Hemskola – hjärntvätt av o-socialiserade barn?

För ett tag sedan frågade Annika mig om jag inte kunde skriva lite mer om min upplevelse av att hemskola barnen och varför vi gjorde det. Åren har gått och en del har blivit luddigt, men jag ska göra mitt bästa. När vi flyttade till USA 2012 hade jag varit lärare i nästan tjugo år (tog examen i december 1992). Jag skulle vilja påstå att jag var ganska erfaren. Något jag och maken hade varit oense om sedan vi träffades var att svenska skolan bjöd på en mycket mindre värld än vad som var möjligt och att den dessutom var mycket politiserad. Hans ex gick också på lärarhögskolan, så han hade god insikt i den värld som på den tiden skapade de lärare som kom ut i skolan. Med tiden började jag förstå lite mer av vad han menade.

Då vi flyttade till Kalifornien 1994 fick jag en chock över hur dum jag kände mig, och hjärntvättad. Jag hade alltid varit mycket säker i mina övertygelser och att jag ”hade rätt”, att det svenska systemet var det enda rätta, men hjälp, så mycket min världsbild förändrades. Stanford, där maken pluggade på ett utbytesstipendium, var en fantastisk plats. Där samlades intelligenta ungdomar och spännande professorer från jordens alla hörn. Jag fick uppleva oändlig ”diversity” gällande hudfärg och hemland, men det var väldigt homogent gällande kognitiv förmåga… Jag som hade varit en av de bästa i klassen under hela grundskolan, hade gått med mycket smarta klasskamrater på Natur under gymnasiet och läst på lärarhögskolan utan minsta problem var helt plötsligt ”dummast” i snart sagt alla sammanhang. Jag blev naturligtvis inte ointelligent på resan över Atlanten, men jag upplevde hur det var att inse att även om jag var bra på engelska var det något helt annat att ha intelligenta diskussioner på detta språk, jag kände att det helt plötsligt fanns en massa förklaringsmodeller som inte alls skulle ha funkat hemma i Sverige men som funkar på andra håll i världen, jag upplevde att andra ”slängde sig” med referenser som jag var den enda som hade noll koll på – ja, det var en omvälvande tid! Det var också en fantastisk tid. Jag fick möjlighet att expandera mitt sinne och öppna mig för att inte alltid vara så säker på att det jag såg som rätt VAR rätt. Det kanske var en förklaringsmodell bland många andra. Jaja, jag var kanske lite sen i utvecklingen och att du som läser detta hade insett det redan som tonåring, men just detta är en av de viktigaste lärdomarna jag tog med mig efter året i Palo Alto. Som Glinda och Elphaba sjunger i Wicked: ”Because I knew you, I have been changed for good”.

