liv och död – monnah

En sorgens dag.

11 september, 2025 16 kommentarer

Inatt har jag sovit dåligt. Jag låg på spikmattan och skulle precis lägga mig att sova då maken kom ner i sovrummet och berättade att Charlie Kirk hade skjutits. Charlie Kirk var en välkänd konservativ man, en yngling i min lillastesysters ålder, debattör och politisk aktör. Jag har hört honom i någon poddintervju och imponerades då av hans kvickhet och driftighet, men annars vet jag inget mer om honom. Det var inte att det var just han som hade dödats som gjorde mig upprörd, även om jag sörjer varje taget liv. Vad jag vet är dock att han dödades tio minuter från mitt trygga hem i Orem, på samma campus som ett av de absolut vackraste konstverk jag upplevt finns. Jag vet att jag har övertygelsen att en människa inte ska bort bara för att han inte tänker eller tycker som jag. Jag vet att händelser som denna aldrig löser något, bara eskalerar den problematik som redan finns. (Jag har inte skrivit om Israel-Palestina och kommer inte heller att göra det mer, men blodet som rinner där hamnar inte på Carl-Oskar Bohlins händer, utan det är ledarna för Israel och Hamas som badar i det. Sanna mina ord.)

Idag regnar det från en järngrå himmel. Det är precis så jag känner mig. Jag bedrövas över människors dumhet, förtvivlas över ondskan och är ledsen över att en händelse som den här ska behöva finnas inpräntad i historien. Det dödas människor överallt på denna jord, med all säkerhet i detta nu. I vår teoretiserade värld finns det inte plats på papperet för folkmord, familjemord, politiska mord, hedersmord, gängmord, skolskjutningar, rånmord, dödliga uppgörelser eller mord på en adoptivfar som behövde sätta gränser. Däremot är människan en så komplicerad varelse att den inte lever enligt teoretiska principer på ett papper. Det finns ondska. Det finns psykisk sjukdom. Det finns Jesuskomplex. Det finns dödliga politiska åsikter. Det finns alkohol och droger. Det finns kulturer som ser olika på liv och död än vad t ex jag gör.

Det här är vanligtvis inte en plats för elände på denna nivå, men denna morgon känner jag mig frustrerad och extra tungsint. Jag minns hur upprörd mamma var på sina flyktingar från Balkan som fortsatte sitt krig på flyktingförläggningen i Fur där hon undervisade i svenska. ”Ni har flytt från kriget, ta inte med det hit!” De lyssnade naturligtvis inte, min goda mammas naivitet blev väldigt tilltufsad under tiden på Fur, men hon fick också livslånga vänner. Hennes orediga, svenska naivitet (snacka om svensk kanon) blev också min. Inte har den precis rättat till sig igen. När jag väl hade gått ut i den värld som fanns utanför mitt godtrogna LaLaLand ville jag in dit igen, men nu är grinden stängd och murarna allt för höga. Och idag sitter jag här, tryckt mot muren, och gråter tillsammans med himlen.

Blyglasfönstren är en del av konstverket Roots of Knowledge på UVU. Jag har sällan blivit så tagen av en konstutställning/installation.

Funderingar

Ajajaj.

21 februari, 2025 18 kommentarer

Jag upplever mycket ”skav” runt omkring mig just nu. Så mycket oro. Så mycket ilska. Så mycket sorg. Så mycket rädsla. På nära håll, för personliga utmaningar och för allmänmänskliga hot. För själva döden och för utrotning. För dumhet och för girighet. För oliktänkande och för feltänkande. Att stilla sig och landa i stunden där ”förut” och ”sedan” inte får utrymme kan ge stabilitet och trygghet. Carpe diem borde få revansch, för det är både starkt och peppigt och känslan av utdaterade modeattiraljer med utskrattningspotential har bleknat. Fånga dagen. Kanske får vi plocka fram alla befintliga snuttefiltar. Eller så får vi bli bättre på att våga dyka in i de höga vågorna och ta med oss en surfbräda för att hålla oss flytande. Världen kanske är på väg att gå under, men innan det händer kan vi inte sluta leva. Idag är dagen då du kanska ska unna dig att känna glädje och tillförsikt innan alla de alla känslorna får ta över på spelplanen.

