Gilla läget.

Precis som alltid då jag rubbas av något vill jag skriva om det här i bloggen, så även nu. Jag har med mina gamla ätstörningar (tydligen bör vissa ord, som detta, inte skrivas ut – vet inte om det är för att de triggar eller om det är av annan anledning) ett stort intresse för människokroppen och hälsa, både fysisk, mental och andlig. Det känns som att vi hamnat på en plats där det är så mycket av det som handlar om att vara människa som inte accepteras. Ålderdom, en kropp som inte ser ut som en normal kropp gör, att vara sjuk, att ha utmaningar, att inte maxa livet – inte ens döden accepteras längre.

Jag har ett uppdrag i höst som gör att mina tankar snurrar runt vad det gör med människor att leva i en värld som ser ut som den gör. Jag undersöker frågeställningar, funderar ytligt och på djupet, pratar med andra för att ha på fötterna då det är dags att genomföra uppdraget. Några av frågeställningarna som kommit upp är dessa:

Vad gör det med oss människor att möta filtrerade versioner av filtrerade personligheter via skärmar istället för att hänga med vänner och arbetskamrater IRL? Vad gör det med våra yngre att till stor del växa upp i låtsasvärldar där personerna vi möter ser ut som antingen legogubbar, anabola steroider-Mr Universe eller porrstjärnor? Vad gör det med oss människor att utforskningen av vår sexualitet numera sker till största delen via porr? Vad gör det med oss människor att vi äter skräp istället för mat? Vad gör det med oss människor att vi behöver förhålla oss till ett samhälle som är justerat efter teorier som gett konsekvenser som inte är människokompatibla? Vad gör det med oss människor att vi kan möta hela världens ondska och problem 24/7 om vi tillåter det? Vad gör det med oss människor att hela tiden sträva mot ”lycka”, fast de flesta av oss inte har en aning om vad detta innebär (inte är det att vara glad hela tiden, det kan jag lova)?

Jag har många fler frågeställningar på gång och somliga av dessa kommer inte att behöva adresseras, men jag ser ett mönster växa fram och det är lika vackert som sorgligt. Det är skört, kurerat och trasigt. Det bygger på tekniker som vi människor inte har lärt oss att använda på ett sätt som är hälsosamt för oss.

Det är omöjligt för mig att inte beröra det faktum att det nu är fler i världen som lider av obesitas än vad som svälter ihjäl. Jag har sett en del av denna debatt mellan fitnessprofilen Jillian Michaels och representanter från Body Positivity-rörelsen och ska titta klart när jag hinner. Jag har gillat Jillian sedan Biggest Loser-tiden, men jag förstår att somliga tycker att hon är störig. Och har starka åsikter, men har också väldigt mycket kunskap. I debatten här ovan blir det ju jätteknasigt när personerna från body positivity-gruppen inte argumenterar mot sakfrågan, utan pratar om andra saker. Det blir bara fånigt. Är det en debatt så är det. I det här fallet (även om jag inte lyssnat klart) tycker jag att Jillian vinner.

Det är verkligen inte hälsosamt att vara gravt överviktig, det som har orsakat övervikten bidrar till olika hälsoproblem. Att inte säga till en person med gikt att övervikt, alkohol och socker är bidragande till inflammationerna och att man kan må mycket bättre om man går ner i vikt för att inte ”fetskamma” personen anser jag vara tjänstefel. Därmed inte sagt att det är så märkligt att vi lever i en värld där miljoners miljoner går till operationer eller sprutor med GLP-1-analoger för att få människor att gå ner i vikt. Om det bara hade varit överviktiga personer som gjorde det hade det kanske varit en sak, men nu verkar det också som att hela underhållningsindustrin och även andra som inte har särskilt stor övervikt tar sprutor för att inducera en ätstörning. Ja, för det är det som händer när man tar dessa sprutor. Hungerkänslorna försvinner och man slutar äta (lika mycket). Man slutar också vara sugen på mat och man känner sig mätt längre då maten stannar längre i magsäcken. Ingen vet vad det gör med människor i längden att ta dessa preparat och vad jag förstår slutar effekten då man slutar ta sprutorna, så har man inte gjort något åt grundproblematiken kommer övervikten tillbaka.

