katt – monnah

Från berg till kattgos och tysta isformationer.

3 februari, 2026 4 kommentarer

Jag är fortfarande inte klar, utan fortsätter med upprensningen av fotografier. Oj, så mycket som dumpas. Det är bilder från mig, maken och vår äldsta dotters kameror och så hela familjens foton och filmer som gås igenom. Det hade kanske varit helt rimligt att bara spara allt, men samtidigt försvinner lätt alla guldkorn om det ligger en massa brus runt omkring. Skärmdumpar, suddiga foton, femtiotvå versioner av samma motiv vid samma tillfälle. Nu är jag framme vid 2015. Snart försvinner barnens bilder. Våra två äldsta flyttade hemifrån 2016 och vår yngsta tog inte särskilt mycket kort då hon bodde hemma. Någon annan hade säkert gett upp vid det här laget, men jag kan vara envis som synden och tycker det är värt varje minut jag lägger på detta projekt. För att det inte ska svälja mig hel kan jag dock inte tillbringa alltför lång tid med de gamla fotona åt gången. Det ”vanliga” livet pågår naturligt parallellt. Som att vara kattvakt till Kajsa Katt och få en livgivande dos kattgos. Kajsa är inte världens mest gosiga, men hon kommer alltid och hälsar och låter mig agera underhållning under några minuter innan hon tröttnar. Jag har sällan skådat en ståtligare katt. Hon är verkligen imponerande. Det var för mörkt i syrrans vardagsrum för att jag skulle kunna ta en bild uppifrån för att visa den otroliga vinterpälsen! Så som jag frusit den här sidan nyår är jag smått avis på Kajsa.

Våra vänner frågade om vi ville hänga med på långpromenad ute i naturreservatet och det tackade vi inte nej till. Med två minusgrader och nära 20 m/s i byarna var denna promenad ingenting för veklingar. Vi var alla påbyltade i lager på lager och hundarna var i himlen. Jag har sällan sett så glada fyrbeningar. De gillade snön, till skillnad från våra hönor som knappt sträckt ut näbben utanför hönshusdörren om det legat snö på marken denna vinter.

Efter bergsbilderna är kanske denna vy inte särskilt imponerande, men jag kan lova att det var otroligt vackert. Vattnet har skapat isskulpturer över stenar som ligger ovanför ytan längs med hela strandremsan. Jag hade inte kameran med mig och mitt sällskap hade eld i baken, så jag kunde inte riktigt fånga allt det vackra. Jag minns i hjärtat och du kan kanske tänka dig ungefär hur det såg ut..

Maken ledde oss över stock och sten, genom snö och ljung och till slut kom vi fram till grusvägen som är del av själva ”Uttorpsrundan”. Snart vek vi in i skogen igen. Nu när marken är frusen är det inga problem att gå där, men både höst och vår är det ofta slaskigt. Härligt med stenbrott med frusna vattensamlingar och en monokrom färgskala som var mycket vilsam. Väl hemma var det gott med en kopp te och en varm kakelugn.

Jag gissar att det kommer att fortsätta dyka upp både det ena och det andra i samband med fotorensningen. Idag väljer jag att dela ett av de roligaste foton som tagits på mig, någonsin. Hahaha, detta ska skrivas ut, helt klart. Ett foto måste inte vara ett tekniskt mästerverk för att ge mycket glädje, det har bevisats för mig om och om igen den senaste tiden.

Ditten och Datten

Fira den som firas bör.