Vi flyttade hem till Sverige, men tog några år senare en runda till Philadelphia då maken pluggade för att ta en ”master i business administration”, en sk MBA. Ännu en gång fick vi möjlighet att hänga med fantastiska människor av olika slag. Här fick vi också uppleva en annan slags ”diversity”. Genom kyrkan lärde vi känna mycket fattiga människor, som bodde på ett sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Kackerlackor krypande längs väggarna och möblerna, en kost som bestod av läsk och skräp istället för mat… Jag fick uppleva rasism riktad åt mig (hade lärt mig att bara vita människor kan vara rasister) och jag hängde mer eller mindre varje dag med goda vänner från Israel, Tyskland, Sydkorea, Japan, Mexiko och ett gäng andra länder. Ännu en gång fick mitt sinne expandera. Jag fick en större insikt i hur påverkade vi blir av vår miljö och att det finns människor som är mer frihetliga, medan andra mår bättre av konformism. Jag fick börja lära mig att både ifrågasätta mina egna övertygelser och landa i vad JAG egentligen tyckte, inte vad jag hade lärt mig ”var rätt”. Detta var en process som sedan fortsatte i Sverige och jag blev liksom argare av mig och LITE mindre naiv. Vi flyttade hem till Sverige, fick vår yngsta dotter och levde ett helt vanligt, svenskt småbarnsliv där barnen gick hos dagmamma (åtminstone de två yngsta) och i skolan (vår äldste fick börja i sexårs ett år tidigare då vi kom hem) och vi arbetade. Våra tre barn är otroligt olika varandra, precis som barn är. De hanterade skolan på helt olika sätt. När 2012 kom hade vi i hushållet en frihetligt sinnad pappa som var mycket trött på Sverige, en fruktansvärt skoltrött son som var färdig med grundskolan, en mellandotter som drömde om the American Dream och tyckte att det var synd att hon varit för liten i Philadelphia för att komma ihåg något och yngsta dottern som fick kämpa otroligt hårt i en skola som var väldigt dåligt anpassad för hennes behov. Maken fick ett jobberbjudande från sina gamla pluggkompisar, jag som ville stanna i Sverige blev nedröstad och så flyttade vi till Orem, UT. Att hemskolning var ett alternativ kändes helt rätt för maken, medan jag kom med min lärarhögskola i bagaget och tyckte att det bara var knäppskallar som hemskolade. Men tack och lov fick jag möjlighet att tänka om. Det fanns ett väl utbyggt nätverk med hemskolare dit vi flyttade. Sonen säger själv att han hade blivit hemmasittare i Sverige, nu fick han möjlighet att läsa High School via det lokala universitetet som erbjöd online-skola. (Mind you, detta var innan Covid och något som jag bara trodde existerade på den australiensiska landsbygden. Jag hade ju sett Doktorn kan komma.) Han fick träffa fantastiska professorer genom sina olika kurser och förutom ma/NO-läraren på högstadiet hade han aldrig mött någon lärare som hade kunnat utmana honom eller ge honom relevant undervisning. Han tillhörde helt enkelt de ”duktiga” eleverna som sitter uttråkade utan att störa medan nyfikenheten och lusten till lärande dör. Det hade börjat redan i ettan då ”han väl kunde sätta sig med Tove i hörnet och läsa” då han redan kunde allt de andra jobbade med. Jaja. Det blev som det blev. Och alternativet med online-skola funkade bra då han också var mycket deppig under denna period. Vi hade fantastiska grannar som var med och bidrog till det sociala livet och själva bjöd vi hem gäster varje vecka för att låta oss själva och barnen träffa människor av alla de slag. (Jo, för frågan kom från ALLA håll om hur vi skulle hantera det faktum att hemskolningen skulle göra barnen asociala.)

Vår mellandotter gick på tre olika high schools, något som hon själv har tyckt var jobbigt efteråt. Vi skulle bara ha satt henne på Orem High där de flesta grannbarnen gick. Anledningen att hon gick på den första skolan var att de erbjöd IB-programmet och att hon och hennes storebror därför skulle gå där. (Sonen tog en teknikklass i veckan där, resten ville han läsa online.) Tyvärr drogs pengarna för de klasserna in just då våra barn skulle börja eftersom alla pengar hade gått till ett nytt ”football field”, så efter första året flyttade dottern till vad som skulle vara den bästa skolan lite närmare oss. I USA har man scheman som bygger på A- och B-dagar. Hon hemskolades halva tiden och resten tog hon klasser på highschool och så fortsatte det till sista året då hon gick på heltid med grannkompisarna på Orem High. Som sagt, när IB-alternativet nu inte fanns hade det antagligen varit bäst för dottern att bara köra vanlig highschool hela tiden. MEN, det kan vi inte veta. Annat var det för yngsta dottern. Hon hade haft det så tufft i skolan och skulle alltid göra extra läxor och tyckte att det var jobbigt att hänga med i skolan så fort folk blev lite pratiga. Det blev också värre med stigande ålder, kanske för att hon upplevde att hon hamnade efter mer och mer. Då hade hon ändå haft föräldrar som suttit med henne varje dag efter skolan. När vi flyttade till USA fick hon möjligheten att jobba hemma i lugn och ro. Jag bestämde mig för att i mångt och mycket följa en svensk läroplan eftersom vi inte visste om vi skulle flytta tillbaka till Sverige igen. En lärare på en elev, inte dumt! Och vi funkade väldigt bra tillsammans, det var ingen självklarhet att det skulle bli så. Vi hittade en fin gemenskap med andra hemskolande familjer och yngsta dottern tog också klasser tillsammans med andra hemskolade barn. Vi gjorde många utflykter som följde studierna, studiebesök helt enkelt. Dottern hängde också med grannarna hemma efter skoltid, precis som vem som helst.