Idag vaknade jag sent efter att ha sovit dåligt. Det händer nästan aldrig, men nu blev det så. Jag hade inte bråttom upp, så jag blev kvar i sängen en stund. Jag tyckte synd om mig själv av diverse orsaker i ungefär två minuter, sedan ringde barnbarnet och piggade på mig. Jag är ett barn av min tid, men jag behöver inte smetas ner av allt elände som det innebär. Jag accepterar att det ser ut som det gör, men jag vet också att det är mitt ansvar att ge mig själv de bästa förutsättningar för att känna mig nöjd med livet. Att gilla läget och acceptera det jag inte kan förändra kommer jag långt med, resten fixar jag genom att anstränga mig på olika vis. Idag är jag tacksam för att jag både vill och kan kämpa på. Lev väl!

Continue Reading

Grattis på 56-årsdagen!

Idag är jag med och firar makens födelsedag för trettiotredje året på raken. Vi var 23 när vi lärde känna varandra och har numera tillbringat 59% av våra liv tillsammans. (Ja, lite drygt hälften hade man ju också kunnat säga.) Jag pratade med min morbror igår och han sa ”jag känner mig så gammal med såna här gamlingproblem”. Då lät jag hälsa att isåfall är vi också gamla, för vi ligger bara några år efter honom. Och det stämmer, tänker jag. Rent teoretiskt är man som 56-åring gammal för ett barn. Grått hår, rynkor och fallna kroppsdelar är bevis nog. Vad man gör med det som finns inuti är något annat. Jag älskar att befinna mig i den här åldern. Känner att jag har på fötterna gällande både det ena och det andra och behöver inte längre förställa mig. Det är inte alls så att jag gått omkring och spelat teater innan, men jag är verkligen mer mig själv idag än för tjugo år sedan.

Födelsedagsflaggans snöre hade pajat, så jag fick plocka in den stora bordsflaggan från verandan. Jag kände inte för att springa upp och hämta björntråd och laga den innan uppvaktningen skulle ske.

”Hmmmm, kan det vara strumpor?!” Samma önskan varje år. Nya strumpor. Jag köper likadana svarta ”kostymstrumpor”, så är det bara att para ihop uddastrumpor om det går hål och bara en behöver kastas i soporna. Dessa är gjorda i viskos av bambu. Får se hur bra de håller.

Årets riktiga gåva var annars en Lursta pannkakslagg. Nu hade förvisso maken önskat att jag skulle hålla ögonen öppna efter en liten gjutjärnspanna att steka ägg i. Denna tipsade min brorsa om efter att ha införskaffat en likadan. Nu ska nog mina pannkakor bli toppen, men även ägg stekes enligt utsago perfekt. Här hittar du länken till Arvet, som laggen heter. Skriver du upp dig för deras nyhetsbrev får du 10% rabatt på första köpet, så då blir frakten ”gratis”. (Hälsningar Snålis.)

Continue Reading

Korrelation och kausalitet.

Det finns ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag läser så många studier och forskningsrapporter, eller mest sammanfattningar av sådana. Jag måste vara observant gällande hur sammanfattningen gjorts. Det verkar vara sällan en studie görs utan att det finns en agenda bakom. Alltså, man gör en studie eller sponsrar någon forskning, men är också tydlig med vilket resultat man är ute efter.

Igår skrev jag om AI och hur irriterande det är att behöva vara så om sig och kring sig för att inte duperas av sådant som faktiskt inte är på riktigt. Samma sak gäller detta ämne. Ofta får vi höra att ”X orsakar Y” när sanningen är att ”det finns samband mellan X och Y”. Jag har ett ämne där detta faktum är väldigt tydligt, men där ändå samband används för att beskriva orsak. (Ja, här blir jag tjatig, men tydlighet är väl inte dåligt?) Vi har fått höra om och om och om igen att om vi gör familjer mindre fattiga så kommer deras barn att sluta begå brott. Problemet är bara att det finns ett svagt samband mellan socioekonomisk bakgrund och brott. Och om det var orsakande skulle jag och alla mina syskon vara brottslingar. Vi växte upp med föräldrar som inte var akademiker och levde under existensminimum (riskfaktorer om andra krav vanligtvis först uppfylls).