Ditten och Datten

Från en bubbla till en annan.

19 januari, 2025 10 kommentarer

Lördagen blev väldigt effektiv, men kanske inte på det vis jag hade räknat med. Jag kom ut i ladan och städade upp det jag hade planerat, hittade en del av vad jag räknat med och bestämde att det som inte låg där antagligen befinner sig på vinden. Sommaren 2018, året efter våra föräldrars död, gick vi igenom det sista av deras grejer. Mammas dagböcker ställde vi i Bredavik och fotografier och dokument tog jag med mig hem. Jag fotograferade allt, men har fortfarande inte hittat rätt system för att generationerna efter ska ha nytta av det. Fotografier utan namn är t.ex. mer eller mindre värdelösa, så jag har fortfarande en del att göra gällande det. Föräldrarnas syskon och mammas kusin har varit till god hjälp med fotona och dokument är i princip alltid självförklarande. Nog tänkte jag att jag trodde att de hade sparat mer, men funderade inte mer över det. De fyra lådor (sådana som går att ställa under sängar) jag hittade i ladan igår och gick igenom visade sig vara en guldgruva. En del har hunnit förlora sin charm på drygt sex år och fick åka i sopsäcken, men annat var kanske ännu mer värdefullt. Alla mammas släktforskningspapper låg där utan vidare struktur. Jag hittade bl.a. denna korrespondens gällande mormors mormor, Augusta Jenny Maria, som mamma letade information om fram tills hon inte längre orkade släktforska. De svenska husförhören och prästernas noggranna anteckningar gör att Sverige tillhör de länder som är ”lättast” att släktforska i. Det ska gå att hitta alla som föddes 1849, men mamma hittade henne inte någonstans. Jag visade maken de här pappren och han sa att det är klart att hon finns någonstans! Han är betydligt bättre än jag på det metodiska letandet och kan riksarkivets tjänster inifrån och ut. Istället för att öva på att själv skriva kalligrafi fick jag därför öva på uttyda 1800-talsskrift efter att han hade lett mig rätt. Snart sögs jag in och hamnade i det nästintill meditativa sökartillståndet.

Efter flera timmar fick jag det där slaget i magen som jag önskar att mamma hade kunnat få. Tack vare all hennes forskning blev jag åtminstone rätt ledd och som en bi-anteckning hittade jag till slut lilla Augusta!!! Anledningen till att hon inte har stått att hitta var att hon ”föddes under en resa” och inte hade alla sina namn i anteckningen. Jag hittade henne på ”fel ställe” i födelseboken för Lösens församling där hon döptes flera månader efter födelsen. Så många frågor… Barnen döptes vanligtvis bara dagar efter födseln, varför tog det flera månader innan Augustas dop? 1855 var uppenbarligen Augusta fosterbarn då hennes mamma hade dött. När dog mamman? Redan vid födseln? Varför togs Augusta från Karlskrona Stadsförsamling fast hennes mamma tillhörde Amiralitetsförsamlingen då hon föddes? Nu försöker jag hitta mamma Inga/Ingrid Maria Pettersdotters födelsedatum och känner mig nöjd över att det finns mer information för att kunna fortsätta leta.

