sin high schools produktion av George Orwells Animal Farm, så jag tänkte att det skulle vara trevligt att stötta henne under en av föreställningarna.

I dörren hände något rätt underhållande. En rufsig tonårig kille med mössa verkade helt förvirrad då jag skulle betala biljetterna. ”Jag ska betala för oss två”, sa jag och pekade på mig själv och E. ”Hon är 15 år.” Killen var alldeles förvirrad och tittade på sina biljetter en och två och tre gånger och till slut sa han. ”Ok, so you are one individual and one student?” Tja. Jag antar att jag är individ, haha!

Tillsammans med programmet fick vi undervisning om ryska revolutionen, allegoriska fabler, kommunism och vilka djur i pjäsen som representerade vilka grupper eller individer i samhället. Med en make som har ett brinnande intresse för libertarianism har jag diskuterat politik, mänskliga rättigheter och skyldigheter, kommunism, fascism, feminism och alla andra slags -ismer fram och tillbaka de senaste åren. Jag har inte förlorat hoppet om mänsklighetens godhet, men jag har insett att vi alla är så olika att det är svårt att hitta en väg som passar alla.

Mitt eget fokus i livet är familjen som nummer ett, men jag strävar också efter att känna kärlek för alla mina medmänniskor och att göra gott. Jag diskuterade det med en vän en gång och hon sa att hon högaktade min ambition, men att det ju är helt omöjligt att vara sådär god och fin jämt. Jag håller med henne om det, men jag vet också att jag mår bättre när jag ser till andras välmående istället för att bara se till mina egna behov. Antagligen har det mycket att göra med min personlighet. Här har du mig. Det här är tydligen också jag, så jag antar att jag ligger lite mittemellan. (Jag har gjort testet flera gånger för att kontrollera hur exakt det är, och vissa frågor har jag väl lite svårt att bestämma mig för.) Vem är du?

Tillbaka till Animal Farm. Det var spännande att se hur skådespelarna i pjäsen hade tagit till sig sina personligheter. Grisarna är ena riktiga svin i Animal Farm och jag kände emellanåt hur jag riktigt föraktade de stackars tonårskillarna som spelade dem! Vår vän E spelade geten Muriel med den äran. Hon var en av alla som svalde grisarnas dumheter. Tänk så lätt det är att vi sugs med i vad andra säger att vi ska göra om vi inte ifrågasätter deras motiv eller vettigheten i deras förklaringsmodeller. Fy. Det ska bli spännande att se vad svenska folket tycker i höst då det är dags för val. Hur tror du att det går? Kommer du att rösta enligt din egen övertygelse, röstar du som du alltid har gjort, röstar du efter hur andra tycker är rätt eller röstar du inte alls? Finns det någon väg att gå som är ”den bästa”?

Jag är glad över att jag gick på den här föreställningen. Det blev till en påminnelse om hur bräckligt livet är, att demokrati är bra när majoriteten röstar ”rätt”, hur lätt det är att bli köpt av smicker, löften och försäkringar om ett gott liv och också hur lätt det är att det blir fel.

När det gäller skola säger jag att man inte kan haka upp sig så mycket på huruvida ens barn hamnar på en ”bra” eller en ”dålig” skola. Till syvende och sist handlar det om vilka lärare och vilka kamrater barnen råkar på. En dålig lärare kan förstöra hur mycket som helst medan en bra lärare kan hjälpa sina elever till nya höjder. Samma sak gäller också politiker, psykologer, rådgivare, poliser eller vad det nu är. Vilka erfarenheter har du av detta?

Musik

Körsång.

