Trädgårdssäsongen igång.

Igår fick vi möjligheten att fira syrran och maken med en fantastiskt Klackamåladag. Det är som att våren alltid bestämmer sig för att leverera årets bästa dag. Jag inser att det låter märkligt att det skulle vara så. Det kanske är känslan av att hänga med personer som jag gillar, att vi jobbar hårt tillsammans och äter gott som ger solen lite extra stuns? Igår samlades alla fyra syskon som bor i närheten och de i våra familjer som kunde komma, så det var fullt av liv och rörelse på gården.

Brorsan och brorsonen åkte ut för att hämta stockarna som skulle klyvas. Det är nu veden ska torka för att sedan värma slott och stuga till nästa vinter.

Vedklyvning är ett tungt jobb, men roligt. Efter en dag här vaknar man med träningsvärk på ställen man inte visste fanns, eller inte hade varit medveten om sedan förra våren. Det är precis som att hänga i köket – det är här det händer! Kul att prata med alla som är med.

Barnen som var med hängde med svägerskan ut i skogen för att hänga vid något slags koja. Jag tog mig inte tid att följa med, men de verkade glada.

En viktig grej de här dagarna är naturligtvis att äta gott, både mat och tårta. Igår bjöds det på klassikern korv med eller utan bröd, ketchup, senap, rostlök och räksallad, samt chips. Jag vet att denna måltid kanske inte uppfyller något slags näringscirkelskrav, men gott var det iallafall. När alla var mat-mätta och bara efterrättsmagen hade plats fick vi byta fokus.

Svågern hade fixat läsk på glasflaska (City Gross) och en väldigt vacker prinsesstårta med både blommor och kottar. Det verkar som att någon på Gylles har gått fortsättningskurs gällande dekorationer, för de var både uppfinningsrika och fina. Jag hade bakat en mazarinkaka, syrran napoleonhattar och så fanns det både kexchoklad och bananer i fars Klackamåla-anda. (Det var bara nyponsoppan som saknades, haha.)

Efter maten började barnen hjälpa till att räfsa fjolårsgräs och kreativa som de är började de bygga en ny koja. Efter en stund kunde brorsonen bära detta hus som vore han själva Skalman. Det bestämdes dock att huset skulle göras större och fick så småningom formen av en höborg. Vi får väl se om den står kvar nästa gång någon kommer dit.

Det har gallrats i björkplanteringen, men det märktes knappt. Jag försökte att gå en bit ifrån, som här, men jag kunde verkligen inte se skillnad. Gissar att jag helt enkelt inte har betraktat den här vyn lika noggrant som jag trodde.

Så småningom droppade en familj efter den andra av. Maken och jag fixade den sista klyvningen och var hemma till 18.30-tiden. Då var vi båda så trötta att vi nog hade kunnat gå och lägga oss på en gång. En tände en brasa i kakelugnen då vi var lite solruggiga efter den långa dagen ute och en annan bakade en chokladfudgetårta till gästerna som kommer för att fira födelsedag idag. Härlig dag, alltså! Nu känner jag att det kommer att vara roligt att jobba ute i trädgården igen och jag ser fram emot att fortsätta hålla kroppsarbetsmusklerna igång.

Continue Reading

En allt annat än stilla vecka.

Idag är det långfredagen i stilla veckan, men vi har inte varit särdeles stilla så här långt. Det var så mysigt att ha dottern och svärsonen hemma för att fira svärfar och sedan hänga med oss i några dagar. Somligt har jag redan berättat om, här kommer en liten bildbomb om annat man kan roa sig med i detta svenska och ibland lite bortglömda hörn en vecka som denna.

Vi började med nittioårsfirandet av svärfar. Nittio! Respekt. Det blev en så mysig fest med mycket gott på menyn. Fira livet, alltså, oavsett om det är fem, fyrtiotre eller nittio år som gått sedan födelsen. Vi lever i en tid där tidens gång inte ses på med blida ögon, men jag älskar det faktum att jag fortfarande får vara med och fira min egen och andras årsdagar.

