Karlskrona – monnah

Lajvmusik, hjärta, hjärta, hjärta!

28 mars, 2026 8 kommentarer

Hur ofta ska jag behöva påminna mig själv om att det bästa jag kan göra för min själsliga hälsa är att fylla på med musik?! Jag hade fixat biljetter till Lovisa Birgersson för att fira makens födelsedag. Lovisa är en sångerska i trettioårsåldern med rötterna i Emmaboda, men sina musikaliska rötter lät hon växa i Torsås och Karlskrona. Hon tillhör definitivt Sveriges musikelit, även om hon oftare står som support till andra än att stå i första rummet själv. Maken och jag har hört henne flera gånger i mellandagsprojektet Stilla Nätters Kapell och det var kapellmästaren där, Oskar Appelqvist, som kompade henne igår. Hon hade även med sig gitarristen Johan Österberg. Vilken trio, alltså! Det är allt jag kan säga. Konserten hette ”I vardagsrummet på The Pot”. Vi höll alltså till i World Trade Center här i Karlskrona. Jaja, en stad som har ledorden ”De gaur ente” behöver nog ett WTC för att övertala sig själv om att allt inte är kört. Vi fick höra några av Lovisas låtar som ännu inte är utgivna, men som gav mersmak. Hon bjöd även på Dolly Parton, Brandi Carlile och The Ark med bravur, så du förstår kanske att tjejen har en pipa av högsta klass! Det var så härligt att få gå in i helgen med denna energi. Tack Lovisa, Oskar och Johan.

Trettio Tacksamma Dagar

2 november 2025.

2 november, 2025 8 kommentarer

Sara uttryckte sig så fint då hon skrev om hur det är att bo i Barcelona. ”…vara statist i andras semesterlycka.” Det rör sig knappast lika mycket folk i Karlskrona, men nog är denna stad ett mål för naturälskande, ledighetstörstande och historieintresserade personer som söker något mer exotiskt än det de har utanför dörren. 1998 blev Karlskrona upptagen på Unescos Världsarvslista och sedan 2010-2011 har vi haft en lite mer modern färja mellan Gdansk och Karlskrona vilket har bidragit till fler turister. Det som är mitt normala är någon annans ögonöppnande upplevelse.

Igår var jag på konsert i den vackra träkyrkan Ulrica Pia, eller Amiralitetskyrkan. Hon stod klar 1685, men var aldrig tänkt att vara något annat än ett provisorium. Virket till bygget fraktades från den då svenska staden Riga. 1760 lades i närheten grunden till stenkyrkan Adolf Fredrik som var tänkt att ersätta Ulrica Pia. Det är inte bara populasen som ibland har svårt att hålla ordning på sina tillgångar eller som gapar efter mer än vad börsen kan täcka upp för. Pengarna räckte helt enkelt bara till fyra meter höga murar, efter det tog de slut. Så småningom det kom ett kungligt brev som krävde att byggprojektet skulle läggas ner och de ståtliga murarna blev en kyrkoruin innan någon kyrka ens hade funnits.

Runt 1850 hade insikten om att det aldrig skulle bli någon stenkyrka landat och det bestämdes att de andra två Karlskronakyrkorna Fredrikskyrkans (där jag sjunger i kammarkören) och Trefaldighetskyrkans uttryck skulle efterhärmas. Träpanelen byttes ut, barockdetaljer tillades och fasaden målades gul. Sedan dess har det förfallits, återhämtats, renoverats och fixats i omgångar. Fortifikationsverket (som ägde kyrkan på sjuttiotalet) tog beslut om att fasaden skulle återta sin ursprungliga röda färg, något som Riksantikvarieämbetet INTE rekommenderade. Någon eller några var modiga/dumdristiga nog att gå emot denna rekommendation och idag står Amiralitetskyrkan, trots anonym arkitekt (Erik Dahlberg?), det faktum att hon byggdes som provisorium och många, många utmaningar, som ett otroligt vackert och självklart rödmålat smycke och besöksmål.

