laga – monnah

Bordläggning, eller bordlagning.

22 mars, 2025 4 kommentarer

I verandan står det lilla svarta bord som inhandlades för en billig peng strax efter sekelskiftet (eller i början av 00-talet som det också heter). Det fick inte följa med oss till Orem, men annars har det fått jobba hårt sedan det hamnade hemma hos oss. Jag målade om det i mattsvart för att det skulle bidra till den viktiga svarta detalj som varje rum bör ha, något som jag på den tiden lärde mig om i de Sköna Hem-tidningar jag ärvde från svärmor. Jag vet att min inredningsestetik mest påverkats av yngsta fastern, men svärmors vurm för vackra ting med smakfull placering har också varit viktig. Till Sköna Hem har jag en stark hatkärlek, samma typ av känslor som jag har till tonårens Veckorevyn. Jag gissar att sociala medier är det närmaste man kan komma idag. Sådant som bidrar och hjälper till att forma en, får en att drömma och önska, men som också slår kilar i ens självförtroende, skapar avund och får en att känna sig värdelös.

Hur som helst, det lilla bordet inhandlades på loppis för knappt några pengar alls. Hantverket är gediget och jag borde ha valt en annan sorts färg då jag målade, men vad visste jag på den tiden. Nu blev det som det blev och bordet har varit mycket behjälpligt genom åren! Det har i olika hem och hos olika personer fått agera årstidsbord, avlastningsbord, skrivbord, extrabord, matbord och numera står det i verandan och är helt enkelt ett bord där det ställs grrrrrrejer. På vintern är verandan extrakylskåp och förvaring, nu har odlingssäsongen kört igång och då är det trädgårdsrelaterade prylar som står där. Till sommaren är verandan ett extra mysrum/matrum och förvaringen hålls mest till sittbänkarna. Då får det lilla bordet bli blombord och jag har mest haft lite mer ömtåliga plantor där. Eftersom bordet har dragits mellan Sörmland och Blekinge rätt många gånger så hade det hunnit bli lite trött. Fogarna hade släppt, trots det gedigna arbetet. Igår fixade helt enkelt maken till det.

När jag målade bordet monterades det aldrig isär, så vi såg inte att trots att alla delar var väl uppmärkta så hade bordet blivit felmonterat. Varför skriva minnessiffror till monteringen om man sedan inte tänker följa dem? Långsidorna var placerade på motsatt sida. Det har uppenbarligen funkat, men ändå. Med lite Pattex och handkraft fick konstruktionen ny stabilitet.

Eftersom träet sväller beroende på luftfuktighet går det inte bara att limma på en bordsskiva. Här har det lösts med ett slags små ”monteringsklossar” runt hela bordsskivan. De har säkert ett särskilt namn bland personer som pysslar med möbelnickeri. Här ser man rester av den mörkbruna färg som bordet hade då vi köpte det. Jag hade velat veta årtalet för bygget…

Lite pilligt att fästa varje kloss i fåran, men det gick finfint. Visst är snickeri fascinerande? Jag önskar att jag hade haft mer tålamod och varit mer uppmärksam under trä- och metallslöjdslektionerna. Å andra sidan har jag fokuserat på annat i livet och nu har jag en man som är jättebra på sådant här. Det är jag tacksam för.

Kanske hade det varit smart att ta hand om färgen nu när vi ändå var igång, men det får vara. 2000-tals-shabby. Matt plastfärg blir inte direkt lika snyggt sliten som äggoljetempera eller linoljefärg. Jaja, nu är det som det är. Och bordet står stadigare än det gjort under alla år det tillhört oss, trots att det monterades fel från första början. Nästa vecka ska resten av verandan städas klar och efter det kan den som är hågad se bordet i den miljö det brukar känna sig hemma i.

Hus och Hem

Slit och släng, eller?

14 januari, 2025 6 kommentarer

Förra året lade den ena nutida bekvämligheten efter den andra som jag känner mig beroende av här hemma av. Jag tycker att jag behöver alla dessa ting för att få livet här att fungera smidigt. Betyder det att jag är slav under prylar, eller bara barn av min tid? Jag gissar att mina anmödrar hade fnyst åt mig om jag stått framför dem och hävdat behovet, eller så hade de förstått och stöttat mig efter att ha insett vilka fantastiska framsteg vi gjort fram till 2000-talet.