11 mars, 2014 Inga kommentarer

Nyss hemkommen från äldsta dotterns skolkonsert med fyra olika körer känner jag återigen att jag är väldigt tacksam över att alla våra barn hade chansen att gå i Adolf Fredriks Musikklasser. De fick uppleva så många spännande saker att det ibland känns som att det bara var en dröm. Utan AF hade antagligen inte ungarna fått sjunga i Globens enorma lussetåg eller sjunga solo i Konserthuset i Stockholm, de hade inte fått dela picknickfilt med Teskedsgumman (Birgitta Andersson), de hade inte fått sjunga Till Havs, Butterfly eller andra spännade arrangemang (även om de inte var med på just det), de hade antagligen fortfarande haft en rädd mamma som inte hade låtit dem göra något så läskigt som att åka själva in till Stockholm…

E har tyckt att den här terminens körlektioner har varit ”okej”. Alltså, läraren är jättebra och mycket omtyckt, men hon har haft svårt att hantera det faktum att körens devis är ”alla får vara med”. Hon har inte utvecklat det mer, men i kväll förstod jag henne. Under första stycket tänkte jag att det var lite synd att kören hade någon eventuellt cp-skadad i publiken som passade på att sjunga med. Under andra, tredje och fjärde styckena var det likadant, så jag försökte koncentrera mig på att bara höra det fina. Barnen sjöng på och såg entusiastiska och glada ut och mest imponerad var jag av eleverna som ackompanjerade på flygeln. Vilka stjärnor!

De andra tre körerna gjorde sina fantastiska nummer. Ingen i publiken sjöng längre med, så det var ju bra. Efteråt talade jag med E om deltagaren i publiken och då berättade hon att det är en flicka i kören som jag hade hört. Hon kan prata okej, men när hon sjunger ljudar hon rakt ut på ”aaaaaaaah” utan att sjunga några ord. Jag uppskattade det faktum att E inte har pekat ut henne eller sagt att det är hon som har varit mest ”jobbig” och jag skämdes över att jag tyckte synd om de andra i kören. Varför ska inte denna flicka som uppenbarligen älskar musik få chansen att uppleva det som jag själv tycker är något av det bästa i hela världen?! E söker nu vidare till en av de andra körerna och hoppas att hennes tid i ”alla kan vara med”-kören är slut. Jag förstår henne, jag tycker det är fint att alla som vill verkligen får chansen att njuta av musik i körform och jag hoppas att körlektionerna på Timpview High School får fortsätta. I dagens skola där bara de akademiska ämnena räknas som viktiga är det inte längre självklart.

Ditten och Datten

High School Graduation.

30 maj, 2013 Inga kommentarer

Idag tog min inhyrda systerdotter examen från high school med den äran. Hon var en av bara tre juniors (dessutom ett år yngre än de två andra då hon hoppat över ett år i skolan) som tog examen och hon gjorde det med ”High Honors”. Den tjejen är det ingen som sätter sig på… Det här är en bestämd ung dam och det ska bli spännande att se vad hon hittar på i framtiden!

The Graduate hade bara ett önskemål till festen och det var prinsesstårta. Prinsesstårta blev det också efter gemensamma ansträngningar av hennes mamma och mig. (Ja, och så maken, min alltså, som fixade marsipanlock i Sverige.) Den såg inte ut som någon tårta jag sett förut i min dag, men den var väldigt god. Saftig, krämig, hallonig, marsansåsig och marsipanig, precis som den skulle vara. Jag orkade bara äta en halv liten bit, men då njöt jag också av den. Maten som hade intagits innan var väldigt, väldigt god. Barbeque. Mums.

I morgon har sonen sitt sista prov för terminen och det sätter punkt för skolarbetet här i vårt hushåll. Nu ska vi fixa och ordna inför avfärden om två veckor. Se till att fixa skönt sommarväder, kära svenskar! Jag skulle verkligen uppskatta det.

Ps: Ursäkta de ruskigt dåliga fotona. Jag glömde kameran hemma… Sådana här foton kan bara räddas av något lattjo filter. Hm.

Ditten och Datten

All I want is everything.

2 mars, 2013 4 kommentarer

Idag sken solen så där underbart som den bara kan göra då den håller på att vinna årstidskampen. Jag satt en stund ute på vår trappa och njöt av att känna värmen, drömma lite och bara vara. Livet blir inte mycket bättre än så.

