Våra vänner håller sin mamma i handen medan hon får andningshjälp och en kär körkompis har somnat in efter ett mycket snabbt sjukdomsförlopp. Vi vet verkligen inte hur många dagar vi får på jorden. Jag gillar traditioner, ordning och reda, att allt blir som det alltid har varit, men dagar som den här stannar livet och öppnar upp för reflektion. Vem är jag? Nöjer jag mig med detta? Kan jag verkligen inte klämma ut lite mer ur mig själv? ”Carpe diem” och allt det där, men att fånga dagar är svårare än det låter. Försök att dricka te och läsa tidning samtidigt så förstår du vad jag menar. Antingen hamnar fokuset på teet som är perfekt och orden du läser rinner förbi utan att du kommer ihåg ett dyft, eller så läser du med stort intresse och kommer inte ens ihåg att du drack upp hela muggen förrän du måste springa på toaletten, om ens då.
Jag sitter här och beundrar den djupröda amaryllisen som just slagit ut och mammas novemberkaktus som är helt översållad med knoppar. Allt kött är hö och blomsten dö och tiden allt fördriver – allt det är sant, men det slutar ju inte där! Allt det döda går tillbaka till jorden och ger nytt liv. Jag gör mitt bästa, förvaltar det som blivit mig givet och lämnar sedan över till den som är satt att ta över efter mig. Livet fortsätter. Och vi lever vidare, oavsett vad det betyder för just dig. Hjälp mig hedra min vän E genom en stunds eftertanke. Och lev väl!
Igår var du på Saltö och njöt med din fina fru, idag finns du inte längre kvar på jorden. Det känns ofattbart!
Vi vet verkligen inte hur mycket tid vi har innan vi får säga gonatt till våra nära och kära och livslågan släcks. Tack för allt, J. Du har skänkt oss så mycket glädje och jag kommer verkligen att sakna din humor.
Det gör så ont, men jag kan inte gråta dina tårar För det är din sorg och de tårarna ska läka dig Det är dina minnen, din kärlek, dina besvikelser och ditt avgrundsdjupa hål Varje minne ska sorteras in i rätt fack Rensa, skänka, slänga eller spara Varje ögonblick, ett liv Dansen med dagarna som gått blir ömsom en tryckare, ömsom en frigörande stund i febrigt tempo Det som var blir det som är Livet blev din gåva, ditt arv Och en dag har såret läkt
Det här med storhet och döden… Jag är nog inte ensam om att reflektera lite extra när en person som jag känner (till) har gått bort. I olika medier kan man höra talas om samhällsinsatsen som en nu död person har gjort. Härom veckan gick den 24-årige danskpalestinska poeten Yahya Hassan bort. Det gav upphov till stora och starka känslor hos diverse tyckare. Själv kunde jag konstatera att denna brottsliga poet har gått under min radar och att jag aldrig hade hört talas om honom. Han lät dock oerhört intressant. Jag läste en recension i Populär Poesi och förstod att den här killen måste ha lidit av fruktansvärda, svarta demoner. Jag gillar att läsa på danska och tror faktiskt att jag ska läsa någon av hans poesisamlingar en vacker dag.
FLADFISK
JEG HUSKER VORES FISKETURE MEN HVAD FISKEDE VI EFTER JEG TURDE ALDRIG SPØRGE OM NOGET ELLER SIGE MIN MENING NÅR VI KØBTE TØJ ELLER SKO TURDE IKKE TÆNDE FJERNSYNET HVIS DU SOV TURDE IKKE TAGE DIN HÅND TURDE KUN NIKKE MED HOVEDET NÅR DU SAGDE DIN MOR ER EN LUDER OG MOR ER FLYGTET GÅR RUNDT I GADEN OG FRYSER MENS VI SPISER FANGSTEN I SKRÆDDERSTILLING OG DU SIGER DU VILLE ØNSKE AT VI ALDRIG VAR BLEVET FØDT
Annat är det med Kristina Lugn. När jag växte upp var hon en allestädes närvarande, mycket märklig och släpigt talande kvinna med yvigt hår och spännande kläder. Som vuxen fick jag privilegiet att se bortanför utseendet och hon har skrivit några av mina favorittexter någonsin, sådana som jag återkommer till både i solsken och regn. Lugn blev invald i Svenska Akademien på min födelsedag 2006. Då tyckte jag fortfarande hon var ”konstig”, men det ändrade sig då jag tog mig tid att läsa vad hon faktiskt hade skrivit.
