Det är alltid likadant under den här tiden på året, åtminstone för mig. Det ser i början av december ut som jag har mycket tid till sådant jag behöver och vill göra, men helt plötsligt är varje liten dag och stund bokad. Jag vill dock fastställa att det egentligen inte är ett problem för mig. Hur är det bara möjligt att jag går på ”den lätte” varje år? Jaja, nu är det så som det är och som sagt, egentligen ÄR ju det inbokade just pyssel, musik och fix som jag tänker att jag vill fylla min tid med.
Ja, alltså, i oktober skrev jag detta inlägg. Nu är vi mindre än tre veckor från julafton och de månader som har gått mellan då och nu gick fortare än kvickt. Jag hann göra både det ena och det andra på listan, men det mesta gällande ”allmän lista” blev i vanlig ordning inte gjort. Det är helt okej, jag är verkligen nöjd med tanke på hur livet har sett ut. Är glad för att jag har så mycket jobb, är tacksam för någorlunda hälsa, gillar att ha planer som hjälper mig få till julkänslan.
Ikväll drar vi igång den mer intensiva fasen av repetitioner av Bachs juloratorium. Den 4/1 är det dags att få uppfylla en kör-dröm. Det är inte ett stycke man snyter ur armbågen, men det är spännande att kören ständigt erbjuder nya chanser att utmanas och utvecklas. (Men alltså, kolla på gossarna i sjuttiotalsfrisyrer som bokstaverar så tydligt trots att det går undan rätt ofta. Den dirigenten vågar man inte sticka upp mot tänker jag.)
För alla som vill ha möjlighet att känna julens vingslag i mer modern tappning funkar kanske den här jullistan. Jag vill dock lägga in en varning. Somliga tolkningar av ”klassiker” är rent eländiga. Det finns också jättefina/roliga/eftertänksamma nyskrivna låtar och för den som inte tröttnat på Tareq Taylor för länge sedan (som jag) kan det kanske intressera att han även givit sig på en karriär som sångare. Eller var det där han började sitt kändisskap? Inte vet jag.
Svägerskans underbara krans till ytterdörren påminde mig om att jag fortfarande inte har några kransar på pardörrarna. Det får kanske vänta tills nästa vecka, men det är okej. Roligt julpyssel! Jag har sett att min syster gör något julpyssligt varje dag, så fina grejer. Jag har iallafall symaskinen uppe och en hög med grejer som jag tänker ska bli något. (Efter två misslyckade försök att sy lavendelpåsar med fel slags val av material är jag lite kuvad, men jag ska nog komma igång igen.) För dig som inte alls vet vad du vill göra, men som verkligen gillar jul, hänvisar jag till Helena Lyth. Jag hade inte varit inne hos henne på länge, men där har hon samlat in fullpackade inspirationsinlägg för varje dag i en julkalender. Där kan man snacka om pysselproffs! För dig som inte gillar jul – jag önskar dig frid och möjlighet att stänga av det som stör dig mest. För dig som gillar jul – kör järnet! Själv gosar jag ner mig riktigt mycket och njuter av allt från levande ljus till nostalgi i både inredning, smaker och dofter. Jag är tacksam över att ha flera olika favorittider på året och tillåter mig att njuta och stänga av elände.
För några dagar sedan satt min syster i vår soffa och pysslade ihop detta gulliga tomtepar. Hon hade hittat några byggsatser på second hand som hon köpte för att pyssla tillsammans med en kvinna hon är kontaktperson till. Det fanns bara tid till att slutföra den ena då de träffades, men kvinnan hade redan gjort planer för vilka som skulle få tomtarna så det var bara för syrran att pyssla vidare. Hantverket är genuint och alla som synar dessa tomtar i sömmarna kommer att bli djupt imponerade över hur välgjorda de är. (Min syster är otroligt skicklig och allt hon skapar blir fantastiskt konstnärligt.) Både syrran och jag hade lite svårt att bestämma oss för om tomtarna var estetiskt tilltalande eller ej, men vi landade båda i att de hamnar i kategorin ”nostalgisk jul”. De hade gärna fått bo här hemma i juletider.
