Var hittar du ljuset?

Jag hör det runt omkring mig. Om mörkret som äter upp mina medmänniskor. En sitter bortkopplad från frun genom hörlurar och padda för att han är så fokuserad på varenda uppdatering om Iran, Israel och USA. En är bekymrad över att AI ska ta över alla programmeringsjobb. (Jag gillar makens kommentar till denna, att det är som att säga att en elektrisk borrmaskin ska ersätta alla snickare.) En är orolig över den värld som hens barn ska växa upp i, att allt ska bli ”ännu värre” (vad nu det innebär).

Att vara människa är inte helt lätt, det kan vi konstatera utan att behöva gräva särskilt djupt eller leta långt in i garderoberna. I nära relationer, i arbetsliv och i samhället i stort finns det mörker som kan suga in oss om vi tillåter det. Ett liv i detta mörker är dock onödigt tungt, för det finns ljus att tillgå för oss alla. För somliga är det svårare att hitta det än för andra. Det är helt förståeligt, men man behöver inte vara ”löjligt positiv” eller överdrivet klämkäck för att bjuda in ljuset. Min favoritteknik är tacksamhet, men har man inte övat mycket på det kan det kännas överväldigande och kanske som att man är ”dålig” för att man inte har förmågan att känna sig tacksam i stunden. Något som jag tidigt fick lära mig var att hjälpa någon annan då man har svårt då tjänande/service även bidrar positivt till den som hjälper. Det finns de som säger att det inte alls hjälper att veta att ”det alltid finns någon som har det värre än en själv” och för en del kanske det inte finns det. Inte ens om man anstränger sig. Att då letar efter acceptans över att det är som det är kan då vara det allra mest effektiva sättet att hitta tillbaka till något slags ljus.

Jag gillar verkligen kroppsscanning som en metod att släppa ältande och oro. I den stunden handlar det bara om att uppmärksamma vad som sker i och omkring en själv och många tycker att det är mycket avslappnande och lugnande. Det finns många uppladdade på YouTube och Ingrid Thorngrens röst gillar jag.

Gällande denna skylt kan man ju fundera på om man vill och/eller kan vara någon som andra kan hämta kraft hos. Depression och mörker smittar nämligen. Inte bokstavligen, men det blir en ”emotionell smitta” som man behöver vara medveten om. Därför är det viktigt att balansera både sitt eget och närståendes mörker genom att aktivt söka ljus på olika sätt. Träning, mat, sömn, socialt umgänge och rutiner kan kännas svårt att sköta när man mår dåligt, men faktum kvarstår. Dessa är alla mycket viktiga för att man ska kunna må bättre. Idag jobbar jag som vanligt, men jag har stunder mellan jobbsamtalen så jag ska fylla på med den bästa sorts ljus jag vet: planttanteri! Maken hämtade alla pelargoner i Bredavik i förra veckan och nu har de stått och väntat på sin spabehandling på vårt köksgolv tillräckligt länge. Heja det riktiga solljuset! Inte konstigt att hela Norden lever upp när dagarna blir längre och solen mer synlig…

Continue Reading

Ljuset! Ljuset.

Jag älskar den här tiden på året. Det är den höga luften och den lägre temperaturen som främst är anledningen, något som ger mig ny energi och lust efter sommarvärmen som jag tyvärr inte är så förtjust i. Viktigt är också det vackra ljus som den lägre stående solen bidrar till. När jag kommer in i köket blir jag så glad!

Ute är det fyra grader och när jag går ut för att mata fjäderfäna bildar mina utandningar moln. Grannen skrapar rutan innan hon kör iväg till jobbet. Någon av grannarna har börjat elda med ved. Ljuden, dofterna och ljuset talar om att vi har nått en annan tid på året, den tid när naturen börjar lägga sig till vila.

Ljuset följer med mig ut i hallen. Åttiotalet i Lena Linderholms tavlor gör mig alltid lika glad. Just här möter den franska sensommaren Sturkös tidiga höst genom söderfönstret i vardagsrummet.