Jag gick och lade mig efter midnatt, helt snurrig i huvudet. Har letat igenom hela Amiralitetsförsamlingens dödsbok från 1849 fram till 1855, men har inte säkert hittat mamman än. (Jag har hittat ett par intressanta ledtrådar.) Däremot hittade jag en massa information som visar på allas vår jämlikhet inför döden, men även bevis på hur livet har förändrats här i min hemstad. Femtionioårige Öfverste Lieutenanten vid Kongl. Marin. Regt. Ridd. af K.L.O Högv. Friherren och den två månader gamle Gossen af okända föräldrar står båda på raderna efter varandra och dog båda av ”slag”. Överstelöjtnanten har en egen artikel på Wikipedia. Jag undrar om någon sörjde då den lille pojken dog? Så många män dog genom ”af våda drunknad”. De flesta småbarn dog av ”slag”, det som väl närmast kan kallas plötslig spädbarnsdöd, men även äldre fick dödsorsaken då läkaren helt enkelt inte kunde bestämma orsak. ”Cholera” (bakteriell magsjukdom som gjorde att man p.g.a. våldsamma kräkningar och diarréer dog), ”wattusot” (ödem) och olika inflammationer var vanliga. Då och då hängde sig flottans män frivilligt och någon hittades ihjälfrusen på isen. Många, många var det som dog ”af våda drunknad”! Att lära sig simma tillhör dagens baskunskaper och att det blivit så har sin tydliga förklaring då man läser om dessa onödigt tidiga bortgångar. Nu fortsätter jag leta så får vi se hur länge jag orkar underhålla entusiasmen. Jag gillar iallafall denna bubbla.

Ditten och Datten

Någonstans i världen…

27 september, 2024 6 kommentarer

… kan ett liv se ut precis som mitt gjorde från onsdag till torsdag kväll. Ibland undrar jag om mitt liv ter sig exotiskt jämfört med någon annans. Då brukar jag landa i att det faktiskt är så på somliga sätt. Min vardag, min fest och allt däremellan. Tryggt, vardagligt, spännande och oförutsägbart i en kompott i en smak som inte riktigt går att få till med andra ingredienser helt enkelt.

Här började jag i onsdags. På restaurang Bette vid Landbron i Karlskrona. Bloggsyrran från Nynäshamn har varit i stan sedan i lördags både i privata ärenden och gällande jobb. Hon frågade om inte vi Karlskronabaserade syskon ville följa med på finrestaurang och prova på att leka vuxna. Det ville vi gärna. En brorsa blev försenad från jobb i Växjö, men annars var vi där allihop. Fyra av sju, inte dåligt! Maten som serverades var riktigt god, lite krånglig och vacker, precis som jag vill ha det om jag nu ska lägga så mycket pengar på en måltid som inte är hemlagad. Jag tror inte jag är ensam om att lätt bli besviken på restaurangmat. Det handlar nog mest om att det faktiskt gräver ett djupt hål i plånboken och då vill jag inte känna att jag hade kunnat äta samma sak hemma till ett mycket bättre pris och kanske till och med godare. Förmätet kanske, men så är det iallafall.

Igår steg jag så upp tidigt för att förbereda mig för en lång dag. Vårt kära Ingrid Marie-träd mår ju sådär, men i år har hon åtminstone lyckats producera lite frukt. Jag fixade lite äppelmust med den färg som bara Ingrid Marie kan frambringa. Denna dryck får ögon att tåras av lycka och tungan att krullas av en perfekt blandning av sött och surt. Nej, att dricka ren fruktjuice är inte att rekommendera rent hälsomässigt, men för själen är det en dröm. Juicen var med medan jag fixade det sista innan det var dags att åka till Augerums kyrka.

Himlen grät så det skvalade då det var dags att säga adjö till en av mina bästa vänners pappa. Han fick en värdig begravning. Jag vet inte varför det är så viktigt för mig att begravningar blir ”värdiga”. Kanske handlar det om att sista chansen att berätta sin egen historia inte längre finns kvar. Det är de som finns kvar som blir ansvariga för att teckna en sann livsberättelse. Finast var hur som helst hans barnbarns framförande av Amazing Grace på piano, cello och sång, och vilka som bar kistan. Relationer är det vi har kvar till slut, det går inte att blunda för detta faktum.

Efter lunch, några ärenden och jobb var det dags att möta upp syskonen igen, denna gång i kommunhuset. Vi fick besökslappar med streckkoder och tre personer med olika fält inom stadsplanering mötte upp för att ge oss lite mer kött på benen gällande hur vi skulle kunna göra med Bredavik framöver. Strandskydd, kommunens planer och inplanerad havshöjning gör att det inte är helt enkelt, men inte heller billigt. Utredningen för att se om de ens skulle kunna tänkas låta oss dela upp marken för att bygga eget kommer att kosta mellan 100 000 och 1 500 000. Ingen ska säga att kommunen och staten inte tar sin uppgift på allvar. Jag är glad att mötet var gratis, men vet inte direkt om jag känner mig så mycket klokare efter den där timmen.