Borta på brorsans tomt har det sprängts för VA. Vår ö har berget lurande precis under jorden på många ställen. Att dra fram rören till detta hus visade sig kräva ett visst urgröpande medelst dynamit. Spännande process!

Syrran hade skickat ett chokladprovningskit från Skottland. Det var så roligt att höra allas tankar om toner, kakaohalt och vad som kan räknas som gott eller ej! Det som blev kvar togs med till Danmark så svärsonens familj får vara med och testa de också.

I Brömsebro var det varma köket stängt på måndagen, men bättre lycka på Blomlöfs i Karlskrona dagen efter. Sååå gott och härligt att få sitta utomhus och äta lunch. För mig var det årets första utelunch i solen. Jag var glad för vinterjacka och halsduk, för även om solen värmde blåste det som sig bör när man befinner sig i Karl XI:s egen stad Pinan. Det var smockfullt av gäster, både ute och inne. Svärsonen satt och gjorde överslag på hur mycket pengar de borde dra in på en vanlig lunch i april. Inflationen är märkbar och färre äter ute, så det är roligt när det går bra för en verksamhet.

När vi var mätta och belåtna åkte vi upp till Klackamåla. Dottern ville så gärna visa sin älskade morfars sista vilorum för sin man och vädret var perfekt. Först stannade vi för att krama lite på min faster och sedan tog vi en promenad förbi vårbäckar och vaknande natur. Ljud på!

Vi lämnade en bukett påskliljor och en virkad, men hållbar blomma. Därefter fikade vi och dåsade bort i den underbara vårsolen där i slänten. Så mysigt! Far hade gillat den där stunden, hundra procent.

Han hade även gillat dotterns uppvisning av styrka och vighet i gröngräset. Inte har hon fått det från mig, det är då ett som är säkert.

Även denna aktivitet hade varit Far-godkänd. Att ligga där och se upp på de raka tallarna – en av mina favoritvyer. Sövande och läkande.

Det har påskats lite mer och ätits godis från godisgömmorna. Kanske lite för mycket, men bjuder hönorna så tackar man ju inte nej.

Screenshot

Detta foto är en screenshot från acroyogasessionen som S och J fick i bröllopspresent av min kusin som dottern har yogat med många gånger. De visade sig vara ena riktiga hejare på detta. Allt höljt i ett rosa skimmer, naturligtvis.

Vi passade även på att ha grillpremiär. Det är bra att ta fotografier så att det riktigt syns vad som behöver åtgärdas. Just här i grillhörnet har det inte städats än, men det blir väl tid till det också. Gott blev det iallafall, riktigt gott. Mer grillat till folket!

Det där städandet som görs lite mer sällan tycker jag är extra tillfredsställande. Nej, jag gillar inte särdeles att dammsuga eller skrubba toaletter, men att såpskura golv är riktigt härligt, en sinnlig upplevelse på många sätt.

Slutligen kan jag säga att brevlådan bjudit på full pott den senaste veckan. Så roligt det är med brev och paket! Rövarspråk, sporkar och Cadbury-ägg – guldkant på detta liv. Tack till alla som bidragit. Nu tar resten av påskhelgen vid och jag går in i den med stor tacksamhet.

Continue Reading

Arbetsfirande i Klackamåla.

För några år sedan köpte mina två nästföljande syskon (jag är äldst) och deras familjer loss vår farfars föräldrahem i Klackamåla. Det var i riktigt risigt skick, men de senaste ägarna hade iallafall börjat renovera och såg ett liv tillsammans där i framtiden. Nu blev det inte så. Detta är ett långtidsprojekt och det är väldigt mycket som behöver fixas. Att komma hit då och då och inse hur mycket som faktiskt har åtgärdats är alltid lika roligt. Syrran har önskat sig ”arbetsdag” i present av oss i familjen de senaste åren. Bra drag. Det är mycket som kan fixas en solig vårdag. I år passade vi också på att fira maken som fyller år idag. (Hans familj kommer i eftermiddag.)

Min syster är duktig på växter och experimenterar med sticklingar och annat. Det senaste året har hennes projekt varit att föröka mammas honungsros. Det har funkat så här långt, nu håller vi tummarna för att den trivs i sitt nya hem!