När vi kom tillbaka till Sverige fick alla tre barnen göra en del anpassningar för att kunna få nytta av sin amerikanska skoltid. De två äldsta fick läsa in gymnasiesvenskan för att ha möjlighet att söka till högskola och universitet här hemma. Det var dags för yngsta dottern att börja gymnasiet, åtminstone åldersmässigt, så det trodde vi att hon skulle kunna göra. Jag hade med mig både betyg som jag satt, papper från det amerikanska skoldistriktet att undervisningen var godkänd och prover på sådant som dottern hade sysslat med, men det blev tvärnej på att godkänna det. Att jag var svensk grundskollärare hjälpte inte, eftersom hon inte varit inskriven på en svensk skola. Hon var tvungen att gå ett upphämtningsår tillsammans med ett gäng klasskompisar som inte kunde särskilt bra svenska, som hade skolkat för mycket för att få slutbetyg i nian eller som hade mått eller mådde för dåligt för att gå i skolan. Lärarna var förvånade över att hon gjorde alla uppgifter, lämnade in alla läxor, kom till alla lektioner och klarade alla prov. De hade aldrig haft en sådan elev på detta program. De satte till och med högre betyg på henne i ett par ämnen än vad jag hade gjort. Jaja, vi får se det som att hon fick ett extra års erfarenhet och att vi alla fick bevis för att hemskolningen både hade varit ett bra alternativ för henne och att hon hade lärt sig det hon skulle.

Så här i efterskott ångrar jag ingenting. Vi fick med det bästa USA hade att erbjuda alla våra tre barn. Jag förstår att hemskolning inte funkar för alla och det av en massa olika orsaker. Jag är fascinerad då jag tänker tanken att jag ansåg att detta sätt att lära sig livskunskap skulle vara helt fel för alla elever. Jag tänker på alla hemmasittare vi har i Sverige idag och hur föräldranätverket ”Rätten till utbildning” anger att det finns närmare 19 000 sådana barn och ungdomar. Att anse att hemskolning inte är ett skolalternativ tänker jag är knasigt, inte minst med de erfarenheter jag har i bagaget. MEN, jag förstår att det också är svårt i ett samhälle där det i princip krävs att båda föräldrar jobbar heltid. Jag vill gärna skriva mer om detta en annan dag. Kanske har du bara fått fler frågor gällande hemskolning? Skriv gärna ner dem i kommentarerna isåfall så ska jag se om jag kan svara.

Continue Reading

Uppmaningar i en betygsbok.

Min morfar föddes 1920. Han skrevs in i klass 1 fasta folkskolan i Grisbacka av Umeå landsförsamlings skoldistrikt den 9 september 1927. (Vilket namn, förresten. Ibland är det bra att tänka på att språk utvecklas hela tiden. Undrar just hur långt man skulle kunna resa tillbaka i tiden och fortfarande förstå folk man träffade på färden?) På bilden ser du min fine morfar utanför ett kondis som jag tror låg på Saltö, en av Karlskronas öar. Där bodde min mamma sina första år. Från vänster till höger ser du mamma, hennes tvillingsyster, morfar och mormors systerdotter. Tillbaka till morfars skolgång. Inte bara språket har förändrats lite sedan dess. Det har också förutsättningarna för barn och ungdomar. Här kan du läsa vad som stod i morfars betygsbok, visdomsord för det uppväxande släktet:

  1. Hålla av dina föräldrar.
  2. Icke lyda trögt utan villigt.
  3. Låta syskonkärlek råda.
  4. Visa tjänarena vänlighet.
  5. Genom uppmärksamhet, lydnad och aktning mot dina lärare och lärarinnor underlätta deras tålamodsprövande arbete.
  6. Sprida ädel glädje bland kamraterna så att de längta efter dig.
  7. Var hövlig mot alla utan åtskillnad.
  8. Vänj icke tungan vid fula ord, tillslut munnen mot spritdrycker, snus och dylik, vänd bort ögonen från orena bilder och skona öronen från slipprit tal.
  9. Låt frisk luft stärka dina lungor och vatten rena din kropp.
  10. Hårt bröd bör få härda tänderna och flitigt arbete händerna.