Igår satt jag bredvid en gammal numera körpensionerad vän. Jag såg en körvän spela traversflöjt i barockorkestern, en annan gammal körvän sjunga sopransolo i requiemet Messe des morts av Marc-Antoine Charpentier (barockkompositören som är betydligt mer känd för temat till Eurovision) och åter en körkompis dirigera i rollen som kyrkomusiker i Amiralitetskyrkan. Så många beslut och ickebeslut har lett fram till att vi just då kunde ha denna upplevelse tillsammans. Idag är allt vi har, men det vi gör eller inte gör kan påverka oss själva och andra under en lång tid framöver. Idag är jag mycket tacksam över dessa insikter.

(Jag har gått en utbildning till världsarvsambassadör för min vackra hemstad, men var ändå nödd att ta till Wikipedia för att sätta detaljer på plats. Tack Wiki!)

Ditten och Datten

Vyer från stan.

9 oktober, 2025 12 kommentarer

Några av fördelarna med att bo i Karlskrona äro:

själva stan är vacker från många olika håll och kanter
närhet till ett centrum
variation gällande promenadmöjligheter
syrran finns tillgänglig som promenadkompis

Igår kväll hade regnet upphört, folk kändes liksom glada och solnedgången var så där illbedåriskt vacker (fast det naturligtvis inte gick att fånga med mobilkameran).

Svägerskan och svågern kom med ägg och hängde med svärfar en stund medan jag mötte upp syrran. Så mysigt att gå och prata, det är en umgängesform som jag verkligen uppskattar.

Karlskrona jobbar hårt för att behålla sin status som världsarvsstad, men jag tycker nog att somliga byggen är riktigt gräsliga och sätter rättigheten till detta utnämnande i gungning. Den högra bilden togs på Pottholmen. Passagen är ljuvlig, de nya huskroppar som omger den är riktigt fula. Jag förstår att det inte är helt lätt att hålla budgeten nere utan att ge avkall på allt som ska uppfyllas, men… De är fortfarande fula.

Något som inte är fult är utsikten från promenaden längs Borgmästarekajen. Eller jag vet inte om denna del fortfarande heter så. Det är sträckan mellan Pottholmen och Pantarholmen iallafall, och vacker är den. Särskilt utsikten över Långö, den plats där jag bodde under mina första år.

Till vänster i bild ser du ”34:an”. Detta är den enda ursprungliga byggnad som blev kvar när det nya kvarteret Pottholmen skulle byggas. 34:an var manslogementet i ”Borgen”, Karlskronas fattighus. Det område där samhällets mest utsatta bodde bjuder numera på exklusiva lägenheter och ett ”World Trade Center”. Jaja, undrar just vad karlskroniterna som bodde här runt förra sekelskiftet skulle tycka om hur det har blivit… Här kan du läsa mer om Pottholmen. Mycket intressant information. Med det har jag delat dagens historielektion och nutiden pockar på uppmärksamhet.

Ditten och Datten

Höstdag i sommarvärme.

9 september, 2025 6 kommentarer

Det är helt galet, det är knappt så att nätterna är svala. Är det verkligen september? Jodå. Höstterminen är igång sedan flera veckor, men min utbytesstudent har inte fått en skolplats förrän nu. Igår var hon på besök i skolan med sin värdpappa och fick träffa sin ”klasscoach” (tror att det var så hon benämndes, nytt för mig, dessa ska ta hand om alla praktiska grejer så lärarna kan fokusera på att undervisa) och idag ska hon tillbringa första dagen med sin klass. Jag tycker de ungdomar som kommer som utbytesstudenter är så modiga! De flyttar från sin familj som 15-17-åringar och tillbringar en termin eller ett läsår i främmande land. Många gånger flyttar de till ett land där det talas ett språk som de inte alls kan. Sedan jag började med detta uppdrag 2016 har ungdomarna överlag helt klart blivit bättre på engelska. Vårt digitala universum ger en värld som ser så annorlunda ut än den värld jag själv mötte i den åldern. Hur som helst tog jag en otroligt vacker kvällspromenad med min student för att peppa inför skolstart. Som LC (local coordinator) är det mitt uppdrag att stötta studenter och värdfamilj. Det är inte alltid så lätt att jämka olika slags familjekultur, landskultur och personlighet, men för det mesta växer alla inblandade av denna upplevelse.