Här är listan på det som brakat ihop och antingen åtgärdats eller fortfarande är i behov av att repareras eller bytas ut.

båda bilarna
elspisen
strykjärnet
dammsugaren
röjsågen
gräsklipparen
fläkten

Sanningen är att Fars gamla Golf blev obrukbar redan 2023, men maken hade intentionen att fixa den. Skrotupplag i all ära, men jag gillar verkligen inte att ha det stökigt på gården eller någon annanstans. En bil som dekoreras av permanent växtlighet runt däcken är ingen ”spännande installation”, utan bara skräp. Den blev aldrig fixad. När mammas driftiga kusin och hans likaledes driftiga fru kom på besök fick därför Golfen möta sitt Waterloo. Han lämnades på skroten i Torskors då vi var på väg till Klackamåla för att besöka Fars sista vila. Symboliskt och fint på något vis. Kian däremot, den är från 2011 och inte redo att möta något öde alls. Eftersom vi tog med den hem från USA är det däremot mer komplicerat att fixa somligt om det går sönder. Som bromsarna t.ex. De kostade lång väntan på Mekonomen, tårar och närmare 20 000 kr att fixa. Det var bara att hosta upp pengarna. Kian har varit så trogen och användbar ända sedan 2012 då vi köpte den i Orem. Två omgångar bromsfix har kostat över 30 000 kr det senaste året, så nu börjar vi ställa oss frågan om det är dyrare att reparera än att köpa nytt. När det gäller bilar kommer den punkten alltid och tyvärr presenterar bilen aldrig själv när den är där. En vacker dag inser man bara att kostnaderna för de senaste reparationerna hade räckt till en kvarts ny bil.

Dubbelplattan på spisen, alltså den som kan användas både till små och stora kastruller, gick sönder lagom till att jag skulle koka jul-i-juli-gröten. Den fungerar alltså, men inte som den ska. Det är mycket irriterande att den stora ringen är helt oberäknelig och därför inte kan användas när något ska stå och sjuda på låg värme. Är det skäl nog att byta ut till ny spis? Svar: nej. Precis som på många moderna spisar är varmluftsfunktionen på ugnen ojämn och väldigt oberäknelig. Det har den varit hela tiden och betyder att jag inte utnyttjar denna funktion, men inte heller det kräver ny ugn. Vi gillar läget.

Jag känner flera som lever utan strykjärn. Jag är inte en av dessa och stryker säkert mer än medelsvensken. Inte minst då jag syr mycket i perioder och då behöver strykjärn för att få ett snyggt resultat. När mitt supermuskedunderstrykjärn övergav mig för några månader sedan blev jag så besviken och köpte bara ett som var billigt på rean då vi åkte förbi Kalmar. Det visade sig vara ett dåligt drag. Jag hade blivit så bortskämd med funktionen att strykjärnet själv bestämmer vilken temperatur tyget kräver att det var stökigt att behöva vänja mig vid att ställa om manuellt. Dessutom är sladden alldeles för kort. Jaja, det får vara. Strykjärnet gör ju vad det ska.

Dammsugaren då? Ett hjul på munstycket har lossat, fästena vid både munstycket och röret och teleskopfunktionen har pajat. Vi bor i sandland och tyvärr får vi in mer sand och grus än jag hade önskat. Dammsugaren orsakar i sitt nuvarande skick onödigt många repor, men med manipulerad dammsugarteknik funkar det nästan okej. Dagarna går, men nu har jag iallafall mejlat Electrolux för att se vad ett nytt rör och munstycke skulle kosta. Dammsugaren i sig funkar ju fortfarande. Eller bör vi räkna med att den snart också ger upp? Jag har förstått att det medvetet byggs mindre hållbart för att vi ska köpa nytt, nytt, nytt.

Röjsågen/grästrimmern har vi haft inne på reparation på hos tyste, duktige (? Jag börjar tveka…) mannen på cykelverkstaden här på ön fler gånger än som känns roligt. Han har sagt att den funkar, men det gör den inte. I höstas hittade han någon liten detalj som han hade missat och lagade den kostnadsfritt, men precis lagom till att vi både behövde röja och trimma gräs på flera ställen gick den återigen inte igång. Så irriterande. Den har varit på reparation mer än den varit hemma och när den varit hemma har den varit helt oberäknelig. Jag ser inget annat råd än att köpa en ny till våren.

Även gräsklipparen är oberäknelig och har varit inne på reparation utan att bli 100% bra. Så irriterande! Men den funkar ju ibland, så den får vara.