Alltså, det är inte utan att jag hade velat implementera dessa visdomsord också i dagens skola.

Continue Reading

Skolavslutning.

Va, hur kunde skolgårdens ljud bära hela vägen ut hit till Uttorp? Glada tjo och tjim, det där dova mullret av röster i alla åldrar, men mest de ljusa och lätta. Där gick jag i morse på grusgången och undrade om jag fått hörselhallucinationer. Rensade pelargonblad, trampade på sniglar som roade sig efter nattens regn, njut av solen i den rena, klara luften. Frågan kvarstod. Hade jag blivit tokig? Det blev tyst igen, men plötsligt började kyrkklockorna ringa. Med ens kunde jag överge tanken på galenskap. Det visade sig vara skolavslutning på gång!

Det har gått fem år sedan vi gick på vår sista (eller senaste) skolavslutning, yngsta dotterns studentutspring som fick ske under märkliga former pga Covid. Känslan var överväldigande och det som tröstade var att vi ändå kunde ha ett litet firande i trädgården i Bredavik. Sista gången jag satt och grät i Adolf Fredriks kyrka var annars i juni, åtta år tidigare. Att få vara med på en kyrkavslutning för en skola med musikklasser ÄR något magiskt. Våra svenska sommarpsalmer tar fram det innersta i mig, det som jag kanske inte delar med en endaste själ. Att spela in det funkar inte, men här kan du ändå få ”vara med”. Sonens musiklärare leder Den blomstertid, men förutom det får du mullret av spända barn som inte KAN vara tysta, en ruskigt duktig kantor och lite annat smått och gott. Grattis till sommarlov, väl uträttat arbete och allt det andra till alla barn och vuxna som fortfarande befinner sig i skolvärlden!

Continue Reading

Julmusiktips.

Jag inser att åren då våra ungar gick i Adolf Fredriks musikklasser påverkade både dem och oss som familj otroligt mycket. Så tacksam jag är för alla alla spännande upplevelser som erbjöds dessa körklasser, alla konserter och insynen i hur den svenska kultureliten funkar som ett eget litet kungadöme. Skola är skola, men någonstans tror jag att Utsäljeskolan och AF gav barnen mycket bra förutsättningar jämfört med de skolupplevelser som många barn verkar ha idag.

En av sonens bästa vänner har gjort musiken till sin karriär. Han sjunger bl a i Radiokören och är med i a cappellagruppen AORA som jag verkligen gillar. Nu har de släppt första delen av en julskiva. Var inte rädd för mörkret har jag alltid har tyckt om, denna version lite extra mycket. Glad fortsättning på advent!

Continue Reading

Livsfilosofi.

När jag var på kurs hade en gymnasieelev hört av sig till maken för att be om råd hur hen skulle möta sin lärare i samhällskunskap. ”Hon är uppenbarligen vänster och presenterar ofta sina åsikter som fakta. Vid tillfälle höll jag inte med om vad som sades i klassrummet och då hävdade både läraren och rektorn att det stod i FN:s konventioner om mänskliga rättigheter, vilket var falskt.” Maken har vid flertalet tillfällen mött lärare i våra barns skolor för att diskutera skolans ansvar/skyldigheter och skollagen, men också vilka rättigheter man kan falla tillbaka på. Ungdomen som hörde av sig fick lite tips och har tydligen möte med sin rektor och lärare nästa vecka. Försigkommet, men inte särskilt vanligt förekommande tänker jag. Och jobbigt för skolpersonalen! Så fort elever och föräldrar är jobbiga i meningen ifrågasättande blir de stämplade av hela personalgruppen. (Jag talar av egen erfarenhet.) Det ska bli intressant vad just den här eleven kommer att kunna ta med sig efter mötet med sina ansvariga skolvuxna och det ska också bli spännande att höra hur hens upplevelse ser ut i slutet av detta läsår.