Det största trädgårdsproblemet är parkslide, denna invasiva växt som sprider sig på alla andras bekostnad. Då huset övertogs var trädgården helt övervuxen och man såg det knappt för all växtlighet. Lite i taget blir det dock mer trädgård och mindre vildvuxet. Brorsan har en plan med parksliden, så det är bara att testa. Mitt jobb igår var att fokusera på att köra stenar till markutfyllnad, skräp och kompost. I komposten får ingen parkslide bo. Gamla nässlor, löv och perennrester blir dock ett välbehövligt tillskott till jordförbättringen.

Det var många som fixade i trädgården. Annat jobb som utfördes var vedklyvning och att bila upp i källaren för kommande rörläggning. Det där att alla som vill hjälpa till har en uppgift gillar jag!

När jag pratade med brorsdottern som var på väg satt hon och åt en Snickers. Jag bad henne (på skämt, fast jag var sugen) spara två millimeter till mig. Hon var generös och gav mig minst en centimeter! Detta energitillskott togs tacksamt emot. Till lunch var det sedan dags att föda alla arbetare med…

… korv såklart. Dagens födelsedagsbarn fick vara Grillmeister. Här sitter de tre av mina syskon som bor här i Karlskrona. Älskar att hänga med dem!

Brorsonens pappa täljer skapelser värdiga en konstnär och gossen har fått lära sig hantera en täljkniv sedan tidig ålder. Igår täljde han till marshmallowpinnar till alla hågade. Det där med att lära sina barn hantera farliga saker istället för att låta dem undvika dem är en uppfostringsteknik jag gillar. Själv har jag oroliga gener och har säkert varit för beskyddande, men jag gör vad jag kan för att förändra detta till nästa generation.

Den täljande unge herren tillverkade även barkbåtar. Dessa roade sig sedan han och hans kusiner med då det inte längre fanns lust eller energi att hjälpa till.

Snygg barkränna, eller hur?

Efter ännu lite arbete var det dags att fira födelsedagsbarnen med finkakor och en ”skogsgrön” prinsesstårta. Grönare tårta hade nog ingen av oss sett innan, men jag vet inte precis om det gjorde den skogsgrön, hehe. Gott med grädde och marsipan, mmmmm.

Festligt att vi är så många fast långt fler än hälften inte är på plats!

Min hälsporre sände mig till bilen den sista halvtimmen. (Den besvärar nu vanligtvis mycket mindre, men nu tryckte jag väl på lite för mycket.) Väl hemma började förberedelserna för makens firande nummer två, men det tar vi en annan dag. Den här soliga dagen kan jag bära med mig länge, länge.

Continue Reading

Ge mig en höstdag.

Ge mig en höstdag
Ge mig färgerna, ge mig det strilande regnet och doften av förmultelse
Ge mig barndomens födelsedagspirr och kärleken till de varma stunderna vid brasan
Ge mig mörkret, sömnigheten och bokhögarna som kanske får betas av
Ge mig lager på lager, vardagar och drömmar om solen
Ge mig vinden som skakar ner de sista löven och ugglan som skriker i skogen
Ge mig nostalgi, saknad och glittrande kyrkogårdar

Och när det regnat klart, ge mig regnbågen och hoppet om att den långa vilan leder till nytt liv, större mod och styrka att börja om

Continue Reading

Familjehistoria deluxe.

Häromdagen ringde min faster och bjöd in mig på middag då en lite mer avlägsen släkting skulle komma på besök. Vi har gemensamma anföräldrar, Johannes och Ingjerd, som gifte sig 1827 och tog över en fin gård i Horkoneryd (nej, det uttalas inte som det skrivs). Horkoneryd ligger precis norr om Blekingegränsen i Småland. Släkten på fars sida kommer just från detta gränsland mellan Blekinge och Småland och det är så spännande att se namn på byar som finns i släktuppteckningarna när man åker omkring där.