Sen kommer jag upp på övervåningen för att gå till arbetsrummet. Ljuset från fönstret i norr framhäver de blå färgerna i den stormönstrade tapeten, men från österfönstret strålar ett varmt morgonljus in. Det kastar vackra, mjuka skuggor. Nu blir det mörkare och mörkare ända tills december. Ljuset blir viktigare för varje dag och jag månar mycket om dessa stunder. Andra dagar kommer det att vara molnigt och regnigt, så nu kommer också lampor och stearinljus att bli viktiga som ljuskällor. Tack för den här tiden på året.

Continue Reading

Lite efter, men solen lyser in i helgen!

Hej solen, hej våren, hej vinden, hej livet! Hej hej Monica, hej på dej Monica… Dagarna går i ett huj. Det har hänt något den här veckan. Jag har helt plötsligt blivit morgontrött efter att vi flyttade fram tiden. Alltså, jag brukar vakna pigg och glad vid 5.30-6.30. Nu vaknar jag trött när larmet går vid sju och är så seg. Känner mig som den trötta tonåring jag aldrig var i själva tonåren, hehe. Det löser sig säkert, men detta har gjort att min lilla bloggstart på dagen inte riktigt har hunnits med. Kanske har kroppen bara varit trött efter det långa migränanfallet. Jag har varit smart nog att inte kommentera mina djupa cirklar under ögonen för klienterna och tycker att de i vanlig ordning haft fullt upp med att hantera sig själva och det som hänt i terapin.

Jag älskar de solkatter, solspeglingar och ljusbilder som avbildas i husets olika rum beroende på tid på dygnet under den här tiden på året. De gör mig glad, påminner mig om discokulan som det kanske är dags att plocka fram igen. Älskar att ha ett vardagsrum som badar i solkatter och blir glad av att få in ännu mera ljus i huset, även om allt som befinner sig i närheten av våra söderfönster har hunnit blekas och blivit sprött.

Ursäkta den märkliga posen, men jag ville visa ”gardinluggen” för familjen. Jag passade nämligen på att gå till frisören igår för första gången på minst 1,5 år, sannolikt längre. ”Gör vad du vill!” Så revolutionerande var kanske inte förändringen, men jag har aldrig haft ”gardinlugg” förut. Däremot har jag har 60/40 i hela mitt liv. Ja, alltså sidbena för dig som inte talar frisörlingo. (Jag, t.ex. Jag kunde också tyst konstatera att alla inte alls tar botox nuförtiden, något som frisören hävdade.) Jag kan inte ens riktigt komma ihåg senaste klippningen och har inte hunnit gå igenom bilderna bakåt. När jag senast skulle boka klipptid hade min duktiga frisör slutat och sedan fick jag inte för mig att boka tid hos någon annan. Nu gick jag till samma ställe som förut och fick reda på en av deras f.d. kollegor att Sofie och Isabelle hade öppnat ny salong på Pottholmen inne i Karlskrona. Jag kan varmt rekommendera Sofie och hoppas att det går bra för henne på den nya salongen. Det är tuffa tider för alla som bedriver verksamhet som kräver att kunderna har pengar ”över”. Låt oss hoppas att det nya ljuset också kommer med lite ruljans för alla som strävar på.

Continue Reading

Mer ljus.

Känslan av djup förtvivlan och oro hängde kvar igår morse. Jag åkte hemifrån för att lämna en vän på vårdcentralen (hon fick sedan penicillin för lunginflammation) för att själv fortsätta till hudkliniken på sjukhuset. Jag ringde i april förra året och har haft oron hängande i bakgrunden sedan dess. Lyckligtvis fick jag lugnande besked med uppmaningen att fotografera de förändringar som oroat med jämna mellanrum. Jag vill inte vara besvärlig, men jag vill inte heller vara dum. Somligt ska man inte ta lätt på. Mina steg var lätta ut från behandlingsrummet. Jag gladdes åt det härliga konstverket på den guldgula väggen i korridoren och tänkte att jag gillar den där enprocentsregeln. ”Enprocentsregeln är en ekonomisk princip för offentlig konst som innebär att cirka en procent av den totala budgeten avsätts för konstnärlig gestaltning vid ny-, om- och tillbyggnad.”