20 mars, 2025 8 kommentarer

På fredag fyller syrran år. Vi ska fira henne i Klackamåla som traditionen påbjuder, men eftersom dottern inte är kvar här då åkte hon och jag in till stan när jag jobbat klart, plockade med oss sushi från Sumo Sushi och en påse godis från Hemmakväll och fixade en förfest. Kajsa Katt var inte direkt inbjuden, men fick gärna hänga med oss. Så mysigt att hänga och prata i timmar. Vi satt i jacuzzin medan vårkvällens mjuka ljus lät grenverket över våra huvuden komma till sin rätt och himlen började tända stjärnor. Det är så mysigt där på innergården där man har en backe upp till en gågata och ändå känner sig helt ifred! När vi var alldeles möra i huvudet av all värme och allt pratande var det dags för dottern att ge sin moster en presentmassage. Lyxig present! Vi körde sedan förbi Bredavik och plockade med oss dahliorna hem så jag kan locka dem att vakna i lugn och ro. Jag orkade inte hålla mig vaken när vi kom hem, utan lade mig på spikmattan, pratade antagligen rappakalja och dåsade bort. Har inte ens minne av att jag plockade bort den där spikmattan? Den tröttheten är helt underbar! Och det var den dagen.

Ditten och Datten

Hälsporre och kattgos.

27 februari, 2025 12 kommentarer

Hälsporren fortsätter utmana mig. Jag har hört om någon som haft det i 1,5 år, någon annan rekommenderade mig att skaffa rullstol tills jag läkt och ytterligare någon tycker att jag ska låta bli att använda foten alls tills den inte gör ont. Tydligen handlar detta tillstånd sannerligen om att mina östrogennivåer sjunkit. Senorna blir mindre flexibla och hela kroppen torkar liksom ihop lite i förklimakteriet/klimakteriet. Eftersom kroppen slagit bakut under de senaste åren är jag inte förvånad, utan omfamnar förändringarna som skett och tänker på det som makens homeopatkompis sa: det blir bättre! Jag känner inte att jag fått den hjälp från hematologen jag hade önskat. Jag har en ”mutation i protrombingenen” som innebär att jag lättare bildar proppar. I mitt informationsblad om detta står det uttryckligen följande: ”P-piller av kombinationstyp skall inte användas. Östrogeninnehållande hormonläkemedel skall heller inte användas.” Jag vet inte hur många som sagt till mig att dagens hormonnivåer i läkemedel av dessa slag inte är farliga, jag vet att detta inte är något jag vill utsätta mig för. När jag ringde angående Covid-vaccinen och undrade vad som gällde oss som har denna mutation sa sköterskan som ett mantra flera gånger ”alla ska vaccineras” istället för att bemöta min oro. (Både Covid-19 och vaccinen innebär ökad propprisk.) Hon var naturligtvis tvingad att svara så p.g.a. sin position, men jag kan säga att jag många gånger tackat för det samtalet och beslutet att absolut inte vaccinera mig utan hålla mig hemma för att undvika folk. När det gäller hormontillskott har jag fått dubbla budskap. ”Följ rekommendationerna” och ”tillskott av låga nivåer är sannolikt inte farligt”. Vad hade du gjort? Själv resonerar jag som så att jag hellre går med lite allmänt nedsatt välmående än drabbas av propp.

Hur som helst, från ett till något helt annat. Igår tog jag min hälsporre på turné. Jag hämtade syrrans pelargoner i Bredavik (mina egna tog jag på vägen hem), fixade ny jord på Blomsterlandet och ordnade med nya släplister till ena duschen här hemma och ett vackert paket Anton Berghs påskägg till syrran på Jula. Jula är en sådan butik som är rätt spännande. Där kan man hitta både det ena och det andra användbart, mycket riktigt prisvärt. Jag har spanat på rejäla arbetsbyxor där och tror att jag kanske slår till en vacker dag. Det finns mycket dyrare ”kvinnoanpassade” byxor på annat ställe, sådana som går upp mer i ryggen. Är de månne värda sina många kronor extra? Någon i den lokala Julabutiken tycker troligen att vintern definitivt är över, för solstolarna hade åkt fram. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, men jag gissar att chansen att sälja en solstol är större än den att avyttra en pulka vid det här laget. Stackars alla som försökt sälja vinterrelaterade varor denna vinter, åtminstone här nere i söder!

Kajsa Katt blir mer och mer social, hon kommer och hälsar som en liten hund varje gång man kommer på besök till syrran. Hon har mutat in bordet efter att själv ha konstaterat att hon är det finaste familjen har. Just igår var hon galen och boxades med allt från blomstervas till blomkrukor.