På plats i Klackamåla fanns förutom festgeneralen fars äldste bror som brukar komma ner till föräldrahemmet under sin födelsedagsvecka, släktingen K och Ronnebyfastern och hennes man som är barnfödd i trakterna som vi senare skulle besöka. Vi blev bjudna på en delikat måltid och åt tills vi inte tyade mera. Efter det hade man kanske trott att soffläge skulle intas, men icke. Vi delade upp oss i två bilar och gav oss istället ut på roadtrip.

Farbror som bäst känner till de olika små grusvägarna dit vi skulle satte sig i ledarbilen tillsammans med mig och sin svägerska och berättade om när han och min faster träffades. Då var de 15 och 23 år gamla och det visade sig att min faster redan var en riktig hejare på att köra bil. Det imponerade tydligen, för 65 år, fem döttrar, ett helt gäng barnbarn och barnbarnsbarn senare är de fortfarande ett riktigt hejarpar! Bilden på ”skogen” är farbrors föräldrahem, numera helt svalt av naturen. Tänk, va? Hur många ställen finns det runt omkring i vårt land där livet har kämpats igenom i högt och lågt? Där barn har gått en timme till skolan genom stock och sten som min farbror fick göra? Och som sedan fått återgå till naturen i takt med att generationer efter valt eller tvingats till liv i tätorter?

Målet med resan var stenladan i Horkonaryd, den som jag nämnde i början av inlägget. Numera finns inte själva mangårdsbyggnaden kvar då den revs 1964. Våra släktingar förlorade den fina gården då Johannes hade skrivit på borgen åt en vän (min far har alltid uppmanat oss syskon att ALDRIG gå i borgen för någon, möjligtvis sitt eget barn isåfall). 1849 köper brukspatron F.H. Kockum gården, detta borde vara efter det att Johannes gick i konken. Kockum köpte då ett flertal gårdar för att säkra bränsletillgången till Örmo Bruk. På 80-talet byggdes en kraftverksdamm i Horkoneryd och resterna av gården och sågen lades under vatten. Detta innebär att man nu har fin utsikt över en ”sjö” (kraftverksdamm) där förut bördiga åkrar låg.

När vi kom tillbaka till Klackis var nog alla både rätt glada och möra. Vilken härlig dag det blev! Jag njöt en stund av faster och farbrors vackra blomsterprakt och fick gräva med mig några dahliaknölar innan det var dags att åka hemåt medan mörkret lade sig runt omkring mig. Tack för livet, tack för familjen, tack för bilen och tack för att jag fick vara med denna dag.

Continue Reading

Bilskrot och kardemummakaka.

Igår blev en dag att minnas länge, länge. Vi köpte loss fars gamla Golf från syskonen för några tusenlappar när han dog. Den hade redan i det närmaste gjort klar sin livsgärning vid det laget, men fortsatte att jobba på bra för oss ända tills februari 2023. Maken hade precis åkt halvvasan och skidorna låg kvar i bilen länge eftersom ingen använde den. Bilen skulle nämligen fixas innan besiktningen. Den blev aldrig fixad, aldrig besiktigad och skidorna låg kvar tills i vintras. I förrgår kunde vi äntligen hämta hem Kian efter två månader på Mekonomen och då våra besökare har hundratals bogseringar bakom sig erbjöd de sig att faktiskt föra Golfen till sista vilan. Sagt och gjort. Jag bakade en kardemummakaka och sedan drog vi iväg.

Inte grät jag då vi hade lämnat av den gamle trotjänaren på skroten, men nog kände jag stor tacksamhet över allt den hjälpt oss med! Jag tog platsen i förarsätet och så fortsatte vi upp till Klackamåla. Mammas kusin och hans fru har varit på besök så många gånger genom åren, hört mina föräldrar prata om fars föräldrahem där han tillbringade så mycket tid och ville gärna besöka platsen. Det var även spännande att besöka farfars föräldrahem som ju min bror och syster köpt loss. Vi hälsade på min faster, lämnade och fick pelargoner och satte oss i mina syskons trädgård, fikade och njöt. Jag hade glömt tepåsarna hemma, men det var bara att gå några meter och plocka mynta i den böljande rabatten. Vi pratade om sorg och livsglädje, solen värmde rejält och vi tog oss vidare till ”fars kulle” där hans aska spreds. Så mysigt att hans kompis ställde dit en bänk att sitta på. ”Gamlingarna” fick sitta där, jag satte mig i lingonriset och smaskade i mig de sura små skönheterna. Det krävs inte mycket för att sätta guldkant på livet.