Jag skjutsade en syrra hem och en till tåget och fortsatte sedan till Pantarholmen där svärfar tog emot. Vi kollade på en gammal svartvit film om von Döbeln (ah, gammal skådespelarteknik med tydligt uttal och intensiva ansiktsuttryck ändå) och jag passade på att sticka. Efter det här var det bara att knöla på regnjackan och ladda med paraplyet för att knata in till stan igen i regnvädret. Karlskrona bjuder ofta på ”blaust” och i kombination med öppna skyar är det ju lätt hänt att man längtar in i stugvärmen igen. Vädret fick dock igång spänsten i mina steg och jag var snart inne i värmen i Fredrikskyrkan. Körrepetition gör det väl värt att bekämpa blåst och regn en liten stund. Här kan du lyssna på hur vi lät igår. (Det var jag som filmade. Eftersom jag har hand om körens sociala medier står jag ofta bakom kameran.) Älskar att få chansen att ta ett steg bort för att höra hur det låter utifrån. Uppfylld av ny energi kunde jag sedan promenera tillbaka till Pantarholmen utan regn, men med ett nytt känslomässigt paraply att hantera livets vedermödor med. Körsång, alltså! Ja, och det var det dygnet i en snart 54-årig svenskas liv.

Funderingar

I ljust minne bevarad.

5 augusti, 2024 Inga kommentarer

Idag är det Ulriks namnsdag. Ulrik var en klasskompis på gymnasiet som jag aldrig hängde med, men som trots det lämnade avtryck. Under gymnasiet åkte han som utbytesstudent till Australien och under det läsåret damp det ner vykort i alla klasskamraters brevlådor, en i taget. Ulriks utmärkande personlighetsdrag var att han var glad och vänlig, något som verkar ha följt med honom i livet framåt, inte minst som överläkare på neo. En gång för kanske 15-20 år sedan sprang jag på honom på Huddinge sjukhus. Han var sig väldigt lik och jag hejade glatt, men hade bråttom till en undersökning och hann inte prata med honom trots att jag hade velat.

Idag är det alltså Ulriks namnsdag. Den där snabba träffen på Huddinge sjukhus blev sista gången jag såg den glade klasskamraten, han som jag aldrig riktigt kände. För tre år sedan dog han nämligen hastigt. Detta faktum påminner om att livet bäst levs i tacksamhet för det vi har här och nu, inte det som kanske finns i en värld som ännu inte har skapats.

Planttant

Livet och döden.

27 juni, 2024 Inga kommentarer

Häromdagen mötte vi döden igen. Någon vars frånfälle vid det här laget var förväntat, men ändå för tidigt. Någon som inte hade levt färdigt, men som åtminstone fick tid att knyta ihop säcken tillsammans med sina kära innan det var för sent. Oerhört sorgligt, men med en mjukhet som verkar göra sorgen uthärdlig. De flesta vill inte att ens kära ska lida, då känns döden som ett mindre plågsamt alternativ. Jag tänker på ungdomar som rycks bort utan förvarning. Livet som tar slut innan det kommit längre än till ett av de första kapitlen och det utan att det funnits chans till avslut för familj och vänner. Tomheten. Den outhärdliga saknaden. Det behöver inte bara gälla ungdomar, även äldre personer kan ryckas bort från en sekund till en annan och lämna trasighet som är svår att reparera när de inte längre finns kvar.