Hemma hos min syster och svåger står det här lilla stillebenet på en hylla i arbetsrummet. Jag påmindes om mitt ”lilla ord” 2010, kärlek. Det övergripande målet det året var att försöka hitta något att älska hos alla människor jag hade runt omkring mig av olika anledningar. Främlingar lämnades ifred för mitt experiment, även om jag också blev mycket bättre på att låta bli att reta mig på sura kassörskor, hetsiga medtrafikanter och dylikt. Jag tycker att jag lyckades bra med mitt uppdrag, men det är rätt stor skillnad på att älska alla och att hitta något att älska hos alla…

De senaste dagarna har jag funderat mycket på min egen livsfilosofi och hur den har förändrats genom livet. Jag är tacksam över alla som har bidragit att på olika sätt få mig hit. Jag är uppvuxen med metaforen ”hold on to the rod”, håll fast vid ledstången. Tänk vilken stark och hjälpsam bild det här är om man är säker på att man befinner sig på rätt väg! Det spelar ingen roll om dimman rullar in, om det blir oväder eller om andra personer kommer och drar i en, när det lättar är man fortfarande på väg mot det som var målet från början. Med stigande ålder inser jag att många mänskliga kriser i slutänden handlar om ett ifrågasättande av ens mål, ens livsfilosofi och ens väg framåt är rätt. Inte förrän man har klart för sig vart man är på väg kan man fortsätta. Kanske fortsätter man hålla kvar vid sin ledstång, kanske har man vinkat farväl till sina medpassagerare och slagit in på en ny led med en ny ledstång. Det kan vara svårt för tidigare medpassagerare att acceptera att man väljer att gå en annan väg trots att man har samma slutmål.

Ibland slår man undan fötterna på sig själv och hamnar i diket, eller så råkar man ut för så starka krafter att man inte orkar hålla fast trots att man håller med allt vad man har. Då får man sätta sin lit till att det finns andra eller annat som kan hjälpa en. För min egen del har jag insett att jag verkligen behöver ombesörja både fysisk, mental och andlig hälsa för att vara i skick att hantera den där ledstången. Min livsfilosofi har varit allt från ”älska alla och det är du som är ansvarig för dem på alla plan” till ”en dag i taget, håll näsan över vattenytan”. Det är naturligtvis mycket förenklat och inte helt överensstämmande med sanningen, men jag tror du förstår vad jag menar. Idag lever jag i stor tacksamhet och fortsätter trivas med ”carry on” (fortsätt) och ”gräv där du står”, men en allt starkare lysande stjärna att följa har blivit min gamla kompanjon från tonåren, ”do it” (gör det).

Jag hoppas att du har hittat din väg och att du hittar både glädje och tacksamhet att ta med dig trots utmaningar. Det här livet är sannerligen makalöst!

Continue Reading

Om att vara mamma till vuxna barn.

Idag fejstajmade jag med sonen som stod vid KTH och väntade på sin kompis som också börjar idag, men på ett annat program. Han såg så glad ut, med mycket förväntan och en skopa nervositet. Bara tanken på att han ska läsa farkostteknik ger mig lite sug i magen. Sonen har alltid tänkt snabbt och i komplicerade banor. Det har han ärvt från sin far. Jag är glad över att han nu har möjlighet att bli utmanad på rätt sätt och samtidigt kan dela med sig av sina förmågor till omvärlden. Själv hade jag nog behövt kasta in handduken ungefär efter första nollningsveckan. Jag må vara ”tidigarelärare i matematik, no och musik”, men det där med att jag älskar att lösa ekvationer, alltid har varit en flitig elev och älskar att undervisa faller platt till marken då det gäller insikterna man behöver ha för att klara det här:


Jag har ganska vaga minnen av hur det var att komma upp till Växjö som 18-åring för att börja på lärarhögskolan. Tryggheten fanns hos min faster och hennes familj som jag fick bo hos den första tiden och ganska snart hittade jag det lilla gäng som jag sedan hängde med under resten av utbildningen. Jag klarade alla kurser utan att behöva skriva om några tentor och allt var liksom så självklart. Förutom en snabb sväng runt drömmar om att bli arbetsterapeut (det visade sig vara terapibiträde jag egentligen ville bli, tacksam över att det aldrig blev något med det) hade jag velat bli ”fröken” sedan jag själv började skolan. Jag trivdes under praktikerna, hittade fantastiska förebilder som jag fortfarande tänker på med värme och tänker att trots vissa kurser verkligen var blaj behövde jag de 3,5 åren på högskolan för att hinna mogna som människa.