Jag tycker att Kajsa är otroligt gullig och förstår verkligen varför jag blev så fascinerad av katter en gång i tidernas begynnelse. I tonåren drömde jag om en norsk skogskatt och jag undrar om inte Kajsa har lite sådant blod rinnande genom ådrorna. (Hon är en salig blandning.) Att ha husdjur tillför definitivt hemtrevlighet. En vacker dag bor det kanske en katt här hemma igen, men just nu passar det inte. Jag är glad att jag får gosa lite med denna donnan ibland.

Kreativitet

En hommage till terapikatten Isa.

27 januari, 2025 6 kommentarer

Genom livet har jag följts åt av husdjur av olika slag. Vi hade en hel del olika sådana i barndomshemmet, även om jag tror att ingen av mina föräldrar egentligen gillade djur. Far växte upp på en gård och var väl mest polis för att han måste försörja sig och sin familj och mamma fick fina betyg på lanthushållsskolan. Det kanske är orättvist att säga att de inte gillade djur, men ingen av dem drev direkt på djurhållning för annan nytta än mat och gnagarjakt. Själv snöade jag i mellanstadieåldern helt in på långhåriga katter och lånade böcker på biblioteket om kattens historia, raskatter och utställning av desamma. Drömmen om en norsk skogskatt har alltid levt vidare, men den har bleknat i takt med att åren gått. Vi hade en härlig bondkatt, Milla, innan vi flyttade tillbaka till USA. Hon fick bli kvar i Sverige och mötte så småningom diverse öden. Med svåra kattallergier i storfamiljen känns det för tillfället inte försvarbart att ha en katt och så får det vara. Jag gosar dock gärna med andra katter då jag får en chans.

För några år sedan flyttade den döva och gravt överviktiga katten Isa hem till min syrra och hennes familj. Hon hade blivit övergödd av sin säkert välmenande äldre matte och hade en mage som i princip släpade i golvet. Då hon var döv fick hon vara innekatt, stans alla bilar hade blivit en allt för farlig utmaning att hantera för henne. Isa var speciell på många sätt. Det var omöjligt att inte falla för hennes buttra charm. Det som var mest speciellt med henne var dock att hon hade en fantastisk förmåga att känna om någon var sjuk eller nedstämd. Om det var så kom hon glidande och hoppade upp på magen för att erbjuda terapi, tröst och läkning. När Isa behövde tas bort sörjde familjen (och andra). Jag sprang på ett broderat porträtt på terapikatten Isa i en ful ram för småslantar och visste att jag måste låta det leva vidare. Kajsa Katt har numera flyttat in i syrrans hem. Hon har inga direkta terapeutiska gåvor, men är social och trevlig. Jag hoppas att hon inte tar illa upp då folk fortsätter tala om Isa, familjemedlemmen och terapikatten som har gjort ett outplånligt intryck.

Att återanvända ett broderi eller en gobeläng som annars bara inte används gillar jag som du nog förstått. Här hemma har det mest blivit kuddar. Jag har sett så fina jeansjackor med gobelänger på ryggen och just gamla gobelänger är populära att återanvända. Denna väska kanske inte är särskilt cool och jag har lovat syrran att jag inte tar illa upp om hon inte använder den, hehe. En vit väska som kanske blir ful i tvätten har eventuellt ett bäst-före-datum. Jag tvättade broderiet i fintvättprogrammet innan jag började sy väskan och det gick utmärkt. Däremot är jag inte säker på att vlieselinet som jag strök på för stadga klarar samma behandling. Yllebroderier kan man inte tvätta och jag tror att personal på kemtvättar är tveksamma att ta sig an även de där jeansjackorna. Det tycker jag dock inte ska hindra kreativa projekt. (Som med allt annat jag tar hem från loppis eller second hand åker det direkt i frysen eller i tvättmaskinen med tanke på ofrivilliga medpassagerare.) Hoppas att du blev lite inspirerad att hitta på något kul!