Vi tar hjälp av AI och ser precis hur vanskligt det är att lita på den. Jag googlar ”ingen kausalitet mellan socioekonomi och brott”. Det AI-genererade svaret blir som följer: ”Det stämmer inte att det inte finns någon kausalitet; det finns ett samband, men det är svagt och inte en direkt orsak-verkan-relation. Forskning visar att en sämre socioekonomisk bakgrund ökar risken för brottslighet, men sambandet är inte starkt nog för att förutsäga brott baserat enbart på socioekonomisk status. Många faktorer spelar in, och de flesta som kommer från en mindre gynnsam bakgrund begår inte brott.” Detta ordblaj hade vilken pratglad politiker som helst kunnat stå upp och säga utan skämmas för sig. Hittar du felet? ”Det stämmer inte att det inte finns någon kausalitet; det finns ett samband, men det är svagt och inte en direkt orsak- verkan-relation.” Eh. Kausalitet BETYDER att X måste hända för att Y ska bli sant. Den här meningen är FALSK. Det skulle stå ”Det stämmer att det inte finns någon kausalitet”. Sambanden som har styrkts som KAUSALA för att ägna sig åt brottslighet, alltså som orsakande är:

  1. personlighet
  2. huruvida man vet (blivit uppfostrad om) vad som är rätt och fel, eller inte/om man bryr sig om vad som är rätt och fel

Det gör inte saker och ting lättare om man växer upp i ett socioekonomiskt utmanat område, om man är man, om man har vänner som inte beter sig och om man är yngre, det finns korrelation/samband till allt detta. Det är bara det att det inte orsakar brottsligheten. Det utgör också en utökad risk att som pojke växa upp utan pappa. Skilda föräldrar? Det är bättre om ingen av föräldrarna träffar ny partner, eller om båda gör det om barnen ska hålla sig från brottslighet. Så här kan man fortsätta i all oändlighet för att hitta samband och orsaker. Som sagt, detta tycker jag är otroligt intressant. Vill du förundras och kanske till och med skratta över somliga väldigt märkliga samband tycker jag att du ska spana in denna hemsida. Den roar jag mig med då och då. Och med det vill jag påminna om att korrelation ≠ kausalitet.

Continue Reading

Vem ska jag tro på, tro på, tro på?

Thomas di Leva is still going strong och Spotify tipsade om att han precis gett ut ett nytt album. Jag har inte riktigt tagit mig tid att lyssna in det, men påmindes om hans gamla existentiella mästerverk Vem ska jag tro på. Texten har väl aldrig varit så sann som idag. Eller, den skulle passa i alla tider, men i dessa tider med AI är det som att den blir till riktigt sprängstoff. Det är irriterande att man inte vet om ett filmklipp är äkta eller ej. Jag hatar det. Hatar att folk luras. Hatar att jag måste ifrågasätta varenda litet möte med ett filmklipp som jag har. Hatar att folk förändrar, förbättrar, exkluderar, broderar ut och utan att darra på manschetten luras eftersom de tycker att de har rätt och någon annan har fel. Onda personer är onda nog på egen hand och gulliga barn kan väl bara få vara gulliga barn utan att få lillgamla ord inplanterade i sina munnar? Hat kan vara en farlig känsla och är ett starkt uttryck, men jag tycker att det har sin plats här. Snälla, sluta manipulera mig, sluta manipulera dig själv, sluta med dessa lurendrejerier…

Continue Reading

Är du nyfiken?

”Varifrån har alla pedofiler kommit?”. Den frågan ställde svärfar igår och så hade vi ett långt samtal om dagens ungdomar och sorgen han känner inför deras utmaningar. Vad det gör med någon att ha alldeles för många val, vad internetporren är ansvarig för, vikten av samtycke och vad som händer när man stiftar samtyckeslag, fula gubbar och manlighet, internetbubblor, (a)-sociala medier – ja, typ en massa spännande frågor. Vi kom överens om att även om han inte tror att Alva och Gunnar Myrdal står som ansvariga för en massa skit som Sverige får hantera idag, vilket är min övertygelse, så går våra tankar mycket i samma banor. Ålderdomen kommer vi inte ifrån, men att behålla nyfikenheten och försöka förstå sin omvärld håller oss ändå flexibla i sinnet. Och det gäller både för femtioplussare och om vi är på väg mot etthundra. Att jag sedan inte orkar med att ta in allt elände som pågår i världen är något annat, men då och då drar jag upp huvudet ur sanden. Eftersom jag ändå får lyssna på nyheter då jag är här omfamnar jag detta och engagerar mig lite mer. Detta engagemang kan jag sedan lägga på vänt när jag kommer hem.