Innan kvällspromenaden hade jag hunnit jobba, plocka upp potatisen och vara barnvakt. Amandine fick en egen korg. Fin skörd! De andra sorterna fyllde helt en likadan korg. Vi har testätit dem alla, men i vanlig ordning vann Amandine smaktävlingen. Jag kan dock inte låta bli att testa lite nytt varje år. Jag satte förresten ett kilo Cherie, en sort vi redan provat och gillar, men de andra hade jag aldrig testat förut och kommer inte att sätta igen. Alltid lär man sig något.

Efter potatisen blev det snabbdusch innan jag skjutsade in maken till ”staun” och själv åkte och hämtade min brorson på fritids. Så många gånger jag hämtat honom och hans syster, men nu var det ny personal som inte ville släppa iväg honom med mig. Bättre att kolla en extra gång tänker jag och de var mycket nitiska. Det fanns dock redan ett papper som säger att jag kan hämta L utan att föräldrarna ska behöva ge lov varje gång. Nu är alla uppdaterade och till slut kom vi hem där storasyster väntade. Vi hann käka lite mellis innan hon åkte iväg på träning och jag och lilleman blev ensamma kvar. Efter detta påbörjades en UNO-omgång som höll på i nära två timmar innan det var dags att fixa middag. Jag förlorade turneringen trots att jag spelade ”på riktigt” – numera har den dålige förloraren arbetats bort såpass att det går. Jag undrar alltid hur länge man ska låta barn vinna för att vara snäll. I verkligheten är livet en strid och lär man sig inte att hantera svårigheter kan det bli väldigt jobbigt för en själv, eller så blir man en oskön person som folk inte direkt vill hänga med. Det är ett stort ansvar för vuxenvärlden att förbereda barnen på det tänker jag. Ett av våra barn var en extremt dålig förlorare, men det slipade åren i schackklubb helt bort! (Vi hade verkligen jobbat på det hemma, men det bet inte riktigt.) Barnets fantastiska tränare sa att varje parti gav en möjlighet att lära sig något, oavsett om man stod som vinnare eller ej. Efter det vände det helt.

Dagen efter fullmåne och även om telefonkameran inte gör synen rättvisa var promenaden med min student mycket vacker. Här var jag på väg till min syrra där maken väntade. Eller väntade, han var i full färd med att hjälpa svågern att genomföra syrrans vision om ett mer effektivt förråd. Det kommer att bli så bra när det är färdigt! Jag och syrran satt i deras mysiga gästrum och pratade medan de andra byggde. Så fint att ha tid att göra det ibland.

Väl hemma var det dags att inviga det nya, gigantiska ljuset. Jag fick köpa ett kyrkljus för att diametern på den gamla mässingsstaken skulle passa. (4 cm i diameter, 35 cm högt.) Liljeholmens ljus är lite dyra, men de har verkligen ljus som passar till allt. Till de flesta ljusstakar funkar annars den stearin IKEA eller ICA bjuder på i sina produkter. Paraffin undviker jag som pesten, men bivaxljus luktar helt ljuvligt! Vi har en vaxstapel som jag köper ett bivaxljus till med ojämna mellanrum då de är så dyra. Det är dock en vardagslyx som gör långa, mörka kvällar trevligare. Lite ljus och lite värme. Tänk vad livet kan vara bra ändå.

Ditten och Datten

Standan.

29 augusti, 2025 6 kommentarer

Varje torsdageftermiddag ser jag till att uträtta ärenden och träffa människor i Karlskrona eftersom jag ändå ska till kören på kvällen. Nu ligger inte stan särskilt långt bort, men tar jag ändå bilen känns det bra att utnyttja den till att kunna ta mig runt. Det går bra att åka buss också, men då blir det betydligt krångligare att ta mig till olika platser.

Igår handlade jag en del, lämnade tillbaka annat, lämnade lite grejer på Pingstkyrkans second hand (naturligtvis var vi inte färdiga, det dyker upp nya grejer att göra oss av med hela tiden) och tog mig en runda där för att spana in utbudet. Jag träffade mannen som tog den underbara finska väven mitt framför ögonen på mig (haha, har jag inte släppt det?) och insåg att han varje gång dammsuger efter värdefulla grejer som han säljer vidare. Han ringde till en kompis och pratade högt och tydligt om hur han hittat ”en sådan där tavla till i serien” för 25 kronor, en tavla som tydligen var MYCKET värdefull. Bravo! Själv köpte jag en underbar stor polsk vas för hela 65 kronor. Den ska stå på vår trappa med utomhusbukett, men det får bli till sommaren eftersom dess mönster passar bättre med midsommartider. Nöjd! (Men jag borde inte vara nöjd med att fylla på med annat då vi gjort oss av med så mycket annat, förvisso sådant som vi inte använt.)