Igår pysslade jag med maken. (Han brukar annars hålla sig i snickeriet medan jag håller mig med papper och textilier.) Det var ett äventyr som inbjöd både till skratt och efterföljande dammsugning av köket. Jag fick för ett tag sedan se en kille (Gustavs rum på Instagram) göra en glittergran och tänkte att jag ville göra en själv. Hittade några påsar luciaglitter för fem kronor påsen på Pingstis och hade redan världens gulligaste lilla julgransfot hemma. Jag var minimalisten som blivit nödd och tvungen att utöka mina estetiska preferenser i takt med stigande ålder och genombrytande upplevelser. Efter våra år i USA kan jag också uppskatta krejzi, galna och oväntade stilar, bara det finns något ”vackert” element för mig att fokusera på. Och av någon anledning ville jag ha en glittergran efter att ha sett en… Hur som helst. Luciaglitter, ståltråd, skruvdragare, avbitartång, en make och för mig en stor dos improvisation senare hade vi just en liten sådan i badrummet.
Jag skrattar då jag ser den nya julgranen med de färgglada julkulorna och tänker att både pysslet och själva granen gav mig en riktig välbefinnandeboost. Och att jag vill pyssla ihop några egna hängen till denna lilla gran. ”Jag känner mig som ett barn”, sa jag där jag satt och knipsade glittertrådar vid köksbordet. Och alltså, för mig är det den finaste känsla jag vet! Att gå in i något med hela min själ och pyssla och trixa och fixa. Så många timmar jag ägnat åt olika hantverk… Jag kan inte se en enda av dem som förspilld kvinnokraft, de har bidragit till det bästa i mig. Att skapa är ett inneboende behov för oss människor, för mig finns det inga tvivel om det. Idag är jag tacksam för alla som bidragit till mitt pyssel- och hantverksintresse, de som har uppmuntrat och undervisat, de som har inspirerat och tipsat. De som har visat vägen och de som har skapat med och till mig. Må jag fortsätta ha lust att skapa länge än!
När jag kom hit med min svarta persedelpåse, mina jobbgrejer och min stickpåse den sjätte oktober hade jag stora planer för de kommande veckorna. Jag skulle sticka lilla Tittis julklappströja och minst ett par julklappssockor, det låg några olästa pocketböcker i packningen och jag tänkte gå kvällspromenader flera gånger i veckan med syrran. Visst är det bra att göra planer, men ännu bättre är det att vara flexibel och öppen för att livet kan utvecklas på sätt som vi inte har planerat. Just så blev det (så klart) för mig. Dagarna har fyllts upp utan att lämna den dötid jag hade planerat med. Gott så! Stickningen har dock åkt fram lite då och då och jag har mer än en halv Titti-tröja och en strumpresår med hällapp. Och från och med nu ska det bli stickat av! Hehe.
Det är spännande det där med att man så lätt tror att ens framtida jag ska ha helt andra förutsättningar än dagens jag. I framtiden ska det finnas tid, lust och ork, andra personlighetsdrag ska framträda och kroppen ska agera helt annorlunda. Allt det där man drömmer om kommer att utvecklas ur den hårdaste mark, precis som rosorna i Nils Ferlins I folkviseton. Visst finns det personer som detta inte gäller för, men de flesta av oss får slåss med dissonansen mellan dröm/plan och verklighet.
Vi skriver den 28 oktober idag och hela livet ligger framför oss. Om mindre än två månader är julen här och Lillasysters ankomst är beräknad till exakt denna dag i december. Och eftersom det ändå snart är jul och all den där tiden fortfarande ligger i framtiden finns det massor jag kan göra. Vis av erfarenhet gör jag inte allt för storslagna planer, men jag vill ändå skriva en tipslista till mig själv på sådant som jag SKULLE kunna roa mig med för att omfamna min kärlek för Thanksgiving, advent, Lucia, jul, handarbete och pyssel. Detta måste väl ändå vara bästa tiden på hela året? Häng med!
omarbeta jultextilier från Pingstis till julklappssäckar, lavendelkuddar, förkläden eller annat
fotoböcker med olika teman (mat, jul, födelsedagar)
julpyssel med syskonbarnen
julbak
bebisplagg till Lillasyster
adventskalender
den ultimata julmusiklistan med både nytt och gammalt på Spotify
Secret Santa, förgylla julen för familj som behöver uppmuntran
Jajamensan. Snart är det ändå jul igen och imorgon är en annan dag. Jag vill önska dig den där tiden, lusten och orken som du hoppas på då, den där dagen då förutsättningarna kommer att vara annorlunda och du kommer att vara någon annan. Eller ännu hellre önskar jag dig att bara känna frid med att vara just du, just här och just nu.