Jag hade varit inne i byggnad 28 och gick in i 46:an för att hälsa på de underbara akrobaterna där inne. Karlskronas vackraste allmänna konst? Dessa små figurer klättrar sig upp och finns i hela detta trapphus och gör mig så glad!

Efter att ha hängt blommor på dörren till svärmor hämtade jag fröerna jag beställt från Blomsterlandet och kände förväntan pirra. Ljuset fortsatte att sprida sig! Jag satte gravbuketter på svärfars och mammas gravar, tänkte att jag kanske borde ha tagit bort den där kransen? Äh, det kan fortfarande komma mer snö. Fler uppdateringar om hälsoutmaningar hos flera släktingar kom, men det finns god hjälp på de sjukhus där de är inlagda. Tack för det!

Väl hemma kraschade jag i soffan och somnade väl av anspänningen. Jag vaknade till detta och tänkte att ljuset är tillbaka. Ljuset är verkligen tillbaka! Strax efter detta gick solen ned, men innan dess hade vi bjudits på både blå himmel, rosa moln och lätta skyar.

Jag tryckte ner ett gäng revor av hjärtan på en tråd i en liten kruka förra året då jag ofrivilligt men helt och hållet slet sönder min favorit som frodats i pilasterhyllan sedan 2017. Moderplantan kämpar fortfarande, men de där revorna har exploderat och mår otroligt bra! Det är väl som det ska vara. Den yngre generationen tar stafettpinnen och leder vägen fram. Vet inte varför jag valde att visa den, men visst är det också ljus, det där med att saker och ting ofta inte är körda trots att det känns så i stunden?

Nu på morgonen fortsatte ljuset göra sig påmint. Det är som att kära Moder Jord skickar hälsningar som fyller oss med ljus om vi är redo att ta emot det! Tack för det. Tack.

Continue Reading

Många ljus därute.

Påminnelser om att vi människor så ofta påverkar vårt eget välbefinnande negativt genom att inte se ljuspunkter i vardagen har kommit flera gånger de senaste dagarna och från flera olika håll. Att tänka ”när det här är färdigt, då…” berövar oss på själva livet! Vad händer om vi tar ansvar för hur det ser ut här och nu, oavsett om det är fest eller vardag? Vad kan vi göra för att hjälpa oss själva? Jag berättade att ordet LJUS finns som favorit inför nästa år. De senaste dagarna har det rentav attackerat mig. På ett positivt sätt, alltså… Här är några ljuspunkter som har fått mig att stanna upp och uppskatta mina ”nu” (dörrprojektet har varit in the making sedan flera år, jag ser verkligen fram emot resultatet):

Idag är det dags för julkonsert med kören och jag ska snart åka iväg. Sedan kommer danskarna och julen får väl anses dras igång på riktigt. Jag flaggar för en lugnare bloggvecka då jag ser fram emot att praktisera de maningar som kommit om att inte driva på framåt för mycket. Jag vill med det önska dig en fin helg och upptakt på julfirandet. För dig som inte firar jul vill jag naturligtvis också önska fina dagar! Ta hand om dig.

Continue Reading

Ljus och värme.