Tiden går fortare för varje år vi lever. Naturligtvis är det bara hur det upplevs, men det är inte mindre viktigt för det. Att jag inte längre vill ödsla min tid på oegentligheter betyder inte att jag gör så mycket mer än förut. Snarare mindre, men med större urskiljning. Det där med att ta sig tid att lukta på blommorna har fått en ny och påtaglig betydelse. I en trädgård finns hela tiden döden närvarande. Det låter kanske slapphänt att jämföra, men för mig blir det väldigt klart. Jag försöker njuta av det som funkar när det funkar. Nästa dag kan det vara för sent. Planeringsstadiet var jätteviktigt och roligt, när jag kör på nu är det lätt att missa det härliga för att jag är för fokuserad på det som INTE funkar som det ska. Tänk vad onödigt! Det är därför mina trädgårdsrundor morgon och kväll är så viktiga. Jag firar små segrar, doftar på blommor, fascineras av bina (som är dåliga på att fixa honung, men de ser i alla fall ut att jobba hårt), rensar allt för stora ogräs som plötsligt vuxit sig förbi osynligheten, drömmer om hur perenner ska flyttas om för att ges rätt förutsättningar, letar efter knoppar och fruktämnen, skördar, suckar lite över det som inte blev. Det finns för lite av somligt, för mycket av annat. Jorden är fortfarande ”sand med smuts i”, men jag ger inte upp. Jag gör vad jag kan för att förbättra förutsättningarna och firar de segrar som finns att hämta. Och nu ska jag ner till växthuset och klippa ner de spinnkvalsterdrabbade gurkplantorna. Bättre lycka nästa år. Men vi har åtminstone fått en fantastisk skörd fram tills nu! Och fasters Västeråsgurkor i limpan utvecklas jättefint i takt med att jag kämpar med näbbar och klor för att sniglar, näringsbrist och torka inte ska avsluta deras liv alltför tidigt.

Funderingar

Tänka, tänka, tänka.

20 mars, 2024 2 kommentarer

Jag är inne i något slags fas. Vad för fas? Kommer jag här och kommer med konstiga idéer och märkliga påståenden? Jag vet inte vad denna fas egentligen innebär rent praktiskt, men jag vet att jag kommer att se på denna period i backspegeln med intresse. Somliga dagar, veckor och månader kommer och går utan vidare reflektioner gällande helheten. De senaste månaderna, det senaste halvåret, har dock gett utrymme för något helt annat. Tankarna har kanske inte varit omvälvande, men de har varit ständigt närvarande. Jag har fått kontakt med döden. Mest mentalt, men även bokstavligt. Det ändliga i att ha en kropp, att jag verkligen vill fortsätta vara med! Jag har tänkt mycket på min vän som gick bort för drygt tio år sedan, på en liten familjemedlem som aldrig fick se dagens ljus, sett en bekant i min egen ålder snabbt gå från diagnos till död, flera i bekantskapskretsen och i storfamiljen har cancer och andra svåra sjukdomar. Det jag känner starkt är att jag inte vill leva som att döden flåsar mig i nacken, i rädsla. Jag vill leva med världen för mina fötter, möta vardagen med tacksamma ögon, se fröer gro, blommor blomma och grönsaker dras upp ur jorden. Jag vill på riktigt våga säga ja till det som är viktigt och släppa taget om sådant som slösar min tid. Det kan vara tankar som dränerar men också människor, appar och hälsoproblem som jag själv orsakat. Jag har mestadels känt mig mycket förnöjsam i flera år, men jag tror att denna ”fas” kommer att öppna upp ännu en positiv livsdimension.

När jag gör en sammanfattning av allt som hänt från 1 januari till 31 december kan jag vanligtvis konstatera att något extra spännande, stort eller för evigt omvälvande har hänt, oavsett år. Går jag bakåt skulle det t ex låta så här. 2023 var ett år då vi i storfamiljen fick möta stor sorg, men det var också då mitt senaste lilla underbara syskonbarn föddes, jag blev mormor och fick ett växthus som gav planttanten ny energi. 2022 gifte sig lillastesyster, vi fick så många härliga stunder i Bredavik, kunde äntligen fira med härlig fest att vår äldsta dotter gifte sig mitt under pandemin och systersonens bröllop i Skottland bjöd på både relationsfest, överväldigande naturupplevelser och glitterparty. 2021 var stora studentåret, jag kände bokstavligen den positiva förändring som hände i kropp och knopp och även om mycket fortsatte handla om Covid-19 började vi känna att det kanske fanns ett vanligt liv på andra sidan. 2020 – pandemiåret som var så fruktansvärt för många. Inte lätt för mig, men vi hann framföra Händels Messias precis innan Sverige stängde ner och sedan hade jag all tid i världen att läka från allt som hänt året innan medan maken fyllde 50, äldsta dottern gifte sig i vår lada i ett minibröllop, yngsta dottern tog studenten, jag fyllde 50 och yngsta dottern fyllde 20. Mycket märkligt år. 2019 var så jobbigt fysiskt och mentalt att jag fortfarande får rysningar bara jag ser året skrivet, men det som hände i den processen ledde till att jag började läsa till samtalsterapeut, ett av de absolut viktigaste besluten i mitt liv. Tack 2019! (Exponeringsterapi, hehe.) Och sådär fortsätter det. Både bakåt och framåt.