Fläkten har långsamt gått åt sitt öde. Uppenbarligen var den byggd för att inte hålla, men det kunde maken fixa med en del trixande. Som han sa: ”någon annan hade bara slängt den och köpt en ny”. Nu kommer åtminstone funktionen av knappsatsen inte vara det som för denna fläkt till soptippen.

Jag ser ett skifte i den allmänna synen på konsumtion. Min syster skickade länken till ett spännande och störande reportage om Shein (aldrig har jag varit så nöjd med att inte ha beställt något därifrån). Läs och förundras! (Det finns flera delar, missa inte de andra.) UnderbaraClara är en av alla storbloggare som ger handfasta tips gällande hur man tar vara på det man redan har och inte bara ropar ”Löp och köp!”. Sveriges konsumenter har mycket att hämta för alla som är intresserade av vad som gäller för alla som köper varor och tjänster. (Och det är vi ju alla.)

Jag ogillar felplacerad skam, ser vad mycket elände detta fenomen ger upphov till och tror inte på att föra argumentation som bygger på skambeläggning för att uppnå förändring. Att föregå med gott exempel, leva som man lär och ställa frågor för att få medmänniskor att själva tänka tycker jag däremot är finemang. Ska vi överbeskydda barn och göra dem rädda för att leva eller ska vi lära dem ta ansvar för sig själva och sina känslor, lära dem varifrån mat kommer och hur man lagar grejer? Jag hoppas att vi är på väg mot en bättre värld som fortfarande är mer bekväm att leva i, att vi blir klurigare istället för dummare och att hoppet om framtiden återkommer. Heja! Men röjsågen, den får nog ändå åka på tippen…

Ett Litet Ord

Laga det som lagas kan.

25 november, 2024 2 kommentarer

En av mina favoritkorgar hade gett upp. Det syns dåligt här, men den kraftiga grundgrenen som utgör själva handtaget och som går ned i själva korgen hade gått av. Du kan se brottytan till höger om handtaget här på bilden. Dessutom hade hela korgen torkat ut och fästena släppt, så först tänkte jag faktiskt bara använda korgen till brasved. Maken fick mig att tänka om och med gemensamma krafter reparerade vi den så gott vi kunde.

På den ”bra” sidan där bara fästet hade gått upp använde jag något slags snöre av naturtyp. Kanske hampsnöre? Jag fäste lite väl tunt med bara två omgångar som hjälper till att hålla allt på plats på vardera sidan, men sedan snurrade jag, gjorde dubbla halvslag och snurrade igen tills det kändes stabilt. Maken gjorde en ganska ful, men mycket effektiv, lösning för att få ihop det avbrutna handtaget med korgen med hjälp av en kraftig ståltråd på andra sidan handtaget. Tyvärr har jag ingen bild hur detta såg ut innan jag surrade.

Här ser du dock ståltråden och hur mycket snyggare (tycker jag) fästningen blev på denna sida. När allt var klart och fast smetade jag över en massa trälim som blir vattentätt då det torkat för att verkligen få allt att sitta. Jag har inte gjort om den första sidan och kommer kanske inte heller att göra det, men får jag feeling så blir det möjligtvis av en annan dag.

Fullt fungerande korg i skick att jobba hårt under lång tid framåt! Jag är mycket nöjd över den här räddningen. Visst är det fint att kunna vårda det som redan finns tillhands?

Ditten och Datten

Laga hål och slå in paket.

20 november, 2024 6 kommentarer

Ibland räcker det att bara skriva något för att få tummen ur för mig. Just så blev det idag. När jag hade 45 minuter kvar till nästa samtal fick jag feeling och drog fram mormor Brittas fina vantar och kashmirhalsduken som hade väntat på att lagas i nästan precis ett år och fixade raskt till dem. Vi har våra skidbyxor, vantar, halsdukar, mössor, raggsockar och annat vintrigt i en fin korg med lock i hallen. Förra sensommaren upptäckte maken att det flög en mal från korgen. Det verkar bara ha varit den, så attacken hann aldrig bli allvarlig. Längst upp i korgen låg det sista som använts innan det blev vår på riktigt, nämligen dessa plagg. Eftersom det inte var aktuellt att sätta på sig vare sig vantar eller halsduk efter karantän i en påse i frysen blev de liggande i en hantverkskorg i vardagsrummet. Där har de legat tryggt ända tills idag. Nu är de retliga hålen åtgärdade och med all sannolikhet kommer inte någon att störa sig på lagningarna. Det känns så bra att fixa grejer! Jag rensade också ut sagda korg och samlade ihop ett gäng saker till Pingstkyrkans Second Hand, mitt favoritställe. Jag har hittat så mycket roligt där för en billig peng att jag tycker det känns bra att bidra med skänkesgrejer också. Bland annat lade jag i en fin Didriksons-jacka som varit vår yngsta dotters. Dragkedjan är paj och måste bytas ut, men jackan är för övrigt jättefin. Jag satte på en lapp med denna information så får vi väl se om de vill sälja den i befintligt skick till någon som är flink. Att lämna in jackan till en skräddare eller skomakare är inga problem, men en ny dragkedja på en jacka kostar ett gäng hundralappar.