Jag har alltid varit otroligt pysslig. Det började redan i barndomen. Jag lärde mig sticka och virka av mamma. Virkade ganska tidigt spetsdukar som jag såklart aldrig använde då de var ”tantiga”, stickade och klippte enkla kläder till Sindydockan. Pysslade ihop och skrev brev till brevvänner över hela jorden. Sedan blev jag tonåring. Jag skrev en massa kalligrafi då jag satt på biblioteket och väntade på mina aktiviteter, sydde mina egna kläder och drömde om att jobba som sömmerska, gick på vävkurs tillsammans med mamma och hennes väninnor, stickade ännu mer, broderade detaljerade motiv med små korsstygn. Övergången till vuxenlivet blev sömlös och jag fortsatte med allt jag gjort förut. När barnen kom fokuserade jag lite mer på dem. Jag gjorde scrapbookingalbum efter scrapbookingalbum då ungarna hade lagt sig, sydde kläder, dockkläder och lapptäcken åt dem, stickade vidare, fållade gardiner, fixade inredningsdetaljer och pysslade nästan varje dag med barnen. De där barnen växte upp och pysselmaterialet används numera mest då syskonbarnen kommer hit och förundras över att jag bor i pysselhimlen. Stickar gör jag dock fortfarande, jag är periodare då det gäller symaskinen, jag pysslar gärna festdekorationer eller liknande och ibland gör jag ett ryck och fyller på lådan med kort som kan vara bra att ha tillhands – födelsedagar, tröst, ett simpelt hej, olika högtider. Vanligtvis gör jag dem mycket enkla. Stämplar ”grattis” på kortet eller klistrar på lite klistermärken. När jag nu skulle fylla på kortlådan bestämde jag mig dock för att gå tillbaka till rötterna och använda lite olika tekniker. Jag höll på att ge upp innan jag börjat! Jag kände mig nämligen otroligt ringrostig.
Någon här på bloggen lämnade en kommentar om att hon blir mer kreativ om det ligger lite grejer framme redan så det finns något att välja på. Helt rätt ju tänkte jag och drog fram lådor vars innehåll knappt sett dagens ljus på mycket länge. Jag utmanade mig själv att testa lite olika tekniker och bestämde att jag inte fick slänga något fast jag inte var nöjd. Det sistnämnda var svårast. Jag har inget flow längre, behöver träna upp mjukheten i skrivhanden igen och ögonmåttet behöver definitivt övas upp igen. Detta var en bra övning i ödmjukhet och en knäck för självförtroendet, men jag är så glad att jag kom till skott. Det är sant att övning ger färdighet, eller hur?
Jag fortsätter att låta arbetsrummet vara en ”kreativ zon”. Idag ska jag städa i ladan, men sedan planerar jag att ta fram en övningslektion i kalligrafi. Skriva i timmar, öva lite olika stilar och komma ihåg hur det känns att bara ha roligt. Jag får inte ens lov att jämföra mig med mig själv och hur smidigt detta gick för mig ”förr i tiden”. Nu är nu och dessa ”meningslösa” sysselsättningar är så viktiga för mitt mentala välbefinnande. Den som uppfann förspilld kvinnokraft vet inte vad den talade om. Detta är egenvård, ingenting är förspillt. Kanske är vi inte i behov av att väva vårt eget tyg längre, men hantverket ger annat. Flow och mindfulness, välbefinnande och lycka – sådant som ger själen frid och ger bättre livskvalitet helt enkelt. Bygg ett modellplan, tälj en gubbe, virka en amigurumi, skriv ett diplom, sticka en tvättlapp eller sätt något annat i händerna. Cineaster kan fortsätta scrolla, men de flesta av oss andra behöver nog mer sånt här, tänker jag.
… efter nattsudd fick vi igår. Idag ligger ett jämntjockt täcke över Sturkö. SMHI hintar om sol på lördag, så just idag väljer jag att tro på prognosen. Syrran sov över efter några timmars intensivt pysslande och det är svårt att komma fram i hallen där alla bröllopsgrejer står. Idag fortsätter vi. Lite i taget faller saker på plats. Jag får sätta larm för jobbsamtal. De hade varit lätta att missa i det tillstånd jag befinner mig i. Om tre dagar sitter jag här i köket och laddar för själva bröllopet! Idag kommer brudparet hit och imorgon tar maken med sig resten av familjen efter att ha jobbat uppåt landet. Tack till vännen som lånade ut sin bil när vår egen ännu en gång står och väntar på reservdelar som tar lång tid på sig att hitta hit. Det är ändå bara världsligt. Påminnelser om vad som är viktigt på riktigt är aldrig slöseri med tid.