Sådant som jag tycker är intressant just nu pga Kvartal, samhällsdebattören med ledordet ”tänk själv” (flera länkar ligger tyvärr bakom betalvägg):

I mitten av 1800-talet började anläggandet av stadsparker för allmänheten i Europa. Den norske trädgårdsmästaren Tor Smaaland har många tankar om växtlighet i relation till samhället. Hur träden i våra allmänna parker, som anlades ungefär samtidigt, behöver bytas ut. Men inte alla på en gång. Och för att byta ut behöver man fälla, något som bekymrade samhällsmedborgare engagerat sig mot sedan 70-talet. Läs mer här.

Stegra – flipp eller flopp? Det ser INTE bra ut. Har Europas ”moraliska svansföring” ställt till med mer oordning via ideologiskt fluff istället för att leda till något som faktiskt kan bli bra? Tankar om den gröna omställningen som stört mig kliades på ryggen av denna intervju av Christian Sandström. Hans nya bok Northvoltkraschen vill jag läsa.

Vad händer om man lyssnar på varandra för att försöka förstå, även då man står på helt olika sidor i en fråga? Och även om en av parterna anses vara mycket kontroversiell?

Jag växte upp med föräldrar som var engagerade i Centerpartiet. Så skulle det väl vara, det var ju bondeförbundet. Men vad hände sedan? Detta är ett politiskt parti jag numera känner stor besvikelse för, av flera anledningar. Men, men… Har Centern blivit en plats där ”barnkära män”, aka pedofiler, har fått en plats vid bordet? Och hur sexuellt frigjorda vill centerpartister vara? Strukturell pedofili, vad är det ens? Jag säger som svärfar, varifrån kom alla pedofiler???!!! Detta stör mig otroligt mycket och egentligen orkar jag inte ens tänka på att det finns vuxna som tänder sexuellt på barn.

Continue Reading

Sådant jag inte riktigt förstår.

  • make up-modet som kallas ”glow”, men ser ut som att man har problem med överproduktion i talgkörtlarna
  • sko-modet som klämmer in fötterna och ger hallux valgus och nageltrång
  • kläd-modet som utgår från ett size zero-ideal
  • inrednings-modet med soffor som man inte kan sitta skönt i eller komma upp ur utan lyftkran
  • livsstils-modet med beröringsskräck, där interaktion sker via individers smarta telefoner istället för mellan själva individerna
  • mat-modet som utgår från ingredienser som rest runt halva jordgloben (men vad skulle man ge småbarn i mellanmål om bananer inte fanns?)
  • hållbarhets-modet utan konsekvenstänk (vindkraft, elbilar, batterier…)
  • hälso-modet som kräver injektioner, syntetiska droger och träning på gym
  • föräldra-modet som kräver appar för snart sagt allt som rör barnens ve och väl
  • sociala medier-modet som leder till att man anpassar de viktigaste stunderna i livet för kontonas publik istället för nära och kära

Det är inte alltid lätt att vara tant, men jag kämpar vidare!

Continue Reading

En sorgens dag.

Inatt har jag sovit dåligt. Jag låg på spikmattan och skulle precis lägga mig att sova då maken kom ner i sovrummet och berättade att Charlie Kirk hade skjutits. Charlie Kirk var en välkänd konservativ man, en yngling i min lillastesysters ålder, debattör och politisk aktör. Jag har hört honom i någon poddintervju och imponerades då av hans kvickhet och driftighet, men annars vet jag inget mer om honom. Det var inte att det var just han som hade dödats som gjorde mig upprörd, även om jag sörjer varje taget liv. Vad jag vet är dock att han dödades tio minuter från mitt trygga hem i Orem, på samma campus som ett av de absolut vackraste konstverk jag upplevt finns. Jag vet att jag har övertygelsen att en människa inte ska bort bara för att han inte tänker eller tycker som jag. Jag vet att händelser som denna aldrig löser något, bara eskalerar den problematik som redan finns. (Jag har inte skrivit om Israel-Palestina och kommer inte heller att göra det mer, men blodet som rinner där hamnar inte på Carl-Oskar Bohlins händer, utan det är ledarna för Israel och Hamas som badar i det. Sanna mina ord.)