2023 var min jättebra frisör föräldraledig, så jag struntade i att klippa mig och väntade ända tills i våras då det verkligen behövde göras något. Jag klippte mig på samma salong som vanligt, men med en annan frisör. Efter lite lirkande berättade hon att Sofie Koskenkorva hade startat egen salong på Pottholmen. Jag var bara nöjd med klippningen i en dag (så länge håret höll stylingen), men kunde inte med att gå och klippa mig på en gång. Igår var det så dags! Nu hade det gått lagom många månader… Sofie är så bra. Jag vill gärna sprida ordet om salongen Noura och få fler att hitta till henne och hennes kollega Isabell. Just nu är Pottholmen en stor byggarbetsplats, men så småningom kommer denna salong att fronta den park som är inplanerad där det nu ligger en temporär parkeringsplats.

Efter klippningen var det dags att ta en tur till Stortorget och Fredrikskyrkan. Vem det nu är som planerar Karlskronas blomplanteringar så är det någon som kan sin grej. Det är alltid så fint i byttor och rabatter. Här syns inte riktigt chokladskäran, men sådana dansade omkring i flera av byttorna jag åkte förbi på väg upp till torget. Se bara, vilken ögonfröjd… Jag var glad redan innan repetitionen och ännu gladare efteråt. Vi jobbar effektivt, med glädje och precision. Nästa gång är det dags att börja repetera Bachs juloratorium. Vilken lycka att äntligen få sjunga detta verk, och till det med den underbara barockorkestern som spelade till oss härom året. Hurra! Och det var den dagen.

Funderingar

Hur stor plånbok behövs – om konsten att hålla en budget.

2 maj, 2025 2 kommentarer

Ibland förundras jag över inställningen till pengar, att många verkar ha dålig koll på inkomster och utgifter och att en skakig ekonomi inte alls behöver betyda att det finns ett för litet flöde in. Höginkomsttagare kan också hamna i skuldfällor, medan någon med en ganska oansenlig plånbok kan visa sig sitta på en guldkista.

Sedan vi flyttade till Sturkö är det framförallt två projekt som jag kunnat följa på nära håll som väckt mitt intresse. Det ena är ombyggnaden av Fredrikskyrkan (i vars kammarkör jag sjunger) och det andra är ombyggnaden av den sträcka av E22 som vi alltid åker för att ta oss till Karlskrona. Kyrkans ombyggnad bekostades av pastoratet medan staten stod för utgifterna för E22:ans transformering.

När jag började sjunga i kören övade vi i en byggnad i backen upp mot Stortorget och i Tyska kyrkan som också tillhör Karlskrona-Aspö pastorat. (Karlskronas torg flankeras av två stora kyrkor och under många år fanns tre församlingar i stan. Numera är dessa komprimerade till två.) Vi fick smyga in i Fredrikskyrkan och testa akustiken som är så mäktig i jämförelse med Tyska kyrkans medan byggplast hängde överallt och hela kyrkan var utblåst. Det tisslades och tasslades om att budgeten visst var överskriden, men kyrkan återinvigdes under stor pompa och ståt i mars 2018.

När det sedan var dags att sammanfatta hur mycket pengar som skramlade i börsen när det var dags att gå in i vardagen igen blev det oroligt på många håll och kanter. Renoveringsbudgeten var satt till 30 miljoner riksdaler, men landade på 135 (etthundratrettiofem) miljoner kronor!!! Vem som var ansvarig? I vanlig ordning var det ”någon annan”, som alltid då liknade historier ska skrivas. Huvuden behövde rulla och personal avskedades medan vikarierande kyrkoherde Eva-Karin Lindgren gjorde allt vad hon kunde för att få det att bli så bra som möjligt. En kyrkomusiker blev avskedad och ett flertal i administrationen fick gå. Eva-Karin gjorde ett fantastiskt jobb och engagerade sig mycket rent personligen, trots att hon ju indirekt var ett stort hot under tiden då hon skulle slimma budgeten. Hur kunde de som faktiskt var ansvariga agera så oansvarigt?!