Jag älskar att vakna lite senare. Vänd mot bokhyllan strax efter klockan sju reflekteras solen i Dollybokens titel. Kära Dolly, min första idol. Så mycket Barbie och fötterna på jorden på samma gång. En mångfacetterad kvinna med många strängar på de instrument hon trakterar (det är en hel hög). Ett stort generöst hjärta, en fantastisk musikalitet och så är hon street smart. Det gillar jag. Hon må ha fler peruker än någon annan i världen och har säkert gått igenom fler plastikoperationer än de flesta, men hon har djup kontakt med den där lilla flickan från bergen som hela tiden går med henne. Jag har inte många idoler, men hon är en. Och så vill jag att det ska fortsätta vara.

Det är klurigt med idoler. De faller ofta djupt när personer inser att de är mänskliga, eller kanske till och med visar mänsklighetens värsta sidor. Du vet hur det blir, då, efter kraschen. Från att ha höjts till skyarna finns det inte längre något av allt det braiga kvar, det blir häxjakt och alla som kan befinnas skyldiga till att ha något slags samarbete med den fallne ska åka ner i helveteselden. För tillfället gäller det Sean ”Diddy” Combs. 120 personer ingår i gruppen som stämmer honom för sexuella övergrepp och annat eländigt, många av dem är underåriga. Jag blir alltid lika förvånad över att förgripare liknade Diddy lyckas upprätthålla normala liv under jättemånga år då de prisas för förträfflighet, storhet och genialitet, men så fort någon ropar att kejsaren är naken ska samma personer göra allt för att visa att de alltid har tyckt att personen varit falsk, oberäknelig eller opålitlig. De som på riktigt varit Diddys vänner blir nu per automatik misstänkliggjorda. Är inte Beyoncé en häxa trots allt? Och Mary J Blige måste vara en riktig satmara. J Lo då, vi visste väl redan att hon inte är riktigt klok? Vad gäller för Justin Bieber, Ashton Kutcher och Usher? Visste de? Var de delaktiga i övergreppen? Hade de kunnat stoppa allt det hemska? Fallet blir hårt och många kommer att dras med när det skrapas på ytor och grävs i papperskorgar. Min gissning är att associationsskuld kommer att bli svårt att undvika och somliga kommer att anses skyldiga trots att de faktiskt inte gjort något klandervärt.

Jag är tacksam för idoler i min vardag, de vars styrkor och svagheter jag redan vet om och inte behöver fundera över. Tack till brorsan som tog sig tid att köra hit ett helt lass prima björkved trots sitt fullspäckade schema! Han är en hyvens karl, den där lillebroren. Jag ser fram emot den värme vi mår så bra av då det blir lite kallare ute. Kakelugnen förbereder sig på värme av ett bättre slag än Diddys helveteseldar. Själv njuter jag av att just nu vara perfekt varm. Koftor hjälper mot kylan, vi kan fortfarande sova med öppet fönster och hålla värmen under duntäcket. Ljus och värme önskar jag också dig, allt av det bättre slaget.

Continue Reading

Oordning och samlarsyndrom.

Innan jag lägger mig vill jag att hemmet ska vara i ordning. Inga kläder ska ligga slängda någonstans, filtar och kuddar ska ligga på sin plats, diskbänken ska vara tom och avtorkad och på köksbordet får bara blombukett, duk och bordstabletter ligga. Det kan låta petigt, men detta är grunden till ett hem som för mig känns hemtrevligt och inbjudande. Under den här tiden på året är det dock i det närmaste omöjligt att upprätthålla denna ordning. Igår lade jag till exempel inte ens ner ugnsplåtarna i lådan eftersom jag visste att de skulle användas direkt på morgonen idag. Chilisalt ligger på tork, gröna tomater ligger på vänt, chili ligger i torkollan, äpplen ligger skålar, fröer ligger lite överallt och… Ja, min sedvanliga procedur går inte riktigt att få till helt enkelt. Just i morse gjorde det dock inte så mycket eftersom ljuset fick min stökstressade blick att söka sig till överskåpen där det ljuvliga morgonljuset målade ett vackert skuggmönster av ampelliljan.

