När våra grannar installerade ett vackert blyglasfönster ovanför sin ytterdörr bjöd de på vernissage. Jag som älskar blyglasfönster var nog mest entusiastisk av alla gäster och jag blev väldigt rörd över all omsorg som gått in i tankarna bakom motivet och själva skapandet av det. Jag var väldigt mjuk i själen vid denna tidpunkt. Vi hade precis varit på ett hundraårsfirande, men hemma hade mamma fått en palliativ cancerdiagnos och beslutet att jag skulle hem med barnen var taget. Det var så många känslor i omlopp, kanske är det därför jag minns denna dag så tydligt. Hur som helst uppfattade flera av mina vänner hur berörd jag var av konsten (Bigelow hade även tagit med sig några av sina lösa verk). När de några veckor senare hade avskedsfest för oss fick vi ”löftet” om vår avskedspresent, nämligen ett eget fönster som några av mina vänner och konstnären hade designat. Det skulle rymmas i ett handbagage och skulle fraktas hem av maken då han skulle till Sverige och hälsa på oss lite senare. Gissa hur överväldigad jag kände mig?
Så här jobbar Mark Bigelow. Motivet behöver rensas från distraktioner och för små detaljer. Alla träd i motivet finns på riktigt, även om de inte är ”true to size” och andra träd och hus rensats bort. Vid den här tidpunkten hade allting ”spikats” i samråd med våra grannar/vänner och Mark letade rätt bitar bland sitt glas. Motivet föreställer vår utsikt från sovrumsbalkongen, så för att få rätt bilder att utgå ifrån hade det smugits och smusslats och fotograferats i hemlighet. Hahaha, vilken grej!
När allt var klart kom Mark och lämnade över fönstret till maken. (Blyförgiftning är en grej, det gäller att inte komma åt lödningarna mellan glasbitarna.) Han fick också en genomgång av processen och lite bakgrundshistoria.
Vi var i Bredavik då maken packade upp sin dyrbara last. Jag var så lycklig och tacksam, inte minst för att transporten hade gått bra. Längst upp ser du mig, minst sagt mosig. Kunde fortfarande inte fatta att vi verkligen hade fått denna gåva. Fönstret hängdes upp så fort badrummet blev färdigt. Vid det tillfället stod fortfarande byggställningarna längs hela baksidan och fönsterkupan med övre toan och ”gästskrubben” höll på att byggas, så vi hade inte flyttat in än. Så fantastiskt perfekt i storleken för att bli ett insynsskydd. Jag hade mina funderingar över att ha ett konstverk av den här klassen på toa, men tycker faktiskt att det är perfekt! De flesta besökare får möjlighet att uppleva det i lugn och ro och själva får vi njuta av konstverket under alla tider och årstider, dag efter dag. Jag älskar det.
Som du kanske vet både älskar jag att handarbeta, pyssla, musicera och att njuta av det som medmänniskor i olika åldrar och med olika mycket kunnande skapar. Människan är en skapande varelse. Alla är inte yrkeskonstnärer eller proffsmusiker, men jag tror faktiskt att alla behöver och kan njuta av den här världen, att vi mår bra av olika slags konstformer.
Själv älskar jag att skriva kalligrafi, som på dessa kort, men njuter av andras verk som är både mer komplicerade och utvecklade. Ylva Skarp har ett publikfriande formspråk och till en relativt billig peng kan man njuta av hennes verk varje dag. Jag är mest förtjust i hennes kalligrafikonst, men du kanske gillar hennes konsttryck också?
Att laga mat kan vara ren överlevnad eller en konstform. Att få laga till och äta egen skörd, som här, ger mitt liv guldkant. När jag går på restaurang vill jag få något mer än hemma, något som är godare, mer komplicerat, med andra smaker eller lite extra lyxigt. En kebabtallrik är överlevnad, men det finns många platser där man kan få den där extra upplevelsen. Själv älskar jag att äta på Dilkhush här i Karlskrona, en fantastisk indisk restaurang som ger mig chans på ett annat slags mat än hemma. Och ruskigt gott dessutom!
Något jag önskar jag var bra på är träslöjd. Jag har byggt lite miniatyrstolar från Kotte Toys och det har varit jätteroligt, men det är mer finlir och inte själva byggandet. Jag imponeras av mina bröder som bygger hus respektive skapar träkonst och maken som bygger det jag önskar. Något av det jag uppskattar mest i hemslöjdsbutikerna är just träslöjden. Hårt och mjukt på samma gång.