Gällande ombyggnaden av E22 var det statliga medel som skulle användas. (Längst ner kan du läsa om projektet.) Jag har många gånger sett hur det utnyttjas när någon ska utföra jobb för stat och kommun. Allas pengar blir ingens pengar och det finns inget dåligt samvete då det gärna ska klämmas ut lite extra medel både här och där. För den här ombyggnaden som var synnerligen komplicerad (en Europaväg flyttar man inte på hur som helst) verkar det dock ha funkat bra både tids- och budgetmässigt. Visserligen har bygget gått på över en miljard, men det var det planerat för. Just nu håller de på att bygga om en ny sträcka i närheten, en bit av E22 mellan Karlskrona och Ronneby. Där har den största ekonomiska skandalen varit att Karlskrona kommun fick stå för planarbetet för 0,5 miljoner trots att de trodde att detta var en statlig utgift. I sammanhanget låter det som småpengar, men jag är glad att kommunpersonal engagerar sig och inte slösar. Kommunens pengar är de enskilda invånarnas, precis som att statliga medel är allas. Jag blir därför synnerligen irriterad då det slösas, används obetänksamt, eller till och med utnyttjas medvetet i form av välfärdsbrottslighet.

Att göra en budget kan vara klurigt nog, att hålla den är ännu svårare. Trots det tänker jag att alla som jobbar med någon annans pengar har ett ännu större ansvar att få budgeten att gå ihop. Jag tycker mig se att respekten för vad man faktiskt har att röra sig med har minskat. Staten trycker bara mer pengar om det saknas, bankerna behöver inte ta ansvar för att de ger lån till individer eller projekt som inte är solventa och barn växer upp med en ständigt öppen Bankomat (”swisha pengar”). Jag undrar om detta bara är en allmän ”det var bättre förr”-retorik från mitt åldrande inre? Alltså, jag vet mycket väl att allt inte var bättre, men jag undrar om folk ändå inte hade bättre koll på pengar (inte bättre ekonomi, alltså). Men vad vet jag?

Trafikverket bygger om E22 sträckan Lösen–Jämjö till en motortrafikled. Ombyggnaden ska öka trafiksäkerheten och framkomligheten samt förbättra boendemiljön i Jämjö, då huvudleden inte längre kommer passera genom orten.

Byggnationen påbörjades under våren 2022 och färdigställs vintern 2024. Totalt 15 kilometer ny motortrafikled byggs mellan Lösen och Jämjö med 23 broar och två byggnadsverk.

Ombyggnad av befintlig sträcka börjar öster om Lyckebyån i Lösen och fram till Ramdala. Öster om Ramdala viker E22 av i ny sträckning och går norr om Jämjö och ansluter till befintlig väg vid Norra Binga.

Körfält: 2+2 från Lyckebyån till Torstäva och 2+1 frånTorstäva till Norra Binga.

Källa: Trafikverket

Ditten och Datten

Fira den som firas bör.

20 mars, 2025 8 kommentarer

På fredag fyller syrran år. Vi ska fira henne i Klackamåla som traditionen påbjuder, men eftersom dottern inte är kvar här då åkte hon och jag in till stan när jag jobbat klart, plockade med oss sushi från Sumo Sushi och en påse godis från Hemmakväll och fixade en förfest. Kajsa Katt var inte direkt inbjuden, men fick gärna hänga med oss. Så mysigt att hänga och prata i timmar. Vi satt i jacuzzin medan vårkvällens mjuka ljus lät grenverket över våra huvuden komma till sin rätt och himlen började tända stjärnor. Det är så mysigt där på innergården där man har en backe upp till en gågata och ändå känner sig helt ifred! När vi var alldeles möra i huvudet av all värme och allt pratande var det dags för dottern att ge sin moster en presentmassage. Lyxig present! Vi körde sedan förbi Bredavik och plockade med oss dahliorna hem så jag kan locka dem att vakna i lugn och ro. Jag orkade inte hålla mig vaken när vi kom hem, utan lade mig på spikmattan, pratade antagligen rappakalja och dåsade bort. Har inte ens minne av att jag plockade bort den där spikmattan? Den tröttheten är helt underbar! Och det var den dagen.

Tips

Elsas lilla krog.

