Livet. Så underbart, märkligt och svårt. Jag älskar det oftast, men ogillar det ibland. Efter att ha varit med på Fars minneshögtid och samlingen efteråt förstår jag det mer än någonsin. Att se saker för vad de är, det var Far bra på. Han ångrade en del saker på sin dödsbädd. Bland annat bad han om ursäkt till mamma för att han inte hade varit hemma tillräckligt med henne och oss barn och att han hade hjälpt en del ”fel” personer. Jag kan konstatera att han har hjälpt många fler ”rätt” personer och är så glad över att jag fick bli hans dotter. Livet fortsätter. När jag ser den yngre generationens livsglädje och känner deras förundran känner jag hopp. Nu gäller det att göra något bra av det.
Lämna ett svar