Så där självklart har det inte varit för något av våra tre barn. Sonen behövde tid för att ens vilja studera, äldsta dottern gick en utbildning som visade sig innebära något helt annat än hon hade hoppats och 18-åringen vet inget utom att hon absolut inte ska jobba i restaurang- och livsmedelsbranschen (programmet hon går på) utan helst skulle vilja spela och sjunga dagen lång. Det blir bra till slut, det blir det alltid! På ett eller annat sätt och många gånger via vägar som man aldrig ens hade kunnat uppfinna under någon av sina konstigaste drömmar. Mitt jobb som mamma blir nu att peppa, stötta, vara bollplank, putta ibland och hålla tillbaka andra gånger. Moderskapet utvecklas och som förälder till vuxna barn är det kanske viktigare att vara coach än lärare, att stötta mer än att putta och att våga sitta stilla i båten när havet runt omkring stormar. Det är bara att hänga med i svängarna och njuta av åkturen!

Continue Reading

När dottern börjar löna sig.

För några veckor sedan var det dags för yngsta dottern att börja gymnasiet. Hennes förstaval blev det inget av då det inte fanns tillräckligt många sökande till det programmet. Efter viss gråt och tandagnisslan kom acceptans in i bilden. Därför började hon på andrahandsvalet Restaurang- och livsmedelsprogrammet vid terminsstarten och sedan dess har hon inte sett tillbaka. Denna utbildning verkar passa henne som hand i handske! Jag är så glad och tacksam över det.

Idag kom jag hem till tre nybakade limpor som dottern själv hade gjort. Jag som inte äter bröd nu för tiden fick göra ett undantag och njöt i fulla drag. Hur gott som helst! HUR gott som helst. Jag ser fram emot många härliga matöverraskningar framöver.

Continue Reading

Om att vara, göra och välja rätt på väg ut i vuxenlivet.

Här i USA tar man sin high school graduation, ”studentexamen”, när man har fått ihop alla sina nödvändiga poäng. I de flesta fall sammanfaller det här med skolavslutningen under det sista året, men för vissa elever som har jobbat hårt och läst extra online-kurser och dylikt går det att ta examen tidigare. Det anses inte som konstigt, särskilt inte som att man aldrig går i samma ”klass” som någon annan. Alla plockar sitt eget schema. Det finns en lista på kurser som är obligatoriska för alla och mängder av kurser som är som mina gamla högstadieklasser i FA (fria aktiviteter), kurser som ger collegepoäng, kurser som är collegeförberedande, kurser som ger en skjuts in i en speciell fördjupning på college osv, osv. Varannan dag är A-dag och varannan dag är B-dag. Man har fyra lektioner varje dag under sina, oftast, fyra år i high school.

Anledningen till att man får höra från svenska utbytesstudenter att amerikansk high school är jättelätt är att svenskar inte kan tillgodoräkna sig sina studier i den amerikanska skolan då de kommer tillbaka till sin gymnasieutbildning och många därmed väljer kurser från listan med ”roliga” klasser. Vår äldsta dotter fyller 18 i september och har jobbat på hårt i skolan. Hon har läst ikapp ett år och dessutom valt några fördjupningskurser i engelska som varit mycket utmanande. Inför sista terminen hade hon det så väl förspänt poängmässigt att hon bestämde sig för att välja en pluggtimme istället för att fylla på med en klass som kanske varit rolig eller givande, men inte nödvändig. Under denna study hall-lektion kan hon läsa läxor och plugga inför prov och detta är kanske en av anledningarna till att den här terminen i våra föräldraögon inte alls varit så stressig som sista terminen i gymnasiet verkar vara för många av mina kompisars barn.

Det nya svenska betygssystemet har nog en god tanke precis som alla andra betygssystem som svenska skolsystemet bjudit på genom åren, men det verkar funka rätt dåligt. Anledningen till att vissa prestationsstyrda tonåringar blir mer eller mindre utbrända innan de ens är färdiga med gymnasiet kan vara allt från dåliga grundkunskaper och illa planerade kurser till lärare som inte förstått hur betygen ska sättas, alltså att man inte ska behöva prestera på topp varje gång man lämnar in en läxa, en uppsats eller ett prov.