Jag fortsätter skölja ur det smutsiga. Lägger mitt liv i blöt i bikarbonat och citronsyra och ser skiten som inte riktigt syntes med blotta ögat lösgöra sig och göra vattnet gulgrumligt. Min livsväv kommer fortfarande ha fläckar som inte går bort, vars sammansättning jag ännu inte hittat fläckborttagning för. Allt det smutsiga som försvinner kommer jag dock inte att sakna. Kanske lite, förresten. Det är så lätt att vänja sig vid att saker och ting ser ut på ett visst sätt, jag kanske inte riktigt känner mig hemma i allt det rena? Eller så inbillar jag mig bara att den här processen kommer att rengöra på ett synligt plan. Det kanske bara blir så att det känns bättre, att smutsen är tung att bära runt på även om den inte syns så mycket? Vi får väl se.

Funderingar

Att stanna upp och kalibrera sig själv.

6 mars, 2024 Inga kommentarer

När allt ruskas om och trillar åt alla håll och kanter, ordningen störs och kontrollen förloras, vad gör vi människor då? Tja, det beror helt och hållet på hur situationen ser ut, vilka som är inblandade och om resultatet är organisatoriskt, känslomässigt eller bara allmänt oredigt.

Jag har den senaste tiden följt flera oredor på lite närmare håll, både privat och yrkesmässigt. Något som alltid händer när saker och ting förändras mycket och snabbt är att människor verkar bli medvetna om den pågående förändringen på ett helt annat sätt än om allt bara lunkar på som vanligt i vardagen då förändringen sker långsammare. Anders Hansen påminde om hur vi människor lätt kan se hur vi har förändrats då vi ser tillbaka på vårt liv, säg 15 år, men om någon frågar om vi kommer att förändras de kommande femton åren så tror de flesta inte att det är så.

Ibland tänker jag att både dagböcker och många års bloggande påminner mig om att saker sällan har varit precis som jag minns dem. Minnen förändras lite varje gång vi tar fram dem. Ibland tar de en alltmer ohälsosam form ju längre tiden går, andra gånger bortförklarar och slipar vi till dåliga minnen och gör dem bättre än de faktiskt var då det begav sig. Sällan håller vi dem exakt överensstämmande med verkligheten. Den här påminnelsen har uppmuntrat mig att verkligen ta tillvara på all min vardaglighet och allt det vanliga, att det finns en vinst i att dokumentera de små oansenliga upplevelserna, de stuvade makaronerna med chilisås och rårivna morötter, te med havremjölk och nysådda, helt vanliga och ohippa fröer. Vinsten behöver inte ligga i någon annans intresse än mina egna och det gör mig lugn och får mig att bli ännu mer förnöjsam.