Vikväggen som jag använder som bakgrund då jag jobbar var också vacker i morgonljuset. Från lite oordning till mycket. Maken har i helgen fått erfarenhet av hur det ser ut hos någon med samlarsyndrom. Han var chockad och undrade över hur man kan leva i ett hem som är så belamrat från golv till tak med grejer. Människan är av naturen en samlare, något som är viktigt att komma ihåg. Jag har samlat på suddgummin, servetter, katten Gustav och en massa annat. Jag kan verkligen ha förståelse över känslan ”detta kan vara bra att ha” och har själv svårt att göra mig av med sådant som har affektionsvärde för mig. Behovet av ordning och reda är dock betydligt större och jag skulle aldrig kunna leva med tanken på hur mycket silverfisk som skulle bo i högarna… Urk, bara tanken gör mig lite illamående. Med samlarsyndrom finns det inga rationella argument som biter och det kan ge stark ångest att bara göra sig av med en gammal tidning. Jag läste att det räknas med att 2-6% av befolkningen lider av samlarsyndrom. (Många, eller hur?) Många upptäcks inte eftersom man har någon familjemedlem som möjliggör beteendet, som städar eller döljer inför omvärlden. Det verkar vara ärftligt och syns mer ofta hos ensamma personer (just eftersom personer som lever med någon med samlarsyndrom täcker upp) och personer som vuxit upp i stökiga hem, har haft problem med personliga relationer och/eller har haft brist på materiella ting under uppväxten.

Continue Reading

Var inte rädd för mörkret…

… ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är. 

I ljusa irisringen,
du bär en mörk pupill.
Ty mörkt är allt som ljuset,
med bävan längtar till. 

Var inte rädd för mörkret, 
ty ljuset vilar där.
Var inte rädd för mörkret, 
som ljusets hjärta bär.

Erik Blomberg

När vi skulle sova igår var fullmånen så kraftfull att dess ljus räckte till att kasta månkatter från discokulan som ligger i den öppna garderoben. Uppe i taket såg vi alltså en egen stjärnhimmel. Tänk, va?!

Continue Reading

Kvällsljuset tackade för väl utfört arbete.

Det finns något charmigt med alla Sturkös årstider. Ljuset är alltid inblandat i charmen, oavsett om vi befinner oss i oktober, april eller juli. Jag vaknar vid den här tiden på året somliga dagar i ett solbadande sovrum och känner då aldrig för att ligga kvar och dra mig. Eventuellt öppnas fönstret för att släppa in frisk luft och fågelkvitter en stund, men annars skuttar jag oftast ut till badrummet. Vattenkokaren sätts igång, sedan är det dags för en trädgårdsrunda för att se vad som hunnit hända under natten (hahaha) och så sätter jag mig uppe i arbetsrummet vid öppet fönster. Ett underbart sätt att börja morgonen! Kvällsljuset är inte dumt det heller. Så här såg det ut igår kväll då jag tog min lilla ”gående tacksamhetsmeditation” (aka trädgårdsrunda) efter att jag och maken jobbat på ordentligt. Prinsessan Marie gör sig beredd på en spektakulär blomning i år, det är jag säker på. Även klematisen som syrran köpte på EKO-hallen förra året har tagit sig mycket bra, så jag hoppas på en ljuvlig kombination just här i rosportalen. Ah! Borta vid ladans vägg ser det skräpigt ut, men där ska tomaterna få en uppgradering i år. Det tror jag blir jättebra.

Lördagen ägnades åt trädgårdsdag både hemma och i kyrkan, så det blev mycket frisk luft. När vi kom hem på eftermiddagen tog jag det sista vid den här gamla häcken och hörde då grannen jobba vid sin bod. När jag vände mig dit för att heja kändes det som att någon hade rakat av sig ett jättestort skägg som aldrig visat personens ansiktsdrag. Jag såg direkt att något var väldigt annorlunda, men inte direkt vad som hänt. Det var grannens mamma som kommit förbi med motorsåg och rensat upp på ”hennes sida” bakom stenmuren där jag jobbade så hårt förra året! Där har vuxit en massa sly och småträd, men nu hade det blivit så här fint. Granntävlingar får mig att rysa, så känns det inte alls som vi har det här. Däremot tycker jag alltid det är trevligt att hålla det fint inte bara för sin egen skull, utan också för alla som ser ens trädgård från andra hållet.