Väl hemma möttes vi av detta. Jag kunde inte med att ställa Kian där, måste åtminstone vänta tills ”ramen” röjts bort.

Det är underbart med sensommar! Vi åt grillmiddagen ute i det härliga vädret och bjöd in brorsan som var borta vid sitt bygge. Mums, mums. Maken tog med gästerna till Bredavik där det biades, plockades plommon och återupplevdes ljuva minnen. Jag diskade och gjorde en sista omgång äppelmust. Vi gör vår egen med råsaftcentrifug, filtrerar och fryser i mjölkkartonger. Drygt tio liter fick vi ihop av svärmors äpplen. Festligt till vintern! När de andra kom hem satte vi oss i soffan med resten av kardemummakakan, choklad och plommon och pratade länge, länge. Älskar diskussionerna med dessa gäster, det är spännande att möta tankar som inte bara blåst förbi i farten. Det var länge sedan jag var så trött när jag väl lade huvudet på kudden. Tack för denna dag!

Continue Reading

Syskon på äventyr.

Någon dag ska det väl bli tid att skriva igen, men just nu finns det bara tid för små korta uppdateringar. Mest för min egen skull, för jag orkar inte ens skriva dagbok om kvällarna! Syrran som fyllt femtio har haft ansvar för årets syskondag med mig som sidekick (hon har gjort allt jobb, jag har mest gett feedback, ringt samtal och bakat en kardemummakaka). Det var en dag som gick i fars och farmors spår. Vi åkte häst och vagn då detta var presenten far fick i present av sina syskon till sin femtioårsdag. Underbart! Fick korv och våfflor tillagade vid vindskydd vid småländsk idyll. Hade sällskap av en mobilkarta som inte mäktade med dåligt internet och som dessutom var allmänt dålig (hitta.se), vilket bjöd på extra spänning. Fick videochatta en stund med två nyfunna släktingar från farmors sida. Besökte två av fars kusiner som ingen av oss känner och blev fantastiskt fint mottagna. Fick information om fars morfar och släkten som ingen av oss hört, men som av förklarliga skäl kanske valts att inte berättas. Besökte farmors föräldrahem i Åskefälla där vi fick se det vackra tak som målades inför farmor Nannas dop. Ljus och mörker. Blev mottagna i Klackamåla med vacker dukning, läcker mat och en sjukamp som var så fint förberedd av en svåger och min man. Fick överraskningsbesök av våra respektive (och lillastesysters lilla goding). Planterade fruktträden som syrran fick av oss i femtioårspresent. Tack för min storfamilj, för mina rötter och för allt det komplicerade underbara som livet är och ger.

Continue Reading

Femtio, halvvägs till hundra.

Min tyska syster tyckte att känslan här i bloggen hade blivit lite väl apokalyptisk, så jag får kanske släppa in lite mer ljus igen?! Jag hoppas verkligen att möss och råttor håller sig långt från min verklighet hädanefter. Jag har haft nog av gnagare för en lång tid framåt. Därmed går vi in i något helt annat, något så härligt som att fira livet!

För ett tag sedan fyllde min första lillasyster femtio år. Hon har sedan några år tillbaka haft samma födelsedagsönskning: att samlas i Klackamåla för att röja runt Albertas (farfars föräldrahem) och på ägorna, så det brukar vi göra varje år runt påsk. Så blev det den här gången också. I år var det dock lite mer festligt än tidigare år då ”finrummet” nu är i så gott skick att det gick att duka upp där framåt kvällen. Så lyckat! Det jobbades för fullt hela dagen och fler än jag har nog lite träningsvärk efter allt fixande. Fint att se hur denna gård får livet tillbaka lite i taget.

Continue Reading

Mina rötter, mitt DNA, min grund.