Idag regnar det från en järngrå himmel. Det är precis så jag känner mig. Jag bedrövas över människors dumhet, förtvivlas över ondskan och är ledsen över att en händelse som den här ska behöva finnas inpräntad i historien. Det dödas människor överallt på denna jord, med all säkerhet i detta nu. I vår teoretiserade värld finns det inte plats på papperet för folkmord, familjemord, politiska mord, hedersmord, gängmord, skolskjutningar, rånmord, dödliga uppgörelser eller mord på en adoptivfar som behövde sätta gränser. Däremot är människan en så komplicerad varelse att den inte lever enligt teoretiska principer på ett papper. Det finns ondska. Det finns psykisk sjukdom. Det finns Jesuskomplex. Det finns dödliga politiska åsikter. Det finns alkohol och droger. Det finns kulturer som ser olika på liv och död än vad t ex jag gör.

Det här är vanligtvis inte en plats för elände på denna nivå, men denna morgon känner jag mig frustrerad och extra tungsint. Jag minns hur upprörd mamma var på sina flyktingar från Balkan som fortsatte sitt krig på flyktingförläggningen i Fur där hon undervisade i svenska. ”Ni har flytt från kriget, ta inte med det hit!” De lyssnade naturligtvis inte, min goda mammas naivitet blev väldigt tilltufsad under tiden på Fur, men hon fick också livslånga vänner. Hennes orediga, svenska naivitet (snacka om svensk kanon) blev också min. Inte har den precis rättat till sig igen. När jag väl hade gått ut i den värld som fanns utanför mitt godtrogna LaLaLand ville jag in dit igen, men nu är grinden stängd och murarna allt för höga. Och idag sitter jag här, tryckt mot muren, och gråter tillsammans med himlen.

Blyglasfönstren är en del av konstverket Roots of Knowledge på UVU. Jag har sällan blivit så tagen av en konstutställning/installation.

Continue Reading

Livet är orättvist.

Japp. Det var min fars ledord i livet. Han tyckte att det var viktigt för oss med denna insikt för att dels kunna hantera känslorna av att inte ”nå upp” till andras höjder, men också för att vi skulle veta att vi var priviligierade på så många olika sätt och vis och att det var vår plikt att hjälpa till där vi kunde gör en insats.

Den sista tiden har mina tankar snurrat mycket runt hur jag hanterar mig själv i en värld som blivit så egocentrisk, men också hur jag vill leva nästa del av mitt liv. Jag, jag, jag är inte hälsosamt, men det går inte att plocka ut mig själv ur denna ekvation. Därmed blir det en del navelskåderi i detta inlägg där jag funderar runt vikt och hälsa. Jag hoppas att du har fördragsamhet med det.

Under min systersons bröllop fick jag chansen att träffa min gamla utbytesstudentsyster från 80-talet. Hon har blivit en mycket nära vän till brudens familj och det var i den ”rollen” hon var där. Det var fantastiskt roligt att prata med D, återuppleva gamla minnen, få höra mer om hennes liv (som har varit utmanande, minst sagt) och höra henne berätta om sin stora stolthet förutom döttrarna, den klinik som hon och hennes man byggt upp i Montana. Där arbetar de med ”kvinnors hälsa”, vilket innebär att de erbjuder hormonterapi, kroppsskulpterande, botox, fillers, hårborttagning, hudbehandlingar och förskrivning av Ozempic och Mounjaro. D pratade med mig och rekommenderade tirzepatid, för ”många kvinnor har inflammationer i kroppen i klimakteriet och det slipper man med dessa mediciner”.