Ditten och Datten

Dagar då solen målar mönster på väggen.

17 januari, 2023 Inga kommentarer

Jag försöker ibland visualisera mina känslor. När jag är orolig håller jag på att drunkna. När jag är ledsen regnar det (beroende på vilken typ av tårar som är inblandade smattrar det mot fönsterrutor, strilar långsamt, faller mjukt och läkande…). När jag är arg är det varmt och rött, intensivt och kraftfullt. När jag är glad handlar det mer om musiken som kompar något vackert. När jag är nöjd känns det precis så här, som bilden. Sol som värmer, skuggor som leker eller ger vika. Den här typen av solkonstverk stannar jag ofta upp till en stund och då är jag tacksam över att jag så ofta jobbar hemifrån på morgonen.

Igår gick det äntligen att få till den sedan länge inplanerade stickjuntan. Jag sjuk, C sjuk, jul och nyår – inget låg längre i vägen. Jag glömde att ta kort på alla våra mönster, stickor, garner och halvfärdiga projekt, men jag lovar att allt fanns där. I vanlig ordning pratade vi så mycket att vi inte riktigt hann med allt vi hade tänkt, men ett misslyckat projekt hann repas upp och vi gick igenom planer och förslag till olika garner. Snart kommer vi att träffas igen, så det är bra att vi nu är igång. I vanlig ordning åt vi något gott och hälsosamt. Vissa utmaningar gör att min vän har en ganska restriktiv kost, men jag kan tala om att det alltid är extra gott. Grönsaker i mängder och väldigt ren mat. De här abborrfiléerna hade levererats av en granne och var så goda att jag vill äta nu igen bara jag ser bilden. Och du har väl inte glömt smakexplosionen skirat smör?

Till dessert blev det chokladtårta på valnötsbotten med varma hallon. Detta mästerverk var så, så gott och jag gissar att det är något recept liknande det jag länkade till som stod som bas. C är så bra på att göra sådant här och lägga portionsbitar i frysen till lämpliga tillfällen, men själv har jag kommit ifrån ett liknande förfarande.

Den här killen har jag följt sedan han var en liten parvel då jag själv hade barn hemma. Han är en man med mycket integritet och visar sig mest då han känner sig hungrig. Husets två andra katter fick jag desto mer tid tillsammans med och blev i vanlig ordning helt kattsjuk. En spinnande, gosig katt är i sanning en hälsoboost, åtminstone om man inte är allergisk.

Det kanske inte blev så många knop stickade på stickjuntan, men framåt kvällen tog jag tag i energin och inspirationen som hade alstrats och blev klar med lillkoftan som påbörjades för flera månader sedan. Det var det där med att fästa, sy ihop och sy knapphål som jag inte tycker är lika roligt som resten. Nu är det i alla fall KLART och det enda som återstår är att blocka och hitta några fina knappar till. Tänk att småttiga grejer alltid är så söta! Jag blev genast sugen på att starta något annat.

”Något annat” fick bli ett par nya sockor till sonen som skickade bild på ett par som är förbi lagningsfasen. Jag har stickat flera sockor (och vantar) i Fabel, men nu hittade jag inte vilket mönster jag måste ha använt. Det här känns väldigt löst i resåren. Även om det tar emot att riva upp undrar jag om jag inte ska leta upp ett annat mönster som är skrivet specifikt till Fabel och som klart talar om för mig vilken storlek jag ska ha på stickorna. Hej hej från fru måste-ha-korsstygn-mönster-och-hängslen.

Ditten och Datten

Sjung om studenten och hens hopp ut i livet!

11 juni, 2022 Inga kommentarer

Vilken härlig dag det blev igår! Vi har fixat och trixat med kalasförberedelser på alla håll och kanter och nu var det dags. Vädrets makter stod oss bi och jag är så glad att studenterna fick så fina dagar här nere i Karlskrona. Vår extradotter fick uppleva svensk student på nära håll eftersom hon sjunger i skolkören. ”Om jag skulle ta studenten i Sverige skulle det vara superklassiskt med allt: skylt, ballonger, champagnefrukost, sång, vit klänning och flaket. Men jag undrar varför så många kommer till avslutningen jättefulla, det hade jag inte gjort. Den dagen vill man ju komma ihåg.”

