Onsdagsorden.

Fågelkvitter, fågelkrax och fågelfrö, möss som dansar och musor som ännu inte hittat sin plats i världen. Porlande bäckar med multnande grenar, vadande fåglar på halkiga stenar. Den eviga döden var bara en luring, det spritter av liv under marken, i grenar och i vassen där isen ännu ligger, spröd och skör. Mörka stigar leder längre in i skogen där granarna ruvar över hemligheter som aldrig kommer att se dagens ljus, men i skogsgläntan glittrar solen i spindelnätens morgondagg. Håll i, håll ut, håll av, håll hårt och vad du än gör, släpp inte taget förrän du har mossa under fötterna och kan landa mjukt. Släpp ut fröerna, låt dem vakna i sin tid och hetsa dem inte. Kanske behöver du vila en stund till tillsammans med dem.

Continue Reading

Ledord, buzzwords och allmänt ordbajseri.

Jag som förordar att ta med sig ett ledord genom livet ett år i taget borde väl heja på just Ett Litet Ord? Det gör jag verkligen! För mig har det varit inspirerande, tröstande, ledande, varnande, utvecklande och en hel massa annat sedan jag drog igång detta projekt. Det är så lätt att stagnera för många av oss och stagnation leder till ett ovigt sinne och en ovig kropp och så småningom orörlighet, kanske till och med demens och död. Nä, nu drar du för stora växlar på detta, tänker du kanske. Det gör jag inte. Så många drömmer om pensionen då de äntligen ska göra både det ena och det andra, men på kort tid kan man bli väldigt gammal och deprimerad om man exempelvis inte upprätthåller sociala kontakter, inte tar hand om sin nedsatta hörsel och låter sin kropp förfalla utan att kämpa emot.

Jag befinner mig i den s.k. tredje åldern, den mellan femtio och sjuttio. Jag vill ta vara på tiden! Efter att ha läst boken med just titeln Den tredje åldern av Patricia Tudor-Sandahl under tiden mina föräldrar var sjuk (mamma hade den i sin bokhylla) har begreppet stannat med mig. Det finns ingen ”tredje ålder” på riktigt. Slår man upp begreppet står det att det är åldern mellan det att man slutar att yrkesarbeta och att man blir typ gammal och oförmögen att klara sig själv. Jag tycker bättre om hur Tudor-Sandahl tolkar begreppet och bokens budskap ligger fortfarande och skvalpar i bakhuvudet. Jag ägnar mer omsorg åt vad jag ägnar min tid åt helt enkelt.

Det där att ”leva livet fullt ut” är ett annat uttryck som låter tjusigt, men faller platt till marken utan en allmängiltig förklaring på vad detta egentligen innebär. Behöver man flytta till Bali för att inte bara leva halvt ut? Eller säga upp sig från ett tråkigt jobb för att börja på ett annat tråkigt jobb där man inte känner någon? Kanske tolkar någon det som att ”jag fick inte göra vad jag ville som tonåring, så nu gör jag vad jag vill” (d.v.s. släpper hämningarna och struntar i alla konsekvenser för att leka tonåring)? Jag har sett folk bli egenföretagare för att nå detta stadium, något som har ett skimmer av rosa för många, men det kräver stor disciplin och mycket förutseende. (Min syrra skrev bra om det och Sara Rönne utvecklade också sina tankar.)

När jag satt och tänkte på vad frihet innebär för mig, hur egenföretagandet påverkar mitt och makens liv och hur jag hanterar det här tredje åldern-livet började jag helt plötsligt fnissa lite. Jag vet inte riktigt vad det var som utlöste det, men det var nog att jag precis innan hade läst Fredrik Svenaeus artikel om epistemisk rättvisa. Tankarna började svänga runt alla ord och uttryck jag sprungit på genom livet. Ord som givits tyngd som hängde mänsklighetens överlevnad på dem. Ords betydelse är viktiga hälsar ordpolisen. Inte konstigt att kommunikation är så svårt att hantera. Ibland säger vi samma ord till varandra, men menar inte samma sak. Vi kan också byta ut ord för att låta något få högre status, men i processen bevisa att vi sätter oss över andra. Ibland strör vi s.k. buzzwords omkring oss, ord som betyder absolut ingenting och som biter sig själva i svansen om man släpper dem fritt. Vanliga, vettiga, lättförståeliga svenska ord byts ut till svengelska för att någon ska kunna sälja föreläsningar. Företag skriver ”mission statements” med en massa floskler för att försöka sticka ut, precis som att inte alla redan vet det. Gå in på vilken reklambyrå som helst och kika på vilka titlar alla innehar. Jag säger inte mer. Förresten sitter jag här och kastar sten i glashus eftersom jag ofta använder ord och uttryck som jag kanske mer jonglerar med än håller stadigt i handen. Det är onekligen en rolig och viktig del i skrivandet.

Här kommer slutligen en lista på ordbajseri som andra uppenbarligen tycker är eller har varit av yttersta betydelse för mänskligheten. Håll tillgodo! Jag hoppas att du också fnissar lite då du har kommit igenom den.