Naturen är naturligtvis bästa konstnären. Jag älskar att sticka, men just dessa vantar har min faster gjort. Egenfärgat garn och allt. De mönster jag gillar bäst just nu kommer från PetiteKnit eftersom jag bara kan härma det andra uppfunnit, fast den bästa stickkonstnär jag känner är makens brorsdotter. Det hon klurar ut i sitt huvud och får ut i stickade verk är helt otroligt! Jag vet att hon har som ambition att dela med sig av sina mönster och ser fram emot att få visa när det är dags.
På Söder i Stockholm hittar du Konsthantverkarna där folk som kallar sig konsthantverkare (jag tror ju att det ligger i oss alla, men att somliga har lättare att kunna uttrycka sig) ställer ut otroligt vackra grejer. Pengar kan stötta de kämpande konstnärerna och ger en chans att få hem sådant som gör ens hem djup eller kanske mer spännande. Ser fram emot nästa gång jag kan gå en runda där eller någon annanstans där människans skapande kommit till uttryck! Ett museum, en konsert, en restaurang, en trädgård eller kanske någon medmänniskas hem.
I fredags satte vi oss i bilen som var preppad med barnbarnets bilstol och gav oss ut i halkan. Morgonen bjöd på underkylt regn och det hade varnats för dåligt väglag. Jag satt vid ratten och körde mycket försiktigt och med goda avstånd till framförvarande fordon medan maken satt i passagerarsätet och jobbade. Vi stannade på Willys och fyllde på med den bästa inflyttningspresent jag vet, ett storköp med basvaror! Efter det svischade tiden fram i ett disigt och småregnigt landskap medan jag lyssnade på gillade låtar sedan Spotifys begynnelse. Det finns SÅ mycket bra musik! Jag kom dock på att jag borde ha en lista med ”gillade förut-låtar” som jag av någon anledning inte längre ser storheten i. Innan Öresundsbron bytte vi plats och maken fick ta över föraransvaret. Vi mötte upp äldsta dottern och hennes familj på Kastrup och tog en stunds AH och OH med Lillan innan vi for vidare mot Van Gogh-utställningen. Där mötte vår yngsta dotter upp med sin man.
Det går inte att inte tycka något om Van Gogh. Han var med all tydlighet en man med stora känslor och en mental ohälsa som påverkade hans mående mycket. Han var bara 37 år gammal då han tog sitt liv och vid det laget hade han ännu inte hunnit bli känd. Numera finns det dock verk som går för över 20 miljoner dollar. Det finaste jag tog med mig var Van Goghs tankar runt fotografier. Varför sätta upp foton på personer man älskar då ett målat porträtt kan rymma så mycket mer kärlek? I slutet av utställningen kommer den del där man har skapat ett levande konstverk av Van Goghs tavlor med hjälp av ljus, ljud och modern teknik. Alla fascinerades, från ettåringen till 54-åringen. Det här är mycket snyggt gjort. Om du har chansen att gå på någon av dessa utställningar (Monet och Van Gogh har jag varit på, det kommer säkert fler) så gör det!
Det ligger något i detta citat. Fram för mer passion i livet.
Efter Van Gogh var vi hungriga och drog vidare till Gao Dumpling. Trevligt ställe, prisvärt (utom vattnet som kostade 20 dkk) och mycket gott! Vi beställde en massa från menyn och delade allt. Den översta konstnärliga bilden tog maken när vi hade tryckt i oss allt. Vid det laget var alla mer än mätta och belåtna. Vi for vidare för att möta upp svärsonens familj och en viktig stund för oss. Jag är så glad att vår dotter har en extrafamilj som hon känner sig trygg med. Det betyder mycket.
Efter några timmar for vi vidare mot Pizzeria da Gigi där dottern och svärsonen bjöd oss på middag. Vilket mysigt ställe! En ”äkta” italienare som bjöd på riktigt bra pizza. Det fanns även glutenfri pizza, men jag lyxade till det med entrecote och gorgonzolasås. Mmmmm. Vi blev sittande länge och hade det riktigt bra. Jag är glad att dotterdottern är så ”lätt” att ha med sig på offentliga ställen. Hon är social och hejar och interagerar med folk och det bjuds på leenden från alla håll. Pizzan funkade mycket bra på henne också.
När vi steg ut ur restaurangen så sprang vi rakt in i brorsonen, hans fästmö och hennes föräldrar som skulle på bröllop på lördagen. Somliga möten är lite för otroliga för att vara slump. Vi visste att de var i stan, men vad var chansen att restaurangen de skulle gå på var granne med den vi var på? Obefintlig… Hur stor är stan, hur många personer rör sig i Köpenhamn en fredagskväll? Hur roligt som helst.