Jag förstår att man ser livet utifrån de glasögon man har på sig och att när D nu såg en överviktig 54-åring så kändes det naturligt för henne att dela information som hon tänkte skulle ge mig ett bättre liv. Hon berättade om sig och hennes syster, hur de båda hade gått ner många, många kilon och att detta hade gett dem nya liv. De senaste 15 åren sisådär har jag äntligen kunnat leva ett liv som inte längre kretsar runt vad jag äter eller inte och mitt i det samtal vi hade kände jag stor sorg för mitt yngre jag. Jag tänkte på hur dessa sprutor för 40 år sedan hade varit raka vägen till paradiset, hur jag skulle slippa tänka alls på mat (dessa mediciner tar bort hungerkänslorna) och hur fantastiskt jag skulle tycka det var. Nu kände jag som sagt bara sorg. Sorg för att det i en värld som ser ut som den gör finns så otroligt många vars enda fokus är hur karossen på det fordon de framför ser ut. Sorg för alla timmar jag lagt på att prygla mig själv inombords. Att en person som jag dessutom tycker mycket om inte har koll på att en ätstörning liknande min i grunden kan göra att någon som börjar ta dessa specifika viktmediciner druttar rätt på rumpan och blir sjuk igen.

Jag tänker på vad en av mina systrar skrev om viktminskningsmedicin: ”Tänker att något är VÄLDIGT GALET överlag när folk svälter ihjäl i vissa delar av världen medan det i andra delar av världen medicineras för BILJARDER kronor för att de inte ska äta ihjäl sig. Brukar inte gilla whaaboutism eller så, men här blir det så tydligt.”

Igår sjöng jag med några av mina körkompisar på Kungsmarkskyrkans femtioårsjubileum. Det var en riktig folkfest med en fullsatt kyrka och allt. Tänkte dock på att förbönen lät som högläsning ur Vänsterpartiets valplattform eller liknande. Det är lätt att vara generös och givmild i tanken eller när någon annan ska utföra arbetet. Vad ska man göra åt detta? Att många svälter medan andra äter ihjäl sig. Somliga upprätthåller ”hög moral” som sin fana medan andra ”följer sitt hjärta och krossar förtrycket”. Några skaffar sugar daddies eller tar andras liv för att ha råd att köpa en LV-väska medan andra gör en grej av att flippa second hand-prylar.

Vi har olika personligheter, olika förutsättningar under uppväxten, olika platser som vi rör oss på, olika vardagssysslor, olika sätt att försörja oss på, olika vänskapskretsar. Här skriver jag en text där jag uppenbarligen känner mig avogt inställd till viktminskningsmedicin, men mitt inre är i konflikt. Jag känner så med alla som liksom jag kämpar och har kämpat med vikten, vare sig det varit fysiskt, mentalt eller både och. Jag förstår att den enkla vägen ut, om den presenteras som hälsosam och livsviktig, känns som ett självklart val. Jag tror inte, eller jag hoppas iallafall att det inte är så, att de som forskat fram denna medicin är onda. Egentligen är det väl ett slags sätt att hantera och ”lösa” orättvisa. Fixa så att andra i ens egna ögon får det bättre så de inte behöver kämpa så.

Jag landar ändå i att tirzepatid inte är för mig och att jag är tacksam över att min hälsporre sedan en vecka är BORTA så jag åtminstone kan börja använda hela min kropp igen. Vi håller som sagt på med ett gigantiskt städ- och organiseringsprojekt. Jag sorterar bilder i digitala album och papperskopior i lådor och ser bilder på mig själv där jag var smal fast jag tyckte att jag var tjock, faktiskt sjuk även om ingen visste det (eller åtminstone sa aldrig någon något, de tyckte bara jag var fin om jag gick ner i vikt). Numera är jag LYCKLIG, TILLFREDS, FÖRNÖJSAM. Tyvärr också överviktig, det är uppenbarligen inte det bästa för min kropp. Men får jag välja så vet jag hur jag vill ha det. Livet är orättvist och alldeles fantastiskt. Tack för det.

Bilden ovan togs på min studentdag som var fantastiskt rolig. Dagen innan hade jag legat och gråtit för att jag var så tjock. Jag tror att jag vägde 58 kilo till mina 173 cm. Den fantastiska gräddbakelsen hade jag sytt själv. Det enda som var ”tjockt” på bilden är de där puffärmarna, men de skulle se ut precis så där enligt konstens alla regler. Tänk ändå hur allt kan bli.

Continue Reading

Får andra ha avvikande åsikter?

Konstverket DAG av Charlotte Gyllenhammar står utanför Uppsala slott där Dag Hammarskjöld delvis växte upp. Det är så talande och visar hur stor potential det finns i oss alla från tidig ålder. Vågar vi låta bryta ny mark på vår vandring genom livet?