Kristina Lugns poesi är lättförstådd, spännande och lika extraordinär som hennes utstrålning. Hon var ingen dussinmänniska. Hennes texter känns i hjärteroten och är många gånger skrattroliga. Albumet där hon har läst in sina dikter med ackompanjemang av fantastiska Esbjörn Svensson Trio är oförglömligt. Undrar just vem som kom på det samarbetet? Hur som helst är det kanske inte direkt ett album man spelar som bakgrundsmusik, utan med hörlurar. Hade jag druckit rödvin hade jag säkert suttit som den medelålders kvinna jag är och njutit av texterna en mörk sommarkväll i verandan. Det kan jag ju göra ändå, fast utan rödvinet.
När ”Victoria och Daniel” gifte sig uruppfördes Vilar glad. I din famn. med text av Kristina Lugn och musik av Benny Andersson. Har du aldrig tagit dig tid att verkligen lyssna på texten, så gör det idag.
https://youtu.be/XkcBkGU5ux4
En annan favorit är En skrift i snön som också den blev tonsatt av Benny Andersson. 8.23 in i verket kommer kören in, men jag rekommenderar hela stycket.
Slutligen vill jag ge dig favoriten framför alla favoriter. Tack Kristina Lugn för dina ord!
Du ska få ett panoramafönster i barnbidrag. Stjärnhimlen ska vara din vardagsrumstapet och Mozart ska skriva musiken.
Du ska får ett hem som älskar dig. Du ska få ett sinne för humor. Och Strindbergs samlade verk.
Och alla mina barnbarn.
Min present till dig är att du ska tala många språk och tåla all slags väderlek.
Du ska få god markkontakt och svindlande takhöjd med stuckaturer. Du ska få ett liv som förlåter dig allt.
Klar i tanken ska du vara. Och stark i känslan. Du ska få ha roligt. Allt detta står i hemförsäkringen. Du ska få vara ifred.
Mitt underhållsbidrag till dig är att du aldrig någonsin kommer att sluta hoppas. Du ska få ett modigt hjärta. Och ett dristigt intellekt.
Och ett gott omdöme.
Den du litar på släpper inte din hand. Min julklapp till dig är att om du faller så ska medmänniskorna glädjas åt att få ta emot dig.
Ett vänligt leende ska gå genom hela din resa. En frisedel ska jag sända från min ensamhet. Du ska inte få ärva någonting alls av mig. Men du ska få alla pengarna.
… och en flera hundra år gammal ek börjar sitt liv som ekollon.
Vi har följt den här resan sedan i höstas då jag plockade in ett gäng ekollon som lades i blöt och sedan fick en rensning och nytt vatten med jämna mellanrum. Till slut hade jag gett bort eller slängt alla utom en. Det är den som nu står här i all sin prakt!
Så här såg det ut under vintern någon gång:
Tänk ändå vad naturen är fantastisk! Jag blir lika fascinerad varje gång jag tänker på det. Livets gång. Födelse och död. Igår fick vi reda på att en av barnens barndomskamrater hastigt har gått bort. Mitt hjärta blöder för hans mamma och resten av den stora familj som älskade honom så mycket. Det blir tomt efter honom. Det finns många roliga minnen av honom och mycket fint att vårda. Jag hoppas att de som finns kvar kan läka och ta med minnet av honom in i en ljusare framtid.
Mamma, jag saknar dig! Jag älskar dig. Grit, det där ordet som inte har någon bra översättning, det hade du. Du kämpade dig fast i livet och fortsatte ge av dig själv så länge du orkade. Jag är så glad att du hann träffa lilla Alicia och kommer så väl ihåg den här dagen.
Idag går livet vidare. Vi firar att du fanns här på jorden, men också en stor och fin händelse i vår familj. Jag ska tända ett ljus på din grav innan vi åker upp till Stockholm och vet att du gärna hade följt med om du hade kunnat.