Efter jobbet fortsatte jag vara effektiv och slog in ett paket med lite ditten och datten som kan vara bra att ha till vår yngsta dotter och svärsonen. Det är inte billigt att skicka grejer, men nog känns det mer skäligt att skicka ett paket på över 1,5 kg till Danmark för 200 kronor än att skicka ett vykort till dotterdottern för 18 spänn… Det är väl bara att acceptera att det ser ut så nu för tiden. Jag tror att vi kommer att skicka julkort i år också, men de senaste åren har detta val sannerligen inte varit självklart. Eftersom vi älskar denna tradition har den ”kärleken” tagit beslutet på egen hand, men jag vet inte hur länge det håller. Särskilt med tanke på att vi redan har kontinuerlig kontakt med de flesta vi skickar till via sociala medier. Att mänskliga relationer ser ut som de gör idag om ett gäng år är på inget sätt garanterat, men ibland tänker jag att all utveckling inte innebär mer eller större. Det kan också innebära mer avskalat och i mindre skala. Jag har så svårt att tänka mig en värld där det analoga, det stilla, det nära och det lilla helt har raderats. Kanske är det därför jag håller i somligt med allt vad jag har. ”Vanliga” böcker, brev, telefonsamtal, att träffas på en fika, allmänbildning där telefonen inte behöver konsulteras, handla i butik. Det är inte helt självklart, för det är både enklare, mer tidsbesparande och effektivare att sköta det mesta av detta digitalt. Jag vet inte om jag är en bakåtsträvare som resonerar på detta sätt, men jag tänker att det behövs sådana som jag för att utvecklingen inte ska gå allt för snabbt och skötas obetänksamt. Och så gick tankarna efter att ha slagit in ett litet paket.

Ditten och Datten

Från strandliv till raggsockor.

8 februari, 2024 Inga kommentarer

Om jag bara fick drömma en stund hade jag precis just nu hoppat i en skön sommarklänning och ett par flipflops för att sedan dra iväg till stranden, lägga mig under ett solparasoll och läsa en pocketbok medan ljudet av lekande barn och inrullande vågor bildade en ljudkuliss. Vid sidan om mig hade ett fat färsk frukt och en smoothie hållit mig sällskap och med jämna mellanrum skulle jag gå ner och sätta fötterna i vattnet och sanden skulle få skrubba mina vintertorra fotsulor släta och mjuka. Jag är tacksam att drömmar är gratis och att de kan ta mig vart som helst!

Hade jag tagit på mig flipflops och dragit iväg hade drömmen avslutats mycket abrupt. Så här ser det nämligen ut efter nattens snöfall. Igår åkte vi på vedutflykt då vi insåg att det skulle vara trevligt med lite fler brasor innan vårvärmen tar sig ton. Vi är så tacksamma för brorsans ved. Vad vi inte riktigt hade väntat oss var det ymniga snöfall som följde oss upp till Rödeby. Jag fick höra att morgontrafikanterna hade fått åka iskana till jobbet och att väglaget lämnat mycket övrigt att önska. Det slapp vi tack och lov, men det märktes att medtrafikanterna var extra försiktiga också på väg hem från jobbet.