Den gammelrosa färgen på den föränderliga julrosen fortsätter att göra mig glad. Nu är den inne på sluttampen. De första blommorna har bleknat nästan till vitt och efter det är blomningen över. Jag har sällan njutit så mycket av en julros som jag har den senaste månaden! Inte bara av den, utan också av min syrras inhyrda chokladbruna och dubbla variant. Det blir kanske fler julrosor här? Vi får se.

Finns det något vackrare och mer dynamiskt trädgårdsmönster än fritillarians? Här gick det så klart inte att klippa gräset igår.

Jag satte kungsängsliljalökar runt äppelträdet för några höstar sedan på vinst och förlust. Detta är en växt som kan sprida sig rejält om den trivs och det verkar faktiskt som att det kan bli så här. Tänk att ha ett eget litet ”hav” av dessa skönheter. Maken som är från ”E4 mellan Uppsala och Upplands Väsby” (han växte mestadels upp i Upplands Väsby och Knivsta) tycker att det är lite extra roligt då kungsängsliljan är Upplands landskapsblomma.

Pelargontrappan gör sig redo för sina sommargäster, men än har vi vår här. De små lila penséerna har tagit god tid på sig, men nu blommar de som om det inte fanns en morgondag. Så fint det är med gult och lila ihop! Att jag tycker så måste vara ett tecken på att jag håller på att bli gammal…

Maken biade och tog hand om sina ljuvliga husdjur. I år har han och syrran tre samhällen att bygga vidare på och de hoppas kunna dela åtminstone två av dem. Den första honungen är faktiskt något av det godaste jag vet. (I en av kuporna hade det byggts lite galet, så maken plockade med sig kakan som byggt ihop två ramar som vi kunde suga i oss. Snacka om lördagsgodis av det bättre slaget.)

Continue Reading

Varde ljus…

… och varde det inget ljus får man skapa illusionen av detsamma. Ljuset är livsviktigt för människan, framför allt för alla som har lika lite energi som vore de björnar i ide fast de ändå måste funka som fullt sommaralerta varelser. Det är inte lätt, det där. Jag har flera av dessa sommarfjärilar i min storfamilj. De som vaknar till liv, kommer ur sin vinterdvala klippandes med trötta ögon och slokande axlar ungefär när vitsipporna svämmar över i gläntor och vattnet porlar sådär extra vackert i bäckarna. De som känner att de kan andas lite lättare om himlen bara visar blå fläckar, som sträcker sig mot ljuset och får rakare ryggar och mer spänst i stegen då solen glittrar till i de nakna grenarna som längtar efter att saven ska stiga. För alla som mår så här, som känner så här, som längtar på det här viset, blir varje solstråle viktig. Och eftersom mörkret kämpar på med stor kraft i år är det mer eller mindre livsnödvändigt att gå på ljusjakt, att fylla livet med sådant som ger känslan av att ljuset är här fast det kanske dröjer. Det går inte riktigt att gräva i jorden än, men det går att fylla krukor med billiga ICA-påskliljor. Det går att baka egna hamburgerbröd till frasigt stekta nötfärsburgare (som kan ätas som en glad och inbjudande hamburgertallrik utan bröd om man är jag) och man kan stoppa omtänksamma buketter i second hand-inköpta tunga och ljusblå kristallvaser. Önskan om ljusets vardande blir uppfylld och när värmen sprider sig från hjärtat istället för att komma från det mot solen vända ansiktet med blundande ögon finns det ännu lite kraft att vänta in den riktiga solen.

Continue Reading