Jag vet inte riktigt vad som hände, men september har redan gått över halvtid och det har inte blivit något särskilt skapande alls under dessa dagar. Det är som det är. Nu var jag dock sugen på att uppdatera ljusgrenen i köket som haft klena batterier och dessutom varit utan dekorationer över hela sommaren. På gårdagens promenad plockade jag därför med mig ett gäng löv, strök till dem mellan bakplåtspapper och behandlade dem sedan med antingen lite Mod Podge (det är egentligen decoupagelack) eller bladguld från Søstrene Grene. Det var nästan så att jag kände mig fumlig i pysslandet, så länge sedan var det jag gjorde något riktigt superpyssligt.
Det glittrar lite finare i löven i mörker, men lite såhär ser det ut.
Den uppmärksamme ser att jag valde batterier i orange istället för i blått, allt för att komma åt känslan av höst. Nu ska jag även hänga upp dotterns fina tranmobil i höstfärger och byta lite kuddar i soffan så det inte bara blir skifte utomhus. En av de saker jag tog med mig från åren i USA är att låta inredningen återspegla tiden på året. Det behövs inga storslagna grejer, utan byte av ljusstakar och kuddöverdrag räcker långt. Här hemma får ljusgrenen också ofta agera ”årstidsmarkör”, åtminstone från nu och fram till påsk. Under sommaren brukar det inte hänga så mycket här. Mamma bytte ofta gardiner, men våra vita linnegardiner hänger uppe året runt, förutom då de tvättas. Jag undrar förresten vilken skillnad det är i hemmiljö mellan hem som har självgående dammsugare (hade inte funkat här) och hem där någon person dammsuger… Den funderingen tar jag med mig till en annan dag.
ICA säljer hel gårdskyckling för 55 kr/kg denna vecka. I torsdags hade ICA Maxi medlemsdagar och kycklingen kostade bara 30 kr/kg! Jag köpte tre stycken, stoppade en i slow cookern och frös in de andra två. Billigt, och så finns det så mycket gott man kan göra. Efter att ha ätit kycklingen nylagad med skysås brukar vi rensa skrovet på allt kött. Det kan sen användas i soppa, wraps, fyllning till bakad potatis, sallad, fajitas… Kryddblandningen jag använder varierar med vad jag är sugen på, men ett bra riktmärke är 2 tsk salt och sedan en kombination av det man är sugen på, exempelvis kryddor som vitlök, paprika, rökt paprika, koriander, lök, svartpeppar, anchopeppar och ev någon matsked farinsocker om man vill ha bbq-känsla. Blanda ihop kryddorna i en stor bunke och massera sedan in kycklingen med kryddblandningen. Den bästa sc-kycklingen får man genom att lägga en ring av ihopknycklad aluminiumfolie i botten så kycklingen kommer upp lite. En gårdskyckling går på inställningen ”hög” i 3-4 timmar. Temperaturen ska vara 82 grader vid den tjockaste delen i låret. (72 grader gäller kycklingfilé, detta är ”benkyckling”.) När kycklingen är färdiglagad kan man gärna ställa den under grillen några minuter så skinnet krispar till sig. Klart!
Ju mer jag lär mig om matindustrin och kroppen, desto viktigare blir det att ta hand om vad jag stoppar i munnen. Grekisk yoghurt med granola och lite bär är hur gott som helst, men billigare granola är ofta hur dyr som helst och nyttigare kostar löjligt mycket. Ett bättre alternativ är att grädda sin egen hemma. Det finns många recept online, så jag hänvisar till någon sökmotor. Själv gillar jag blandningar med kanel eller pepparkakskryddor, valnötter, kokos och havregryn.
Slutligen kommer här tips på billigaste dekorationen till alla hjärtans dag. Skär 2 cm breda remsor av 30 cm breda papper (eller på längden av vanlig pysselkartong i A4-format), vik på mitten, fäst ändarna av 20 cm långa snören med lite lim eller limpistol inne i vecket, häfta med häftapparat så banden fästs, vik ner ändarna och häfta ihop dem i det som blir botten på hjärtat. Klart!
Nu har nyhetens behag tagit slut för januari och det är bara en månad som vilken annan, iallafall för mig. Skjutsen jag kände av det nya året är förvisso kvar och lurar bakom örat, men samtidigt känner jag mig på gång. Maken och jag kör sockerfritt fram till påsk, precis som förra året. Maken vattenfastar i vanlig ordning ett helt gäng dagar medan mina rutiner puttrar på. Sedan i söndags har jag bara ätit det som finns här hemma. Fram tills idag har det funkat alldeles utmärkt, men idag vill jag nog komplettera med lite färsk frukt åtminstone. Fast jag vet inte. Vi har ett helt vitkålshuvud och ett kilo morötter i kylen, så kanske blir det denna smarriga omelett på repeat dag ut och dag in, hehe? (Denna lagade dessutom den fastande mannen kärleksfullt till mig, han måste ha varit desperat att ens insupa lite goda dofter.)