En av makens favoritplatser är gratistältet på Mältans återvinningscentral. Vi stannade sålunda till när vi ändå var där. I tältet ställer personalen in grejer, sorterat och klart, som de tycker är för fina att slängas. Det går att hitta skridskor, möbler, böcker, porslin och allt annat man kan tänka sig brukar dyka upp på vilken loppis som helst. Den här gången var det inte så mycket som tilltalade, men precis när vi skulle gå ut hajade jag till vid denna stol. Maken hade tydligen redan tittat på den. Det verkade som att den inte gick att höja från sitt lägsta läge, men när han kollade lite närmare trodde han att det skulle gå att fixa. Vi har en röd arbetsstol som vi tog över då makens styvfars jobb rensade ut för väääldigt många år sedan. Den har uppfyllt sitt jobb med den äran, men vi tyckte båda att den här var snyggare. Den är nu rengjord med läderrengöring, hjulen är sprayade med lite 5-56 och sänk- och höjmekanismen är åtgärdad. Detta är en IKEA-stol som inte längre säljs, men en ny kontorsstol i läder kostar ändå 3-4000 i nyskick. Jag tycker att detta var ett fynd!

Turn and tell-klockan jag plockade med mig kanske inte uppfyller något syfte än på några år, men jag fick nostalgivibbar och tyckte den såg så ensam ut där den låg på en hylla. Nu har den fått bada i varmt och bubbligt vatten och fått sig en rejäl borstning. Som ny! Den ska nog få känna sig hjälpsam igen.

Väl hemma blev jag nästan klar med kompisen till detta kanske sista sockparet i HEMSLÖJDs-projektet? Detta par blir till mig själv och jag är mycket nöjd med färgen. Jag har fortfarande stickning i fingrarna och funderar på att testa någon ny teknik i en sjal. Har så fint garn i kashmirblandning som legat i snart tio år. Jag köpte ett gäng härvor till (jämförelsevis) vrakpris då vi bodde i USA och har stickat flera fina sjalar av några av dem. Nu är det kanske dags igen. Det känns så fint att arbeta mig igenom mitt lager av garner och annat material som bara legat och väntat på bättre dagar. Tänk att flera av dem faktiskt kommer att få möta denna dag!

Ett Litet Ord

Var HEMSLÖJD rätt årsord?

14 januari, 2024 Inga kommentarer

Jag har funderat en hel del över mitt årsord. Jag är så van vid att välja ord som väl mest kan beskrivas som karaktärsdanande, eller åtminstone utvecklande på flera olika plan. För 2024 har jag valt ett ord som bara är roligt. Ja, så tänkte jag iallafall när jag hade landat i ordet och bestämt mig. Roligt ska inte nedvärderas, jag tror de flesta behöver tillföra olika dimensioner av glädje i sitt liv. Däremot tror jag själv att jag mår bra av personlig utveckling och det är onekligen något som de årsord som slagit följe med mig genom åren bidragit till. Nu hade jag såklart inte behövt oroa mig. Hade jag vågat lita på ”processen” hade jag förstått att jag vet vad jag behöver utan att behöva gräva så mycket. Naturligtvis har det redan visat sig att HEMSLÖJD inte bara är roligt. Som jag berättat många gånger har jag en benägenhet att skjuta upp saker och när jag väl hade inventerat alla mina möjliga projekt stod min inre prokrastinerare på högeraxeln och skrattade rått åt mig, rätt in i örat. Och högt. För jag kommer att få jobba hårt på att avsluta projekt och ro saker och ting i land under det här året. Tänk, vad bra detta kommer att vara för mig! Dessutom är det inte bara roliga moment inblandade i de här projekten, något som gjort att det ligger så många halvfärdiga grejer i lådorna.

Jag insåg tidigt att dokumentation kommer att vara viktigt för mig, men visste inte riktigt hur jag skulle göra det. Igår kom jag på att ett fotoalbum i telefonen där jag lämnar anteckningar på själva fotona kommer att bli det bästa. Jag fokuserar inte på estetiskt vackra bilder. När projektet är klart fotar jag helt enkelt. (Makens socka fotades när bara en var klar, så där fuskade jag lite.) HEMSLÖJD kan kännas lite överväldigande då en hemslöjdsbutik för mig bjuder på den största kunnighet som finns i olika hantverk. Jag har dock bestämt mig för att försöka strunta i detta och bara jobba på. Ingen ska bedöma grejerna, jag ska ha roligt, utvecklas och förhoppningsvis kunna ge nära och kära hjälp och presenter i takt med att grejerna blir klara. Det kommer att bli högt och lågt.