Familjerna med småbarn åkte vidare och vi gamlingar hängde med våra ”barn” till en bowlinghall med liv och rörelse. Där hade svärsonen bokat shuffleboard. Sååå kul. En av mina bästa skolaktiviteter som tonåring var curling. Inte var jag särskilt bra, men jag hade roligt. Shuffleboard är helt enkelt en miniversion där sand minskar på friktionen. Vi körde ”drengene vs. pigerne” en omgång och en omgång ”Sverige vs. Danmark”. Vi tjejer vann stort, men dessvärre gick det inte lika bra för Sverige. En härlig gin fizz mocktail kunde de sno ihop utan problem! Det är verkligen viktigt att leka mer i livet. Att ta ansvar, men samtidigt inte ta sig själv för på stort allvar är nog en bra kombination.
Efter en god natts sömn i fint bäddade sängar hemma hos dottern och svärsonen och en god frukost var det dags att upptäcka Vordingborg, den historiska stad de nyligen flyttat till. Den har anor från 1100-talet, något som naturligtvis fått mig mycket intresserad. Tänk att känna historiens vingslag genom allt från gammalt tegel till arkeologiskt uppgrävda kvarlämningar. Jag njöt i flera timmar och längtar redan till nästa gång jag får komma hit. Då kanske den botaniska trädgården har kommit igång efter vinterns vila?
Det enda som finns kvar och inte hamnat i ruiner är stadens stolthet, Gåsetornet. Vi köpte biljetter som gav inträde till tornet, det fina muséet och de containrar där utställningen fortsätter. Väl investerade pengar.
Hela vägen upp i tornet bjöds det på en monsterkavalkad. Så roligt att läsa om de olika monstren och att betrakta hantverket bakom. Jag sa till dottern att hon hade varit livrädd för att gå där då hon var liten och allt var läskigt. Vi såg dock några gossar som verkade tycka att det var precis lagom läskigt. En av dem fick dock spel då han kom ut och det visade sig att han var hemskt höjdrädd. Stackaren! Att bära en femåring nerför rangliga trätrappor kan inte ha varit det roligaste hans mamma gjort. Så ledsen han var…
Efter att ha funderat över intrikata lösningar på bekvämlighetsproblem för hundratals år sedan och imponerats av hantverk, beständighet, kungligheter, fred och ofred och det jobb som lagts ner på denna plats (batteriet i kameran tog slut och lika bra var väl det, annars hade detta inlägg blivit flera kilometer långt) var det dags att styra kosan tillbaka till dottern och svärsonen. Där fick jag ligga och vila min hälsporre medan det fixades lunch. Jag gillar visst verkligen att bli bortskämd. Vi spelade spel och fortsatte skratta och äta choklad tills det var dags att packa ihop och bege oss hemåt. Väl hemma i mörkret var det fint att tas emot av den tända utelampan och lite ljus i fönstren. Borta bra, men nog är det härligt att komma hem också. Tack kära familj och Danmark för några härliga dagar!
Känslan av djup förtvivlan och oro hängde kvar igår morse. Jag åkte hemifrån för att lämna en vän på vårdcentralen (hon fick sedan penicillin för lunginflammation) för att själv fortsätta till hudkliniken på sjukhuset. Jag ringde i april förra året och har haft oron hängande i bakgrunden sedan dess. Lyckligtvis fick jag lugnande besked med uppmaningen att fotografera de förändringar som oroat med jämna mellanrum. Jag vill inte vara besvärlig, men jag vill inte heller vara dum. Somligt ska man inte ta lätt på. Mina steg var lätta ut från behandlingsrummet. Jag gladdes åt det härliga konstverket på den guldgula väggen i korridoren och tänkte att jag gillar den där enprocentsregeln. ”Enprocentsregeln är en ekonomisk princip för offentlig konst som innebär att cirka en procent av den totala budgeten avsätts för konstnärlig gestaltning vid ny-, om- och tillbyggnad.”
Jag hade varit inne i byggnad 28 och gick in i 46:an för att hälsa på de underbara akrobaterna där inne. Karlskronas vackraste allmänna konst? Dessa små figurer klättrar sig upp och finns i hela detta trapphus och gör mig så glad!