Här snurrar tankar om skam och skuld, ondska och godhet, nytänkande och konservatism, tro och vetenskap, optimism och pessimism, krig och fred, naivitet och mognad, egoism och solidaritet, ljus och mörker, ramar och frihet, hat och kärlek, rättigheter och skyldigheter, dumhet och klokhet, verklighet och fantasi, teori och praktik. Jag tänker på hur många av oss växlar spår i en tillräckligt mogen ålder då vi kunnat bestämma oss för att vi inte längre vill fortsätta trampa samma smala stigar eller breda autostrador som vi gjort sedan barnsben. Ett liknande spårbyte kan ske igen då vi inte längre bryr oss om vad andra eventuellt tycker och tänker om oss. Jag är på ett korståg att omvända personer till att våga prata med personer som inte är överens med en själv, att praktisera generositetsprincipen och att inte avsluta med ”du är så ***** dum i huvudet” om diskussionen slutar med att ni inte är överens.

Jag kommer ihåg då jag pratade med en släkting som är mycket engagerad i hållbarhet och hela jorden, så till den grad att hen hoppas att hen inte får några barnbarn och inte har köpt några kläder på många år. Hen är uppvuxen med stark kärlek till naturen och har ett yrke där detta är fokus. Jag frågade om det känns jobbigt att hens barn inte direkt följer i hens fotspår, men då sa hen något viktigt. Vi kan aldrig tvinga någon till att förstå vikten av våra egna hjärtefrågor.

Tvinga, hota och skrämma. Detta är ord som främst kan kopplas till verksamhet i den undre världen, klansamhällen, korrupta statsarbetare, utpressning och bomber i portar på flerfamiljshus. De flesta av oss skulle bli bestörta om någon anklagade oss för att vara delaktiga i något liknande. The Swedish Way är mycket mer raffinerad. Här är vi experter på passiv aggressivitet och den riktas åt det håll som den stora massan har börjat röra sig åt. Konsensus är Kung, fakta är irrelevant och allt handlar om känsla. Känns något inte snällt, mysigt, inkluderande eller ”gott” får man ta till hela sitt artilleri. Svenskar har sedan en tid inte gillat att ladda med vapen, utan med skam. Där är däremot allt tillåtet. Jag har mött det på nära håll och det är mycket obehagligt och jobbigt. Inte minst då jag är en känslomänniska vars första instinkter är att reglera efter hur jag mår, inte vad som blir konsekvenserna av ett beslut på lång sikt.

Anledningen till dagens funderingar är ett utdrag ur Tobias Hübinettes blogg som jag läste då jag grävde i adoptionsfrågan igår. Jag kan säga att Hübinette är en person som har många åsikter som inte stämmer överens om mina. Jag har genom åren upprörts mycket över somligt och hållit med om annat. För så är det med tyckmycken, alltså personer som tycker mycket om högt och lågt. Ibland tycker de som en själv, ibland tvärtemot. Det är därför det enligt mig är viktigt att våga diskutera också med människor som har åsikter som går på tvärs med ens egna. (Fråga Agnes Wold hur man en dag kan vara Världens Frälsare och nästa dag bara är värd att slängas på sophögen.) Fundera över om detta är ett värdigt förhållningssätt då man ska försöka nå fram till något som blir så bra som möjligt för så många som möjligt (här hittar du hela blogginlägget):

”Sedan Mattias (Gardell, mitt tillägg) dom över oss föll på Sveriges största nyhetssajt och i Sveriges största tidning (och utöver Mattias egen dom så menade han också att historien och forskningen i efterhand kommer att döma oss hårt) har personer hört av sig privat via mejl och chattmeddelanden och sagt upp bekantskapen samt anklagat mig för att vara sionist och islamofob och för att ha förrått antirasismen och personer som tillhör Palestinarörelsen uppmanar andra att avfölja mig i sociala medier och i övrigt bryta helt med mig.”

Jag ska kort och gott straffas så hårt det bara går p g a att jag uppfattas vara en folkmordsapologet och folkmordsförnekare samt en sionist och islamofob och isoleras och med tiden glömmas bort (d v s som offentlig person och som forskare så ska jag helt enkelt utplånas och som privatperson så ska jag isoleras) och det innefattar även allt jag har gjort ända sedan 1990-talet vad gäller adoptionsfrågan.”