Här kommer en beskrivning av vad som hunnits med under de här två veckorna:

Makens sockor är klara!
För flera år sedan köpte jag en kavaj som inte var lagom mig, men som var supersnygg och i fin kvalitet. Den har väntat på att bli lagad och få en knapp isydd. Det har jag fixat nu och kavajen ska tas med upp till Nynäshamn nästa gång jag åker.
Den gröna klänningen hade jag när jag var liten, men säkert mina syrror också. Fickorna satt lösa, knapparna var borta och fållen hängde på trekvart. Jag letade upp matchande knappar och sydde fast samt sydde sömmar där det behövdes.
Den vackra loppisduken har jag redan använt mycket, men fållen var så trasig att jag bestämde mig för att klippa av den och börja om. Tyget är jättesladdrigt, så jag sydde helt enkelt en bindsöm utan fåll för att låsa trådarna. Nu har jag strukit duken också och bestämt att jag inte behöver handfålla. Det här duger bra.
Yngsta dotterns favoritkasse har fått förstärkt lagning och kan nu fortsätta jobba.
Min vetepåse har fått nytt fodral sytt av en hemvävd förningsduk som en gång tillhörde Elna Nilsson, Elin Nystedt eller någon annan E.N.

Just vetepåsen låg inte ens i projekthögen, men när jag hittade duken (låg i en hög fina hemvävda textilier i en auktionslåda) visste jag precis vad jag ville ha den till.

Zoomar du in kan du se brännhålen som fodralet fick då vetekudden fastnade i mikron någon gång. Du behöver inte zooma för att se att mönstret är gräsligt. Jag har aldrig tyckt om det, men själva vetekudden hade den perfekta storleken och köptes på Tjurkö av ett hantverkarkollektiv som jag gärna stöttar. Det fanns vid det tillfället tyvärr inga överdrag jag gillade, så det här fick duga.

Broderade monogram är något av det finaste jag vet! Modigt att sy korsstygn ”på frihand”. Sådant behöver jag öva mer på under året…

Så här ser vetevärmaren ut nu. Den är provkörd och funkar precis lika bra som innan. Tyget tåler rejäla tag, men jag tänker inte bränna den igen. (Jag lärde mig en läxa förra gången och lägger den numera alltid ihopvikt så den inte kan trilla över och fastna.)

Tips

Reparation av hål i duk.

1 november, 2023 5 kommentarer

Ett av de senaste inköpen från Pingstkyrkans Second Hand var en stor julduk med ett litet hål i. Pris? 55 riksdaler. Priset var satt med tanke på att hålet fanns där, men jag tänkte att det relativt lätt skulle kunna åtgärdas. I vanliga fall brukar jag tvätta second hand-textilier, eller lägga dem i frysen i någon vecka, för att bli av med eventuella skadedjur och smuts direkt när jag kommer hem. Den här gången valde jag att laga hålet först för att inte göra det större. Duken var redan tvättad och krympt, så det var bara att köra.

Jag inser att det kanske inte är alla som har fyra olika nyanser av vit sytråd hemma, men jag har haft egen symaskin sedan jag var femton år och har samlat på mig en del sedan dess. Detta gäller även annat material till sådana här aktiviteter. I det här fallet valde jag att stryka på en liten bit tunn vlieseline på baksidan för att ha något att sy i under hålet.

Så här såg det ut när jag hade strukit på biten på baksidan.

Härefter var det bara att sy kors och tvärs med trestegssicksack fram och tillbaka över hålet. Nästa steg blev att tvätta duken i fintvättprogrammet. Moderna tvättmaskiner i all ära, men att försöka centrifugera med 1400 varv/minut på ett sådant här tyg leder inte till något gott.

Imorse hade duken torkat och jag klippte rent nära kanten på sömmen, men bestämde mig även för att komplettera med lite fler stygn då jag märkte att hålet inte riktigt hade låsts in. Nu ser det bra ut och duken kan fortsätta användas, älskas och tvättas.

Jag snabbströk bara duken för att visa resultatet, men såhär ser den ut nu. Den som söker ska finna lagningen, men när det är dukat tror jag att ungefär ingen bryr sig det minsta om att det en gång fanns ett hål där. I söndags var det precis åtta veckor kvar till julafton. Det känns bra att ha ett litet gäng dukar att kunna lägga på bordet. Nu är jag mormor, bor i en faluröd stuga på landet och bryr mig ganska lite om vad som är trendigt och ganska mycket om vad jag tycker är fint. Då känns det bra att det finns andra som lagt ner mycket tid på att tillverka hemtrevlighetstillbehör.

Hus och Hem

Städa, baka, plocka, skörda, laga, pyssla.