14 mars, 2025 15 kommentarer

Mitt favorithäng i Karlskrona är Elsas. För mig som inte äter vetemjöl finns det alltid goda alternativ, atmosfären är härlig, personalen trevlig och tillmötesgående och det går att få både lite brus och känsla av storstad och att kunna sitta nere i källaren och få lite mer lugn och ro. Det är hit jag brukar ta mina utbytesstudenter som håller sig i Karlskronatrakten om de inte som många ungdomar hellre går till Espresso House (inte min favorit). Igår var det dags för mostersfika med makens systerson. Jag säger alltid fastersfika till dem eftersom deras mamma är mina barns faster. Förvirrande, det där. Jaja.

Växande och hungriga tonåringar behöver mat mer än fika, så det blev en bowl till den unge herren. Vi talade om livet och skolan och livet och tonåren och livet och matte och livet och barndom och livet och glädje och livet och tiden och livet och hur det är att flytta till ett nytt ställe. Och livet. Så mysigt! Jag är glad att få de här stunderna med kidsen.

Innan den unge herr’n kom hade jag en stund för mig själv. Satt och tittade ut på en långsam eftermiddag med få flanörer utanför fönstret. När Polenfärjan kommit in ser man turisterna som tar sig an detta världsarv oavsett om det är väder för det eller om något är öppet eller ej. Karlskrona är en underbar sommarstad. Precis som i många andra svenska orter är just denna tid på året kanske inte den då man helst åker hit. Det finns inte så jättemycket att göra inomhus och är man inte intresserad av historia och allt det där som rör anledningen till att just Karlskrona blivit världsarvsstad kan det nog kännas lite bleh. Vi har många studenter på BTH och Hyper Island som har lite svårt att fördra det lite långsammare tempot.

Jag tänker många gånger på vilket ansvar vi alla har att skapa det samhälle som vi vill ha. Att stötta stickgrupper, bokcafén, friluftsinitiativ, brädspelsklubbar, schackklubbar, idrottsverksamhet, körer och lokala näringsidkare. Stan dör långsamt, det är svårt att överleva som företagare när folk handlar på Amazon, Temu och alla andra onlinebutiker. Ja, där hamnade jag idag. Men jag vill sluta med att säga att Karlskrona är väl värt ett besök, SÄRSKILT om man är intresserad av friluftsliv (ARK 56, Blekingeleden) och de där vanliga turistattraktionerna (Marinmuseum och flera andra museum, Visit Karlskrona har koll både på evenemang och ställen att besöka). När man sedan är hungrig eller sugen på en fika efter allt upptäckande är det bara att sätta sig på Elsas en stund.

Ditten och Datten

Från en bubbla till en annan.

19 januari, 2025 10 kommentarer

Lördagen blev väldigt effektiv, men kanske inte på det vis jag hade räknat med. Jag kom ut i ladan och städade upp det jag hade planerat, hittade en del av vad jag räknat med och bestämde att det som inte låg där antagligen befinner sig på vinden. Sommaren 2018, året efter våra föräldrars död, gick vi igenom det sista av deras grejer. Mammas dagböcker ställde vi i Bredavik och fotografier och dokument tog jag med mig hem. Jag fotograferade allt, men har fortfarande inte hittat rätt system för att generationerna efter ska ha nytta av det. Fotografier utan namn är t.ex. mer eller mindre värdelösa, så jag har fortfarande en del att göra gällande det. Föräldrarnas syskon och mammas kusin har varit till god hjälp med fotona och dokument är i princip alltid självförklarande. Nog tänkte jag att jag trodde att de hade sparat mer, men funderade inte mer över det. De fyra lådor (sådana som går att ställa under sängar) jag hittade i ladan igår och gick igenom visade sig vara en guldgruva. En del har hunnit förlora sin charm på drygt sex år och fick åka i sopsäcken, men annat var kanske ännu mer värdefullt. Alla mammas släktforskningspapper låg där utan vidare struktur. Jag hittade bl.a. denna korrespondens gällande mormors mormor, Augusta Jenny Maria, som mamma letade information om fram tills hon inte längre orkade släktforska. De svenska husförhören och prästernas noggranna anteckningar gör att Sverige tillhör de länder som är ”lättast” att släktforska i. Det ska gå att hitta alla som föddes 1849, men mamma hittade henne inte någonstans. Jag visade maken de här pappren och han sa att det är klart att hon finns någonstans! Han är betydligt bättre än jag på det metodiska letandet och kan riksarkivets tjänster inifrån och ut. Istället för att öva på att själv skriva kalligrafi fick jag därför öva på uttyda 1800-talsskrift efter att han hade lett mig rätt. Snart sögs jag in och hamnade i det nästintill meditativa sökartillståndet.