En av mina superkrafter handlar bara indirekt om mig. Jag har den stora ynnesten att komma från ett självklart sammanhang, en storfamilj där jag får känna mig trygg och välkommen. Jag älskar att träffa dessa människor! Mamma, min faster och min farbror har firat flera födelsedagar ihop eftersom de fyllt jämnt och halvjämnt samma år. I år var det så dags för min farbror att fylla 85 och min faster att fylla 80. Deras lillasyster och svåger upplät generöst föräldrahemmet dagen till ära då de bjöd in till ett riktigt födelsedagskalas med över 70 deltagare. (Syskon, barn, barnbarn, barnbarnsbarn och övergår 100 personer vid det här laget.) Vi tog tacksamt emot vädret, särskilt med tanke på att det ska komma över 20 millimeter regn idag.

Jag har inte bett om lov att lägga upp bilder från festen här i bloggen, så du får tro mitt ord då jag säger att det blev en dag att minnas. Min syster är den duktigaste florist jag känner och hon hade gjort två kransar till jubilarerna. Denna fick Fars storebror…

… och denna fick hans lillasyster. De blev så fina, så fina! Faster och farbror, alltså, men även kransarna. Vi bjöds på god mat, tårta och kakor, tipsrunda, tävlingar och chans att åtminstone hjälpligt uppdatera oss på vad som hänt sedan sist. Maken var liksom sist utsedd till släktfotograf och när jag tittar igenom bilderna med alla festdeltagare ser jag att jag missat att prata med två flickvänner till kusinbarn, annars har jag koll på alla namn. Kul att vi är så många!

Vi har blivit varnade för en kommande stor regnmängd, så när vi kom hem åkte löken upp och lades under skydd. Jag ser mitt i vuxen ålder tillkomna odlarintresse som en förlängd del av mitt Håkansson-arv, så det kändes fint att avrunda dagen med denna aktivitet.

Jag har saknat att inte ha någon solnedgångsutsikt och en soluppgång utan fri horisont här hemma, men en sådan kväll som igår så känns det ändå helt okej. Vill vi ha solnedgångar med friare siktlinje kan vi njuta av det i Bredavik.

Kvällen avslutades med en kort kvällspromenad med två av syrrorna. Denna lilla sovvagn (husvagn känns lite att ta i) är något av det sötaste jag har sett någon gång. Säkert bekvämare än tält, men ändå… Söt var den iallafall. Själv gick jag hem och somnade som en stock, pang bom, men inte förrän jag hade gjort lite pyssel klart inför dagens födelsedagsfirande av min tyska systers dotter. Somliga dagar tycks vara för evigt.

Continue Reading

Syskondag i vildmarken.

Min serie kom till ett stopp. Jag har bloggat varje dag under en väldigt lång tid, men nu blev det ett litet ofrivilligt uppehåll på några dagar. Jag har helt enkelt prioriterat viktigare ting (människor) och tid är en värdefull valuta. Nu sitter jag här, en varm och lite blåsig julimorgon och tänker att dagarna verkligen springer förbi. Sedan sist har jag blivit moster igen, en ynnest på alla sätt och vis. Lillan är perfekt och hon har fått möta världen omgiven av så mycket kärlek. Snart får vi träffa henne utanför skärmen, men jag är tacksam över att möjligheten finns att ha levande relationer trots långa avstånd.

Idag är det tisdag och det känns som att det måste gått fler dagar än de tre som passerat sedan sist jag skrev ett inlägg. Det har varit långa dagar! I lördags morse möttes jag och syskonen upp hos brorsan i Rödeby. Lillastesyster var på BB och extrasyrran hann inte fram i tid från Tyskland pga diverse krångel, så de fick vara med i tanke. Vår yngsta bror fyller 40 i höst, vilket gjorde honom ansvarig för dagen. Syrran i Skottland hade också varit med och planerat upp en del aktiviteter. Jag gillar konceptet med syskondagar. Vi började efter det att våra föräldrar hade gått bort som ett sätt att prioritera att träffas då det inte längre fanns en naturlig träffpunkt hemma hos dem. Jag kan varmt prioritera konceptet. Det är trevligt att dela upp ansvaret för planeringen också, det ger olika karaktär på dessa träffar.