28 augusti, 2023 Inga kommentarer

Det har varit en helg med en lång rad fixande. Listan jag började med i lördags var oändligt lång, idag är den bara oerhört lång. Stenladan fick en fin hyllinredning 2019, men som alltid om man inte tänker efter före så hamnade grejer lite på fel ställen och en del grejer skulle aldrig ha hamnat här över huvud taget. Med tiden hamnade en del grejer på golvet och sedan blev det mer och mer kaos eftersom inte grundordningen fanns där. Nu har vi slängt, sorterat, ordnat upp, samlat ihop, märkt och flyttat grejer och det känns så bra att komma in här! Ett perfekt ställe för förvaring och lagring av sådant som används någorlunda återkommande, sådant som behöver stå frostfritt men som inte är allt för ömtåligt. Textilier lever lite farligt här, men egentligen tror jag bara det är flaggan som är i tyg. Den verkar klara sig ganska bra i sin låda med lock. En grundlig organisation kan ske först då man har riktig koll på hur, när och om man använder saker och ting. Jag skulle påstå att vi har det vid det här laget gällande just stenladan, men det finns gott om förbättringspotential på andra ställen.

Jag hade som uppgift att baka till ett dop. Det fick bli mormor Brittas fantastiska äppelkaka, den som alltid blir lika saftig och smarrig, åtminstone om man håller koll på gräddningstiden. Dopbuketten blev en symfoni i rött, vitt och orange, nästan bollformad och ganska maffig.

Det hanns med att koka lingonsylt av köpta lingon. Vi har inga här i närheten och inte har vi tid att plocka några heller. När vi fick chans att köpa genom min svågers klient hoppade vi genast på. Det mesta ligger i lagom stora påsar i frysen till rårörda lingon och annat smarrigt, men det blev också fyra burkar klassisk lingonsylt. De står nu vända upp och ner i stenladan. Sara Bäckmos snålröra brukar jag lägga i 400 g-påsar och fryser paketen platta. De tinar på ett kick och används med fördel i pastasåser, grytor och annat gott till vintern. På bilden hade jag just hällt ner de ugnsbakade grönsakerna i en rostfri bunke. De mixades sedan med handmixer. Nej, det ser inte gott ut, särskilt inte den här omgången som gjordes på gula tomater, men det smakar fenomenalt!

1992-1993 sydde jag ett lektäcke i lappteknik av tyger från fyndet på IKEA till min nyfödda lillasyster. Det har använts väl och när vi var och hälsade på lilla nyfödda systerdottern såg jag att sömmen släppt på några ställen. Nu har jag lagat så får vi hoppas att täcket håller ett tag till.

Sen var det den där lilla koftan i storlek 0-1 månad. Jag satte mig äntligen för att sy i knapparna i den och njöt både av att få bocka av något som stått länge på min att göra-lista och av att få en stund att sitta och tänka på lilla barnbarnet som är på ingång. Mys! Varför är så många av oss människor dåliga på att få det sista i en uppgiftsserie gjort? Spika fast lister, sy i knappar, få in ren tvätt i garderober, rama in något, städa bort högen i köket… Jag vet att jag absolut inte är ensam om detta. Samtidigt njuter jag otroligt mycket av att kunna bocka av grejer, så jag förstår inte att mitt inre driv inte är större än det är. Jaja, men nu är det så.

Kreativitet

#skapandeseptember, ny.

14 september, 2022 Inga kommentarer

Ibland blir det inte riktigt som man har planerat, så då får man tänka om. Kreativitet handlar om att ha förmåga att tänka i nya banor, se saker ur ett nytt perspektiv och få detta att leda till något slags resultat. Med så mycket mindre tid än jag hade tänkt fick jag ändå till en riktigt bra lösning tycker jag själv.

Ganska snart efter att vi hade flyttat hit var det något litet syskonbarn som bröt av det ena benet på den här stolen. Det var ingen större katastrof och länge hade jag benet liggandes ”på en bra plats” eftersom intentionen var att laga den. Du kan ju säkert tänka ut vad som hände med det där benet. Ja, eller ungefär. Hur som helst var det länge sedan någon visste var det hade hamnat. När jag så satt vid mitt skrivbord och tänkte ”ny, ny, ny” såg jag en av plywoodbitarna jag tryckt ut från ryggstödet då jag gjorde stolen som lades upp igår. ”Hm, den där borde funka som ben.” Trälimmet stod redan på plats, liksom sandpapper. Guldfärgen har jag inte kvar, men färgskillnaden mellan trären och guld är inte så stor och de bakre benen syns inte då stolen står uppställd i fönstret. Den här idén hade jag ju annars kunnat kläcka för några dagar sedan då ”laga” var ordet i utmaningen, men då fanns ännu inte rätt förutsättningar.