Efter att ha hängt blommor på dörren till svärmor hämtade jag fröerna jag beställt från Blomsterlandet och kände förväntan pirra. Ljuset fortsatte att sprida sig! Jag satte gravbuketter på svärfars och mammas gravar, tänkte att jag kanske borde ha tagit bort den där kransen? Äh, det kan fortfarande komma mer snö. Fler uppdateringar om hälsoutmaningar hos flera släktingar kom, men det finns god hjälp på de sjukhus där de är inlagda. Tack för det!
Väl hemma kraschade jag i soffan och somnade väl av anspänningen. Jag vaknade till detta och tänkte att ljuset är tillbaka. Ljuset är verkligen tillbaka! Strax efter detta gick solen ned, men innan dess hade vi bjudits på både blå himmel, rosa moln och lätta skyar.
Jag tryckte ner ett gäng revor av hjärtan på en tråd i en liten kruka förra året då jag ofrivilligt men helt och hållet slet sönder min favorit som frodats i pilasterhyllan sedan 2017. Moderplantan kämpar fortfarande, men de där revorna har exploderat och mår otroligt bra! Det är väl som det ska vara. Den yngre generationen tar stafettpinnen och leder vägen fram. Vet inte varför jag valde att visa den, men visst är det också ljus, det där med att saker och ting ofta inte är körda trots att det känns så i stunden?
Nu på morgonen fortsatte ljuset göra sig påmint. Det är som att kära Moder Jord skickar hälsningar som fyller oss med ljus om vi är redo att ta emot det! Tack för det. Tack.
Härom dagen kom ett så fint paket hem till mig. Lillastesyster hade skickat en bok som hon inte hade läst, men som hon trodde skulle falla mig i smaken. Tänk, så rätt hon hade! Charlie Mackesys bok är otroligt vacker och tänkvärd på ett varmt sätt. (Tänk Nalle Puh och hans vänskapsband.) Dessutom är formatet perfekt, utformningen och sättningen härlig och så luktar det tjocka papperet gott. Mmmm, som en litterär godisbit! Jag har en vän som aldrig vill höra ett ord om en bok hon ska läsa på förhand eftersom hon märkt hur mycket det påverkar hur hon går in i texten och tar emot den. Jag har märkt att det finns något att hämta där. Det räcker att höra att en bok är bra och vilken genre den tillhör, låt mig sedan upptäcka vad den gör med mig. Jag var väldigt känslosam när jag läste denna lilla pralin och började till och med fulgråta vid tillfälle. När det gått några dagar läste jag om boken på Goodreads och blev då extra tacksam över att inte ha läst några recensioner på förhand. Eftersom jag inte vill sabotera sin upplevelse länkar jag till recensionerna så du kan gå dit när du själv läst boken.
Vuxna som skulle gå på bröllop, barn och faster som fick leka för fulla muggar och som bonus övernattning med 11-årsuppvaktning dagen efter! Myspyshelg med andra ord. Fram för mer legobygge, förresten. Visst finns det inte mycket som till fullo utmanar ens kreativitet på samma sätt?
När jag skulle se hur väl jag kunde få ChatBox att avbilda mig gick det sådär. Jag tänkte att vidare instruktioner skulle förbättra resultatet och öka chansen till att få en mer rättvisande bild.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, mer än att jag inte oroar mig över att AI tar över världen just idag. Det var länge sedan jag skrattade så hjärtligt!
Jag öppnar lådan till Crayolaasken som från början innehöll 120 nya kritor. Jag köpte den i Orem, löjligt billigt, strax efter att vi hade flyttat dit 2012. Kritor tillhör den klassiska barnpysselarsenalen, men när vi flyttade till Orem var våra ungar 11, 13 och 15. De var inte riktigt barn-som-ritar-med-kritor längre. Jag köpte ändå den där lådan, tyckte att vi behövde den. Kanske inbillade jag mig att våra ätteläggars nya kärlek för riktigt bra tuschpennor skulle gå över, eller att jag skulle kunna hålla deras mer okomplicerade (om än mer fysiskt uttröttande) småbarnsår kvar bara genom att låtsas att de var yngre än de var. Jag vet inte. Jag kommer inte ihåg och kan bara gissa. Men lådan är kvar.