Här sitter jag för första gången utan den ring jag bytte ut mina förlovnings- och vigselringar mot då maken och jag hade varit gifta i tio år. Det känns tomt. (Jag hade fått för mig att det var en femårsring, men jag kom ihåg en detalj som gjorde att jag fick lägga till fem år till.) Det har gått femton år sedan ringarna byttes ut, tjugofem allt som allt. Inte ens om jag skulle låtsas att jag inte var gift längre skulle någon tro mig. Ringen har lämnat ett avtryck som är mer än en solbrännemarkering allteftersom åren har gått. Jag vet inte om det skulle försvinna ens om jag lät fingret vara ifred i resten av mitt liv. Det känns som om jag har tagit bort en del av mig själv och lagt den i badrumsskåpet.
Det är inte fullt så dramatiskt som det låter. En operation kräver sina förberedelser. Av med smycken, piercings och nagellack. Fasta. Lämna ut allt som finns att veta om dig i en uttömmande hälsodeklaration. Lägg ditt liv i händerna på sjukvårdspersonal som vet hur man söver just dig, hur man ska ta hand om just dina hälsoproblem, som har möjlighet att göra dig frisk.
Jag har en egen orkan. Den har fått namnet Liv. Min orkan drar fram med olika intensitet och styrka. Ibland är det spännande att söka sig till orkanens öga och vila i lugnet där. Andra gånger kastas jag runt av hårda vindbyar trots att jag kämpar med allt vad jag har för att kunna hålla i mig, men rätt vad det är känns det som när köksfläkten stängs av. Lugnet infinner sig, jag känner bara små ljumma vindpustar lyfta nackhåren för att sedan försvinna ut mot andra äventyr. Jag har accepterat att Liv är en del av min jordiska upplevelse. Hon tar sig större och större friheter då år läggs till år, men jag har blivit bättre på att hantera henne. Vi är ett, Liv och jag. En dag kommer hon att ila iväg med mig på sin rygg. Jag hoppas att det dröjer länge än, men ibland kan jag känna förgängligheten i evigheten reta mig likt ett tappat hårstrå på ryggen. Vad tänker du om det?
Det är svårt att sakna. Det gör ont. Smärtan kommer av det goda som man inte längre har tillgång till. Kärlek, vänskap, förtroenden som delats eller kanske bara en ömsesidig förståelse. Tomheten kan gapa som ett svart hål, suga upp allt ljus i en och ibland är smärtan så stor att livet känns övermäktigt. Å andra sidan är allt detta jobbiga bevis på att man har haft något vackert i sitt liv. Alfred Tennysons bevingade ord har hjälpt mig i saknaden efter mina älskade: ”Det är bättre att ha älskat och att ha förlorat än att aldrig ha älskat alls.”
Den senaste tiden har det ibland känts som att mina föräldrar håller på att glida mig ur händerna. För någon månad sedan åkte jag upp till Klackamåla för att försöka känna mig nära min far. Jag stannade inte där, tog ingen promenad och tittade inte in till min faster. Jag gick bara upp i gläntan där vi spred fars aska och kände, tja, ingenting. Jag var precis lika förtvivlad när jag åkte som när jag kom, men fick åtminstone fars visdomsord till mig. ”Livet är orättvist.” Jag hann snurra några varv i mina egna förvirrade tankar och konstaterade att allt säkert skulle ordna sig. Det gör alltid det, på ett eller annat sätt.
Idag plockade jag en vacker sten till mammas grav. Hon hade tyckt om att känna dess lena yta mot sin kind och att fylla på sin samling med ännu ett naturens underverk. Havet som har slipat denna sten har sett allt och har säkert upplevt många tidsåldrar. Livet går sin gilla gång och vi kan läka sorg och saknad. Sorgen tar nya former även om den aldrig riktigt försvinner. Det är priset man betalar för att älska.
Musiken. Livselixiret. Känslan av att kunna fånga själva livet i flykten, antingen genom ord, genom toner eller helheten. Uttryckssättet som följt människorna genom årtusenden, som berättar historier om kärlek, förlust och återupprättelse.
Jag är så tacksam över musiken i mitt liv. När jag fick en inspelning från dotterns medverkan på scen fylldes jag av något som inte kan förklaras. Far fick inte vara med på sånglektionerna i skolan, men ändå förde han vidare en stor kärlek för musik. Mamma lärde mig sjunga andrastämmor och har skrivit texter som tonsatts. Hon tröstades av musik in i det sista. Musik trollbinder, tröstar, förför… Tidevarv kommer och går, tonerna består. Den dag musiken försvinner från jorden har mänskligheten gått vidare.