Det amerikanska betygssystemet verkar å andra sidan bygga på ibland nästintill godtyckliga kriterier, t ex har dottern fått extrapoäng för att hon inte utnyttjat toalettpasset (man får ”toalappar” som man lämnar till läraren om man behöver gå på toa under lektionen) under hela terminen och hon har fått extrapoäng för en massa sådana konstiga saker som inte alls kan vara viktiga för hur kunnig man är inom ett område. I den collegeförberedande engelskkurs hon läser den här terminen får man extrapoäng för att skriva dikter, något som jag tycker känns betydligt mer meningsfullt. E finns nu på skolans ”honor roll”, en lista med alla elever som har utmärkt sig betygsmässigt, något som jag tycker är en fin bedrift för en invandrarelev.

Jag har funderat mycket över barn och ungdomars olika förutsättningar och en kommentar som jag fick från en svensk väninna här då hon hörde om denna ”honor roll”. Väninnan tyckte inte att man kan räknas som invandrarelev då man kommer från Sverige till USA och att E dessutom bodde i USA från att hon var bebis till att hon var nästan två år. (Den här omgången har vi bott här i 3,5 år.) Därmed var detta ingen bedrift på något vis. Say what? I Sverige räknas man till och med som invandrarelev trots att man är född och uppvuxen i Sverige om man har utlandsfödda föräldrar. Jag ser ingen skillnad i det här fallet. Jag förstår att det är stor skillnad på om man har föräldrar som själva har gått eftergymnasiala utbildningar oavsett vilken nationalitet de kan tänkas ha då man kanske har en annan syn på hur man uppmuntrar och hjälper sina barn och även de kunskaper som kan behövas för att kunna hjälpa till. Då det gäller läxor och annat har dock E fått klara sig väldigt mycket på egen hand. Matte och fysik har maken hjälpt henne med, med den äran, och hon hade kanske inte haft några A:n i dessa ämnen om inte han hade funnits med på hemmaplan. Då det gäller de flesta andra ämnen har hon dock i princip klarat allt helt själv. Jag är helt flytande i konversationssammanhang och läser i princip bara på engelska nu för tiden, men jag har stora hål i det akademiska språket. Därmed har jag mest kunnat uppmuntra och ge feedback ur ett ”språkflödesperspektiv” då det gällt hennes skrivuppgifter. Dessutom tycker både jag och maken att något är väldigt fel om det är föräldrarna som är ansvariga för genomförandet av sina barns uppgifter och att barnen i sådana fall bedöms genom sina föräldrars prestationer. Detta gäller både i Sverige och i USA.

Om du har orkat läsa ända hit undrar jag så klart vad du har för tankar om det jag skrivit om idag… Tror du att man går åt rätt håll med den svenska skolutvecklingen? Vad tycker du om linjer, kurser, läxor, press och känslan av att inte duga som människa om man inte blir ”akademiker”? Är allt pluggande idag ett tecken på att folk ägnar sig åt fel saker och har för lite att göra, eller är mänskligheten väldigt mycket smartare idag då så många fler studerar länge, länge, länge jämfört med hur det såg ut för, säg, 50 år sedan? (Detta gäller överlag i stora delar av världen.) Finns det plats för lekmän i dagens samhälle?

Continue Reading

Sjuk igen…

Maken drog med sig ett otrevligt virus från Las Vegas. Han var jättedålig i några dagar och hostar fortfarande. Nu är det jag och sonen som snörvlar och kraxar fram vad vi vill.

27_5

Tur att jag hann följa med E till hennes skolas dramaklass höstmusikal She Loves Me i går. Vilken kväll! Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Dessa amerikanska skolföreställningar håller otroligt hög klass! Tyvärr hade jag fel objektiv på kameran och kunde inte ta några bilder som visar hela ensemblen, men rekvisita, kostym och röster var verkligen toppen. Nu ska jag krypa ner i soffan med Bones och min stickning. Jag missar träffen med min bokgrupp i kväll, men det får vara så. Peace!

27_6

27_1

27_2

27_3

27_4

Continue Reading
1 2 3 5