För dig som är intresserad av hemskolningen kommer här en bild på slutprovslokalen. De båda äldsta är alltså inte egentligen hemskolade då de är inskrivna på Provo eSchool. De läser sina kurser genom BYU Independent Study och Provo High School. BYU-proven gör de under tiden som de läser kurserna, men slutprovet i varje kurs kan de inte ta online. De går i stället till det här provcentret där de får sitt prov och får sitta i en lugn och tyst (övervakad) miljö. Funkar bra!

När jag såg att Åhléns sålde det här Ylva Skarp-fatet i höstas bad jag genast min syster köpa det åt mig och lägga undan det. När jag nu var hemma en sväng tyckte hon att jag kunde ta med mig det. Hm. Jag hann inte fixa några specialpackprodukter, så jag gjorde vad jag kunde för att skydda fatet i den stora resväskan. Låt mig bara säga att jag tror att om någon kontrollant hade öppnat den väskan hade han eller hon säkert fått väldigt roligt. Hur som helst fick jag hem mitt fina fat i ett stycke och det får nu stå och inspirera mig och alla andra på matbordet. Vi har saknat ett fat till större matsallader och det här borde väl funka? Jag brukar nöja mig med lite, men jag inser att jag kanske inte är så måttfull som jag önskar att jag var… Hur är det med dig? Är du måttfull, eller vill du också ha allt?

Nu ska jag sova i några timmar innan det är dags för mig att åka till Park City tills i morgon bitti. Jag ska träffa sju kvinnor som var otroligt viktiga för mig under åren i Philadelphia. Vi var alla flickvänner och fruar till studenter på Wharton och ingen av oss hade våra familjer i närheten. Det blev därför naturligt för oss att ty oss till varandra. De andra damerna är alla amerikaner och de brukar träffas en gång om året under en långhelg. Själv har jag dessvärre aldrig kunnat vara med eftersom jag bott lite för långt borta, men nu är det alltså dags! Manikyr, mat, promenader och prat står på schemat. Jag tror jag kan stå ut med det.. 😉

Ha en fin helg! Det tänker jag ha.

Ditten och Datten

Historia.

4 februari, 2013 2 kommentarer

En av fördelarna med att hemskola är att jag får återuppleva det jag själv skulle ha lärt mig för länge sedan. Jag har alltid gillat historia, men jag har aldrig varit bra på att se sammanhang och rent usel på att komma ihåg viktiga årtal. Min stackars historielärare på gymnasiet sa i utvecklingssamtal efter utvecklingssamtal att jag låg precis på gränsen till en femma. Det sista övergripande provet i trean gick alldeles åt skogen. Jag fick en trea på det provet, men det ska jag bara vara tacksam över. Det kunde nog lika gärna ha blivit en tvåa… Huga! Hur som helst – slutbetyget blev en fyra, men Lennart Hansson tackade i alla fall för intressanta inlägg under lektionernas diskussioner. Hahaha!

Betyg och intresse går inte alltid hand i hand. Jag har fortsatt intressera mig för historia och har läst både det ena och det andra alldeles frivilligt också efter skolans slut. Man får många gånger förlita sig på det som finns skrivet, och som du vet är det alltid vinnarnas historia som förs vidare, eller hur? Ibland finns dagböcker och brevväxling att falla tillbaka på och nu för tiden kan man till och med klämma fram dna som bevis ur skelett. Tänk att kunna bekräfta delar av historien efter att i många hundra år ha vetat ungefär hur något har gått till! Må Rikard III få vila i frid i fortsättningen. Tja, eller hans skelettben.

Vi bor på ett ställe som både har massor av gammal indianhistoria och nyare nybyggarhistoria. I går var maken och döttrarna på ett föredrag som hölls av en konstnär som intresserat sig särskilt för nybyggarna som kom hit till Utah. Det var tydligen jättespännande att höra om strapatser, svårigheter och solskenshistorier. Det kan inte ha varit lätt att vandra 200 mil till fots! Vi har det rätt bra ändå… Vi må ha dragit från Sverige, men vi behöver inte oroa oss för att aldrig få träffa våra nära och kära igen. Dessutom kommer vi kanske tillbaka. Vem vet?

← Föregående 1 2 3 4 5 Nästa →