Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Idag är det onsdag och helgen känns redan långt borta. Alla syskon som var hemma har nu åkt tillbaka till Skottland, Tyskland, Nynäshamn, Malmö och Umeå. Det är eldat och städat och planterat och omorganiserat i sommarhuset och hemma hos mamma. Den känslomässiga urlakningen efter askspridningen (som var så fin och rätt på alla vis) är påtaglig. Trots allt fortsätter nu allt ”som vanligt”, precis som Far hade velat. The Show Must Go On…
Då, den sista natten
Det var så svårt att släppa taget
Du höll din varma, mjuka hand på min
Du klappade mitt hår
Och jag ville inte att du skulle gå
Nu, vårens vackraste dag
Jag höll dig i min hand
Och kände att du alltid finns med mig
Jag älskar dig, Far!
Helgen som gick hade jag och döttrarna förmånen att kunna tillbringa i Nynäshamn och Stockholm. Det var en härlig helg, ljus och glad. Trots det hängde ändå ett bekymmersamt moln över mig, en slags dimma som jag gled in och ut ur.
En buss med åttondeklassare välte på väg till en efterlängtad skidresa och tre tonåringar fick avsluta sina liv här på jorden. Vi träffade min fina väninnas familj, de som är kvar fast hon fick gå vidare. I några timmar hade jag förmånen att få sitta ner och prata med en av mina gamla elever, en fin ung kvinna som råkat ut för ovanligt många och svåra utmaningar i livet men som ändå satt på andra sidan bordet och utstrålade styrka och hopp. Vi besökte Medeltidsmuséet och påmindes om att vi lär oss av historien att människan inte lär sig av historien. Ytterligare händelser tryckte på det som jag på grund av mina föräldrars situation känt mer intensivt än någonsin förut under de senaste månaderna: Livet är här och nu!
Som för att knyta ihop helgens intensiva upplevelser var det idag dags att ta farväl av mormors storasyster, moster Elin, som skulle ha fyllt 101 år i juni. Min väninna blev inte ens så gammal som jag är nu, men min gammelmoster levde mer än dubbelt så många år som jag levt så här långt. Vi vet ingenting om vad som ligger framför oss. Jag ser det som min plikt att försöka göra det bästa av det jag har blivit given. Nu kör vi!
När du är trött, när du vill fly,
och oron viskar att din dag ska aldrig gry.
Jag är hos dig, känn handen kring din hand.
Var stilla, var ej rädd.
Som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig,
som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig.
När skuggan faller kall där du går fram,
när fågeln inte längre syns och solen dör.
Jag tänder ljus, jag tänder himlens ljus.
Var trygg och tro på mig.
Som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig,
som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig.
Styr mot havet nu, segla bort.
Nu är din korta stund, det liv du väntat på.
Följ vågens väg. Se, djupen skrämmer ej,
För jag är här hos dig.
Som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig,
som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig.
Text och musik: Paul Simon
Svensk text: Åke Arenhill
Allt växer och idag kände jag hur jag saknar Far så det värker. Det är svårt, det här med sorg… Att vilja vara med någon fast man vet att det inte går är jobbigt både mentalt och fysiskt. Usch, livet! Ibland känns du övermäktigt.
Foto: Min syster T
Livet. Så underbart, märkligt och svårt. Jag älskar det oftast, men ogillar det ibland. Efter att ha varit med på Fars minneshögtid och samlingen efteråt förstår jag det mer än någonsin. Att se saker för vad de är, det var Far bra på. Han ångrade en del saker på sin dödsbädd. Bland annat bad han om ursäkt till mamma för att han inte hade varit hemma tillräckligt med henne och oss barn och att han hade hjälpt en del ”fel” personer. Jag kan konstatera att han har hjälpt många fler ”rätt” personer och är så glad över att jag fick bli hans dotter. Livet fortsätter. När jag ser den yngre generationens livsglädje och känner deras förundran känner jag hopp. Nu gäller det att göra något bra av det.
Så många vackra blommor till tröst, så fina ord och så mycket kärlek. Död behöver inte vara ond eller bråd, den kan även vara trösterik och vacker på sitt eget lite märkliga vis. Symboliska handlingar läggs till varandra. I kväll hade de förbön och ljuständning för far i hans församling och den fantastiska Esmeraldas bön sjöngs för honom och alla oss andra. Saknaden är stor.
Själaringning är en gammal tradition som innebär att man ringer i kyrkklockorna i samband med dödsfall. Förr i tiden ringde man samma dag som dödsfallet inträffat, men numera brukar det dröja någon eller några dagar. Vid själaringning brukar kyrkan stå öppen för den som vill komma in och sitta ned en stund eller tända ett ljus.
I hjärtat finns ett rum
som bara är för dig.
Och var jag än tar plats
så finns du här hos mig.
Jag hör din varma röst
som inspelad musik.
Jag lyssnar om igen
för den är helt unik.
I mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser.
Ur minnet tar jag fram
de bilder där du ler.
Men ibland allt du är för mig
finns något svårt att bära,
min längtan efter dig
när jag inte har dig nära.
Siv Andersson
Jag vet att den här bloggen kanske inte är riktigt vad den har varit, men allt har sin tid. Tack till dig som gör mitt liv lite lättare, som lyfter mig, som ger mig kraft, som skänker en tanke, som bara finns och… Tack till min kära tyska syster, till Dig/Er som skickade blommorna som kom idag, till himlens höjd och till min lyckliga stjärna.
I alla tårar finns glädje och lycka. Som Far sa idag: ”Inte visste jag att det kunde vara så roligt att dö!” Alltså, utan humor kan vissa saker bli rent outhärdliga.
Vi vårdar vackra minnen medan vi säger tack för det som varit. Ett långsamt farväl är plågsamt, men jag slits ändå mellan att vilja ha Far här och att låta honom få ro. Så tacksam jag är för god vård, fantastiska människor och moderna mediciner som gör det svåra lite mer uthärdligt för Far.