I Bredavik hade brorsan klippt gräset på bästa sätt, så prästkragarna också fick utrymme. Så vackert! Syrran var dekorationsansvarig, så det var estetiskt tilltalande trots inlånade bord och stolar från alla möjliga håll och kanter. Det var fullt av folk som kommit för att fira studenten som varit extrason i min brors familj det senaste året. Spansk musik i högtalarna och svensk studentbuffé på tallrikarna. Min svägerska och syster hade bakat och fixat kakor och tårtor som var så fina!

Den nybakade studenten hade hittat en gammal realskolemössa på second hand. Charmigt! Jag missade att ta kort med resten av allt krimskrams han hade fått runt halsen. Jag kommer fortfarande ihåg känslan av hur det skavde i nacken den där studentdagen för väldigt länge sedan. Vilken glädje! Ja, inte själva skavet, men känslan av att åtminstone vara färdig med gymnasiet.

När första studentens fest var i rullning åkte jag och maken vidare till min kompis dotter och hennes kalas. Också på Knösö var vädret perfekt och vi kunde sitta nere vid vattnet och njuta av kvällssolen. Så mysigt och trevligt på alla sätt och vis. Jag gillar verkligen att hänga med personer som har funnits i mitt liv jämt med jämna mellanrum! Även här var maten smarrig och tårtan var ännu godare. Jag tror att det här är receptet.

Du kan tro att vi också passade på att gosa med kattungarna som nu börjar ta sig runt med lite mindre skakiga ben. De är så söta så jag inte vet vad… Mjuka och gosiga pälsbollar med högsta nivå av underhållningsvärde. Alla vuxna som tittar på dem med fånigt lyckliga miner, det är så charmigt! Och nu är det bara en studentfest kvar, imorgon faktiskt, men innan dess ska vi hinna lära känna vår extradotters familj från Tyskland som nu är här för att hämta hennes grejer och skriva ut henne ur utbytesprogrammet (ta över föräldraansvaret) medan tjejen stannar kvar i Sverige i ett par veckor till. Hoppas din helg blir fin!

Ditten och Datten

Säg hej till Isa!

3 juni, 2022 3 kommentarer

De flesta torsdagar har jag samma rutiner. Jag har bland annat sånglektion med min systerdotter och passar då allt som oftast på att också hälsa på de andra i hushållet. Igår då jag kom in i köket låg terapikatten Isa och lapade vatten från vattenskålen som värsta romaren. Jag kunde inte låta bli att skratta! (Tyvärr ville hon inte upprepa själva lapandet, du får tro på mitt ord.) Isa är döv, överviktig och allergisk. Hennes strikta diet har förbättrat hennes eksem. Hon har också gått ner en del i vikt och skulle kunna äta jämt om hon kunde. Hennes portioner är dock strikt hållna. Isa är extremt medveten om vem i hushållet som behöver extra omtanke och sprider så mycket glädje omkring sig! Jag är verkligen tacksam över hur bra hon varit främst för min syster under hennes tillfrisknande.

Isas ögon är otroligt fascinerande, ett grönt och ett blått. De tränger sig igenom allt då hon borrar dem i en… Hennes hörsel må vara icke existerande, men resten av sinnena är det inget fel på. Jag har älskat katter sedan en tidig ålder och är glad över att få låna Isa ibland då hon vill och jag har tid. En katts vilja styr man nämligen inte över, och så är det med det.

Ditten och Datten

Här har du min lördag.

15 maj, 2022 2 kommentarer

Sally, en av de finaste katter jag har haft äran att lära känna, blev mamma häromdagen. Igår fick jag börja lördagen genom att grotta in mig i gulliga kattungebilder som min kompis skickade på de fyra nya pälsbollarna. De ska få växa till sig lite, sedan ska jag dit och gosa. (De tre andra ligger på den fjärde om du har svårt att se honom.)