”Städa, städa varje freda’ och så varje jul, det tycker ja e kul!” För mig är det rensarmånad, precis som vanligt i januari. Vilket vanedjur jag är… Några lådor om dagen gås igenom, Sellpypåsar har beställts, somligt har slängts, en del har packats för att ges bort och annat har lagts i lagahögen. Det känns skönt att redan ha koll på mina grejer, men eftersom jag av födsel och ohejdad vana är en människa som gillar ordning och reda på riktigt får denna procedur mig att må riktigt bra. (Vad bra att blogga, på fotot ser jag att jag kanske borde ge elprylarna en omgång med mikrotrasa för att också göra dem rena på grunden.)
I köket har det också städats undan. Algrenen som plockades med hem på en av de soliga rundorna passar så fint i hängvasen, fast utan provrör. Perfekt så här på vintern då trädgården inte riktigt hunnit komma igång med allt det gröna. Än får vi vänta ett tag på snödroppar och annat kul!
De vikta stjärnorna av bakplåtspapper jag gjorde förra året i samband med julpysslet kom till nytta! De hängdes upp i ett kors av grillpinnar och hamnade snett ovanför vedspisen där stjärnorna dansat så vackert sedan i december. De känns inte alls juliga, utan vintriga, så de får hänga kvar och göra oss glada. Ja, och så ser det ut hemma hos mig när tomteblossen släckts och det enda som lyser upp himlen är Castor, Pollux och alla dess spännande vänner. (Såg du natthimlen igår då det var stjärnklart och nymåne? Magiskt!)
Vi har haft brorsbarnen här i några dagar och se, det var roligt! Vi hann montera färdiggräddade delar till pepparkakshus med ”den mest fantastiska kristyren som verkligen funkar till pepparkakshus”. Det kunde jag ju räkna ut att det inte skulle funka, så 10-åringens hus blev snett och vint, men satt i alla fall ihop, och 5-åringen fick ett snyggt dekorerat hus som fortfarande låg i delar. ”Förra året satte vi ihop pepparkakshuset med lim, så då kunde vi inte äta upp det.” Nej, sådana trauman ska vi inte utsätta någon för, bättre att bara låta huset fortsätta vara tvådimensionellt! För övrigt ber jag dig bidra med ett riktigt bra pepparkakslimsrecept. Snälla?!
Pepparkaksbakandet gick betydligt bättre och båda barnen fick så småningom med sig varsin stor påse med fina peppisar hem. Den här unge mannen ville ha bekräftelse om och om igen om att ”visst är det okej att äta deg när man bakar, visst får man smaka, visst går det bra”. Vi betygade att så var fallet, men jag och storasyster varnade för det som också kom senare. Du får själv räkna ut vad detta ”det” var för något. Lillkillen undrade också hur många som bakade pepparkakor samtidigt på jorden och konstaterade att vi nog var ganska många.
Tioåringen kan snart baka lussekatter helt utan assistans. Hon förberedde sin deg själv och som du ser blev hennes lussekatter mycket fina. Hon testade dessutom några fler versioner, som pojke och bock.
Vi pysslade lite annat smått och gott också, och skrev brev till Tomten såklart. Det undras nu hårt om Tomten verkligen kommer att svara! Jag tyckte det var spännande och tragiskt att julpyssel kunde leda till en diskussion om inflation. Jag har köpt lite postfriska frimärken från 70-talet. Jättekul att sätta på brev eftersom de är så fina, men det behövs många för att räcka till dagens porto som nått 15 kronor för upp till 50 gram. Denna summa ska bli ARTON otroliga kronor nästa år.
Det skulle läsas läxor och lekas med Schleich-djur och spelas Solitär, men innan dess fick jag tvinga ut oss i den perfekta kramsnön. När de unga insåg hur perfekt snön var blev det annat ljud i skällan. Och som det fixades och byggdes! Här snackar vi kreativitet och ren muskelkraft. Jag tycker att Lars-Elin är den finaste snögumma jag någonsin har sett! Hon står för övrigt kvar idag också, fast en hel del snön hann smälta bort igår. Ja, och det var de dagarna. Tiden går så fort…