På bokrean köpte jag bara två böcker. Den ena är till mitt lilla barnbarn. Den andra är Bodil Malmstens Det här är hjärtat. Jag har av någon anledning alltid älskat Bodil Malmstens texter, även de konstigaste. Det finns något i dem som påminner om det vanliga, ”det stora i det lilla” (klyschigt som det må vara), komplexiteten i att vara människa och, ja, något drar i mig. Sorgedikten Det här är hjärtat ger mig allt det. Den påminner mig om det jag har idag. Jag vill inte slösa bort livet och jag vill inte ha känslan av att jag slösar bort livet om jag inte gör något storslaget, hippt eller annorlunda. Jag vill kunna känna att norrsken över hustaken är en fantastisk upplevelse, men vårvindar i tallen på gårdsplanen är väl så förunderliga. Jag vill tänka att om jag går upp för backen till kvarnen en dag och faller knall och fall död ner som min mormors mor gjorde då hon var 58 år så kan jag göra det utan ånger, ångest eller skam. De flesta dagar är jag där, andra inte. Så får det vara just nu. En sak kan jag dock konstatera. Jag håller ingen annan än mig själv ansvarig för mina ageranden och vet att jag har mycket mer att slipa på. Det gör mig förväntansfull inför det som ligger framför mig och jag hoppas verkligen att jag får vara med länge, länge, länge än.

Funderingar

Fortsatta reflektioner gällande både det ena och det andra.

17 september, 2023 Inga kommentarer

Idag är det tio år sedan Kristian Gidlund gick bort. Kanske var det så att jag berördes extra mycket av Kristians öde då jag bara ett knappt halvår tidigare hade mist en nära vän till cancer, kanske var det bara så att hans penna var osedvanligt välvässad och rapp. Hade Kristian Gidlund fortfarande varit lika stor som han blev utan cancern? Vad gör egentligen en människa intressant, relevant eller bara värd att lyssna på? Jag letar mig nedåt i Kristians blogg och tårarna börjar på en gång rinna. Kroppen minns allt som pågick i mitt liv under denna tid, jag kommer inte undan det fullkomliga kaos som pågick i tankarna. Högt och lågt, fantastiskt underbart och fruktansvärt svårt. Vi kan inte jämföra våra eländen med varandra, det går bara inte, men jag kan jämföra mitt eget liv då med hur det ser ut nu. Jag är samma, men ändå någon helt annan. Och jag inser att Joseph Jouberts ord som var så viktiga för mig då fortfarande är lika sanna. Även gällande mitt förhållande till mig själv. Ibland är det nyttigt med tillbakablickar.

Ditten och Datten

Dagen i bilder.

12 maj, 2023 2 kommentarer

Igår var brorsan här och tog bort snökedjorna på hjullastaren. Det kändes festligt och som att våren verkligen är här! Att jag samtidigt svettades lite trots att jag inte hade någon jacka på mig får väl också det anses ha varit ett säkert tecken.

På väg in till stan förundrades jag över vägmålarens precision. Lite färgspill får man räkna med, men annars var de nya vägmarkeringarna mycket välplacerade. Tänk vilken massa olika jobb det finns som jag har noll koll på. Vad gör man på vintern om detta är arbetsuppgiften i maj?

Efter fix och trix som att leta (framgångsrikt) efter fler handdukar till de roliga badrockarna och fråga expert om hjälp med fläckar på vinbärsbuskens blad styrde jag kosan mot en av mammas bästa väninnor. Det var hon som introducerade päronbiskvier i vår familj, en riktigt finkonditor! Denna lyxighet hade hon dock köpt på ”grossen” som ligger nedanför backen.

Jag fick se en liten kofta som stickades i början på sjuttiotalet och som en liten bebis hade då han åkte hem från BB. Så ljuvligt söt i ett mönster som jag älskar. Blev genast sugen på just den här typen av mönsterstickning!

Körövningen flyttades från Fredrikskyrkan till Trefaldighetskyrkan och vi var många som skickade tacksamma tankar till de bekväma stolarna i vår ordinarie lokal. De där kyrkbänkarna byggdes för att hålla kyrkobesökarna vakna, det måste vara så. Ryggen är fortfarande alldeles mosig trots en hel natts vila.

Vi fick besked om att en bekant gått bort vad som får anses vara hastigt. Hon råkade ut för en olycka för några veckor sedan. Den krävde en operation, men personen ifråga fick istället lunginflammation med påföljande problematik. Två år äldre än jag, det känns helt surrealistiskt. En dag lever man, en annan är man inte längre kvar här på jorden. Påminnelsen om att ”fånga dagen” känns ibland extra relevant.

1 2 3 … 15 Nästa →