Det kanske inte blev några kattungar just igår, men den här tjusiga madamen fick följa med på en beredskapsdag ute hos en vän på Hästholmen. Vi hade knytis med en massa god mat och så fick vi presentationer om allt från hur man sköter höns till akutvård utan tillgång till sådant som bandage och annat självklart. Jättefint ordnat, och trevliga människor.

Trädgårdslandet hos J är så välskött och inspirerande, en dag ska jag bli lika duktig som hon. Hur självförsörjande vill vi vara och hur ska vi isåfall komma dit? Det gäller att ha en plan och att vara duktig på både jordförberedelserna och ogräsrensningen, då är man på god väg. Bekämpning av ohyra, täckning med nät och fiberduk av olika slag, bevattning så klart… Det här är mer än något man snyter i näven. Det är verkligen en livsstil! Jag trodde aldrig jag skulle bli ”sådan”, men här står jag och är just, tja, sån. J har kommit med många tips och idéer på vägen.

Från Hästholmen gick turen in till Karlskrona och orgelfestival. Amiralitetskyrkans kantor Annika Nilsson trakterade sin orgel med den äran och jag vill inte förminska hennes finger- och fotfärdighet, men det var det som hände i Fredrikskyrkan lite senare som verkligen stod ut. Ludger Lohmann bjöd på orgelspelande i världsklass och visade att han kunde traktera båda orglarna. Vi fick följa hans hantverk på storskärm (här presenterar Staffan Sundås som är drivande i arrangemanget BlekingeOrgel gästen). När tonerna från Franz Liszt klingat ut blev det stående ovationer och jag tror att alla vi som var på plats var smått skakade av hur mästerlig Lohmann verkligen är. Detta blir en kväll jag sent ska glömma. Synd att kyrkan inte var fullsatt, men alla gillar väl inte orgelmusik lika mycket som jag.

Maken älskar faktiskt orgelkonserter, men han offrade sig för en fixardag hemma och hade utfört en hel massa grejer då jag kom hem framåt kvällen. Bland annat börjar nu förvaringsbänken i glasverandan ta form. Tänk att min drömtanke faktiskt är på gång! Det här blir jättebra. Jätte-, jättebra!

Ditten och Datten

Helgen som gick.

26 april, 2021 2 kommentarer

Hej och hå! Jobba på. Det känns som att jag knappt hann med helgen innan den var över, men det var av trevliga orsaker. Jag tror att många av oss vant oss vid det långsammare coronatempot. Vi jobbar hemma, skrotar omkring hemma, fixar hemma, reser i våra minnen och firar via FaceTime. Nu är tydligen läget värre än någonsin och samtidigt ska allt öppnas upp. Eller, jag har lite dålig koll då min hjärna har svårt för kognitiv dissonans. Jag gillar verkligen inte att få information som talar helt emot varandra från samma källa. Det har ställt till det för mig gällande flera olika ämnen och just nu är det statlig information gällande pandemiläget som känns förvirrande. Det är konstigt att vara den enda i en tunnelbanevagn som har munskydd, konstigt att ständigt undra om det är en förkylning eller en potentiellt dödlig attack som retar i halsen, konstigt att undra om lillsyrrans bröllop nästa sommar kommer att bli som en precoronafest.

Här ser du resterna från dotterns coronaanpassade bröllop förra påsken. I den nu tomma trälådan på stolen hade vi planterat vita penséer som sedan stod kvar mer eller mindre hela sommaren (jag klippte dem en gång för att få igång ny blomning bara). De fröade av sig och nu har vi små penséer överallt i gräset framför ladan. Hur ska vi kunna klippa gräset där nu? Det går ju inte! Jag förstår mer och mer varför Far alltid klippte gräset så konstigt och lämnade oregelbundna hobbar med klöver och andra blommor. Han var miljömedveten, inte konstig. Förresten, det där med gener… De frösådda penséerna kommer i en mängd olika färgkonstellationer, men alla moderplantor var vita. Det är ju spännande om något!