Efter flera timmar fick jag det där slaget i magen som jag önskar att mamma hade kunnat få. Tack vare all hennes forskning blev jag åtminstone rätt ledd och som en bi-anteckning hittade jag till slut lilla Augusta!!! Anledningen till att hon inte har stått att hitta var att hon ”föddes under en resa” och inte hade alla sina namn i anteckningen. Jag hittade henne på ”fel ställe” i födelseboken för Lösens församling där hon döptes flera månader efter födelsen. Så många frågor… Barnen döptes vanligtvis bara dagar efter födseln, varför tog det flera månader innan Augustas dop? 1855 var uppenbarligen Augusta fosterbarn då hennes mamma hade dött. När dog mamman? Redan vid födseln? Varför togs Augusta från Karlskrona Stadsförsamling fast hennes mamma tillhörde Amiralitetsförsamlingen då hon föddes? Nu försöker jag hitta mamma Inga/Ingrid Maria Pettersdotters födelsedatum och känner mig nöjd över att det finns mer information för att kunna fortsätta leta.

Jag gick och lade mig efter midnatt, helt snurrig i huvudet. Har letat igenom hela Amiralitetsförsamlingens dödsbok från 1849 fram till 1855, men har inte säkert hittat mamman än. (Jag har hittat ett par intressanta ledtrådar.) Däremot hittade jag en massa information som visar på allas vår jämlikhet inför döden, men även bevis på hur livet har förändrats här i min hemstad. Femtionioårige Öfverste Lieutenanten vid Kongl. Marin. Regt. Ridd. af K.L.O Högv. Friherren och den två månader gamle Gossen af okända föräldrar står båda på raderna efter varandra och dog båda av ”slag”. Överstelöjtnanten har en egen artikel på Wikipedia. Jag undrar om någon sörjde då den lille pojken dog? Så många män dog genom ”af våda drunknad”. De flesta småbarn dog av ”slag”, det som väl närmast kan kallas plötslig spädbarnsdöd, men även äldre fick dödsorsaken då läkaren helt enkelt inte kunde bestämma orsak. ”Cholera” (bakteriell magsjukdom som gjorde att man p.g.a. våldsamma kräkningar och diarréer dog), ”wattusot” (ödem) och olika inflammationer var vanliga. Då och då hängde sig flottans män frivilligt och någon hittades ihjälfrusen på isen. Många, många var det som dog ”af våda drunknad”! Att lära sig simma tillhör dagens baskunskaper och att det blivit så har sin tydliga förklaring då man läser om dessa onödigt tidiga bortgångar. Nu fortsätter jag leta så får vi se hur länge jag orkar underhålla entusiasmen. Jag gillar iallafall denna bubbla.

Ditten och Datten

Kristianopel och bubbel på Ölandsgatan.

26 juli, 2024 Inga kommentarer

Ingen sommar utan en tur till Kristianopel, danskarnas sista utpost på den tid då Blekinge var danskt. Hit åker jag gärna en blåsig höstdag då det i princip är folktomt, men det är även charmigt att se liv och rörelse under sommaren.

Kyrkan i Kristianopel är så vacker. Älskar att gå på någon riktigt bra konsert här, men i år passade inget av de erbjudna datumen in på grund av andra evenemang. Det får bli något annat år.

Så mysigt att hänga med vuxna barn och gulligt litet barnbarn. Delade glassbägare i solen, utsikt över vatten, fotdopp och gungor. Vårt lilla yrväder börjar lära sig gå, precis nio månader gammal. Hon nöjer sig inte längre med att sitta, utan kryper och klättrar överallt. Hon är världens finaste, såklart.

Efter det historiska målet åkte vi in till Karlskrona där syrran bjöd på läcker middag och bubbelbad till de som kände sig hågade. Själv kände jag mig halvrisig och lite kallsvettig, så det var skönt att sitta och gunga lite i hammocken med barnbarnet då hennes föräldrar bubblade.

1 2 3 … 6 Nästa →