Dagens resa gick i friluftslivets tecken. Vi började med att åka upp till brorsans bästa fiskeställe från barndomen och fick tävla i två kategorier: ”flest fiskar” och ”störst fisk”. Som du ser här var det store lillebror som vann den senare kategorien. Kastspö gav fördel gällande gäddorna (fast gäddan fick tillbaka sin frihet). Syrra nummer fyra vann tävlingen om flest firrar med just fyra napp. Ingen av oss fick upp någon abborre stor nog för grillen, men vi fick alla uppleva både den ro och det adrenalinpåslag som fiske kan ge.

Efter fiskeriet gav vi oss iväg norrut. Vi stannade på loppis på vägen, något som de flesta av oss uppskattar. Själv gjorde jag två fynd, men flera andra hittade också finfina grejer att ta med hem. Vi landade på Korrö, en idyllisk plats i södra Småland där det erbjuds allt från möjlighet att paddla kanot till övernattning och fin restaurang. Vi packade ner oss två och två i stadiga kanoter tillsammans med några vattentäta tunnor och lite annat smått och gott.

Efter en ljuvlig tur längs ån drog vi upp kanoterna vid en öppen glänta där det dukades upp till fest. Brorsan hade detaljplanerat allt fantastiskt fint, men hade glömt färskvatten i packningen. Det här var därför första gången någon av oss fick prova ”kokkorv med en touch av Loka päron”. Kul experiment, men jag kände absolut ingen smakskillnad. Allt var bara supergott, precis sådär som det brukar vara då man äter ute i friska luften och vädret är vackert.

Nu började den lite längre paddelturen. Omgivningarna var utsökt vackra och inbjudande och myggorna höll sig på behörigt avstånd. Näckrosorna bländade med sin skönhet och kabbelekorna var också de praktfulla på alla sätt och vis. Korrö är förståeligt en populär plats för naturälskande människor och vi var inte ensamma på ån. Det kändes fint att glida fram på vattnet. Själv hade jag lillasyster från Skottland som medresenär och fick därmed en del uppdateringar från hennes liv. Vi landade till slut på ett hemligt sommarkantarellställe som dessvärre inte bjöd på en enda svamp. Efter att ha samlat ihop oss och vilat en stund gav vi oss därför tillbaka till Korrö där en bokning på restaurangen väntade.

Jag kan varmt rekommendera maten, gott och väl tilltagna portioner som inte lämnade någon hungrig. Vi fick uppdateringar om förlossningen via svågern och skickade en pepp-film för att ge kraft till den födande systern. Just förlossningar är märkliga, inte sant? Så mycket inneboende kraft det finns i en födande kvinna. Det är galet! Vi åt och åt, pratade och åt och så åt vi lite till. Vi tackade den blivande fyrtioåringen för kalaset och firade det kommande lilla livet på samma gång, det var fint tycker jag. Jag kommer så väl ihåg när lillebror kom till jorden. Jag var tretton år, det var mitt femte syskon och jag blev pikad av en klasskamrat som undrade om inte mina föräldrar kände till att det fanns preventivmedel. Gissa hur pinsamt det var? Jag önskar att jag inte hade tagit åt mig (försök säga det till en trettonåring) och att jag hade vetat vilken supermegakraft det skulle bli att ha dessa fantastiska och underbara syskon i mitt liv.

När tallrikarna var slickade och vi hade tagit sats för att flytta på våra mätta kroppar fortsatte partybussen till Klackamåla. Vi fick uppleva en varm solnedgång, ett gäng självdestruktiva skalbaggar, en spännande brödrakamp och lite annat smått och gott.

Kanske var tävlingen där brorsorna skulle bygga ihop varsin polisbil på tid roligast av allt. Vilken spänning! Vilken intensitet! Lillebror stod som segrare, möjligtvis för att han har mest övning i närtid. Annars var de båda hejare både på jojo och Rubiks orm, så det fanns anledning att rent generellt vara stolt över deras prestationer. När vi väl landade i Rödeby var vi alla rätt trötta och möra, men mest av allt glada och tacksamma över att ha fått den här dagen tillsammans. Den blev till en ädelsten att sätta i årets sommarsmycke.

Continue Reading