När jag skriver mina blogginlägg brukar jag avsluta med att sätta en rubrik. Jag hade kunnat strunta i rubriken, jag har ju ingen publik som ska bestämma sig för att klicka beroende på om de gillar orden eller ej. Däremot känns det bra för mig att sammanfatta dagens text med ett eller ett fåtal ord. Ytterst sällan sätter jag rubriken först. Om jag gör det är det inte ens säkert att texten kommer att handla om det jag tänkte från början, så det slutar ändå oftast med att rubriken ändras. Så tror jag dock inte det blir idag. Vi får väl se. Igår kväll tänkte jag nämligen ”den här dagen har varit hur lång som helst” och det var också den känslan jag vaknade med. Så här kommer alltså ”dagen som aldrig tog slut”.

Jag älskar morgonljuset i köket den här tiden på året. Just den här dagen njöt jag tills jag kom fram till fläktkåpan och såg det flottiga dammlagret. Vatten i vattenkokaren, hämta fiberduk i tvättrummet och så av med dammet så det blev såhär fint. Jag passade på att damma av lampan ovanför bordet då jag ändå höll på. Knappt hade sömnen gått ur ögonen, men jag var igång! Känslan fick igång dagen och jag fixade iordning en kopp Gränna päron-te från Tboden. (Jodå, jag tog verkligen till mig min egen höstlista och införskaffade två goda rooibosteer till telådan.) När ett ganska kort blogginlägg var klart läste jag några andras bloggar och bestämde mig sedan för att gå in i ”syrummet” och ta itu med det som skulle sorteras upp där. Vår yngsta dotter kryssar runt som inneboende i Stockholmstrakterna och nu ska hon flytta från möblerat till ett rum dit hon behöver få sin säng och lite annat smått och gott. Just det småtta och gotta står i lådor i det rummet tillsammans med annat som bara ställts undan för att få sin plats vid annat tillfälle. Nu hade detta tillfälle kommit. Det ledde till att jag gjorde krukväxtvård, slängde somligt, tog sticklingar, bytte ytterfoder för att sedan gå vidare till att sortera om garner, kläder och textilier medan körens allhelgonalista bidrog till en mjuk och vacker stämning. Jag behövde inte mjukt och vackert och bytte till Kvartals poddkanal. När jag ändå var i detta rum påmindes jag även om att det var dags att…

… sätta en mjukare och varmare stämning i vardagsrummet genom att byta ut sommarens kuddfodral mot en annan färgskala. Jag har lite olika filtar att byta mellan och den här Klippanfilten med sjuttiotalsvibbar gör mig så glad! Påminner mig själv om att jag är ett barn av sjuttiotalet och att detta har hunnit ifatt mig. Jag hade aldrig tagit in något orange i huset för bara tio år sedan.

När alla fodral fått en passande kudde funderade jag över var jag skulle börja i trädgården och bestämde mig för att bara börja någonstans. Det fick bli införskaffande av lördagsgodis. Hallonen kom igång sent, men fortsätter bidra med vardagslyx här hemma.

När jag kom ut på verandatrappan bestämde jag mig så för att räfsa upp alla stackars klena och sjuka Ingrid Marie-kart på ”gräsmattan” och rädda de fåtal äpplen som såg bra ut. Jag räfsade också upp runt päronträden på framsidan av huset. Tungt! Efter detta var det dags att svettas runt med gräsklipparen i några timmar. Jag struntade i gräset borta vid ladan. Kanske tar brorsan med sig åkgräsklipparen någon mer gång innan gräset slutar växa för säsongen tänker jag.

Efter väl förrättat värv var det dags att njuta av rester från makens specialare Sauerkraut med fläskkarré och Landjägerkorv. Vid det laget var jag rätt mör och kände bokstavligen hur maten och vilan först gjorde mig trött och sedan lockade fram ny energi.

Jag har rensat framför östra stenmuren varje dag i en veckas tid och har lite i taget fått fram stenmuren. Nu var det dags för maken att röja bort det sista och slå det höga gräset.

När han var färdig tog jag över med gräsklipparen och finfördelade/samlade upp det klippta ytterligare. Innan räfsan och skottkärran åkte fram såg det ut såhär. Ojojoj. Det var länge sedan vi såg hela stenmuren! Jag glömde ta kort efter sista rensningen, men jag blev mycket nöjd.

Maken fortsatte röja bland björnbärssnåren och vi funderade över hur vi ska flytta hallonen och ändra om i rabatterna inför nästa år. Solrosorna ska inte stå där de stått i år, men de fortsätter göra oss och grannarna glada i perennrabatten. Inga sura miner, alltså!

Till slut var det dags att städa ut i verandan, åka till affären med återvinningen, köpa lite godis (Hälsans år har inneburit extremt lite sötsaker, men igår var det verkligen på sin plats med något sött) och ta itu med pyssel inomhus. Jag putsade t.ex. denna underbara mässingsask som jag köpte på Sturkö loppis och vernissage. Jag hade tänkt använda den till att ge bort, men blev så förtjust att jag bestämde mig för att behålla den själv. Här ser du locket efter och själva asken före puts.

Jag förberedde en del inför söndagen, slog in några presenter och gjorde ett par födelsedagskort. Efter det tänkte jag titta på någon film eller serie, men bestämde mig istället för att fortsätta läsa Melankoliska rum av Karin Johannisson. Den är så, så intressant. När jag har läst klart den tänker jag titta på SVT:s utskällda granskning Transkriget och tänker att boken då kommer att ha bidragit med flera intressanta infallsvinklar till debatten om den stora ökningen av könsdysfori i västvärlden och vad som händer i dess kölvatten.

När vi hade kommit till det här ögonblicket satt jag med benen på fotpallen och med lilla barnbarnets julkofta färdigstickad i knät och bestämde att det fick vara nog med jobb för den här dagen. Klockan var närmare midnatt och trådarna skulle kunna fästas en annan dag. Uppenbarligen var denna dag inte evighetslång, för bara en liten stund senare fick den sitt slut. Jag hann göra mig iordning, skriva dagbok och somna i ungefär samma ögonblick jag lade huvudet på kudden. Sådana här dagar av noll måsten, massor att göra och energi att faktiskt göra något är otroligt värdefulla för mig. Tack livet.