Ps: Somliga vägar behöver sättas stopp för. Det är därför vi har en lagbok att förhålla oss till. Jag pratar om åsikter, om vad vi tycker i olika frågor.

Continue Reading

När allt faller samman.

Jag vill ropa på taken att världen är härlig och att det har kommit ett nytt litet liv till släkten, att en operation av en släkting gick bra och att sonen är ännu ett viktigt steg på väg i livet.

Jag vill stå på en bergstopp och jubla, känna livet i mig och låta vinden trassla till mitt långa hår. Jag vill stå vid en brasa en kall, gråmulen dag i lager på lager, mössa och stor halsduk och låta elden riva genom torra grenar, spraka och skicka iväg små tomtebloss och grilla korv över den kvarvarande glöden. Jag vill simma i havet en svettig sommardag, ta långa, långsamma armtag och vända ansiktet mot den värmande solen medan jag hör barnen och ungdomarna skratta och plaska i vattnet. Jag vill gå långa promenader i prasslande, torra löv och känna doften av förmultnelse medan kassen jag tagit med mig fylls av vackra svampar. Jag vill öppna dörren och gå ut i allt det vackra, ta in det och dela med mig. Jag vill krama mina nära och kära, glädjas åt framgångar och fnissa åt tokigheter. Jag vill stoppa händerna i den svala, mullrika jorden och gräva upp något gott att äta efter att jag har rivit av lite ogräs för att hålla efter. Jag vill läsa spännande böcker som handlar om människor som aldrig funnits och bara kommer till liv genom oss som återkallar orden som författaren fick ner på pränt. Jag vill sitta med fötterna i fotbad och låta någon fylla på med mer varmt vatten och mer och mer medan huden skrumpnar till bleka, stora russin. Jag vill ligga på mage och få en härlig lymfmassage medan kroppen spritter som av sockerdricka och kickar igång systemet. Jag vill sitta i samtal med en klient, få lyssna och hjälpa genom att spegla och öppna lås till viktig information som stuvats undan i något litet hörn i hjärnans vindlande system. Jag vill stå i en stor kör, kompas av en härlig orkester med skickliga musiker, sjunga av hjärtats lust och känna tårarna trilla ner för kinderna. Jag vill busa med lilla barnbarnet, låta henne gunga i IKEA-kasse och tjuta ”Wiii” av glädje, läsa bok efter bok och se henne njuta av god mat med ett lyckligt ”nam-nam”. Jag vill gräva ner mig i kyrkoböcker och leta efter borttappade släktingar i texter skrivna med sirlig eller stört oläslig skrivstil. Jag vill låta skärmaskinen skära genom papper som om vore kniven alldeles nyslipad och papperet var smör, känna doften av limstift och små detaljer i lådor som tål att rotas i. Jag vill prata med grannen över stenmuren medan jag rensar i rabatten och gläds över en blomsterprakt som är överdådig och avsluta genom att plocka förklädesfickan full med små söta tomater. Jag vill sitta fördjupad i spännande samtal om livet, ge och ta, lyssna på riktigt och våga vara sårbar. Jag vill sitta vid symaskinen, byta till en ny nål och trä den med ny tråd, sy lagom långa stygn med rätt trådspänning och se något användbart och vackert växa fram ur något som legat glömt på någons vind. Jag vill tända en brasa i vedspisen och steka ett ägg i pannan som jag hittade ute i lilla boden och som efter rengöring ger den bästa stekytan. Jag vill hjälpa mina syskon stöka i trädgården i Klackamåla och ta en promenad bort till Fars kulle och lämna några snödroppar i en glasburk. Jag vill fylla på fågelmataren med allt gott och sätta mig i soffan i vardagsrummet med kikaren för att följa hackspetten, rödhaken och alla de andra fåglarnas framfart.

Världen kan synas dyster ibland och idag blöder mitt hjärta för alla som dagligen och stundligen faller offer för de mörka krafterna runt omkring oss. Alla vi som är kvar kan låta ljuset bekämpa detta tjärkletiga mörker med allt vi har. Jag hoppas du är med mig.

Continue Reading