Själv använder jag sällan kritor, men oväntat ofta tar jag fram den där asken, öppnar locket och drar in den underbara doften. Namnen på varje krita bjuder in till drömmar, spännande känslor och kan till och med motivera varför en viss färg får vara med och leka. Jag plockar lite bland innehållet, känner de sträva pappersomslagen mot huden, lyssnar på ljudet av vax mot vax, vax mot papper. Jag kastas tillbaka till lekis, till en trygg barndom, till kärleken jag kände för ”fyllerimålarböcker” (morfar som var typ hötorgskonstnär, fast en norrländsk version i Karlskrona, blev alltid lite barsk då han upptäckte att vi barnbarn färglade i en sådan), till barnpassning, till skolklasser med barn som kändes som mina egna, till pysselprojekt och avkoppling, till våra egna småbarns alla fantastiska teckningar, till barngrupper i kyrkan, till projekt på väggar och möbler som var mindre älskade då än minnet av dem är nu, till syskonbarnens besök här hemma och till drömmar om att vara kreativ fast jag bara är väldigt pysslig. Jag andas in en extra gång med näsan precis lagom långt från kritorna, stänger locket igen och sätter in lådan på hyllan i garderoben där den får trängas med andra minnen från fornstora dagar. Jag är nostalgisk och skäms inte för det. Nog är det bättre att sniffa Crayola än thinner?
Jag har haft den stora glädjen att få följa med på min systers jobbuppdrag förut. När hon frågade denna gång var upplägget om möjligt ännu bättre än förra då vi fick uppleva Borås och Sjuhäradsbygden tillsammans. Nu var det dags att utforska Uppsalas kulturutbud i höstskrud med ett program som tilltalade alla mina sinnen. När man ser så mycket fram emot något som jag gjorde är det lätt att bli besviken, men det hade jag inte alls behövt vara rädd för. (Syrran jobbar nu inte som paparazzi om någon skulle tro det.)
Efter att ha börjat starkt med en mycket smarrig lunch promenerade vi förbi domkyrkan på väg till slottet. En mässa var igång. Kyrkan fylldes med vacker skönsång, något som alltid väcker något i mig. Tänk att denna byggnad stått på samma plats sedan 1200-talet och att den fått vara med om många stora och viktiga händelser. Att svenska regenter kröntes här fram till 1719 hade jag ingen aning om. Tja, eller det var kanske snarare information som min hjärna rationaliserat bort under tidens gång. Jag är i alla fall glad över att vi hade den här stunden.
Att oktober är bröstcancermånad no. 1 är svårt att missa. Färgen rosa har verkligen kommit att förknippas med Rosa bandet och Cancerfonden. Rosa stickade konstinstallationer fanns att finna på flera av broarna över Fyrisån. Kanske inte särskilt vackert, men definitivt iögonfallande.
Uppsala har ansökt om att få bli kulturhuvudstad om några år, något som jag tänker är helt rimligt. Fantastiska konstverk finns på många ställen på allmänna platser, tillgängliga för alla. Catarina Kylbergs ”Våra drömmars stad” är ett av dessa. Konst kan vara vacker, konstig, ifrågasättande, fördömande, politisk, dokumenterande, detaljrik, abstrakt, ja, snart sagt allt i världen kan göras om till ett konstprojekt. Själv har jag lite mer konservativ smak har jag märkt. Detta blev en stor favorit där jag hade kunnat bli stående ännu längre.
Syrran hade prickat in ett par perfekta dagar. Visst fick vi lite regn, men det uppvägdes av det faktum att hela stan var inbäddad i färgskiftande, prassliga löv. Jag vet verkligen varför jag gillar hösten så mycket! De gånger det regnar ihållande två månader på raken är det lätt att hålla sig för skratt, men jag vill ändå påstå att det är viktigt att lugna ner systemet efter sommarens sol och intensiva socialiserande med lite mer lugn och ro.
Det var länge sedan jag var i Uppsala nu, ännu längre sedan jag var inne i detta antikvariat. Jag ville i vanlig ordning plocka med mig minst en hyllmeter böcker hem, men hiade mig och köpte ingenting. Det var ändå fint att bläddra lite i spännande och vackra skrifter.
Att välja en favorit från de här dagarna blir omöjligt, men jazzkonserten med Gerald Clayton Trio var något alldeles extra. Det är magiskt, nästan meditativt, att följa riktigt skickliga musiker då de leker fram toner tillsammans med sina instrument och andra musiker. Wow!
Nu är jag tillbaka i Nynäshamn igen och väntan på lilla barnbarnet fortsätter. Idag tar jag med hennes mamma, morbror och moster och käkar en bit mat tillsammans med dem. Hon verkar ha det väldigt bekvämt där i mammas mage, för hon har inte gjort någon direkt ansats att ta sig ut till all den varma kärlek och det kalla samhälle som väntar på henne. Imorgon börjar operation övertalning med igångsättning, så det är verkligen nära nu! Spännande på så många olika sätt.