Svärmor och svärfar ordnade fest för min fina svägerska som tagit trädgårdsmästarexamen!!! Fest på lördag och på söndagen fick hon sätta nästan alla sina presenter på prov! Nyexad, nyekiperad och med nya, proffsiga schvung i stegen. Det finns inte många på jorden som är så kreativa som svägerskan. Hon har öga för det vackra och jag är säker på att hon kommer att vara lika strålande bra som trädgårdsmästare som hon är fotograf.

På en av våra promenader såg vi vitsippor som böljade på flera ställen. Själv hittade jag några små plantor i ettårsrabatten som jag aldrig sett där förut. Jag får nog kolla hur jag bäst ska charma dem så beståndet växer! Anemone Nemorosa – ett av de vackraste namn som finns. Skönheter i böljande fält, spännande i ensamt majestät i en minivas.

Havet. Lika inbjudande som vanligt och jag höll faktiskt i tanken att ta av mig om fötterna och doppa dem i sanden precis i vattenbrynet. Nu är det ju fortfarande en särdeles kylig april, men då detta foto togs hade jag precis promenerat i rask takt i bara t-shirt och med vinterjackan knuten runt midjan. När de kyliga vindarna tar i är man glad i de varma plaggen. Lager på lager är som alltid bäst, något som är lätt att glömma då skuggan på norrsidan av huset bara känns isande och man inte fått fart på blodet än.

Jag brukar gulla med denna skönhet då jag promenerar. Nu visade det sig att det finns två likadana. Detta är Flickan (mitt namn). Hennes brorsa heter Bullen enligt husse. Jag älskar ju katter och fick i helgen njuta av mycket sällskap av Flickan. Hon ville dessutom komma in och stod och jamade högt i en timme utanför båda dörrarna. Jag hoppas i och för sig att hon, och Bullen för den delen, kommer tillbaka och hälsar på. Sociala och gosiga katter som är någon annans ansvar gör ju att jag både kan ha kakan och äta den!

Apropå min syster så kom hon hit med detta trädgårdsset! Inhandlat på loppis till ett fantastiskt pris och vi fick förstatjing på det… Mycket tacksam! Jag har suttit och gungat i en av ”farmorsstolarna” flera gånger och funderar på om det till slut kanske blir en liten syrénberså här på norrsidan ändå? Vi tog bort den risiga häcken och har inte riktigt kunnat enas om ny häck, eller om vi ens ska ha någon. Spänningen stiger…

Vi har fått massor av trädgårdsarbete gjort de här dagarna. Det mest spännande projektet är den här häcken som har gått i kompostkvarnen och fått en behandling av eMB. Nu ska den ligga under en presenning i några veckor och ska tydligen sedan kunna vändas ner i jorden precis som bokashi, som jordförbättrare! Jag är mycket ivrig att se resultatet.

Perenn- och dahliarabatten tar långsamt form. Stenmuren ska fortsätta städas och mycket ska hända, men nu finns åtminstone hopp om något som blir lite mer rabatt än ”så länge”. Och byta plats på perenner som hamnat fel är ju inte så svårt! Nu hoppas vi bara att allt tar sig och blommar ut på ett fantastiskt sätt. Phu! Mördarsniglar, torka och bugs – vik hädan!

Ha en fin vecka!

Ditten och Datten

Drömmen om en katt.

28 november, 2020 2 kommentarer

Min systers familj testar återigen att vara kattfamilj. Allergiproblem har satt käppar i hjulen förut, men Isa verkar klara kvalitetskontrollen.

Jag älskar katter. Gillar spinnandet, självsvåldigheten, myset. För vår familj funkar dock inte katt i nuläget av olika orsaker. Jag passar därför på att gosa och njuta när jag kan! Denna kattmadam måste vara den ultimata terapikatten. Hon må vara döv och på bantningskur pga felmatning innan hon kom till sitt nya hem, men hon är underbar. Sällskapligare dam har jag sällan träffat på.

1 2 Nästa →