  • epistemisk rättvisa
  • digital transformation
  • disruptiv (Eh, usch, vad störande…)
  • efterfrågehantering
  • actionable analytics
  • ideation
  • det nya normala (Efter 54 år kan jag säga att det kallas utveckling och att det, tack och lov, ständigt sker.)
  • facilitering
  • wannapreneur
  • innovation
  • 110%
  • känslighetsläsare
  • cyberresiliens
  • det svenska tillståndet (Hej, kan någon tala om för mig vad som pågår rajt nau in Suiiden?)
  • köttnorm
  • cyberhygien
  • techlash
  • kemsex
  • hybridkrig (Vad var det för fel på ett hederligt gammalt kallt krig?)
Continue Reading

Orden och verkligheten.

Dikten som gårdagens blogginlägg bestod av lade jag också upp på Facebook. Ett par av körvännerna tyckte att ”du har en grej med ord”. Ja, nog har jag en grej med ord. Jag älskar ord, jag älskar att skriva, jag älskar att prata och jag älskar att lyssna. Jag älskar att låta ord snurra runt i huvudet och samla sig till nya tankar, jag älskar att skriva dikter, jag älskar att skriva blogginlägg och jag älskar att läsa välskrivna texter. Jag älskar andra språk, jag älskar att sätta ord till musik och jag älskar att skriva klatschiga slogans. Jag älskar att skriva kalligrafi och jag älskar att demontera andras argument. Jag älskar att vara ordpolis, jag har en naturlig fallenhet för att stava och jag tycker att något av det jobbigaste som finns är när jag tappar ord (en av få komplikationer efter min utmattning som består).

Att sörja något som inte blev känns inte produktivt och jag ältar sällan. Det blev som det blev helt enkelt. Jag, den sanna ”humanisttjejen”, sökte till den naturvetenskapliga linjen bara för att jag var ”duktig flicka” och detta skulle hålla alla dörrar öppna för mig. I förlängningen ledde det till att jag blev matte/NO- och musiklärare. Inte för att det behöver anses vara dåligt, inte alls. Jag undrar bara vad som hade hänt om jag faktiskt hade valt humanistinriktningen, läst en massa språk och utvecklat svenskan någon annanstans än på min egen kammare. Kanske hade jag blivit svensklärare istället och fått lägga en massa tid på att läsa och bedöma uppsatser. Kanske hade jag blivit bibliotekarie och suttit här med en massa studielån som inte skulle hinna bli avbetalda innan jag dog. Kanske hade jag jobbat på reklambyrå och blivit utbränd, för även om jag älskar ord och formuleringar så är jag ruskigt dålig på att vara kreativ och innovativ. Kanske hade jag blivit journalist och väldigt PK. Kanske hade jag suttit på en universitetsinstitution och nördat ner mig i ord av alla de slag. Kanske hade jag blivit en arbetssökande kulturarbetare. Möjligheterna hade varit oändliga, haha! Och så gick tankarna denna dag.

Continue Reading

Mer om kontakt.

Jag brukar se till att ha mitt årsord omkring mig på något vis. Halssmycke, armband, tavla, post it-lapp på datorn – jag har haft alla möjliga lösningar. Med tanke på vad kontakt faktiskt betyder och att det finns ett taktilt inslag bestämde jag mig för att skaffa en liten ”fickkram” i tenn. Detta hjärta är inte mer än 1,5 cm högt. Anledningen till särskrivningen är att det inte fick plats med hela ordet, men också att jag tyckte att det är tillförde något. Kon-takt är alltså en svensk form av contāctus (beröring, sammanfogning av ytor, förening). Det latinska prefixet con- från com = sam(man) och takt från tangere = att röra. Lätt att följa då man tänker att också taktil härstammar från samma verb, alltså tangere. Med hjärtat får jag en påtaglig kontakt med ordet då det ligger vid datorn.

Någon jag pratade med tyckte att det här årsordet verkar fasligt krångligt att förhålla sig till. Tvärtom, tänker jag! Jag älskar att alla delar av ordet är en naturlig del av mig. Relationer med andra människor, att jobba med mina händer, vikten av att se in i det som är större än jag. Detta ord är kärnan av mig själv på något sätt och jag gillar att ha plockat ut de olika delarna för att ge dem mer eller mindre plats. Andra års ord har knappt fått något utrymme och då har det fått vara bra med det.

Alla drar sin egen vagn i det här livet. Det är lätt att tycka om andras val och sätt att leva sina liv, men till syvende och sist står vi kvar där med vårt eget lass. Vi kan få hjälp och kan bli stjälpta, men uppgiften att transportera det från födelse till död är vår egen och det ansvaret kan varken säljas eller ges bort. Jag är tacksam för det som mina årsord har tillfört i mitt liv och hoppas kunna fortsätta att utvecklas genom kommande ord.

Continue Reading

Ibland måste man komma ihåg…

… att njuta av sitt jordeliv. Jag hörde Malena Ernmans Min plats på jorden och rös återigen av orden. De berör mig så mycket varje gång. Tja, egentligen är det ju Py Bäckmans ord. Ära den som äras bör.

Här är allt så nära
Jag stannar här ett tag
Tar det jag kan bära
och det som är idag

Jag vill bara andas
Se färgerna igen
Sol och regn som blandas
med ro i skymningen

Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem

Här skall dimman lätta
Och ljuset bryta in
Lägga sig tillrätta
på platsen som är min

Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem

Får jag orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Då har jag kommit hem

Hör du orden och du följer dem
Till din plats på jorden
Då har du kommit hem

27_2

Continue Reading