För övrigt var det dags för amaryllis nummer två för säsongen att göra sig redo att blomma. En lök till har en knopp på väg upp i den där ”semesterlådan” för amaryllislökar ute i trädgårdslandet. Vi får väl se om det blir några som blommar till jul. Det spelar mindre roll, jag gillar verkligen att de här skönheterna får nya chanser istället för att ha ändat sina dagar i en kompost eller soptunna. Jag har skickat svärsonen att uppvakta äldsta dottern med fin bukett idag på hennes födelsedag, men nog kan det bli en ny tradition att uppvakta vårt septemberbarn med en amaryllis? Grattis E!

Vill du vara med i vår utmaning? Här hittar du den.

Kreativitet

#skapandeseptember, laga.

12 september, 2022 Inga kommentarer

Vad ska man laga kreativt då lagahögen innehåller exakt noll plagg att vara skapande eller kreativ med? Dessutom har mitt fokus legat på valet, jag har inte haft tid med pyssel (jag förbereder ju alltid och ligger en dag före för att kunna lägga upp foton på ”rätt dag”). Tankarna går osökt in på politiska åtgärder. Sveriges lagahög är mycket högre än min. Vi har förtroenden som behöver stoppas med täta stygn, hål i kassor som kanske behöver större åtgärder än en påsydd lapp och glappande käftar på en massa politiker från hela skalan som pratar rappakalja. De senare behöver kanske service så att det de rapar ur sig när man trycker på deras magar blir rätt? Eller ska vi helt enkelt ta ur batterierna så att vi inte behöver lyssna på dem?

När jag såg det preliminära valresultatet i morse kunde jag återigen konstatera att det blir några tuffa år framöver. Jag undrar vilka av de folkvalda som faktiskt kan stå pall och vara de samhällets stöttepelare som vi behöver? Vilka förstår hur en budget fungerar? Jag är inte säker på att våra politiker på riktigt har förstått sina uppdrag. Är det viktigast att ta beslut som är rätt eller beslut som får en att kunna fortsätta ta ut sitt lilla politikerarvode? Vilka politiker har förmågan att tänka framåt?

Uppenbarligen har många dåliga beslut tagits genom åren. Det gör att Sverige blöder med gapande sår på flera ställen. På andra platser pågår självskadebeteenden som inte behandlas. Dermatillomani som inte åtgärdas leder till blödande kratrar och inflammerade sår. Ångestdämpning som känns bra i stunden, men som inte leder till något annat positivt. Den typen av beteenden är vanligt förekommande. Eller vad sägs om de sår som är så inflammerade att ingen klarar av att ens titta på dem, man vill inte ens närma sig dem för att de stinker? Man sätter över något slags plåster och så får såren förväntas självläka fast sannolikheten är stor att ”behandlingen” kommer att leda till blodförgiftning. Samtidigt fortsätter man stötta en miljö som får bakterierna att frodas, vilket snarare leder till ett större sår än ett som läker fint.

Vårt land behöver inte stoppningar som bara fästs i de yttersta kanterna på hålen. Sådana lagningar trillar bort så fort man börjar gå på dem. Vårt land kanske behöver byta ut vissa delar helt, det verkar inte räcka med lappar och garn? Och vem vill ha Frankenstein, ett monster ihopsytt av många delar som kanske eller kanske inte funkar?

Jag lagar gärna grejer. Nu ser jag gärna att politiker, oavsett politisk hemvist, slutar tjafsa och skälla på varandra, utan istället ser till att plocka fram experterna som förstår hur vårt land ska lagas. Rätt lagningstekniker behövs. Rätt förutsättningar. Våga klippa bort fransiga kanter som inte går att fästa i. Våga ta beslut som leder till läkning. Många av de sår Sverige har går att läka, men knappast utan att efterlämna stora ärr. Bättre ett ärr än ett inflammerat sår tänker jag dock. Dessutom finns det lagningstekniker som faktiskt leder till resultat som är snyggare än hur allt såg ut som nytt. Dessa behöver vi få tillgång till nu! Och där slutar mina tankar som började snurra då jag skulle försöka vara kreativ runt ordet laga. Lev väl, hör du!

Alla ord i denna utmaning hittar du här.

1 2 Nästa →